onsdag 14 januari 2015

Religionskunskap på villovägar

Tre lärare i Fisksätra utanför Stockholm intervjuas i UR Samtiden om utmaningarna som följer på en ökande migration. En lärare kommer in på ämnet religion och säger följande (12:00):

”Sedan har de olika religioner. Religionen är ofta starkare för dem än för oss som är så sekulariserade. Det är för- och nackdelar med det. De diskuterar mycket med varandra. För vår del har det inneburit att de barn som är födda i Sverige – och som inte är muslimer – måste läsa på om sin religion, som de inte har något förhållande till. Vi har sett att det har lyft undervisningen i religion.”














Det här är ett tendentiöst påstående. Det avslöjar att elevernas konfessionella tillhörighet diskuteras i skolan och detta presenteras som en positiv effekt på religionsundervisningen. Naturligtvis kan ingen förhindras att berätta om sin tro. Men citatet avslöjar också att sekulariserade elever tvingas identifiera sig med en religion som en stor del av dem aldrig har tillhört. Det är faktiskt allvarligt.














Är det så här det ser ut i ett svenskt klassrum idag? Att läraren tillåter att eleverna diskuterar sina respektive religioner med varandra, men utan att bekräfta den som är religionsfri? Hur kan man tillåta sig att inte tillerkänna den icke-konfessionella tillhörigheten ett lika stort värde för individen, som värdet av en konfessionell tillhörighet?

Varför har religionskunskapsämnet börjat betraktas som någon sorts "andlig" pendang till idrottsämnet, där religiös aktivitet förväntas befrämja folkhälsan? Tror man det, så tror man fel. Ska det dras några paralleller så inskränker det sig till undervisningen om alkohol och droger. Se och lära, men inte prova själv.

Det är ingen hemlighet att närvaron av den hetlevrade islam fått det att börja spritta i den gamla trötta kristna kroppen. Men det är ingen ursäkt för skolan att uppmana unga och omyndiga att rota i familjehistorien på jakt efter någon gammal dammig och avlagd konfession att visa upp i klassrummet vid nästa lektionstillfälle. Vad då ”min religion”? Den hade dålig passform och skavde redan på farfars tid.

Varför är det så svårt att acceptera att människor lämnar religionen för att man faktiskt inte är intresserad av den och inte vill identifiera sig med dess lära, dogmer och etik? Handlar det om aningslöshet, okunskap eller vara lite inbilsk elakhet i påkristningens namn? Hur tänker man? ”Hurra, nu hoppar vi på tåget igen. Here we come. Amen.”



Regeringsformen, RF 2:2  
Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).

4 kommentarer:

Nils sa...

Nu är det nog knappast enbart lärarna som "avkräver" den genomsnittlige svenska eleven en religion utan det är säkert delvis andra elever som också gör. Har en elev vuxit upp i ett ett samhälle där religionen är självklar så förväntas det såklart att alla andra har en religion också. Och i Europa är vi kristna, det "vet ju alla".

Camilla Grepe sa...

Vad ungarna snackar om på rasten är deras ensak. Lärarna själva ska avhålla sig ifrån att använda eleverna som någon sort "studieobjekt" inför klassen. Många föräldrar har gjort ett aktivt val att lämna kyrkan och inte döpa sina barn. Då ska de respekteras som religionsfria. Bland ex-muslimer är detta ännu känsligare eftersom religionskritik och att lämna islam kan leda till dödshot.

Nils sa...

Nu handlar det nog inte enbart om "ungarna snackar om på rasten". Särskilt med modern pedagogik där grupparbeten och egen reflektion anses som viktigt så är det närmast oundvikligt att olika elevers bakgrund, etniskt och religiöst, kommer upp på bordet.

Världen globaliseras och det har blivit tydligare även i Sverige de senaste decenniet med den höga invandringen. Desto viktigare försås att vi har en bra neutral skola att hantera frågorna.

Camilla Grepe sa...

En intressant aspekt, Nils. Jag har faktiskt aldrig funderat över hur undervisningsmetoden i sig, kan hamna i konflikt med RF 2:2. Värt att gräva i.