torsdag 30 december 2010

Vilks blogg hackad igen

Lars Vilks blogg har hackats igen och nu gnälls det om hans livvaktsskydd. Jag håller helt med i hans egen kommentar:

"De klagande gnällspiken drar runt på den gamla versen om att ”det var onödigt”, att jag har ställt till det så att människoliv riskeras. Att yttrandefrihet inte skall missbrukas. Till detta säger jag som jag redan har sagt många gånger: I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet."

.

torsdag 23 december 2010

William Petzäll och SDU skjuter sig i foten

Sverigedemokratisk Ungdom, SDU har verkligen lyckats få till det. Partiet lämnade som bekant asatron och Ultima Thule till förmån för ökenreligionen och Fädernas Kyrka vid samma tidpunkt som de motvilligt plockade av sig de bruna skjortorna. Som varande en utifrån betraktare, kan man naturligtvis fnissa åt dessa förvirrade konvertiter, men frågan är om inte det här pressmeddelandet utgör ett svårslaget all time high i den nya folksporten att krama kyrkan vid fel tillfälle och av fel anledning:

"Efter att skolorna tagit jullov har det som många tidigare år rapporterats om skolor som väljer att bryta sina traditionsenliga skolavslutningar i kyrkan.
Sverigedemokratisk Ungdom väljer nu att reagera. Genom internetkampanjer kommer SDU i dagarna att uppmana elever att redan vid terminsstart ta sig in i elevråden och inleda dialog med sina skolor i syfte att förebygga att samma sak inte upprepar sig inför sommaren eller nästkommande jul.
William Petzäll, förbundsordförande SDU tillika riksdagsledamot, kommer även under den allmänna motionstiden i riksdagen motionera om en ändring av skolverkets direktiv beträffande skolavslutningar i kyrkan med förhoppning om att inte fler barn och ungdomar i fortsättningen berövas sin rätt till delar av sitt eget kulturarv."
Pressmeddelandet är underbart roligt i sin subtila aningslöshet. SDU och riksdagsledamoten William Petzäll har ju lyckats med konststycket att göra frågan fullständigt omöjlig. Jag har faktiskt svårt att tänka mig ett effektivare sätt att få övriga politiker, skolledare och kyrkoherdar att omedelbart släppa debatten om skolavslutningar i kyrkan. Fortsätter det så här så kan man som sekulär sätta sig på åskådarplats och låta SDU sköta grovgörat.

På sätt och vis kan jag ändå förstå och sympatisera med folks förtjusning i traditioner. Jag är själv en varm anhängare av att allt som är kul ska upphöjas till vana. Men att tvingas anamma andras traditioner brukar vara ungefär lika inspirerande som att ärva nedgångna skor, så varför inte hellre satsa på nya?

Något som jag verkligen tycker borde ha förutsättningar att bli en fin gammal tradition är att präster i kyrkan vid väl valda tillfällen ska läsa Eva Brunnes predikan från Riksmötets öppnande. Att se sverigedemokrater rassla ut genom kyrkporten skulle bli ännu ett omistligt inslag i den äktsvenska folkloren, fullt i klass med Ferdinands doftande på blommorna under korkeken och eldandet av Gävlebocken. För naturligtvis ska vi värna om det som är stämningsfullt och och upplyftande för folksjälen.
Dagen

Dagen

tisdag 21 december 2010

Skyll dig själv om du läser det här

Tidningen Dagen refererar en rapport från den i Wien baserade organisationen "Observatory on Intolerance and Discrimination against Christians". Organisationen har kartlagt kristnas situation i Europa:

"Slutsatsen är att kristna diskrimineras i många av Europas länder. Framför allt är det yttrandefriheten och religionsfriheten som sitter trångt".

Så är det säkert. Bland annat fick en gatupredikant inte stå och hetsa mot homosexuella i ett gathörn i England, vilket alltså är uttryck för diskriminering av kristna, typ. Inte heller fick en spansk domare bryta mot spansk lag till förmån för gamla testamentets uppfattning i den aktuella frågan. Ännu mera diskriminering av kristna, typ. Och så rullar det på.

Förstår man saken rätt så är alla invändningar mot sann bibeltro diskriminering - inte bara när den står i strid med den sekulära lagen i det aktuella landet. Herregud, media tillåter sig ju dessutom att ha åsikter om de kristna idéerna. Smaka på den här där krokodiltårarna står som fontäner:

"Rapporten riktar också udden mot en många gånger negativ och stereotyp beskrivning i medier av kristna. Kritik framförs mot den form av politisk korrekthet som driver på "den allmänna opinionens diktatur" och gör kristna ståndpunkter och perspektiv mer eller mindre omöjliga i det offentliga samtalet."

Det är inte utan att man förstår varför det var ett sånt himla spektakel kring det där tuggandet på kunskapens frukt i Paradiset. Visserligen dröjde det till för hundra år sedan innan folk i allmänhet var läskunniga i nämnvärd omfattning, men i gengäld hade de flesta bara en Bibel att roa sig med (Hesekiel icke att förglömma), så någon opposition mot idéerna var väl inte att vänta.

Men sen bar det utför i lika snabb takt som kunskapen ökade, bokhyllorna fylldes, husförhören upphörde och religionsfriheten infördes. Loppet var så att säga kört för de kristna idéerna hos en förkrossande majoritet av allmogen. Visserligen blev det aldrig någon massflykt från Svenska kyrkan, men det var nog snarare tack vara socialdemokratisk kyrkopolitik än på grund av något annat. Dessutom hade kyrkan redan inlett sin egen sekulariseringsprocess. Idag är fullt ut bibeltroende präster ungefär lika vanligen förekommande som helgfria söndagar mellan 11:30 och halv tolv.

Under några minnesvärda år i mitten av förra seklet satte Hedenius fart på debatten, men sen blev det några år av välbehövlig andhämtning för statskyrkans förkunnare. Harmlöst, trevligt, gulligt och rart rullade det på under ett antal år innan religionsdebatten ånyo tog fart en bit in på det nya seklet. Man må träta om vad som var hönan och ägget i det som skedde, men det som brukar kallas "religionens återkomst" kom högst påtagligt att sammanfalla i tiden med en uttalad religionskritik.

Det uppfattades inte längre som nödvändigt att upprätthålla den artighet man tidigare blivit uppfostrad i. Under en lång tid hade religiös tro bemötts med samma hänsynsfullhet som uppseendeväckande men ofrivilliga handikapp och fysiska men. Elementär hyfs och artighet krävde att detta skulle ignoreras och betraktas som om det inte fanns. Som barn blev man tillsagd att inte stirra eller fråga. Idag kan man se hur detta synsätt lever kvar i diskrimineringslagen där egenskaper och ställningstaganden frejdigt får samsas om DO:s omsorg och uppmärksamhet. Tillträde till det gemensamma ska bevakas både för den som inte kan och för den som inte vill. Dock med reservation för att det senare enbart gäller för de som inte vill enligt etablerade mönster. Pastafarianer göre sig således icke besvär.

Konsekvensen av att religion i allmänhet - och kristendom i synnerhet - har börjat debatteras har oundvikligen lett till att många tittat närmare på de bärande idéerna i själva ideologin. Man finner då ett tempel med en avrättad människa hängande på en vägg under vilken tillbedjarna en gång i veckan äter och dricker offrets symboliska kött och blod. Övriga detaljer icke att förglömma. När man kommit så här långt i analysen av tron, inser man att det var ett förnuftigt beslut att lämna gemenskapen.

Om man har barn i skolan kommer man ändå att på ett handfast sätt tvingas konfronteras med den lära man valt att lämna. (Och aningslöst förväntat sig att bli respekterad för). Vill man inte ha telningen på gudstjänster med dagiset får man vabba. När man stannar hemma kommer troende och knackar på ens dörr. Bara för att nämna några exempel på hur religionen fortsätter att högst ofrivilligt påverka ens vardag.

Så det kanske inte är så konstigt att "den allmänna opinionens diktatur" börjar göra sin röst hörd. Jobbigt, jobbigt. Men du: Glöm inte att jag varnade dig. Det här är min blogg, och du har själv valt att läsa ända hit. ;-)

Dagen
Dagen
SvD

Läsvärda bloggar:
På slak lina: "Det var något med en bjälke i ögat"
Humanistbloggen: "En kavaj blev för trång"
Helds HBT-Nyheter

måndag 20 december 2010

Prästens krav stoppar julavslutningen i Träslövs kyrka

Så har till sist det fantastiska skett att en präst kräver att få göra det en präst har till uppgift att göra. Be och välsigna. Så vad händer? Jo, en skolrektor inser att det där med kyrka och präst nog är att betrakta som något religiöst ändå och därmed i strid med kravet på en icke-konfessionell skola. Nej inte religiöst i sig, för präster och kyrkor anses normalt inte vara det minsta religiösa i skolsammanhang, men om prästen läser en bön och välsignar så blir de genast religiösa företeelser. Hänger ni med?

Händelsen ställer frågan om skolkyrkor och skolpräster på sin spets: Kan skolan verkligen kontrollera att inte skolprästerna vandrar runt i korridorer och uppehållsrum och ber och välsignar i lönndom när andan faller på? Skolkyrkan och dess skolpräst kan ju faktiskt under dessa betingelser bli ett religiöst inslag i skolans vardag, vilket de alltså inte är, så länge prästen inte gör det prästen har till uppgift att göra.

Är det inte rent av ett uttryck för magiskt tänkande att endast bön och välsignelse gör religionen religiös? Vilken betydelse ligger i att barnen hör bönen och välsignelsen? Är det där problemet ligger borde man kunna fortsätta med sitt kyrkliga firande, om man talade om för barnen att "nu kommer en bön och en välsignelse så nu kan ni som inte vill bli delaktiga i det religiösa hålla för öronen." Varför ens bråka om religionsfrihet - det finns ju öronproppar?

(ironivarning)

.

tisdag 14 december 2010

Tidningen Dagens eget orakel har talat

Av lätt insedda skäl skulle det inte dröja länge innan omständigheterna kring självmordsbombaren på Drottninggatan skulle sätta fart på religionsdebatten. Som alltid då man rör sig inom detta spektra av mänsklighetens påfund, kommer de troendes egna förklaringsmodeller mer att likna retoriska piruetter över nattgammal is, än vara de handfasta verktyg för förståelse som vi faktiskt behöver. Men det som blev Elisabeth Sandlunds, opinionsredaktör på tidningen Dagen, behändiga slutsats får nog ändå klassificeras som en "Favorit i repris":

"Den 28-årige muslim som dog av sin egen sprängladdning på Bryggargatan i lördags lär själv ha hävdat att han blivit alltmer "religiös". Där hade han lika mycket fel som de medier som nu okritiskt sprider den bilden. Med sann religion har våldsdåd inget att göra. "

Känslan är snabbare än minnet och det tar några sekunder innan jag kan placera när jag har hört detta förut. Men så minns jag en tid då alla misshagliga uttryck för kommunismen behändigt bortförklarades med - att det inte var "sann" kommunism.

Även DN:s Lena Andersson ser likheterna

SvD

.

fredag 10 december 2010

Högt spel i sänghalmen

Enligt uppgift ska den kristna broderskaparen och socialdemo-
kraten Anna Ardin vara en av kvinnorna som anklagat Julian Assange för våldtäkt. Av den anledningen kan det vara intressant att se vad AA skrev på sin blogg för några månader sedan.

Medier om Assange och Wikileaks:
SvD
DN

torsdag 9 december 2010

Snart kommer nästa Nya Fritänkaren/Botulf-bladet

Just nu lägger jag sista handen vid nästa nummer av Nya Fritänkaren/Botulf-bladet. Det är alltid samma härliga känsla att närma sig en fullbordad Pdf, maila över till Gunnar Ståldal och invänta pappersutgåvans ankomst i brevlådan. Tillsammans med Ingwar Åhman-Eklund och flera andra trogna och pålitliga medarbetare ämnar vi nu lägga ribban ännu lite högre. Vi har snart tillräckligt många prenumeranter för att ha möjlighet att trycka i färg och med ett större sidantal.

För den som inte känner till de olika tidningarna kan jag berätta att Botulf-bladet sedan många år är föreningen HEF:s organ. HEF är den 1999 avknoppade Västeråsavdelningen av Humanisterna.
I samband med att man blev en självständig förening tog man namnet Human-Etiska Föreningen, HEF. Nya Fritänkaren var under många år Humanisterna Stockholms egen tidning. Den avvecklades för några år sedan, men har nu återuppstått genom ett redaktionellt samarbete med Botulf-bladet.

Nu efterlyser vi fler medarbetare till vårt tidningsprojekt! Vill du skriva , rita, fotografera eller bidra på annat sätt, så hoppas vi att du hör av dig till mig: camilla.grepe@telia.com eller till Gunnar Ståldal: gunnar.staldal@comhem.se. Alla som anser att ett sekulärt Sverige är en viktig förutsättning för en verklig demokrati, har anledning att engagera sig i samhällsdebatten. Vår ambition är att tidningen ska bli en röst i den debatten.

onsdag 8 december 2010

Årets aktiva utträden ur Svenska kyrkan

Årets aktiva utträden ur Svenska kyrkan blev 58.148 personer*

*/Svenska kyrkans analysenhet


Dagen
Dagen

måndag 29 november 2010

Barnaga del av kristen etik

Dagens lästips måste bli kommentarsfältet till artikeln om barnaga i tidningen Dagen. Den är högintressant inte minst med tanke på den debatt som Kaliber har startat kring ämnet "Livskunskap" i skolan.

Det var kristdemokrater som (under hot?) tvingade fram skrivningen om en kristen etik i läroplanen -94. En formulering som kom att fungera som bräckjärn när kyrkor och samfund skulle börja sitt intåg i skolans värld.

lördag 27 november 2010

måndag 22 november 2010

Påven tillåter kondomer

Påven ger nu upp sitt hårdnackade motstånd mot bruket av kondomer. Benedictus XVI säger att detta är acceptabelt "i vissa fall, där syftet är att minska risken för infektion".
Påven uppges ha svängt i frågan efter att han tagit djupt intryck av denna instruktionsfilm för applicering av kondomer.

Påven lär dock, enligt vad bloggen erfar, behålla ett styvnackat motstånd mot stånd med kondom.


Dagen

SvD
SvD
SvD
.

lördag 20 november 2010

Behöver du lite exorcism?

Alla kan vi mellan varven råka ut för krasslighet i själen. Så bra att det då finns psykologer och en modern och ofta väl fungerande psykiatri till hands för att hjälpa oss. Men om en grundlig utredning av läkare och psykologer utesluter att det ligger fysisk eller psykisk sjukdom bakom symptomen, så kan det faktiskt vara så enkelt som att vi är besatta och då hjälper bara vanlig hederlig exorcism.

Så utifrån vilka kriterier diagnostiseras åkomman? Jo, genom att vi uppvisar en våldsam reaktion vid kontakt med vigvatten eller andra heliga ting, plötslig får förmåga att tala språk vi bevisligen inte kunnat lära oss, eller får extrem styrka. Detta är angeläget att känna till, för så kan man naturligtvis inte ha det.

Men hjälpen är inte långt bort. Som vanligt är det Katolska kyrkan som vet vad som är bäst för oss alla. Terapin som erbjuds, det vill säga själva exorcismen, "hålls enskilt, och omfattar bestänkning med vigvatten, psalmer, högläsning ur Evangeliet, handpåläggning och läsande av bönen Fader Vår. Viss anpassning görs med hänvisning till situationen". Därefter är man pigg och kry igen!

Sån himla tur att kyrkan därför insett sitt ansvar och nu utbildar fler exorcister. Frågan är om mänskligheten överhuvudtaget skulle klara sig utan denna kyrkas genuint inkännande omsorger om våra själsliv? Det enda som överträffar Katolska kyrkans intresse för våra själsliv skulle då möjligen vara dess intresse för våra underliv.

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
SvD
.

torsdag 11 november 2010

Svenska kyrkans teologi


Ibland dyker det upp debattörer som säger konstiga saker om Svenska kyrkan. Som till exempel att den skulle ägna sig åt underhållning, snarare än frågor med tydlig koppling till biblisk livstolkning och trons fördjupning. Märkligt.




Dagen
.

Nyateist!


Äntligen fick jag en förklaring av innebörden i det roliga uttrycket "nyateist". Jag såg det för första gången i Elisabet Gerles bok "Farlig förenkling" för några veckor sedan. Hon gav ingen definition, men ställer säkert upp på den här.

Källa
.

torsdag 4 november 2010

En försåtlig kristen manual

Kristendomsämnet hade ursprungligen till uppgift att fostra goda kristna. Det var därför naturligt att detta påbörjades redan i småklasserna. Utvecklingen mot dagens mer religionsvetenskapliga ämne har gått stegvis. Dock är det märkligt att man behållit tidpunkten då ämnet introduceras. Varför ifrågasätts inte oftare att detta fortfarande sker på lågstadiet?

Övriga religioner behandlas inte förrän i mellanstadiet. Innan dess är det fortfarande traderandet av den kristna kulturens sagor, de bibliska historierna, som gäller. Så långt stämmer det att undervisningen ska anpassas till "kristendomens historiska särställning i Sverige".

Vad som inte uppmärksammats är att religionsämnet numera utvecklats till en försåtlig manual för en kristen, "normal", identitet. I dag fylls skolböckerna med beskrivningar av typen: "Så går det till vid en vigsel" och "Så går det till vid en begravning". De borgerliga alternativen nämns naturligtvis inte. Varför? Vänd på frågan så är svaret givet: Varför skulle man utbilda elever i kristna ritualer på den tid då alla ändå var medlemmar i kyrkan?

I stället för debatten som följde på Björklunds utspel, skulle det vara intressant att studera vilka syften som döljer sig bakom den fortsatt tidiga introduktionen i kombination med det skenbart harmlösa innehållet i dagens religionskunskap. Då först kan man se hur ämnet fortfarande utnyttjas i kristendomens tjänst. Inte för att fostra eleverna i hur ska vara - utan för hur det bör vara.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 4/11
som svar på insändare i 29/10


Dagen

tisdag 2 november 2010

Storm över det oregerliga idéhavet?

Jag anser att världen är naturlig. Jag är också helt övertygad om att de livsformer som existerar, finns för att förutsättningen fanns för att de skulle uppstå. Jag upphör heller aldrig att förvånas över hur provocerande den uppfattningen kan vara för många människor.

Det finns inga spår av mig i religionsdebatten före hösten 2006.
Det var då min sjuårige son kom hem från skolan och sa:
- Mamma, idag har vi lärt oss att Gud skapade världen!
Från den dagen blev jag uppmärksammad på "det oregerliga idéhavet" och de ogenerade försök som gjordes från skolans sida
för att dra ner honom i denna tankesörja av bristande logik i en uråldrig tradition av övernaturlighet och magiskt tänkande.

Under de här fyra åren har jag försökt att förstå. Inte varför så många människor vill ha en religiös tro som snuttefilt och tröst - varför inte? Jag är den första att gratulera om det fungerar.
Nej, jag har försökt att förstå hur man med den intellektuella hedern i behåll kan försvara sin världsbild?

Jag har också funderat över den oerhörda finkänslighet som präglar den samlade kristenheten när det kommer till att inbördes diskutera vetenskapens roll och Bibelns sanningsanspråk.
Just därför känns det som en milstolpe att ta del av en aktuell insändardebatt i tidningen Dagen. Den börjar med att Örebroprästen Björn Helgesson dissar kreationisten Anders Gärdeborn:

"Det reflexmässiga försvar många av oss kristna håller upp i mötet med nutida tänkande och forskning är onödigt. Vi behöver inte fuska med fakta. Jag vill i stället ta emot var ny vetenskaplig kunskap med nyfiken öppenhet. Aldrig att jag vill säga nej och huka mig bakom bibelcitat. "

Naturligtvis får han inte stå oemotsagd någon längre stund, för Henrik Åström från Överhörnäs ryter till:

"Mirakler är självklara, Gud ingriper handgripligen, en människa kan ges andliga insikter eller syner, Gud kan skapa art efter art i ett ögonblick. Enligt denna "verklighet" ges Bibeln en högre sanningshalt än vetenskapliga teorier som inte kan bevisas. Dessutom kan det materiella inte beskriva en människas sinne eller Guds egenskaper. Naturalismen är otillräcklig när "verkligheten" ska beskrivas. Därför är det otroligt att en präst inte stöder de som belyser intelligent design-teorin och de som kritiserar den mycket motsägelsefulla och osannolika evolutionsteorin som bygger på den teologiska omöjligheten "naturligt urval"."

Det här har jag verkligen sett fram emot. Må debatten sprida sig i media likt ringar på vattnet . I debatter med bibeltroende har jag ofta undrat, om de själva verkligen tror att vetenskapen skulle ha till syfte att överbevisa deras heliga skrift? I debatter med svenskkyrkliga slentriankristna, har jag lika ofta ofta undrat hur mycket skrik, så lite ull kan vara värd?


Och så till sist ett blogginlägg som bara måste läsas... gör det!
.

måndag 1 november 2010

Skillnaden mellan Jesus och en Zombie

I dessa Halloweentider när kyrkan vill att traditionen påkristnas kan det vara anledning att notera att det trots allt finns grundläggande skillnader att ta hänsyn till:


By the way: Kött eller godis...?

Dagen
Dagen
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Vårt Land

torsdag 28 oktober 2010

Elisabeth Gerles bok vittnar om Svenska kyrkans kris

För några år sedan myntade författaren och religionskritikern Lena Andersson uttrycket "Det oregerliga idéhavet":

"Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds "ofattbara storhet"."

Den här hösten har etikforskaren vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerade professorn i etik, Elisabeth Gerle, tagit simborgarmärke i detta oregerliga idéhav.

Gerle gör detta med sin bok "Farlig förenkling - Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna."
Jag hade hoppats på något rejält att bita i, men boken visar sig bestå av en salig mix av referenser och påståenden. Texten saknar flyt och halvtänkta tankar sveps i dimridåer. Slutsatser dras som refererar till - ingenting. Den är slarvigt korrekturläst med stavfel, felaktiga årtal och referenser under fel rubrik.

Och så inte minst denna skrattretande fadäs att tillskriva Humanisternas ordförande en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand"? En professor i etik borde nog vara lite varsammare om sitt rykte än att låta en sådan sak slinka igenom korret. Har Gerle skrivit boken för att stärka sina aktier inför det stundande biskopsvalet i Visby stift? Det skulle åtminstone förklara brådskan. Ämnet däremot öppnar för spekulation om underliggande - kanske omedvetna - motiv.

I sin presentation av boken skriver Gerle: "Våra ord är en spegel av det samhälle vi lever i, de skapar också framtidens samhälle". Detta menar hon är viktigt att analysera. Efter att ha läst boken infinner sig en misstanke att detta använts som förevändning för något annat, men det görs ändå en hyfsad ansats att titta närmare på respektive organisations vokabulär. Hos SD hittar Gerle ord som folk, folkkyrka, kultur, fosterland, fosterlandskärlek och kristen. Ord som ska föra tankarna till ett homogent folk och ett ideal i opposition mot det mångkulturella. Föga överraskande, alltså.

Hos Humanisterna finner hon ord som humanism, pluralism, mångkulturellt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, icke-diskriminering, ateism, icke-teism. Men nu blir det lite spännande: Även dessa skulle alltså vara ord som Gerle menar "bidrar till förenklade fiendebilder som bidrar till att skapa en bild av det svenska och av det normala som utesluter både religiös och kulturell mångfald"?

Hur som helst är det Humanisterna Gerle vill ha med sig in i gemenskapen: "Här finns alltså ett stort gemensamt intresse som gör att kristna och sekulära humanister kan förenas med judiska och muslimska företrädare för mänskliga rättigheter och demokrati. Den stora frågan är om Humanisternas sätt att driva sina argument underlättar för sådana breda allianser att värna mänskliga rättigheter och demokrati eller inte." Alliansen är önskvärd, även om Humanisternas "sätt" ifrågasätts: Goda demokrater, men utan vett att bete sig med den önskvärda artighet och finess som förväntas i religiösa sammanhang?

Gerle lutar sig ofta mot den tyske filosofen Jürgen Habermas: I den postsekulära tiden ska religionen hävda sig i en alltmer sekulär omgivning. De religiösa samfunden ska fortbestå och få samhällets erkännande för sitt bidrag till reproduktionen av önskvärda motiv och attityder. Troende och icke-troende ska gemensamt uppfatta samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess. Kyrkan ska kort sagt återupprättas genom den nytta den gör och därmed garanteras fortleva i framtiden.

Det är här jag börjar undra om det finns andra skäl än vad Gerle själv framfört, för att skriva sin bok? Gerle skriver:

" .../från vitt skilda utgångspunkter kan man finna argument som i sin renodling synliggör sätt att tänka och tala som kan ha icke önskvärda effekter för ett framtida samhälle."

Gör ett tankeexperiment och byt ut några ord: ".../ icke önskvärda effekter för en framtida kyrka."

Är det så enkelt som att Gerle ber för sin sjuka mor? För när biskop Eva Brunnes ord jagar SD ur Storkyrkan, samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund sätter psalmsång på schemat, kommer frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan att ställas på sin spets för många.

Svenska kyrkan torde med vånda åse hur just SD gläds över kyrkans roll som nationellt identitetsskapande symbol. Ty med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender. En svårsmält insikt borde dessutom vara det faktum, att den grupp SD adresserar med stor sannolikhet kommer att utgöra de sista entusiasterna. Utöver att många medlemmar de närmaste åren kommer att begrava sig ur kyrkan och allt färre döpas in i den, kommer ett stort antal att gå ur på egna ben.

Här är Humanisterna i hög grad aktiva och åsamkar ekonomisk skada som ifrågasätter om det inte finns bättre användning för tusenlapparna man sparar vid ett utträde? Faran för kyrkan ligger i att det är bland de yngre, välutbildade och icke-troende, som det finns risk för stora medlemsras. Samma grupp har insett att demokrati och mänskliga rättigheter inte heller nödvändigtvis måste sponsras via kyrkoskatten.

Kanske är det svaret på varför Gerle fann det mödan värt att skriva en hel bok för att med långsökta samband koppla ihop Humanisterna med Sverigedemokraterna? Var det bara ett desperat försök att leda bort uppmärksamheten från en kyrka i kris? I så fall har Gerle misslyckats.






Recension i SvD
Publicerad på Newsmill
Elisabeth Gerle i DN 11sept
En som skriver om krisen
Dagen
Dagen
Dagen
Lena Andersson i DN
En förklaring till krisen hittar man här
Svenska kyrkans dödgrävare
SvD
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagen
:

Gudstjänst för nallebjörnar och dagisbarn i Mora församling

På den internationella teddybjörnsdagen, 27 oktober, ordnade Hans Lundin, präst i Mora församling, en särskild nallegudstjänst i kyrkan.

Gudstjänsten riktade sig till förskolebarn från Våmhus. Alla barn skulle också ha med sig ett eget gosedjur. Hans Lundin anser att "man kan likna nallebjörnen vid kyrkan - nallen representerar trygghet, tröst, vänskap och lite bus, precis som kyrkan."

Jo, visst kan man se likheter. Jag kommer helt osökt att tänka på en nalle som jag vid det här laget klarat mig utan i många år. Den var till slut tämligen skitig, trasig och enögd. Petade man på den rasslade det dessutom ut sågspån ur huvudet.




måndag 25 oktober 2010

Vad Malin Jonason reagerade på

Nedanstående inlägg publicerades av Gunnar Lundh på Facebook. Malin Jonason valde att svara Gunnar Lundh på SvD Brännpunkt. För oss som deltar aktivt i religionsdebatten är det intressant att följa diskussionen och se vilka argument som åberopades.
Kommentarsfältet står öppet för den som vill bidra i debatten.


Om att vara ärlig och säga vad man verkligen tycker eller att anpassa sig till det debattmässigt acceptabla i samhället …
av Gunnar Lundh kl. den 3 oktober 2010 kl. 22:04

… eller hur tydligt får man uttrycka sig?

Till Malin och andra som störs över klarspråk och som hyllar den ogrundande acceptansen.

Cioran, tjeckisk filosof: ”Om våra medmänniskor kunde göras medvetna om våra åsikter om dem, skulle kärlek, vänskap och tillgivenhet för alltid raderas ur ordböckerna”. Och om vi hade modet att möta tvivlen vi stilla när om oss själva, skulle ingen av oss yttra ett ”jag” utan skam.

Hur mycket kan vi uttrycka utan att vi avlutar sociala vänskaper och nätverk?

Detta är ett gigantiskt vardagsproblem i dialogen människor emellan. Vid ett tillfälle var jag på en offentlig debatt där professor Torbjörn Tännsjö medverkade. Han sa ungefär att ”… jag känner ett förakt för religiösa människor för den religiösa ståndpunkt dom har intagit …” (det är inte möjligt att kontrollera för mig hur ordagrannt detta är utan min återgivning är från ett något sargat minne och skall endast ses som ett otympligt försök att återge Tännsjö, det väckte dock stor uppmärksamhet och fler än jag kan säkert citera det).

Jag reagerade omedelbart på vad han sa - och jag reagerade inte positivt. Tyckte att det var ett rejält, tufft ordval. Men allteftersom jag funderade på det hela, insåg jag att han sa verkligen vad han tyckte. Det tyder i stället på en uppriktighet och ärlighet, som borde bemötas med respekt. Och egentligen tycker jag, om inte likadant, så något åt det hållet. Och inte bara jag. ”Mellan skål och vägg” får man numera ofta höra liknande formuleringar, som Tännsjös.

Numera! För det har nämligen skett en MYCKET tydlig förändring i attityden i samhället gentemot religionerna. Jag började engagera mig de sista åren av 80-talet i Human-Etiska Förbundet (numera ”Humanisterna”), eftersom detta var en ”klubb” för religionskritiska men också för individer som stödde humanismen som livssyn. Det passade mig som handsken, i egenskap av ateist. Då blev den som hävdade ateistiska argument, sedd lite som en udda person, nästan en kuf. ”Varför ägna sig åt kristendomskritik”? ”Lite kristendom har väl aldrig skadat …”-mentaliteten rådde. Detta förhållande var vardagsmat, åtminstone fram till bombningarna av Twin Towers i New York.

Därefter har det hänt något. Sedan ovanstående händelse möter jag ofta, inte bara övertygade ateister, utan också de som tidigare har varit t.o.m. indifferenta (dvs. icke intresserade ens av frågan) som säger: ”Jag var på en begravning/ett dop/ett bröllop och prästen sa … fy tusan vad mycket skit han pratade …” osv. Det har skett en för mig tydlig attitydförändring.

Och det har säkert Humanisterna bidragit till. Men också händelserna i vår omvärld, som med hög säkerhet verkat som en väckarklocka.

Nu till det viktigaste: Det finns inget positivt med religioner, överhuvudtaget!

De är samtliga en bluff, de är depressiva, har aldrig bidragit med något progressivt. De måste alla, speciellt kristendomen, följa med det sekulära samhället och de ligger alltid ett eller flera hundra år efter i utvecklingen. En numera avliden vän och exeget (”bibelkunnig”) men också stark ateist brukade hävda att ”utan kristendomen hade vi varit på månen på 1200-talet”. Ett lustigt men inte desto mindre troligt uttalande som syftar på att markera kristenhetens vetenskapsfientlighet genom århundraden. Det är inte tack vare religionerna vi haft en stark, mänsklig utveckling - det är trots religionerna.

Alltmer börjar många kristna samfund likna allmänmänskliga kulturklubbar. Det är inte så viktigt med gudstroendet längre. Man kan ju - vilket är uppenbart - inte följa urkunderna; det ena påbudet efter det andra övergår till att bli liknelser, som skall ”ses i sitt historiska sammanhang”. Nu får företrädarna kämpa med vad de skall hävda offentligt i debatten; ”Jo, jungfrufödseln tror jag på, men inte att gå på vatten …” osv. Man kan ju inte heller hävda att människor som arbetar på vilodagen skall avrättas. Eller barn, som förtalar sina föräldrar, där gäller likaså avrättning.

Det blir helt absurt. Alltså används ”symbolik”, ”historiskt perspektiv” eller en annan favorit - ”du kan inte rycka ut det ur sitt sammanhang”. Att här börja lista den stora högen av negativa religionsklipp ur urkunderna, avstår jag från - denna "anteckning" är lång nog ändå.

En nödvändighet är att sätta sig in i religionskritikens struktur. Är man inte van att hantera de olika momenten och begreppen, finns inte möjligheten att förstå mitt och mångas resonemang.

Var drar man gränsen? Får man vara nazist, gå omkring i naziuniform, göra hitleriansk hälsning och hata andra folkgrupper? Om man säger att ”jag är liberal-nazi”, dvs. jag tror på att bygga suveräna motorvägar, socialt arbete och ge många jobb, jag tror på nationalstaten … men jag tror inte på …” - skall denna, senare person accepteras? Har han eller hon verkligen förstått och uppfattat vad nazismen står för?

De flesta religiösa följer inte föreskrifterna i sina urkunder (t.ex. Bibeln och Koranen). Totalt ”bokstavstroende” finns inte. Alla kompromissar. Men visst, enskilda grupper närmar sig det totala. De breda massorna av religiösa, lever ett helt annat liv - lyckligtvis! Det är gott om vänliga personer i t.ex. kristna frikyrkor, många försöker göra gott mot andra. Denna situation är jag helt medveten om. Men där är inte problemet. Det är oförmågan att ta konsekvenserna av att religionerna som helhet är strikt negativa.

Slutligen - det är ytterligare en viktig faktor: Man skall aldrig vara tolerant mot intolerans. Där går gränsen. Det är den som FÖRST är intolerant som sätter agendan.

Jag kan inte acceptera att man inte tar en kvinna i hand. Jag kan inte acceptera täckande dukar på huvudet på det ena könet men inte det andra. Inte heller kan jag acceptera att katolska kyrkan har manliga präster men inga kvinnliga (de kommer naturligtvis att ha det förr eller senare, det tar bara några hundra eller tusen år att komma till skott). Jag kan inte acceptera kondomförbud, sexuellt skuldbeläggande, avstående från vetenskapliga framsteg pga av intoleranta religiösa läror, som har sin urkund i patriarkaliska grupper i ett kringvarandrande, primitivt ökenfolk för tusentals år sedan. Bibeln och Koranen innehåller tjockt med uppmaningar att döda oliktänkande, det är inte enstaka misstag i lärorna utan satt i system. Värst är faktiskt Bibeln. Där vimlar av hemskheter som är helt omöjliga att bortse ifrån. Dödsstraffen står som spön i backen. Någon räknade dödsstraffet stening i Bibeln och kom fram till 13 tillfällen, då är det endast marginellt jämfört med det fullständiga antalet.

Skall det totalt toleranta samhället råda, upphör alla lagar och regler att gälla. Därför är alla människor, i något sammanhang, villiga att sätta ner foten. Det är ENDAST en fråga om var man drar gränsen.

Religioner, som bygger på religiösa urkunder där jag och/eller stora delar av mänskligheten, skall avrättas/skickas till helvetet osv., avvisar jag fullständigt. Det finns inget förmildrande. Oförmågan att inse detta, är inget jag beundrar, inte heller kommer jag att dölja detta faktum.

Gunnar Lundh


SvD
SvD

lördag 23 oktober 2010

Gå ur Svenska kyrkan

Tillhör du alla dem som anser att kyrkan gör så himla mycket gott?? Nu har du en strålande möjlighet att öka verkningsgraden på välgörenheten, då du slipper finansiera lönen för 23.000 anställda i organisationen. Alltså: Spara tusenlappar redan det första året - lägg rubbet i kollekten!!

Maila mig och få kyrkans egen utträdesblankett i original, i äkta Pdf: Erbjudandet gäller endast denna vecka, då beskattningen räknas för medlemskap per den 1/11. Använd blanketten själv, eller maila vidare till vänner och bekanta.

grepecamilla@gmail.com


(PS: Eftersom jag hävdar att det är viktigt att vara saklig, allsidig och opartisk, ska du nu få information om hur man lämnat förbundet Humanisterna: Ge fan i att betala medlemssavgiften. Betydligt enklare, eller hur?)


Tidningen Dagen har noterat ett st (1) avhoppad humanist som gjort avbön i SvD. Halleluja....

Dagen

fredag 22 oktober 2010

De 33 borde tacka människan - inte gud

Det här är en särdeles bra krönika som fler borde läsa.

tisdag 19 oktober 2010

Kyrkornas kris öppnar för islamisering

I debatten om kristendomens särställning i skolan hörs ofta röster som betonar vikten av en religiös identitet. Denna identitet ska inte oväntat förmedlas genom skolans religionsundervisning.
Den sekulära identiteten underkänns naturligtvis, då den ger inte den identitet som religionstillhörigheten ger. Förvisso. En religiös identitet ger ett komplex av idéer att förhålla sig till, som den sekulära av lätt insedda skäl slipper hantera.

Bristen på en religiös identitet anses, analogt resonemanget om brist på kulturell identitet = kulturellt vakuum, ge till resultat ett religiöst vakuum. Enligt vissa debattörer som hävdar denna idé skulle detta tillstånd i förlängningen leda till existentiell ångest, rotlöshet och självmordsbenägenhet. Man kan också få höra vulgärargumentet i stil med: "alla tror ju på något och då är det bättre att eleverna fostras till kristna". Underförstått "hellre det än muslimer".

Så hur är det egentligen? Leder sekulariteten, som en bred väg, in i en islamisering av det svenska samhället? Eller är det tron på en gud som öppnar för ett sökande? Det är inte sällan man i just debatten om skolans kyrkobesök, hör troende muslimer säga att "det är bättre att tro på Gud än att nödvändigtvis tillhöra rätt religion" (det senare skulle så att säga vara lättare att komma tillrätta med).

Ett intressant debattinlägg i ämnet kommer från juristen Hans G Eriksson i tidningen Dagen. Den är läsvärd:

"Nästa steg i den ofrånkomliga utvecklingen ("förnyelsen") är en ökad öppenhet för den överlevnadspotential som ligger i den ekumeniska munsbiten främmande religioner. Det varnas för en islamisering av samhället. Min övertygelse är att det börjar med en islamisering av kristenheten.

Smaka på orden! "Nödvändigheten" lär också i det fallet betvinga varje ansats till klarsyn. Från samma längtan via gemensam tro till samma Gud. Organisationsteorin är till skillnad från tron förutsägbar. Vi kan alltså redan nu slå fast att kristenheten obönhörligen går mot en islamisering."


På samma tema:

Tre Claphammare debatterar Elisabeth Gerles bok "Farlig förenkling? på tidningen Dagen

Tidning Broderskap byter namn till "Tro & Politik" och introducerar två ledare - en kristen och en muslimsk. Tidningen behöver "inte bry sig om vilken sorts tro det handlar om" skriver Elisabet Sandberg i Kyrkans tidning. Nähä...?

Prästen Annika Borg på Newsmill
Dagen: Koranen i gudstjänst väcker heta känslor

Kyrkans Tidning: Församling i Umeå anställer muslim

Tidigare i bloggen Camilla Grepe:
Taskiga vibbar
Skolan bygger Maginot-linje mot islam
.

fredag 15 oktober 2010

Sacredéus skiter verkligen inte i traditionerna!

Lennart Sacredéus lovordar Björklunds hantering av Skolverkets "tjänstemannaprodukt" i en insändare i tidningen Dagen.
(Vi får hoppas att han har samma förståelse för politiska bevekelsegrunder inom skolpolitiken, nästa gång oppositionen leder landet).

Nåväl, Sacredéus konstaterar:
"Att känna till sitt eget landskaps, lands och världsdel kulturella och andliga traditioner är en förutsättning för att kunna förstå och respektera andra länders och kontinenters identiteter och tankesätt. " Ja, för all del, försöka duger.

Men vem har sagt att det skulle vara så himla lätt? För några år sedan deltog kristdemokraten Lennart Sacredéus i en debatt i Almedalen. Han påstod där på fullaste allvar att midsommar är en kristen högtid, med hänvisning till Johannes Döparens dag. Detta skulle manifesteras i midsommarstångens form av ett kristet kors enligt honom.

Jag passade på att beskriva hur midsommarstångens tvärbalk i vissa landskap visserligen halkat ner ett snäpp så att den, från att ha varit en överligganda balk, med tiden kom att bilda ett kors. Men jag glömmer aldrig hans min, när jag bad honom förklara varför det kristna korset pryddes av en fornnordisk fruktbarhetsfallos symboliska testiklar?

Inte heller kunde han förklara seden att pynta ett romerskt tortyrredskap med blommor och blad, för att sen skutta runt detsamma och leka ”små grodorna”?

Men till Lennart Sacredéus försvar måste medges att han föreföll hålla med mig om att midsommar nog inte borde symboliseras med avrättningsmetoder överhuvudtaget – i synnerhet som Johannes Döparen faktiskt blev halshuggen.



SvD om att Kd överväger att byta namn. Lycka till. Alltid lurar det någon....
.

torsdag 14 oktober 2010

Björklund avslöjad

Idag får vi en viktig pusselbit i det politiska spelet om kristendomens särställning i skolan. Det är Jonas Svensson,docent i religionsvetenskap och en av deltagarna i den arbetsgrupp som tog fram Skolverkets förslag på kursplan för religionsundervisningen, som har en replik på SvD Brännpunkt:

.../ I fall efter fall där kristendomen i förslaget ingick i uppräkningar tillsammans med andra religioner har samma förändring gjorts. Det är inte en förändring i sak. Skolverkets förslag säger inget om fördelningen i undervisningstid mellan de olika religionerna, och – märk väl – det gör inte heller Björklunds omformulering.

Vad den senare implicit säger är däremot att kristendomen inte ska jämföras med andra religioner, att den till sin natur är annorlunda. Vi har alltså fått en läroplan som tydligt markerar inte det som Fjelkner efterlyser – kristendomens särställning vad gäller inflytandet på svensk historia och kulturarv – utan istället dess särart i förhållande till andra religioner.

En sådan värdering bygger inte på vetenskap och beprövad erfarenhet utan är ett i grunden religiöst ställningstagande. Detta rimmar mycket illa med kravet på att skolans undervisning ska vara icke-konfessionell.

Läs hela artikeln!

Jonas Svensson berättar mer på Smp

Kristianstadsbladet

måndag 11 oktober 2010

Vill Björklund återinföra kristen fostran i skolan?

På måndagen presenterades den nya läroplanen för grundskolan. Regeringens beslut innebär en viktig förändring jämfört med Skolverkets förslag - kristendomen får behålla sin särställning. I Skolverkets förslag skulle de fem världsreligionerna behandlas lika. Utbildningsminister Jan Björklund citeras i SvD:

Vi behåller den ordning som finns i dag. Kristendomen är en del av vårt kulturarv, som påverkat vårt land så otroligt mycket mer än andra religioner, säger Björklund och drar paralleller till att eleverna läser mer om Sveriges historia än andra länders, mer om svenska landskap än andra länders geografi. Det är inte möjligt att göra samma djupgående studier av alla religioner.

Det är intressant att se hur Björklund drar paralleller mellan religion och Sveriges landskap och geografi. För sitt inre öga ser man hur kristendomen har malt fram och erroderat folksjälen, likt inlandsisens isräfflor i det fennoskandiska urbergsskölden. Och på samma sätt som landet rest sig ur havet, befriad från isens tyngd, har också folket rest sig efter ett årtusende av religiöst förtryck för att idag kunna leva i ett sekulärt samhälle med religionsfrihet.

Men Björklunds jämförelse svajar betänkligt, i beaktande av att staten och berggrunden aldrig kommer att gå skilda vägar på det sätt som staten och kyrkan har gjort. Kristendomens särställning saknar därför av lätt insedda skäl sin motsvarighet inom naturgeografin. Däremot kan man hoppas att religionslärarna använder den extra lektionstiden till att förklara för eleverna hur religiösa idéer förmår att rista spår i hjärnbarken på den påverkbara människan.

Sedan kan det synas egendomligt, att kristendomens stora betydelse för landet inte ska behandlas inom kursplanerna för historia och samhällskunskap istället? Det skulle onekligen ge ämnet relevans. Nu riskerar väl kristendomen tvärtom att buntas ihop med religiösa myter och sagor från andra religioner och värderas därefter?

Så hur blir det nu? Björklund har bestämt att det ska vara mer lektionstid för kristendom än för övriga religioner. Därför ska det bli intressant att se hur denna lektionstid kommer att disponeras. För om kristendomen har haft ett så stort inflytande som det sägs, så bör detta inflytande vara föremål för kritiska studier. Man kan annars anfäktas av misstanken att Sveriges utbildningsminister anser att just kristendomen bör få fortsätta att påverka landet och att detta bäst sker genom en kristen fostran i skolan?


Den här texten ligger nu även på Newsmill. Det skulle vara kul om fler vill delta där med kommentarer!


SvD
SVT
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Sydsvenskan
SMP

tisdag 5 oktober 2010

Biskop Brunnes ord jagade SD ur Storkyrkan

Vi som i år bevistade gudstjänsten vid riksmötets öppnande fick fin underhållning som belöning för besväret. Efter en segdragen inledning med den numera obligatoriska mixen av religiösa företrädare, kom så turen till Eva Brunnes predikan*. Och ser man på, hon hade inte kommit långt i texten förrän det hördes ett oroväckande buller från läktaren snett bakom oss. Inom ett ögonblick hade så en flock uppretade sverigedemokrater stormat ner i sidogången mot kyrkporten. Det gick ett stilla sus genom församlingen och Brunne fick sedan en mycket lång applåd.

Kanske insåg SD i samma stund, att den fädernas kyrka de drömt om, nu definitivt tillhör historien? Det lär bli svårt att vrida klockan tillbaka. Så hur ska det då gå med partiprogrammets krav på obligatoriska skolavslutningar i kyrkan när kyrkan nu gör på detta viset? Tänk om kyrkan, uppmuntrad av framgången, till råga på allt slår in på Eva Brunnes väg i valet av predikoämne??

SD gjorde en grandios fadäs som inte lyckades besinna sig. Svenska kyrkan å andra sidan gratuleras till dagens PR-kupp. Sverigedemokraterna har hängt kyrkan i hasorna som envetna kardborrar och det behövdes antagligen en markering av det här slaget för att visa SD att kyrkan betackar sig för supporten.

Extremister är alltid lite jobbiga att ha och göra med. För tre år sedan sammanföll riksmötets öppnande med ett uppmärksammat seminarium i Berwaldhallen. Det var Lars Vilks, Ex-muslimerna och vi i Stockholmshumanisterna som höll seminarium om yttrandefriheten. Skillnaden var väl att den kvällens odygdspåsar valde att först mot slutet kräva att få komma in och ge sin syn på saken och utslunga sin fatwa över oss andra. Tågordningen var så att säga den omvända mot dagens tillställning. Som förargelse- väckande företeelse kan det däremot kvitta lika, om det handlar om biskopar eller rondellhundar. Inga jämförelser i övrigt.

Dagen
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagens Nyheter
Expressen
Expressen
Sydsvenskan
Helsingborgs Dagblad
Newsmill
............................................................................
*

Grattis till uppdraget. Grattis till er som är valda med förtroende. Nästan 85 procent eller lite mer än 6 miljoner människor tror att just ni har bäst förutsättningar att forma ett gott nu och en god framtid för oss alla. Det är stort att bäras av ett sådant förtroende. Och uppdraget har ni tillsammans. Inte var och en. Väl valda så ingår ni i ett sammanhang där era gemensamma ansträngningar väger tyngre än vars och ens egen vilja. För det är väl just så demokrati fungerar? Då handlar det om att lyfta blicken från det egna till det gemensamma. Blicka utöver Bastuträsk, Tomelilla, Göteborg, Grästorp, Husum och Visby. Politik som i en översättning betyder det gemensamma livet i staden. Så handlar det om att lyfta blicken ytterligare en bit, för vi lever inte i vårt eget enbart. Vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster.

Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan. För det är väl så demokrati fungerar?

Vi har lyssnat på bibeltexter. Nu var det inte den svenska riksdagen som Paulus skrev till utan en grupp människor i staden Thessaloniki. Till dem sa han: Vi vädjar till er att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning. Och så fortsätter han med rådet: Släck inte anden, pröva allt, ta vara på det som är bra. Det är ord också till oss alla som har röstat och till er alla som valts med förtroende.

Salomo i sin vishet skrev inte heller till den svenska riksdagen, men ändå kan det bli ord till er: Gud är vägvisaren till visheten. Gud leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Visheten – hon som med sin konst har format allt. Ord av nåd mer än av krav. Allt hänger inte på mig själv eller på mitt parti.

När Jesus närmade sig Jerusalem och lärjungarna ljudligt lät sin glädje höras, bad en grupp fariséer att Jesus skulle huta åt sina lärjungar. Se till att de höll tyst. Man undrar varför de inte kunde tala med lärjungarna direkt. De var ju ändå vuxna människor. Och svaret de får är: Om de tiger kommer stenarna att ropa.

Vad var det som de hade varit med om på vägen. Jo, bland annat att en blind man botades och kunde leva sitt liv helt och fullt. Och så mötet med den föraktade tullindrivaren Sackaios. Han som klättrade upp i trädet för att kunna se, men kanske också för att gömma sig. Till den blinde mannen sa Jesus: Vad vill du att jag ska göra för dig? Till Sackaios sa han: Kom ner från trädet, jag vill gästa ditt hem. Möten i ögonhöjd, med ögonkontakt, i samtal, som betydde livslång förändring för både den blinde och Sackaios. Det var detta lärjungarna hade varit med om. Den stora förändringen för två människor. Det var därför de inte kunde hålla tyst med sin glädje. Och om de ändå hade tystats, hade stenarna ropat om det viktiga i den stora förändringen. Förändringen som bokstavligen blev livsavgörande.

Det är de livsavgörande förändringarna för människor som är en stor del av ert uppdrag. Och i det aldrig komma så långt ifrån oss som ger er mandat att ni upphör att möta i ögonhöjd, att ni aldrig upphör att ropa ner någon från trädet och säga: Jag vill tala med dig. Höra någons rop och säga: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.

Med det får vi fortsätta nuet, mot framtiden.

Eva Brunne
biskop Stockholms stift

© Copyright Svenska kyrkan 2010

Den intelligenta designens egen överstepräst

Den som vill börja dagen med något riktigt roligt kan förslagsvis läsa Anders Gärdeborns debattartikel i Dagen.

Smakprov:
"Man kan till och med använda matematiken till att visa att skillnaden mellan den mänskliga hjärnan och en dator är principiell och inte bara kvantitativ".

Eller varför inte den här insiktsfulla kommentaren:
"Eftersom människor kan uppfatta Gud olika, ibland till och med motsägande, ska skolan därför inte bara lära ut uppfattningar om Gud utan även missuppfattningar om Gud. Det är inte självklart att detta är bra för eleverna, speciellt med tanke på att den icke-konfessionella skolan förbjuds att erbjuda vägledning om vilken gudsbild som är den rätta, eller ens den mest trovärdiga".

Nu får Humanisterna och ateister se upp, för nu har Gärdeborn suttit och tänkt igen. Huga!

måndag 4 oktober 2010

Ett välkommet pris för välkomna ungar

Några miljoner föräldranyllen torde idag ha spruckit upp i ett samfällt leende, när det tillkännagavs att IVF-teknikens skapare, Robert Edwards, tilldelats nobelpriset i medicin.

En gång i tiden var det sambon och jag som ville föröka oss och uppfylla jorden. Men så upptäckte vi att den egna förmågan inte räckte till. Vi insåg snart att vi behövde handfast hjälp i avelsarbetet. Visserligen hördes upprörda röster i debatten som hävdade att läkarna "lekte Gud med den mänskliga fortplantningen", men vi ville verkligen ha barn, så vi gick till Sophiahemmets IVF-mottagning. Och minsann, kunde man inte redan i sjukhusets entré läsa devisen: ”Allt till Guds ära”.

Lätta om hjärtat efter det beskedet, stegade vi in på mottagningen. Där blev jag med tiden bebådad med två vackra söner, (Oh, vad jag älskar dem!) Låt vara att de är “oäkta barn”, ogifta som vi är, men de tillkom med den allra största kärlek och genom garanterat obefläckad avlelse. Att väldigt många människor var inblandade och med kärleksfull omsorg hjälpte oss på vägen, har faktiskt aldrig bekymrat oss, tvärt om.

Men alla instämmer inte i hyllningskören denna dag: "Valet är helt oacceptabelt", låter ledaren för pontifikatets akademi för liv meddela. Man borde inte bryr sig om Vatikanens preferenser en sån här dag. Men är reaktionen inte rent av lite konstig? Jag menar, var det inte Katolska kyrkans folk som var så förtjusta i barn...??

SvD
SvD
SvD
SvD
Dagen
Allehanda
Dagens Nyheter

.

fredag 17 september 2010

Elisabeth Gerles forskningsanka

Igår fick jag hem Elisabeth Gerles bok ”Farlig förenkling – religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna”. Jag roade mig med att läsa referenserna. Till min förvåning upptäckte jag att artiklar från Aftonbladet/Helle Klein, Nationalencyklopedin och Seglora smedja insorterats under artiklar från Humanisternas ordförande. Klantigt, men jag antar att det helt enkelt rörde sig om brådska och slarvig korrekturläsning.

Men värre skulle det bli. Nämnde ordförande publicerade den 25 oktober 2009 en artikel på sin blogg (och på Newsmill), som Gerle påstår har titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand". Hur kan en adjungerad professor i etik tillåta sig att inte dubbelkolla vad hon tillskriver sin meningsmotståndare? Hur står det till med den egna etiken när man gör missar av det här slaget? Och varför i herrans namn ringde inte varningsklockan hos Gerle, om hon nu fått för sig att det var så titeln löd?

För övrigt är det intressant att notera att Gerle ansett sig behöva 485 noter och 185 referenser, för att leda i bevis ett påstående hon inte kunna ge ett enda konkret exempel på. Men mer är kanske inte att begära när en religiös ska försöka göra forskning av sin tro? Kvack, kvack!

DN Debatt



torsdag 16 september 2010

Tittut herr socialminister

Jakten på svar från socialministern går vidare! Följ den rafflande fortsättningen på Uffe Wickbergs hittills tröstlösa försök att få herr socialminister att besvara hans angelägna fråga. Gömmer sig herr socialminister? Blev det för jobbigt att besvara frågan?
Klicka här

onsdag 15 september 2010

Protestmarsch mot påven

Det tar sig... Nu planeras en protestmarsch mot påven under hans besök i England kommande helg.
Tidigare bloggposter om påven och katolska kyrkan:
Diverse: Katolicism
Personlig favorit: CatholicGoogle

Dagen
Dagen
Dagen
SvD
Dagen

tisdag 14 september 2010

Min fråga till Göran Hägglund

.
Den här frågan
skulle även jag vilja få svar på från Göran Hägglund.
(Om länken inte fungerar: www.minfråga.se)

I debatten blir vi fritänkare, human-etiker och humanister ofta kritiserade för att vi vill att religionen ska tillhöra den privata sfären. Idag har vi ett parti i Alliansen där många tvärtom anser att deras guds vilja ska ha ett reellt inflytande över politiska beslut.
Av den anledningen känns det relevant att fråga socialministern om homosexualitet är en synd
?
Tacksam för svar, Göran Hägglund.

DN
SvD

"Är vår socialminister emotionellt störd?"
.

söndag 12 september 2010

Elisabeth Gerle tar simborgarmärke i det oregerliga idéhavet

Rev. 10.10.30


Elisabeth Gerles bok vittnar om Svenska kyrkans kris

För några år sedan myntade författaren och religionskritikern Lena Andersson uttrycket "Det oregerliga idéhavet":

"Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds "ofattbara storhet"."

Den här hösten har etikforskaren vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerade professorn i etik, Elisabeth Gerle, tagit simborgarmärke i detta oregerliga idéhav.

Gerle gör detta med sin bok "Farlig förenkling - Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna."
Jag hade hoppats på något rejält att bita i, men boken visar sig bestå av en salig mix av referenser och påståenden. Texten saknar flyt och halvtänkta tankar sveps i dimridåer. Slutsatser dras som refererar till - ingenting. Den är slarvigt korrekturläst med stavfel, felaktiga årtal och referenser under fel rubrik.

Och så inte minst denna skrattretande fadäs att tillskriva Humanisternas ordförande en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand"? En professor i etik borde nog vara lite varsammare om sitt rykte än att låta en sådan sak slinka igenom korret. Har Gerle skrivit boken för att stärka sina aktier inför det stundande biskopsvalet i Visby stift? Det skulle åtminstone förklara brådskan. Ämnet däremot öppnar för spekulation om underliggande - kanske omedvetna - motiv.

I sin presentation av boken skriver Gerle: "Våra ord är en spegel av det samhälle vi lever i, de skapar också framtidens samhälle". Detta menar hon är viktigt att analysera. Efter att ha läst boken infinner sig en misstanke att detta använts som förevändning för något annat, men det görs ändå en hyfsad ansats att titta närmare på respektive organisations vokabulär. Hos SD hittar Gerle ord som folk, folkkyrka, kultur, fosterland, fosterlandskärlek och kristen. Ord som ska föra tankarna till ett homogent folk och ett ideal i opposition mot det mångkulturella. Föga överraskande, alltså.

Hos Humanisterna finner hon ord som humanism, pluralism, mångkulturellt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, icke-diskriminering, ateism, icke-teism. Men nu blir det lite spännande: Även dessa skulle alltså vara ord som Gerle menar "bidrar till förenklade fiendebilder som bidrar till att skapa en bild av det svenska och av det normala som utesluter både religiös och kulturell mångfald"?

Hur som helst är det Humanisterna Gerle vill ha med sig in i gemenskapen: "Här finns alltså ett stort gemensamt intresse som gör att kristna och sekulära humanister kan förenas med judiska och muslimska företrädare för mänskliga rättigheter och demokrati. Den stora frågan är om Humanisternas sätt att driva sina argument underlättar för sådana breda allianser att värna mänskliga rättigheter och demokrati eller inte." Alliansen är önskvärd, även om Humanisternas "sätt" ifrågasätts: Goda demokrater, men utan vett att bete sig med den önskvärda artighet och finess som förväntas i religiösa sammanhang?

Gerle lutar sig ofta mot den tyske filosofen Jürgen Habermas: I den postsekulära tiden ska religionen hävda sig i en alltmer sekulär omgivning. De religiösa samfunden ska fortbestå och få samhällets erkännande för sitt bidrag till reproduktionen av önskvärda motiv och attityder. Troende och icke-troende ska gemensamt uppfatta samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess. Kyrkan ska kort sagt återupprättas genom den nytta den gör och därmed garanteras fortleva i framtiden.

Det är här jag börjar undra om det finns andra skäl än vad Gerle själv framfört, för att skriva sin bok? Gerle skriver:

" .../från vitt skilda utgångspunkter kan man finna argument som i sin renodling synliggör sätt att tänka och tala som kan ha icke önskvärda effekter för ett framtida samhälle."

Gör ett tankeexperiment och byt ut några ord: ".../ icke önskvärda effekter för en framtida kyrka."

Är det så enkelt som att Gerle ber för sin sjuka mor? För när biskop Eva Brunnes ord jagar SD ur Storkyrkan, samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund sätter psalmsång på schemat, kommer frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan att ställas på sin spets för många.

Svenska kyrkan torde med vånda åse hur just SD gläds över kyrkans roll som nationellt identitetsskapande symbol. Ty med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender. En svårsmält insikt borde dessutom vara det faktum, att den grupp SD adresserar med stor sannolikhet kommer att utgöra de sista entusiasterna. Utöver att många medlemmar de närmaste åren kommer att begrava sig ur kyrkan och allt färre döpas in i den, kommer ett stort antal att gå ur på egna ben.

Här är Humanisterna i hög grad aktiva och åsamkar ekonomisk skada som ifrågasätter om det inte finns bättre användning för tusenlapparna man sparar vid ett utträde? Faran för kyrkan ligger i att det är bland de yngre, välutbildade och icke-troende, som det finns risk för stora medlemsras. Samma grupp har insett att demokrati och mänskliga rättigheter inte heller nödvändigtvis måste sponsras via kyrkoskatten.

Kanske är det svaret på varför Gerle fann det mödan värt att skriva en hel bok för att med långsökta samband koppla ihop Humanisterna med Sverigedemokraterna? Var det bara ett desperat försök att leda bort uppmärksamheten från en kyrka i kris? I så fall har Gerle misslyckats.



Elisabeth Gerle medverkade i Debatt DN 11/9

Elisabeth Gerles forskningsanka
Dagens Nyheter
Dagen




.

onsdag 8 september 2010

Utan indoktrinering, ingen tro

Det är lika avslöjande varje gång man får läsa dessa oförblommerat uppriktiga vittnesmål om hur den kristna tron ska föras i arv från en generation till nästa. Jag vill verkligen rekommendera läsning av detta inlägg i ämnet. Det krävs uppenbarligen en rejäl dos av indoktrinering i unga år, för att tron ska befästas?

onsdag 4 augusti 2010

Dagens outfit - eller i burka vi gå genom stan...

Foto: Helge Eyser

Att blogga om "dagens outfit" har aldrig varit min grej. Men när debatten om burkans vara eller icke vara har blossat upp igen, tar jag chansen. Lördagens stillsamma Pride-promenad genom stan inhöstade förvisso en del ovationer. Frågan är hur reaktionerna varit om banderollen fått stanna hemma?

SvD

DN Ledare
DN
Dagen
SvD
SvD
SvD

SvD

Tokmoderaten sammanfattar föredömligt hela debatten

onsdag 21 juli 2010

Antje Jackelén om "kärleksbudskapet"

Det kristna "kärleksbudskapet" måste vara det mest ultimata försäljningsargument världen någonsin har skådat. Om det nu inte vore för att det under lång tid uttrycktes: "Ta emot vårt kärleksbudskap eller vi slår ihjäl dig". Hågkomsten av den mörka eran sitter dock djupt i allmogens minne så vi svarar som vi brukar: "Inget besvär för vår skull, tack!"


DN hakar på debatten och kommenterar en annan debattartikel i näraliggande ämne

Min och Göran Rydlands debattartikel på SvD Brännpunkt om behovet av en skrivning om religionsfrihet i lagen.
.

Orwellskt nyspråk från Yvonne Andersson (KD)

Det torde vara en traumatisk insikt för många troende, att konsekvenserna av religionsfriheten och kyrka-statseparationen är att vi faktiskt inte längre måste leva våra förfäders påtvingade religiösa arv. Vi får bestämma själva och det är såå jobbigt för de troende.

Vad är då finurligare än att som ett mantra upprepa ett påstående som för tankarna till Orwellskt nyspråk? Lätt inses, att som sekulär, är religionen enbart omväg för förståelse av varje annan lika sekulär person i världen. Men som troende ska jag förhålla mig till ett komplex av idéer. Kanske med ett uppdrag att omvända, eller i värsta fall att mörda den som tillber fel gud. Eller ska kulturarvskännedomen få mig att överse med dessa skönhetsfläckar i Den andres religion?

Kristendomen har för övrigt föga gemensamt med svensk lag: Första budet står i direkt konflikt med grundlagen RF 2:2. Med undantag för universella regler om att inte mörda och stjäla, är resten bara religiösa moralregler utan något stöd i lagen.

.

lördag 26 juni 2010

Tack gode gud för alla korkade präster

Vi har hört till leda att skolavslutningar minsann inte har med religion att göra, utan enbart handlar om traditioner och kulturarv. Ett listigt litet illusionisttrick som bäst avslöjas av prästerskapet självt. Senast av två beskäftiga prästinnor i Vallentuna församling som känner sig manade att på SvD Brännpunkt orera över kyrkliga skolavslutningar och "religionens plats i samhället".

Med hänvisning till påståendet att "Det religiösa behovet ligger djupt i människan och i religionssociologiska undersökningar anger fortfarande en majoritet att de har någon form av religiös eller andlig tro" finner de alltså stöd för skolavslutning i kyrkan. Faktiskt får man vara tacksam för att prästinnorna med detta retoriska självmål, så öppet klargör att skolavslutningarna i kyrkan handlar om - just det - religion.
Tack, där kom det. Religion, som den icke-konfessionella skolan alltså inte ska fostra barnen i, utan enbart utbilda dem om. Och dessutom sakligt och allsidigt.

Magplasket fullbordas i detta stycke: "Men Skolverket tycks dra slutsatsen att mötet med religiösa uttryck är detsamma som ”religiös påverkan” och tvång – och det är en slutsats som måste ifrågasättas. Som följd av detta kommer begreppet religionsfrihet att framstå som rätten att slippa möta några som helst uttryck för religion i skolans sammanhang. Med ett sådant synsätt blir man tvungen att censurera bort företeelser som är faktiskt existerande i människors liv och en del av vårt samhälle. "

Heureka! Det är ju precis det religionsfriheten också innebär: Friheten att slippa religionen. Eller tror prästinnorna att paragraferna enbart förbjuder skolan att släpa barnen till kyrkan med fysiskt våld?? Naturligtvis handlar det lika mycket om att eleverna ska slippa den subtila, manipulativa påverkan det innebär att tränas i att finna det naturligt att gå i kyrkan. Motståndet ska nötas ner genom att en begäran om befrielse är utpekande, kompistryck är en realitet och att obehaget trots allt är övergående.

Blir det jobbigt, så håll för öronen, unge. För vad rör oss väl samvetsfriden hos dig, din sketna lilla ateist? Muslimerna har inte klagat, och du räknas faktiskt inte. Att både du, din familj och staten har gått skilda vägar med kyrkan har ingen som helst betydelse. Kyrkan har nämligen inte tänkt gå skilda vägar med dig. Skit samma om du tror på gud eller ej, prästerna gör det ofta inte heller, men du ska jävlar anamma tro på Kyrkans självklara plats i ditt liv. För hur skulle prästen annars kunna tro på sitt lönebesked?

Dagen

SvD
.

onsdag 16 juni 2010

Tvångsäktenskap

Det kan synas långsökt, men det finns faktiskt en högst påtaglig koppling mellan tvångsäktenskap och den pågående debatten om skolavslutningar i kyrkan:

När det framförs krav på att vi ska "bevara vårt kulturarv och våra traditioner" blir det samtidigt svårt att motivera varför vi skulle lägga oss i andras "kulturarv och deras traditioner". Det "uråldriga" ska ju respekteras enligt detta synsätt. Men i samma stund får kulturrelativismen en utmärkt grogrund och vi tillåts att bli mentalt handlingsförlamade inför det faktum att unga människor i Sverige blir offer för tvångsäktenskap.

För var drar vi gränsen mellan den ena traditionen och den andra? Det finns bara en väg ur detta och det är att vi ständigt påminner oss själva om, att i ett fritt land är vi självständiga individer, vars enda handlingsramar bestäms av det juridiska regelverk vi alla har att följa. De som är bindande kallar vi lagar. Traditioner är inte bindande. Vi har faktiskt rätt att skita i dem. Lagen ger oss dessutom rätten att inte behöva tvingas in i vare sig kyrkan eller äktenskap mot vår vilja.

Därför måste vi vänja oss av med idén att "traditioner" kollektivt ska styra våra liv. Vi är fria att anamma eller förkasta traditioner, men vi får aldrig tvinga någon annan att underkasta sig dem. Gör vi det är vi själva inte ett dugg bättre än de som med "traditioner" som argument tillåter sig att bestämma över andras liv genom tvångsäktenskap. Ganska självklart, eller hur?


Dagen

Sydsvenskan
Aftonbladet
.

torsdag 10 juni 2010

Respektlös Björn Ulvaeus missar poängen

När Fan blir gammal blir han religiös. Eller åtminstone lite lagom kyrksam? Många lär ha tänkt tanken och skakat på huvudet i förundran den dagen Björn Ulvaeus gick ut på Expressens debattsida med följande rader:

Men jag har en känsla av att Humanisterna, som jag är medlem av, intar ståndpunkten att vi i Sverige ska undvika att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag håller inte med om det. Jag tror inte på det där med kränkthet. Den är överskattad. Om budskapet i psalmerna skaver får man väl slå dövörat till eller konstatera att de stackarna som sjunger inte har förstått hur missledda de är. För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten.

För Ulvaeus är det viktigt att kyrkobesöket på skolavslutningen legitimeras. Så vad är väl då enklare än att hänvisa till andra delar av vårt kulturarv? Ulvaeus tar således spjärn mot andra sagor och myter som vi lever med i våra fantasivärldar - men undviker nogsamt att påtala deras harmlöshet:

Tolkien och jag gör en överenskommelse så fort jag vänder första bladet att nu är hans saga min verklighet tills jag lägger ifrån mig boken”.

Eja vore det så enkelt. Själv är jag uppvuxen med både Pippi Långstrump och Kalle Anka och deras fantasivärldar har naturligtvis berikat mitt liv, i likhet med många andra fantasivärldar jag blivit delaktig igenom litteratur, musik, och bildkonst. Men alla har de också det gemensamt, att jag besöker dem frivilligt utan överhetens propåer och pekpinnar.

För här finns ett dilemma som Ulvaeus väljer att bortse ifrån: Den kristna mytologin är en vital och bärande del i en maktstruktur som varit påtvingad. Effekterna av den religionsfrihet vi fick 1952 naggas i kanten när skolan tar på sig ansvaret att fösa folket in i kyrkobyggnaden igen. Att Ulvaeus inte bryr sig ett vitten om myternas sanningshalt får stå för honom. Den tankens frihet har vi alltid haft, även i tider då det uttalade ordet kunde skicka en fritänkare i fängelse.

Frågan vad folk genom historien faktiskt har trott på, kan vi därför på goda grunder lämna därhän. Så länge de kristna myternas företrädare finns representerade i den utövande makten, bör vi ändå hantera frågan med försiktighet. Det är förvisso ett av kyrkans uttalade mål att göra landets skolbarn förtrogna med kyrkan, dess företrädare och tro, i syfte att betrakta den som en normalitet och del av den nationella identiteten. Men att ha kunskap om landets historiska religiösa kulturarv är inte detsamma som att praktisera det nu och i framtiden. Snarare är det en viktig del av begreppet religionsfrihet, att ha rätt att vända kyrkan ryggen och praktisera ett sekulärt liv.

Ingenting hindrar Ulvaeus att själv ta med sig sina barn och barnbarn till kyrkan. Men det är respektlöst av honom att förvänta sig att andra ska vilja göra samma sak. Likaså visar Ulvaeus prov på en märklig retorik kring begreppet ”kränkning”, något som i det här sammanhanget enbart förmodas riktat mot den invandrade muslimen. Jag skulle snarare vilja återföra frågan om kränkning till hans egna ord när han skriver: ”jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten”. Vad är det om inte ett tämligen kränkande omdöme om en religiös kult och dess heliga rum?

Inte heller jag tror på de religiösa myterna. Men jag respekterar att det finns människor som faktiskt tror på dem. Jag respekterar att tron på dem har en självklar hemvist i kyrkobyggnaden, där rösterna som ekar mellan väggarna berättar om det man faktiskt håller för sant. Att då som sekulär sätta sig i kyrkbänken, är lika falskt, kränkande och skenheligt som att öppet bejaka uppfattningen hos den som på fullaste allvar tror på existensen av tomtar och troll. Sen må ”Den blomstertid…” vara hur vacker som helst. Första versen saknar för övrigt referens till vare sig Gud eller Jesus, och kan därför lika väl sjungas på en avslutning i skolan.


Expressen
Dagen om en skolavslutning med bön och välsignelse
Humanistbloggen

måndag 7 juni 2010

Presskonferens med Lars Vilks och Ex-muslimerna

Måndagens presskonferens med organisationen Ex-muslimer och konstnären Lars Vilks förlöpte utan nämnvärda incidenter. Polisuppbådet var imponerande, men endast en ensam man hade funnit det mödan värt att infinna sig på plats för att vältaligt intyga att hans systrar på intet sätt kände sig förtryckta under slöjan. Inte heller skulle det enligt honom finnas någon "religiös polis" som kontrollerade den (ex-)muslimska befolkningens uppförande i förorten. Må dä.

Eftermiddagens intressanta nyhet var annars Lars Vilks berättelse om hur han hade börjat en dialog med många av sina meningmotståndare. Mail och telefonsamtal, som regelmässigt brukade inledas med mordhot, hade i förvånansvärt många fall utmynnat i någon form av förståelse, enligt Vilks. Egentligen är jag inte förvånad. Lars Vilks är en genuint sympatisk och prestigelös person. Endast en kliniskt humorbefriad religiös fanatiker kan missa den subtila blinkningen i att han numera går med i samtliga grupper på Facebook som vill se honom död.

Själv hoppas jag - i likhet med många i panelen - att ex-muslimerna ska börja ses som den sekulariserade majoritet som de faktiskt är inom den grupp som numera slentrianmässigt benämns "muslimer". Som Mina Ahadi sa: "När jag kom till Tyskland för trettio år sedan var jag invandrare, idag är jag muslim". Jag kan inte annat än sympatisera med Mina Ahadi i detta. Själv är jag jävligt trott på att klassificeras som kristen och undanber mig att med en slapp etikettering behöva legitimera det religiösa tvång mina förfäder levde under. Världen är naturlig, det räcker för mig.


Foto: Camilla Grepe

Foto: Camilla Grepe
GP
SvD

Sydsvenskan

Dagens Nyheter