I oktober rasade debatten som bäst om Per Eriksson, bibeltroende och i dagarna nytillsatt rektor vid Lunds universitet. Eriksson fick jobbet på sina akademiska meriter och det anser jag var rätt.
Vad jag kunde se var det heller aldrig någon som krävde religiös åsiktsregistrering eller förbud mot anställning av bekännande kristna på statliga chefsbefattningar.
Däremot var vi många som ansåg att det fanns anledning att debattera hur en uttalat bibeltroende person på en av landets högsta befattningar inom utbildningsväsendet skulle hantera rågången mellan tro och vetande. Den frågan är inte ointressant.
Detta ogillades däremot av många troende som menar att kristna ska åtnjuta åsiktsimmunitet i samhällsdebatten. Men inte minst för att många kristna samfund har på agendan att få in troende på höga samhällsfunktioner så måste frågan kunna debatteras.
Kanske är frågan inte ens ett problem, utan just så enkel att
en tillräckligt välavlönad person klarar av att tro på Gud och Bibeln på sin fritid och vetenskap och evolution på arbetstid?
...............................................................
Bloggat av mig i ämnet:
Svårt med tro och vetande på Lunds universitet
Rektorsdebatten i Sydsvenskan
Rektorssåpan i Lund löddrar vidare...
En kreationist som universitetsrektor?
Svenska Evangeliska Alliansen
...............................................................
En rolig kommentar kom för övrigt från Ann Heberlein som jäm- ställde den trots allt självvalda religiositen med homosexualitet, kön, kulturell religionstillhörighet, etnicitet och handikapp:
Ann Heberlein surnar till i Expressen
Dagen
Visar inlägg med etikett Bibeltroende rektorer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bibeltroende rektorer. Visa alla inlägg
måndag 2 februari 2009
torsdag 29 januari 2009
Kyrkans Tidning om skolpastorn i Lindesberg
Kyrkans Tidning har snappat upp att det pågår en debatt om en skolpastor i Lindesberg. Torkel Freed som är rektor på Lindeskolan, har ett förflutet som skolpastor och intervjuas i tidningen. Han har nu upptäckt att kyrkans närvaro i skolan inte varit så självklar för alla. Rektor Torkel Freed säger:
”Vi har bland annat upptäckt att vi inte varit tillräckligt tydliga mot eleverna, som i många fall har uppfattat skolpastorn som en del av elevvårdsteamet, och så ska det inte vara".
Är Torkel Freed dum, eller spelar han bara? Hans påstående att man ”inte varit tillräckligt tydliga mot eleverna” är en förolämpning mot Lindeskolans elever. Jag är övertygad om att de är både läskunniga och kapabla att tolka verkligheten:
”En skolpastor eller skolpräst måste alltid utgå från skolans behov och önskemål. Min personliga uppfattning är att kyrkans viktigaste uppgift är att finnas till för andra”.
Det är jättetoppenfint, gulligt och rart att vilja finnas till för andra, men vi får inte glömma att missionsbefallningen är ett klipulver i brallan på de kristna, här föreligger alltså en dold agenda.
(Till er som genast vill invända och säga att agendan minsann inte är dold, vill jag bara säga att det gör frågan så mycket enklare att hantera, kyrkan ska inte missionera i skolan. Enkelt, eller hur?)
Torkel Freed anger också detta som en viktig anledning till att han själv slutade som skolpastor: Han blev uppvaktad av flera frikyrkorepresentanter som ansåg att skolpastorn borde ägna sig mindre åt diakonalt arbete och mer åt evangeliserande och schemalagda gudstjänster.
Detta förhållande hänvisar även den nuvarande skolpastorn Maria Carlsson till, i intervjun i Nerikes Allehanda den 29 nov -08. Det bör alltså ha varit allmänt känt att Skolkyrkan hade en agenda som inte var i överensstämmelse med skollag och läroplan. Ändå har man fortsatt samarbetet från Lindeskolans sida: Policydokument för Skolkyrkan
För det kan väl inte vara så enkelt att både gymnasiechefen Kent Hiding och rektorn Torkel Freed har suttit på två stolar samtidigt och då haft svårt att hålla isär sina roller som kyrkligt aktiva, respektive skolledare?
Dagen
Kyrkans Tidning
Kyrkans Tidning
”Vi har bland annat upptäckt att vi inte varit tillräckligt tydliga mot eleverna, som i många fall har uppfattat skolpastorn som en del av elevvårdsteamet, och så ska det inte vara".
Är Torkel Freed dum, eller spelar han bara? Hans påstående att man ”inte varit tillräckligt tydliga mot eleverna” är en förolämpning mot Lindeskolans elever. Jag är övertygad om att de är både läskunniga och kapabla att tolka verkligheten:
- Skolpastorn har i flera år stått med namn, mailadress och telefonnummer under rubriken ”Elevvårdsteam” i skolans dokument.
- Skolpastorn har fotograferats tillsammans med det övriga elevvårdsteamet och presenterats så på skolfoton och i skolkatalogen.
- Skolpastorn har gått runt i skolan och presenterats i klassrummen tillsammans med elevvårdsteamet.
”En skolpastor eller skolpräst måste alltid utgå från skolans behov och önskemål. Min personliga uppfattning är att kyrkans viktigaste uppgift är att finnas till för andra”.
Det är jättetoppenfint, gulligt och rart att vilja finnas till för andra, men vi får inte glömma att missionsbefallningen är ett klipulver i brallan på de kristna, här föreligger alltså en dold agenda.
(Till er som genast vill invända och säga att agendan minsann inte är dold, vill jag bara säga att det gör frågan så mycket enklare att hantera, kyrkan ska inte missionera i skolan. Enkelt, eller hur?)
Torkel Freed anger också detta som en viktig anledning till att han själv slutade som skolpastor: Han blev uppvaktad av flera frikyrkorepresentanter som ansåg att skolpastorn borde ägna sig mindre åt diakonalt arbete och mer åt evangeliserande och schemalagda gudstjänster.
Detta förhållande hänvisar även den nuvarande skolpastorn Maria Carlsson till, i intervjun i Nerikes Allehanda den 29 nov -08. Det bör alltså ha varit allmänt känt att Skolkyrkan hade en agenda som inte var i överensstämmelse med skollag och läroplan. Ändå har man fortsatt samarbetet från Lindeskolans sida: Policydokument för Skolkyrkan
För det kan väl inte vara så enkelt att både gymnasiechefen Kent Hiding och rektorn Torkel Freed har suttit på två stolar samtidigt och då haft svårt att hålla isär sina roller som kyrkligt aktiva, respektive skolledare?
Dagen
Kyrkans Tidning
Kyrkans Tidning
söndag 11 januari 2009
Sparka på en kreationist
Man ska inte sparka på den som ligger. Men när Terra Incognita uppmanar oss att sparka på kreationisterna ställer jag gladeligen upp. De anser ju själva att de representerar något "ovan där", så kör hårt.
Jag som är så gammal att jag gick i skolan på 60- och 70-talet förstår att det råder en kompakt okunskap bland dagens föräldrar om hur religiösa intressen och kreationister på olika sätt tar sig in i deras barns skola. Det här är svårt att föreställa sig. Man måste ha fått upp ögonen för det, och sett utbredningen, för att förstå att det är en utveckling som accelererar och som vi måste få stopp på. Snarast.
Anledningen att det tillåts rulla på, tror jag kan sammanfattas i en kommentar som man ofta hör i debatten: "Det finns väl ingen som har mått dåligt av att få höra ett Gudsord?"
Där någonstans, tror jag att förklaringen ligger till att det som nu sker inte uppmärksammas mera. Religionens nytta för psyket framhålls ungefär som motsvarande de rårivna morrötternas nytta för kroppen. En ann är god som en ann, så varför inte en präst som rastvakt?
Och varför bråka när de ställer upp gratis i sitt "diakonala" värv?
Vad man missar är att aktiviteterna sker i samarbete med frikyrk-
orna. För om Svenska kyrkan ensam står för ett konvenanskristet koketterande, men är i skriande behov av medlemsavgifterna utan vare sig förväntningar eller krav på katarsis och utlevelse, så är det desto rakare rör hos deras samarbetsparners inom väckelserörelsen och trosrörelsen.
Här talar vi snarare i termer av drog och missbruk. Jag hänvisar till Jerker Karlssons berättelse för den som vill förstå vad jag menar.
Jag som är så gammal att jag gick i skolan på 60- och 70-talet förstår att det råder en kompakt okunskap bland dagens föräldrar om hur religiösa intressen och kreationister på olika sätt tar sig in i deras barns skola. Det här är svårt att föreställa sig. Man måste ha fått upp ögonen för det, och sett utbredningen, för att förstå att det är en utveckling som accelererar och som vi måste få stopp på. Snarast.
Anledningen att det tillåts rulla på, tror jag kan sammanfattas i en kommentar som man ofta hör i debatten: "Det finns väl ingen som har mått dåligt av att få höra ett Gudsord?"
Där någonstans, tror jag att förklaringen ligger till att det som nu sker inte uppmärksammas mera. Religionens nytta för psyket framhålls ungefär som motsvarande de rårivna morrötternas nytta för kroppen. En ann är god som en ann, så varför inte en präst som rastvakt?
Och varför bråka när de ställer upp gratis i sitt "diakonala" värv?
Vad man missar är att aktiviteterna sker i samarbete med frikyrk-
orna. För om Svenska kyrkan ensam står för ett konvenanskristet koketterande, men är i skriande behov av medlemsavgifterna utan vare sig förväntningar eller krav på katarsis och utlevelse, så är det desto rakare rör hos deras samarbetsparners inom väckelserörelsen och trosrörelsen.
Här talar vi snarare i termer av drog och missbruk. Jag hänvisar till Jerker Karlssons berättelse för den som vill förstå vad jag menar.
måndag 1 december 2008
Världen idag om skolpastorn i Lindesberg
Maria Andersson bloggar på Världen idag. Hon har skrivit om min debattartikel i Nerikes Allehanda. Jag har svarat henne men eftersom kommentarfunktionen verkar krångla så lägger jag mitt svar här också:
"Naturligtvis ser inte gymnasiechefen pastorn som ett problem, han håller ju gudstjänster tillsammans med henne i Kristinakyrkan i Lindesberg. NA/Bergslagspostens reporter Ola Westberg lär enligt Mattias Frödén, nyhetschef på lokalredaktionen i Lindesberg, ha känt till detta men valt att utelämna den uppgiften.
Vad gäller dina new age-predikande lärare i gymnasiet så hoppas jag att du anmälde dem för deras osakliga undervisning? Det är oerhört allvarligt om folk utnyttjar situationen på det sättet i skolundervisningen som ska vara saklig och vetenskapligt underbyggd. Att ha skolpräster på ett gymnasium är naturligtvis lika konstigt som att ha en företagspräst på en arbetsplats.
Så var kom läkaren in i diskussionen? Mig veterligt drivs inte heller en läkare av missionsbefallningen utan är helt inriktad på patientens väl och ve utan baktankar om rekrytering till tron på Jesus eller annan gudom."
"Naturligtvis ser inte gymnasiechefen pastorn som ett problem, han håller ju gudstjänster tillsammans med henne i Kristinakyrkan i Lindesberg. NA/Bergslagspostens reporter Ola Westberg lär enligt Mattias Frödén, nyhetschef på lokalredaktionen i Lindesberg, ha känt till detta men valt att utelämna den uppgiften.
Vad gäller dina new age-predikande lärare i gymnasiet så hoppas jag att du anmälde dem för deras osakliga undervisning? Det är oerhört allvarligt om folk utnyttjar situationen på det sättet i skolundervisningen som ska vara saklig och vetenskapligt underbyggd. Att ha skolpräster på ett gymnasium är naturligtvis lika konstigt som att ha en företagspräst på en arbetsplats.
Så var kom läkaren in i diskussionen? Mig veterligt drivs inte heller en läkare av missionsbefallningen utan är helt inriktad på patientens väl och ve utan baktankar om rekrytering till tron på Jesus eller annan gudom."
söndag 30 november 2008
Gymnasiechefen i Lindesberg på två stolar
I artikeln i Nerikes Allehanda/Bergslagsposten om skolpastorn i Lindesberg, uttalar sig gymnasiechefen Kent Hiding som säger sig se positivt på skolpastorns närvaro i skolan.
I ett protokoll från skolkyrkans styrelsemöte torsdag den 21 feb 2008 hittar man följande:
§5 …/ Gudstjänst i Kristinakyrkan den 30 mars som Kent Hiding och Maria ska hålla i. /…
Kanske inte så konstigt då att gymnasiechefen ser positivt på att skolpastorn Maria jobbar i skolan? De arbetar båda för samma församling, den som i sin presentation skriver:
Allt detta goda driver oss ut att berätta om vår tro för andra! Det är kyrkans stora uppdrag!" En lojalitetskonflikt ser ut att vara oundviklig.
I ett protokoll från skolkyrkans styrelsemöte torsdag den 21 feb 2008 hittar man följande:
§5 …/ Gudstjänst i Kristinakyrkan den 30 mars som Kent Hiding och Maria ska hålla i. /…
Kanske inte så konstigt då att gymnasiechefen ser positivt på att skolpastorn Maria jobbar i skolan? De arbetar båda för samma församling, den som i sin presentation skriver:
Allt detta goda driver oss ut att berätta om vår tro för andra! Det är kyrkans stora uppdrag!" En lojalitetskonflikt ser ut att vara oundviklig.
lördag 29 november 2008
Debatten om skolpastorn i Lindesberg fortsätter
Nerikes Allehanda/Bergslagsposten följer upp min debattartikel från den 27 nov med en artikel om skolpastorn i Lindeskolan.
Åsa Larsson, (c), är ledamot i barn- och utbildningsnämnden:
"Kanske finns det möjlighet för andra religioner eller livsåskådningar att finansiera en representant på samma sätt som skolpastorn, och i så fall är de välkomna att diskutera det med oss i nämnden. Överhuvudtaget tycker jag vi har för lite utrymme i skolan för livsåskådningsfrågor."
Frågan handlar inte om att fler religiösa företrädare ska in i skolorna. Frågan handlar om hur skolan med trovärdighet ska kunna anses vara icke-konfesionell.
Åsa Larsson, (c), är ledamot i barn- och utbildningsnämnden:
"Kanske finns det möjlighet för andra religioner eller livsåskådningar att finansiera en representant på samma sätt som skolpastorn, och i så fall är de välkomna att diskutera det med oss i nämnden. Överhuvudtaget tycker jag vi har för lite utrymme i skolan för livsåskådningsfrågor."
Frågan handlar inte om att fler religiösa företrädare ska in i skolorna. Frågan handlar om hur skolan med trovärdighet ska kunna anses vara icke-konfesionell.
torsdag 27 november 2008
Skolpastorn i Lindesberg
Den svenska skolan är inte religiös. Eller borde åtminstone inte vara det. Men när jag läser ett dokument från Skolkyrkan i Lindesbergs gymnasieregion får jag anledning att undra vad som håller på att hända:
”Att vara skolpastor innebär: Att på Guds uppdrag i skolmiljö tillsammans med kristna inom skolan, i ord och handling förkunna Guds frälsning och föra människor till tro på Herren Jesus. Att hjälpa elever, lärare och andra på skolan att växa i tro och erbjuda möjligheter att finna och utveckla en relation till Jesus Kristus i vardagen.
/…/Skolpastorn har följande arbetsuppgifter, vilket inte är ordnande efter prioriteringsgrad: Att bistå elever och personal genom samtal, själavård, undervisning, hjälp med andakter och gudstjänster.”
Skollagen är tydlig med att undervisningen ska vara icke- konfessionell. Skolverket har däremot svårt att sätta ner foten i frågan, utan hänvisar till rektor och kommunpolitiker. Problemet är att pastorn, och det budskap som det är pastorns kall att vittna om, legitimeras av skolan när den låter pastorn arbeta där.
Låt vara att det sker på ett mera subtilt sätt när pastorn hjälper till på lektioner och i cafeterian, än om vederbörande fick förkunna sin lära öppet. Men det senare skulle åtminstone ge möjlighet till öppen debatt och kritiska frågor. För vem har kraft att ifrågasätta den som bara går runt i skolan och är god och snäll?
När lärare dessutom förmedlar kontakt mellan en elev och pastorn, har man gått ytterligare ett steg över den gräns som definierar en icke-konfessionell skola. Det är ett problem att vi idag inte vet exakt var den gränsen går. Men vi kan se att samfunden ihärdigt testar den gränsen när de nu i snabb takt etablerar sig i skolorna. Däremot vet vi att det går en skarp gräns mellan tro och vetande och det åligger skolan ett tungt ansvar att hålla sig på rätt sida om den gränsen.
Det borde vara en självklarhet att varken präster eller pastorer ska ha sin arbetsplats i skolan. Men så var det då det där med ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Ett verbalt nålsöga i skollagen kan tyckas, men inte mindre än att Svenska kyrkan tar tillfället i akt och ogenerat baxar sig igenom detsamma, i tvivelaktigt sällskap av frikyrkor som Adventister, Pingst och Livets Ord:
”De kristna kyrkornas särskilda uppgift är att delge den kristna trons innersida så som den tolkas i enskilda människors vittnesbörd och uttrycks i gudstjänstliv och kristna traditioner.”
Man vet att tassandet i korridorer och klassrum inte är okontroversiellt, men trots en försäkran om respekt för andras livsåskådning kan man inte avhålla sig:
” Vi verkar utifrån vår tro på att Gud älskar och har en plats för varje människa och att varje människa är unik och värdefull i Guds ögon. Vår uppgift på skolorna är att vara samtalspartners för elever och personal och att vara ett stöd i skolans verksamhet, inte att värva nya församlingsmedlemmar. Med Jesus som förebild kan vi genom vår närvaro på skolan se, bekräfta och upprätta dem vi möter”.
I Kyrkolivsutskottets betänkande 2005:7 står det att intresset för religionsämnet är lågt och man anser att skolkyrkan kan spela en viktig roll för att förändra detta. Man konstaterar också att i de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander.
Här står det åtminstone i klartext: Det handlar om rekrytering. Hur många vet egentligen om att skolan har blivit måltavla för det här kristna missionerandet? Kanske är det inte ens meningen att vi ska veta. Då är det inte så konstigt att dokument som jag citerat från är märkta:
”Bokmärk sidan, det finns ingen länk hit eller sökväg via någon annan sida. Här samlas interna filer för nedladdning.”
Camilla Grepe
Publicerad 081127 i Nerikes Allehanda
Tack till Göran Rydland som letade fram dokumenten
”Att vara skolpastor innebär: Att på Guds uppdrag i skolmiljö tillsammans med kristna inom skolan, i ord och handling förkunna Guds frälsning och föra människor till tro på Herren Jesus. Att hjälpa elever, lärare och andra på skolan att växa i tro och erbjuda möjligheter att finna och utveckla en relation till Jesus Kristus i vardagen.
/…/Skolpastorn har följande arbetsuppgifter, vilket inte är ordnande efter prioriteringsgrad: Att bistå elever och personal genom samtal, själavård, undervisning, hjälp med andakter och gudstjänster.”
Skollagen är tydlig med att undervisningen ska vara icke- konfessionell. Skolverket har däremot svårt att sätta ner foten i frågan, utan hänvisar till rektor och kommunpolitiker. Problemet är att pastorn, och det budskap som det är pastorns kall att vittna om, legitimeras av skolan när den låter pastorn arbeta där.
Låt vara att det sker på ett mera subtilt sätt när pastorn hjälper till på lektioner och i cafeterian, än om vederbörande fick förkunna sin lära öppet. Men det senare skulle åtminstone ge möjlighet till öppen debatt och kritiska frågor. För vem har kraft att ifrågasätta den som bara går runt i skolan och är god och snäll?
När lärare dessutom förmedlar kontakt mellan en elev och pastorn, har man gått ytterligare ett steg över den gräns som definierar en icke-konfessionell skola. Det är ett problem att vi idag inte vet exakt var den gränsen går. Men vi kan se att samfunden ihärdigt testar den gränsen när de nu i snabb takt etablerar sig i skolorna. Däremot vet vi att det går en skarp gräns mellan tro och vetande och det åligger skolan ett tungt ansvar att hålla sig på rätt sida om den gränsen.
Det borde vara en självklarhet att varken präster eller pastorer ska ha sin arbetsplats i skolan. Men så var det då det där med ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Ett verbalt nålsöga i skollagen kan tyckas, men inte mindre än att Svenska kyrkan tar tillfället i akt och ogenerat baxar sig igenom detsamma, i tvivelaktigt sällskap av frikyrkor som Adventister, Pingst och Livets Ord:
”De kristna kyrkornas särskilda uppgift är att delge den kristna trons innersida så som den tolkas i enskilda människors vittnesbörd och uttrycks i gudstjänstliv och kristna traditioner.”
Man vet att tassandet i korridorer och klassrum inte är okontroversiellt, men trots en försäkran om respekt för andras livsåskådning kan man inte avhålla sig:
” Vi verkar utifrån vår tro på att Gud älskar och har en plats för varje människa och att varje människa är unik och värdefull i Guds ögon. Vår uppgift på skolorna är att vara samtalspartners för elever och personal och att vara ett stöd i skolans verksamhet, inte att värva nya församlingsmedlemmar. Med Jesus som förebild kan vi genom vår närvaro på skolan se, bekräfta och upprätta dem vi möter”.
I Kyrkolivsutskottets betänkande 2005:7 står det att intresset för religionsämnet är lågt och man anser att skolkyrkan kan spela en viktig roll för att förändra detta. Man konstaterar också att i de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander.
Här står det åtminstone i klartext: Det handlar om rekrytering. Hur många vet egentligen om att skolan har blivit måltavla för det här kristna missionerandet? Kanske är det inte ens meningen att vi ska veta. Då är det inte så konstigt att dokument som jag citerat från är märkta:
”Bokmärk sidan, det finns ingen länk hit eller sökväg via någon annan sida. Här samlas interna filer för nedladdning.”
Camilla Grepe
Publicerad 081127 i Nerikes Allehanda
Tack till Göran Rydland som letade fram dokumenten
lördag 25 oktober 2008
Skolinspektionens beslut om drogtester i Landskrona
Följande kan man ta del av när man läser Skolinspektionens
beslut om drogtester i Landskrona:
"Skolinspektionen konstaterar att det inte finns stöd i skollagen att påtvinga elever ett drogtest i skolan. Det ingår heller inte i skolans uppdrag att genom drogtester arbeta förebyggande mot drogproblematik. Utifrån svårigheten med att säkerställa elevens reella samtycke och risk för integritetskränkning kan inte skolan genomföra drogtester så som i aktuellt fall.
Skolinspektionen anser dock att det är av stor vikt att skolorna arbetar förebyggande mot droger. Skolan bör istället vid misstanke om drogmissbruk samarbeta med expertis inom till exempel hälso- och sjukvården samt socialtjänsten som kan ta hand om eventuella frågor, utredningar och behandlingar etc. och ha rutiner för detta."
Här kommer dagens tips om vad Skolinspektionen kan titta närmare på nästa gång!
När får vi se ett pressmeddelande där man kan läsa följande:
Skolinspektionen konstaterar att det inte finns stöd i skollagen att påtvinga elever en skolavslutning i kyrkan. Det ingår heller inte i skolans uppdrag att genom kyrkobesök arbeta förebyggande för Svenska kyrkan. Utifrån svårigheten med att säkerställa elevens reella samtycke och risk för integritetskränkning kan inte skolan genomföra skolavslutningar i kyrkan så som i aktuellt fall.Skolinspektionen anser dock att det är av stor vikt att skolorna arbetar förebyggande för en uppfattning att världen är naturlig. Skolan bör istället vid misstanke om religiositet lämna åt barnets föräldrar att ta hand om eventuella frågor, ritualer och religiösa handlingar etc. och ha rutiner för detta.
torsdag 23 oktober 2008
Röster om "kristofobin" i Sveriges Radio
Lennart Sacredéus uttalade sig idag i Sveriges Radio, och sa apropå debatten kring den nye rektorn vid Lunds universitet:
”Ingår det i anställningskraven, ska man behöva svara för sin livsåskådning för att man ska kunna få en statlig tjänst?/.../ Ska man behöva redogöra för sin samfundstillhörighet?”
Svaret är naturligtvis nej. Det ingår inte i anställningskraven. Är det en nyhet för Lennart Sacrédeus? Det kan jag inte föreställa mig. Men det är en retorik som Sacrédeus tar till när han vill slippa få sin ideologi granskad och kritiserad.Sacrédeus efterlyser dessutom ett samhällsklimat där man inte får:
"...raljera och visa total respektlöshet för troende människor."
På den punkten kan jag bara konstatera att jag och Sacrédeus är totalt oense. Har man idéer och åsikter som inte tål granskning och kritik bör man omgående skaffa sig nya och ljuståligare.
Vem som helst som söker jobb och läser annonser kan hitta formuleringar i stil med: ”Vi förutsätter att du delar våra värderingar”. I fallet med Per Eriksson uppstod det tvivel om ifall han delade vetenskapens uppfattning om en naturlig värld.
Men notera att Per Eriksson inte blev diskriminerad inom den formella antagningsprocessen. Däremot blev han kritiskt granskad och ifrågasatt av blivande medarbetare och utomstående debattörer. Det var inte konstigare än så. Han fick tjänsten, men det är ett sundhetstecken för ett öppet samhälle att han inte undkom debatten.
”Ingår det i anställningskraven, ska man behöva svara för sin livsåskådning för att man ska kunna få en statlig tjänst?/.../ Ska man behöva redogöra för sin samfundstillhörighet?”
Svaret är naturligtvis nej. Det ingår inte i anställningskraven. Är det en nyhet för Lennart Sacrédeus? Det kan jag inte föreställa mig. Men det är en retorik som Sacrédeus tar till när han vill slippa få sin ideologi granskad och kritiserad.Sacrédeus efterlyser dessutom ett samhällsklimat där man inte får:
"...raljera och visa total respektlöshet för troende människor."
På den punkten kan jag bara konstatera att jag och Sacrédeus är totalt oense. Har man idéer och åsikter som inte tål granskning och kritik bör man omgående skaffa sig nya och ljuståligare.
Vem som helst som söker jobb och läser annonser kan hitta formuleringar i stil med: ”Vi förutsätter att du delar våra värderingar”. I fallet med Per Eriksson uppstod det tvivel om ifall han delade vetenskapens uppfattning om en naturlig värld.
Men notera att Per Eriksson inte blev diskriminerad inom den formella antagningsprocessen. Däremot blev han kritiskt granskad och ifrågasatt av blivande medarbetare och utomstående debattörer. Det var inte konstigare än så. Han fick tjänsten, men det är ett sundhetstecken för ett öppet samhälle att han inte undkom debatten.
Leijonborg svarar Sacrédeus om "kristofobin"
Lennart Sacrédeus (kd) har ställt en fråga i riksdagen:
"Denna form av intolerans mot troende personer av kristen övertygelse, i en miljö präglad av en annan religion eller som i huvudsak är sekulär, skulle kunna kallas kristofobi.
Han har fått svar från Lars Leijonborg:
"Jag kan mot den bakgrunden inte se behov av särskilda åtgärder mot intolerans mot kristna i den akademiska världen."
Enligt tidningen Dagen är Lennart Sacrédeus fortfarande inte nöjd:
"Att kritisera en religion är något helt annat än att en enskild medlem ska bli ifrågasatt utifrån sin samfundstillhörighet eller livsåskådning."
Ska vi gissa att Lennart Sacrédeus önskar åter lagen om trosfrid? På annat sätt kan man inte tolka hans önskemål om åsiktsimmunitet för religiösa personer.
Det kan vara värt att reflektera över hur väckelserörelsens grunddokument Lausannedeklarationen står i konflikt med den vetenskapliga metoden. Diskussionen lär fortsätta.
Dagen 081022
onsdag 15 oktober 2008
Svenska Evangeliska Alliansen
"Vi manar alla kristna att allvarligt kämpa för den bibliska sanningen."
Svenska Evangeliska Alliansen
Varför argumentera, när folk själva så förtjänstfullt visar vilka idéer de stöder? Den tillträdande rektorn vid Lunds universitet, Per Eriksson, är medlem i Evangeliska Frikyrkan som tillhör Svenska Evangeliska Alliansen, SEA.
För allmänheten är SEA kanske mest känd för sin kampanj Bevara äktenskapet. När man ändå läser in sig, ska man heller inte missa att ta del av Lausannedeklarationen som är ett grunddokument för hela den evangelikala väckelserörelsen. Känsliga personer varnas, denna läsning är hard core för en aningslös och oförberedd ateist.
En av SEAs medlemmar är Tuve Skånberg, direktor för Claphamintitutet och riksdagsman (kd). Man kan hoppas att
Per Eriksson och han inte är av samma uppfattning i alla frågor.
Nåväl, den senares uppfattning om forskningsklimatet och kreationismens plats i utbildningsväsendet kan man läsa om här.
Sydsvenskan
Rektorsdebatten i Sydsvenskan
På Sydsvenskans kultursida har det den senaste tiden förts en intensiv debatt om den tillträdande rektorn vid Lunds universitet. Det finns flera inlägg som förtjänar uppmärksamhet.
Här är debatten i kronologisk ordning:
Gud eller medarbetarna?
:::::::::::::::::::
Övrigt i samma ämne:
Ann Heberlein surnade till på Expressen Kultur.
Jag besvarade henne på Newsmill.
Här är debatten i kronologisk ordning:
Rektorsbråk
Frågan som måste ställas
Liberal inkvisition?
Var går gränsen?
Gud eller medarbetarna?
:::::::::::::::::::
Övrigt i samma ämne:
Ann Heberlein surnade till på Expressen Kultur.
Jag besvarade henne på Newsmill.
måndag 6 oktober 2008
Svårt med tro och vetande på Lunds universitet
När Lena Einhorn gav ut sin bok ”Vad hände på vägen till Damaskus” var det recensenter med koppling till den kristna världen som reagerade starkast på boken. Man avfärdade överlag Lena Einhorns historia, men undvek nogsamt att redovisa konsekvenserna, om den skulle visa sig vara sann.
Den intellektuellt hederligaste kommentaren kom från Werner G Jeanrond, dekanus för teologiska fakulteten vid Lunds universitet. I en intervju i Svenska Dagbladet 060822 sa han:Om Jesus inte dog på korset, och om han och Paulus var samma person, det vore förstås slutet på kristendomen”
Jag kommer osökt att tänka på den kommentaren när jag läser om Svenska kyrkans inblandning i Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Att en kurs på CTR, kallad Svenska kyrkan, öppnades med nattvardsgudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning, har vi tidigare kunnat läsa om i tidningen Dagen. Men den kursen är bara ett av flera exempel på det ökade samarbetet mellan universitetet och Svenska kyrkan: En professur finansierad av Svenska kyrkan, i ämnet religionsteologi (!?) är ett annat.
Religiös diskriminering av sökande med annan trosuppfattning än den kristna är ytterligare exempel. Det har också ansetts meriterande att vara prästvigd inom Svenska kyrkan och att driva en aktiv religionsdialog.Att det här är exempel på att institutionen har svårt att skilja mellan tro och vetande, skriver Stefan Andersson, Jonas Svensson och Magnus Zetterholm i en utmärkt debattartikel i Sydsvenskan den 5 oktober:"Skilj på tro och vetande"och ställer frågan: Vilka studenter med ett allmänt intresse för religionsvetenskapliga frågor – ateister, agnostiker eller kanske med en bakgrund inom till exempel muslimska, judiska, nyandliga eller frikyrkliga rörelser – vill läsa på en institution som när ett samarbete med en av de religiösa grupper de anställda är satta att vetenskapligt och kritiskt studera?
I dessa dagar när den eventuellt nytillträdande rektorns hemvist inom frikyrkan debatteras, och av vissa faktiskt försvaras med att den avgående rektorn är präst, är det svårt att tro att den här utvecklingen är en tillfällighet.
Tvärtom är det en riktigt allvarlig påminnelse om hur viktigt det är att inte blanda ihop tro och vetande inom utbildningsväsendet.Vi kan se fenomenet och dess konsekvenser på alla nivåer, ända från förskolan: Intima samarbeten mellan skolor och församlingar med deras flödande utbud av bibeläventyr, teaterpjäser, orgelskoj och kyrkliga skolavslutningar.
Låg- och mellanstadiets ”religionskunskap” som bara är en chimär och tunn språklig fernissa på en verklighet som rätteligen borde stavas kristendomskunskap. Namnbytet motiverade dessutom den allvarliga konsekvensen att det inte längre gick att få befrielse om man tillhörde annat trossamfund, med en därav ökande efterfrågan på muslimska friskolor.Problemet aktualiserades med den föreslagna svenska imamutbildningen. "De kan väl studera religionsvetenskap som alla andra?" Nähä, för den handlar om bibelstudier med Svenska kyrkan som samarbetspartner. Kristendomsvetenskap vore kanske en ärligare benämning…
Och så slutligen tillbaka till Werner G Jeanrond igen:
Ja, vilka förfärliga konsekvenser skulle det inte få om religions- vetenskapen i lugn och ro kom någon förbjuden kunskap på spåren? Är det någon som är förvånad över Svenska kyrkans starka intresse för universiteten?
"Korrekturfel bakom kritik" Sydsvenskan
Dagen
Den intellektuellt hederligaste kommentaren kom från Werner G Jeanrond, dekanus för teologiska fakulteten vid Lunds universitet. I en intervju i Svenska Dagbladet 060822 sa han:Om Jesus inte dog på korset, och om han och Paulus var samma person, det vore förstås slutet på kristendomen”
Jag kommer osökt att tänka på den kommentaren när jag läser om Svenska kyrkans inblandning i Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Att en kurs på CTR, kallad Svenska kyrkan, öppnades med nattvardsgudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning, har vi tidigare kunnat läsa om i tidningen Dagen. Men den kursen är bara ett av flera exempel på det ökade samarbetet mellan universitetet och Svenska kyrkan: En professur finansierad av Svenska kyrkan, i ämnet religionsteologi (!?) är ett annat.
Religiös diskriminering av sökande med annan trosuppfattning än den kristna är ytterligare exempel. Det har också ansetts meriterande att vara prästvigd inom Svenska kyrkan och att driva en aktiv religionsdialog.Att det här är exempel på att institutionen har svårt att skilja mellan tro och vetande, skriver Stefan Andersson, Jonas Svensson och Magnus Zetterholm i en utmärkt debattartikel i Sydsvenskan den 5 oktober:"Skilj på tro och vetande"och ställer frågan: Vilka studenter med ett allmänt intresse för religionsvetenskapliga frågor – ateister, agnostiker eller kanske med en bakgrund inom till exempel muslimska, judiska, nyandliga eller frikyrkliga rörelser – vill läsa på en institution som när ett samarbete med en av de religiösa grupper de anställda är satta att vetenskapligt och kritiskt studera?
I dessa dagar när den eventuellt nytillträdande rektorns hemvist inom frikyrkan debatteras, och av vissa faktiskt försvaras med att den avgående rektorn är präst, är det svårt att tro att den här utvecklingen är en tillfällighet.
Tvärtom är det en riktigt allvarlig påminnelse om hur viktigt det är att inte blanda ihop tro och vetande inom utbildningsväsendet.Vi kan se fenomenet och dess konsekvenser på alla nivåer, ända från förskolan: Intima samarbeten mellan skolor och församlingar med deras flödande utbud av bibeläventyr, teaterpjäser, orgelskoj och kyrkliga skolavslutningar.
Låg- och mellanstadiets ”religionskunskap” som bara är en chimär och tunn språklig fernissa på en verklighet som rätteligen borde stavas kristendomskunskap. Namnbytet motiverade dessutom den allvarliga konsekvensen att det inte längre gick att få befrielse om man tillhörde annat trossamfund, med en därav ökande efterfrågan på muslimska friskolor.Problemet aktualiserades med den föreslagna svenska imamutbildningen. "De kan väl studera religionsvetenskap som alla andra?" Nähä, för den handlar om bibelstudier med Svenska kyrkan som samarbetspartner. Kristendomsvetenskap vore kanske en ärligare benämning…
Och så slutligen tillbaka till Werner G Jeanrond igen:
Ja, vilka förfärliga konsekvenser skulle det inte få om religions- vetenskapen i lugn och ro kom någon förbjuden kunskap på spåren? Är det någon som är förvånad över Svenska kyrkans starka intresse för universiteten?
"Korrekturfel bakom kritik" Sydsvenskan
Dagen
söndag 5 oktober 2008
Rektorssåpan i Lund löddrar vidare...
I Sydsvenskan den 3 oktober säger Allan Larsson, som svar på lärarnas oro över Per Erikssons bakgrund i Pingstkyrkan: I något debattinlägg har styrelsens beslut ifrågasatts med argumentet att Per Eriksson tillhör en frikyrklig församling. På det vill jag bara svara att det råder religionsfrihet. Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör”.
Men Allan Larsson missar att Per Eriksson enligt Sydsvenskan tidigare samma dag, har vägrat att svara på frågor relaterat till detta. Erikssons uppfattning om till exempel stamcellsforskning ska vi få reda på först den dag han tillträder ämbetet. Surprise!"Om religion" skriver bra om detta.Dagen
Men Allan Larsson missar att Per Eriksson enligt Sydsvenskan tidigare samma dag, har vägrat att svara på frågor relaterat till detta. Erikssons uppfattning om till exempel stamcellsforskning ska vi få reda på först den dag han tillträder ämbetet. Surprise!"Om religion" skriver bra om detta.Dagen
Ansvar när fundamentalismen växer
Det vi nu ser hända i samhället är intressant på flera sätt. Svenska Kyrkan tappar medlemmar på samma gång som extrema yttringar som kreationism, intelligent design och andra former av religiös fundamentalism vinner anhängare.
En kyrka som accepterar förnuftet och den vetenskapliga metoden kommer obevekligt att såga av den gren den sitter på. Kunskap och tro står i konflikt med varandra. Det blir uppenbart för allt fler att kyrkans förklaringsmodeller och verklighetsbeskrivning lider av allvarliga logikfel.
Men varför vinner då de bokstavstroende samfunden nya medlemmar? Här ser man en intressant motsats till Svenska kyrkans vetenskapsvänliga hållning. Inom trosrörelsen kan allt förklaras med bibeln som utgångspunkt.
Är det kanske så att man måste ha suttit på universitetet, nedsjunken bakom drivor av tung kurslitteratur i ämnen där forskningsfronten i skrämmande takt accelererar bort från synfältet, för att förstå lockelsen i att få hela sin världsbild och alla förklaringar samlade på ett ställe?
För den bibeltroende är de intellektuella trösklarna behagligt låga. Ger du dig hän i din tro kommer du att upptas i en allomfattande gemenskap där du på alla sätt blir bekräftad. Du behöver inte längre från åskådarplats och med växande mindervärdeskomplex se snillen spekulera. Du är mittpunkt i ditt eget religiösa universum och du pratar med gud.
Den religiösa nyfundamentalismen präglas av en föga smickrande intellektuell lättja och självupptagenhet. Men om man väljer att dagligen utnyttja resultaten av kunskapens landvinningar, saknar det här synsättet all trovärdighet. Ansvar är att sträva efter att förstå världen och att inse att den är naturlig. Ansvar är att i valet mellan tro och vetande välja det senare.
En kyrka som accepterar förnuftet och den vetenskapliga metoden kommer obevekligt att såga av den gren den sitter på. Kunskap och tro står i konflikt med varandra. Det blir uppenbart för allt fler att kyrkans förklaringsmodeller och verklighetsbeskrivning lider av allvarliga logikfel.
Men varför vinner då de bokstavstroende samfunden nya medlemmar? Här ser man en intressant motsats till Svenska kyrkans vetenskapsvänliga hållning. Inom trosrörelsen kan allt förklaras med bibeln som utgångspunkt.
Är det kanske så att man måste ha suttit på universitetet, nedsjunken bakom drivor av tung kurslitteratur i ämnen där forskningsfronten i skrämmande takt accelererar bort från synfältet, för att förstå lockelsen i att få hela sin världsbild och alla förklaringar samlade på ett ställe?
För den bibeltroende är de intellektuella trösklarna behagligt låga. Ger du dig hän i din tro kommer du att upptas i en allomfattande gemenskap där du på alla sätt blir bekräftad. Du behöver inte längre från åskådarplats och med växande mindervärdeskomplex se snillen spekulera. Du är mittpunkt i ditt eget religiösa universum och du pratar med gud.
Den religiösa nyfundamentalismen präglas av en föga smickrande intellektuell lättja och självupptagenhet. Men om man väljer att dagligen utnyttja resultaten av kunskapens landvinningar, saknar det här synsättet all trovärdighet. Ansvar är att sträva efter att förstå världen och att inse att den är naturlig. Ansvar är att i valet mellan tro och vetande välja det senare.
lördag 4 oktober 2008
En kreationist som universitetsrektor?
När jag läser om utnämningen av Per Eriksson till rektor vid Lunds universitet, minns jag en händelse för tjugo år sedan.
Jag hade kommit in på grundkursen i geovetenskap. Den ger 20 poäng handfast allmänbildning om jordens utveckling från Big bang till den senaste istiden. Kursen är eftertraktad, inte minst för att den ger behörighet för lärare i naturkunskap, och många sökande kom heller inte in.
En av mina kursare, Kerstin, var en lärare i fyrtioårsåldern. Hon var förkrossande energisk och alltid bäst på tentorna. I kursen ingick en studieresa i Västergötland. En kväll när vi låg i våra våningssängar på vandrarhemmet i Skara och diskuterade dagens övningar, sa Kerstin: ”Ja, det finns ju flera sätt att se på det här” och höll upp några Vakttornet som hon låg och läste.
Jag minns inte att det blev någon vidare diskussion i frågan, men den betryckta, iskalla stämning som spred sig i rummet kommer jag aldrig att glömma. Hon hann i alla fall göra klart för oss andra att hon inte trodde på någonting av det som kursen lärde ut.
För tjugo år sedan blev en person med kreationistiska idéer närmast betraktad som kuriosa. Av alla normalt kritiskt tänkande, var en sådan på sin höjd undantaget som bekräftade regeln. Den omedelbara reaktionen från oss andra var: ”Men varför i all sin dagar ägnar du tid och kraft åt något som du inte ens tror på??”
Idag, med kunskap om bland andra Livets Ords uttalade agenda, vet vi att det finns en stark ambition inom trosrörelsen att ta sig in på höga poster i samhällslivet. Vad som var Kerstins syfte vet jag inte. Kanske var det att i största allmänhet öka sina chanser att få en lärartjänst. Men hur agerar hon i sin yrkesroll om hon undervisar i naturkunskap? Blev hon ett officiellt sanktionerat alibi som behörig lärare i en religiös friskola? Eller står hon idag i ett klassrum i en allmän icke-konfessionell skola och lär ut naturkunskap, men med kommentaren att ”Det finns fler sätt att se på det här”.
Min spontana ilska då, var att hon tog upp en utbildningsplats från någon annan som faktiskt anammade det vetenskapliga synsättet. Dessutom kände jag förundran över hennes självövervinnelse att ändå vara så bra på något som hon inte ens trodde på. Idag är jag mer arg över att hon troligen blockerar en plats som naturkunskapslärare, där hon får tillfälle att på ett subtilt sätt sprida uppfattningen att eleverna faktiskt inte behöver tro på det hon lär ut.
Det är i ljuset av den här upplevelsen, som jag med oro läser om utnämningen av Per Eriksson till rektor för Lunds universitet.
Per Erikssons kommentar i Sydsvenskan 3 okt
Dagen
Jag har skrivit mer i ämnet här:
Rädda skolan från kreationismens fördumning
Smygmission i svenska klassrum
Jag hade kommit in på grundkursen i geovetenskap. Den ger 20 poäng handfast allmänbildning om jordens utveckling från Big bang till den senaste istiden. Kursen är eftertraktad, inte minst för att den ger behörighet för lärare i naturkunskap, och många sökande kom heller inte in.
En av mina kursare, Kerstin, var en lärare i fyrtioårsåldern. Hon var förkrossande energisk och alltid bäst på tentorna. I kursen ingick en studieresa i Västergötland. En kväll när vi låg i våra våningssängar på vandrarhemmet i Skara och diskuterade dagens övningar, sa Kerstin: ”Ja, det finns ju flera sätt att se på det här” och höll upp några Vakttornet som hon låg och läste.
Jag minns inte att det blev någon vidare diskussion i frågan, men den betryckta, iskalla stämning som spred sig i rummet kommer jag aldrig att glömma. Hon hann i alla fall göra klart för oss andra att hon inte trodde på någonting av det som kursen lärde ut.
För tjugo år sedan blev en person med kreationistiska idéer närmast betraktad som kuriosa. Av alla normalt kritiskt tänkande, var en sådan på sin höjd undantaget som bekräftade regeln. Den omedelbara reaktionen från oss andra var: ”Men varför i all sin dagar ägnar du tid och kraft åt något som du inte ens tror på??”
Idag, med kunskap om bland andra Livets Ords uttalade agenda, vet vi att det finns en stark ambition inom trosrörelsen att ta sig in på höga poster i samhällslivet. Vad som var Kerstins syfte vet jag inte. Kanske var det att i största allmänhet öka sina chanser att få en lärartjänst. Men hur agerar hon i sin yrkesroll om hon undervisar i naturkunskap? Blev hon ett officiellt sanktionerat alibi som behörig lärare i en religiös friskola? Eller står hon idag i ett klassrum i en allmän icke-konfessionell skola och lär ut naturkunskap, men med kommentaren att ”Det finns fler sätt att se på det här”.
Min spontana ilska då, var att hon tog upp en utbildningsplats från någon annan som faktiskt anammade det vetenskapliga synsättet. Dessutom kände jag förundran över hennes självövervinnelse att ändå vara så bra på något som hon inte ens trodde på. Idag är jag mer arg över att hon troligen blockerar en plats som naturkunskapslärare, där hon får tillfälle att på ett subtilt sätt sprida uppfattningen att eleverna faktiskt inte behöver tro på det hon lär ut.
Det är i ljuset av den här upplevelsen, som jag med oro läser om utnämningen av Per Eriksson till rektor för Lunds universitet.
Per Erikssons kommentar i Sydsvenskan 3 okt
Sydsvenskan 3 okt
Sydsvenskan 3 okt
Sydsvenskan 3 okt
Sydsvenskan 26 sept
Dagen
Jag har skrivit mer i ämnet här:
Rädda skolan från kreationismens fördumning
Smygmission i svenska klassrum
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
