”Sedan har de olika religioner. Religionen är ofta starkare
för dem än för oss som är så sekulariserade. Det är för- och nackdelar med det.
De diskuterar mycket med varandra. För vår del har det inneburit att de barn
som är födda i Sverige – och som inte är muslimer – måste läsa på om sin
religion, som de inte har något förhållande till. Vi har sett att det har lyft
undervisningen i religion.”
Det här är ett tendentiöst påstående. Det avslöjar att elevernas konfessionella tillhörighet diskuteras i skolan och detta presenteras som en positiv effekt på religionsundervisningen. Naturligtvis kan ingen förhindras att berätta om sin tro. Men citatet avslöjar också att sekulariserade elever tvingas identifiera sig med en religion som en stor del av dem aldrig har tillhört. Det är faktiskt allvarligt.
Är det så här det ser ut i ett svenskt klassrum idag? Att läraren tillåter att eleverna diskuterar sina respektive religioner med varandra, men utan att bekräfta den som är religionsfri? Hur kan man tillåta sig att inte tillerkänna den icke-konfessionella tillhörigheten ett lika stort värde för individen, som värdet av en konfessionell tillhörighet?
Varför har religionskunskapsämnet börjat betraktas som någon sorts "andlig" pendang till idrottsämnet, där religiös aktivitet förväntas befrämja folkhälsan? Tror man det, så tror man fel. Ska det dras några paralleller så inskränker det sig till undervisningen om alkohol och droger. Se och lära, men inte prova själv.
Det är ingen hemlighet att närvaron av den hetlevrade islam fått det att börja spritta i den gamla trötta kristna kroppen. Men det är ingen ursäkt för skolan att uppmana unga och omyndiga att rota i familjehistorien på jakt efter någon gammal dammig och avlagd konfession att visa upp i klassrummet vid nästa lektionstillfälle. Vad då ”min religion”? Den hade dålig passform och skavde redan på farfars tid.
Varför är det så svårt att acceptera att människor lämnar
religionen för att man faktiskt inte är intresserad av den och inte vill
identifiera sig med dess lära, dogmer och etik? Handlar det om aningslöshet, okunskap
eller vara lite inbilsk elakhet i påkristningens namn? Hur tänker man? ”Hurra, nu hoppar vi på tåget igen. Here
we come. Amen.”
Regeringsformen, RF 2:2
Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin
åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte
heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för
opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att
tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för
åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).
Inlägg
4 kommentarer:
Nu är det nog knappast enbart lärarna som "avkräver" den genomsnittlige svenska eleven en religion utan det är säkert delvis andra elever som också gör. Har en elev vuxit upp i ett ett samhälle där religionen är självklar så förväntas det såklart att alla andra har en religion också. Och i Europa är vi kristna, det "vet ju alla".
Vad ungarna snackar om på rasten är deras ensak. Lärarna själva ska avhålla sig ifrån att använda eleverna som någon sort "studieobjekt" inför klassen. Många föräldrar har gjort ett aktivt val att lämna kyrkan och inte döpa sina barn. Då ska de respekteras som religionsfria. Bland ex-muslimer är detta ännu känsligare eftersom religionskritik och att lämna islam kan leda till dödshot.
Nu handlar det nog inte enbart om "ungarna snackar om på rasten". Särskilt med modern pedagogik där grupparbeten och egen reflektion anses som viktigt så är det närmast oundvikligt att olika elevers bakgrund, etniskt och religiöst, kommer upp på bordet.
Världen globaliseras och det har blivit tydligare även i Sverige de senaste decenniet med den höga invandringen. Desto viktigare försås att vi har en bra neutral skola att hantera frågorna.
En intressant aspekt, Nils. Jag har faktiskt aldrig funderat över hur undervisningsmetoden i sig, kan hamna i konflikt med RF 2:2. Värt att gräva i.
Skicka en kommentar