torsdag 28 oktober 2010

Elisabeth Gerles bok vittnar om Svenska kyrkans kris

För några år sedan myntade författaren och religionskritikern Lena Andersson uttrycket "Det oregerliga idéhavet":

"Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds "ofattbara storhet"."

Den här hösten har etikforskaren vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerade professorn i etik, Elisabeth Gerle, tagit simborgarmärke i detta oregerliga idéhav.

Gerle gör detta med sin bok "Farlig förenkling - Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna."
Jag hade hoppats på något rejält att bita i, men boken visar sig bestå av en salig mix av referenser och påståenden. Texten saknar flyt och halvtänkta tankar sveps i dimridåer. Slutsatser dras som refererar till - ingenting. Den är slarvigt korrekturläst med stavfel, felaktiga årtal och referenser under fel rubrik.

Och så inte minst denna skrattretande fadäs att tillskriva Humanisternas ordförande en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand"? En professor i etik borde nog vara lite varsammare om sitt rykte än att låta en sådan sak slinka igenom korret. Har Gerle skrivit boken för att stärka sina aktier inför det stundande biskopsvalet i Visby stift? Det skulle åtminstone förklara brådskan. Ämnet däremot öppnar för spekulation om underliggande - kanske omedvetna - motiv.

I sin presentation av boken skriver Gerle: "Våra ord är en spegel av det samhälle vi lever i, de skapar också framtidens samhälle". Detta menar hon är viktigt att analysera. Efter att ha läst boken infinner sig en misstanke att detta använts som förevändning för något annat, men det görs ändå en hyfsad ansats att titta närmare på respektive organisations vokabulär. Hos SD hittar Gerle ord som folk, folkkyrka, kultur, fosterland, fosterlandskärlek och kristen. Ord som ska föra tankarna till ett homogent folk och ett ideal i opposition mot det mångkulturella. Föga överraskande, alltså.

Hos Humanisterna finner hon ord som humanism, pluralism, mångkulturellt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, icke-diskriminering, ateism, icke-teism. Men nu blir det lite spännande: Även dessa skulle alltså vara ord som Gerle menar "bidrar till förenklade fiendebilder som bidrar till att skapa en bild av det svenska och av det normala som utesluter både religiös och kulturell mångfald"?

Hur som helst är det Humanisterna Gerle vill ha med sig in i gemenskapen: "Här finns alltså ett stort gemensamt intresse som gör att kristna och sekulära humanister kan förenas med judiska och muslimska företrädare för mänskliga rättigheter och demokrati. Den stora frågan är om Humanisternas sätt att driva sina argument underlättar för sådana breda allianser att värna mänskliga rättigheter och demokrati eller inte." Alliansen är önskvärd, även om Humanisternas "sätt" ifrågasätts: Goda demokrater, men utan vett att bete sig med den önskvärda artighet och finess som förväntas i religiösa sammanhang?

Gerle lutar sig ofta mot den tyske filosofen Jürgen Habermas: I den postsekulära tiden ska religionen hävda sig i en alltmer sekulär omgivning. De religiösa samfunden ska fortbestå och få samhällets erkännande för sitt bidrag till reproduktionen av önskvärda motiv och attityder. Troende och icke-troende ska gemensamt uppfatta samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess. Kyrkan ska kort sagt återupprättas genom den nytta den gör och därmed garanteras fortleva i framtiden.

Det är här jag börjar undra om det finns andra skäl än vad Gerle själv framfört, för att skriva sin bok? Gerle skriver:

" .../från vitt skilda utgångspunkter kan man finna argument som i sin renodling synliggör sätt att tänka och tala som kan ha icke önskvärda effekter för ett framtida samhälle."

Gör ett tankeexperiment och byt ut några ord: ".../ icke önskvärda effekter för en framtida kyrka."

Är det så enkelt som att Gerle ber för sin sjuka mor? För när biskop Eva Brunnes ord jagar SD ur Storkyrkan, samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund sätter psalmsång på schemat, kommer frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan att ställas på sin spets för många.

Svenska kyrkan torde med vånda åse hur just SD gläds över kyrkans roll som nationellt identitetsskapande symbol. Ty med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender. En svårsmält insikt borde dessutom vara det faktum, att den grupp SD adresserar med stor sannolikhet kommer att utgöra de sista entusiasterna. Utöver att många medlemmar de närmaste åren kommer att begrava sig ur kyrkan och allt färre döpas in i den, kommer ett stort antal att gå ur på egna ben.

Här är Humanisterna i hög grad aktiva och åsamkar ekonomisk skada som ifrågasätter om det inte finns bättre användning för tusenlapparna man sparar vid ett utträde? Faran för kyrkan ligger i att det är bland de yngre, välutbildade och icke-troende, som det finns risk för stora medlemsras. Samma grupp har insett att demokrati och mänskliga rättigheter inte heller nödvändigtvis måste sponsras via kyrkoskatten.

Kanske är det svaret på varför Gerle fann det mödan värt att skriva en hel bok för att med långsökta samband koppla ihop Humanisterna med Sverigedemokraterna? Var det bara ett desperat försök att leda bort uppmärksamheten från en kyrka i kris? I så fall har Gerle misslyckats.






Recension i SvD
Publicerad på Newsmill
Elisabeth Gerle i DN 11sept
En som skriver om krisen
Dagen
Dagen
Dagen
Lena Andersson i DN
En förklaring till krisen hittar man här
Svenska kyrkans dödgrävare
SvD
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagen
:

Gudstjänst för nallebjörnar och dagisbarn i Mora församling

På den internationella teddybjörnsdagen, 27 oktober, ordnade Hans Lundin, präst i Mora församling, en särskild nallegudstjänst i kyrkan.

Gudstjänsten riktade sig till förskolebarn från Våmhus. Alla barn skulle också ha med sig ett eget gosedjur. Hans Lundin anser att "man kan likna nallebjörnen vid kyrkan - nallen representerar trygghet, tröst, vänskap och lite bus, precis som kyrkan."

Jo, visst kan man se likheter. Jag kommer helt osökt att tänka på en nalle som jag vid det här laget klarat mig utan i många år. Den var till slut tämligen skitig, trasig och enögd. Petade man på den rasslade det dessutom ut sågspån ur huvudet.




måndag 25 oktober 2010

Vad Malin Jonason reagerade på

Nedanstående inlägg publicerades av Gunnar Lundh på Facebook. Malin Jonason valde att svara Gunnar Lundh på SvD Brännpunkt. För oss som deltar aktivt i religionsdebatten är det intressant att följa diskussionen och se vilka argument som åberopades.
Kommentarsfältet står öppet för den som vill bidra i debatten.


Om att vara ärlig och säga vad man verkligen tycker eller att anpassa sig till det debattmässigt acceptabla i samhället …
av Gunnar Lundh kl. den 3 oktober 2010 kl. 22:04

… eller hur tydligt får man uttrycka sig?

Till Malin och andra som störs över klarspråk och som hyllar den ogrundande acceptansen.

Cioran, tjeckisk filosof: ”Om våra medmänniskor kunde göras medvetna om våra åsikter om dem, skulle kärlek, vänskap och tillgivenhet för alltid raderas ur ordböckerna”. Och om vi hade modet att möta tvivlen vi stilla när om oss själva, skulle ingen av oss yttra ett ”jag” utan skam.

Hur mycket kan vi uttrycka utan att vi avlutar sociala vänskaper och nätverk?

Detta är ett gigantiskt vardagsproblem i dialogen människor emellan. Vid ett tillfälle var jag på en offentlig debatt där professor Torbjörn Tännsjö medverkade. Han sa ungefär att ”… jag känner ett förakt för religiösa människor för den religiösa ståndpunkt dom har intagit …” (det är inte möjligt att kontrollera för mig hur ordagrannt detta är utan min återgivning är från ett något sargat minne och skall endast ses som ett otympligt försök att återge Tännsjö, det väckte dock stor uppmärksamhet och fler än jag kan säkert citera det).

Jag reagerade omedelbart på vad han sa - och jag reagerade inte positivt. Tyckte att det var ett rejält, tufft ordval. Men allteftersom jag funderade på det hela, insåg jag att han sa verkligen vad han tyckte. Det tyder i stället på en uppriktighet och ärlighet, som borde bemötas med respekt. Och egentligen tycker jag, om inte likadant, så något åt det hållet. Och inte bara jag. ”Mellan skål och vägg” får man numera ofta höra liknande formuleringar, som Tännsjös.

Numera! För det har nämligen skett en MYCKET tydlig förändring i attityden i samhället gentemot religionerna. Jag började engagera mig de sista åren av 80-talet i Human-Etiska Förbundet (numera ”Humanisterna”), eftersom detta var en ”klubb” för religionskritiska men också för individer som stödde humanismen som livssyn. Det passade mig som handsken, i egenskap av ateist. Då blev den som hävdade ateistiska argument, sedd lite som en udda person, nästan en kuf. ”Varför ägna sig åt kristendomskritik”? ”Lite kristendom har väl aldrig skadat …”-mentaliteten rådde. Detta förhållande var vardagsmat, åtminstone fram till bombningarna av Twin Towers i New York.

Därefter har det hänt något. Sedan ovanstående händelse möter jag ofta, inte bara övertygade ateister, utan också de som tidigare har varit t.o.m. indifferenta (dvs. icke intresserade ens av frågan) som säger: ”Jag var på en begravning/ett dop/ett bröllop och prästen sa … fy tusan vad mycket skit han pratade …” osv. Det har skett en för mig tydlig attitydförändring.

Och det har säkert Humanisterna bidragit till. Men också händelserna i vår omvärld, som med hög säkerhet verkat som en väckarklocka.

Nu till det viktigaste: Det finns inget positivt med religioner, överhuvudtaget!

De är samtliga en bluff, de är depressiva, har aldrig bidragit med något progressivt. De måste alla, speciellt kristendomen, följa med det sekulära samhället och de ligger alltid ett eller flera hundra år efter i utvecklingen. En numera avliden vän och exeget (”bibelkunnig”) men också stark ateist brukade hävda att ”utan kristendomen hade vi varit på månen på 1200-talet”. Ett lustigt men inte desto mindre troligt uttalande som syftar på att markera kristenhetens vetenskapsfientlighet genom århundraden. Det är inte tack vare religionerna vi haft en stark, mänsklig utveckling - det är trots religionerna.

Alltmer börjar många kristna samfund likna allmänmänskliga kulturklubbar. Det är inte så viktigt med gudstroendet längre. Man kan ju - vilket är uppenbart - inte följa urkunderna; det ena påbudet efter det andra övergår till att bli liknelser, som skall ”ses i sitt historiska sammanhang”. Nu får företrädarna kämpa med vad de skall hävda offentligt i debatten; ”Jo, jungfrufödseln tror jag på, men inte att gå på vatten …” osv. Man kan ju inte heller hävda att människor som arbetar på vilodagen skall avrättas. Eller barn, som förtalar sina föräldrar, där gäller likaså avrättning.

Det blir helt absurt. Alltså används ”symbolik”, ”historiskt perspektiv” eller en annan favorit - ”du kan inte rycka ut det ur sitt sammanhang”. Att här börja lista den stora högen av negativa religionsklipp ur urkunderna, avstår jag från - denna "anteckning" är lång nog ändå.

En nödvändighet är att sätta sig in i religionskritikens struktur. Är man inte van att hantera de olika momenten och begreppen, finns inte möjligheten att förstå mitt och mångas resonemang.

Var drar man gränsen? Får man vara nazist, gå omkring i naziuniform, göra hitleriansk hälsning och hata andra folkgrupper? Om man säger att ”jag är liberal-nazi”, dvs. jag tror på att bygga suveräna motorvägar, socialt arbete och ge många jobb, jag tror på nationalstaten … men jag tror inte på …” - skall denna, senare person accepteras? Har han eller hon verkligen förstått och uppfattat vad nazismen står för?

De flesta religiösa följer inte föreskrifterna i sina urkunder (t.ex. Bibeln och Koranen). Totalt ”bokstavstroende” finns inte. Alla kompromissar. Men visst, enskilda grupper närmar sig det totala. De breda massorna av religiösa, lever ett helt annat liv - lyckligtvis! Det är gott om vänliga personer i t.ex. kristna frikyrkor, många försöker göra gott mot andra. Denna situation är jag helt medveten om. Men där är inte problemet. Det är oförmågan att ta konsekvenserna av att religionerna som helhet är strikt negativa.

Slutligen - det är ytterligare en viktig faktor: Man skall aldrig vara tolerant mot intolerans. Där går gränsen. Det är den som FÖRST är intolerant som sätter agendan.

Jag kan inte acceptera att man inte tar en kvinna i hand. Jag kan inte acceptera täckande dukar på huvudet på det ena könet men inte det andra. Inte heller kan jag acceptera att katolska kyrkan har manliga präster men inga kvinnliga (de kommer naturligtvis att ha det förr eller senare, det tar bara några hundra eller tusen år att komma till skott). Jag kan inte acceptera kondomförbud, sexuellt skuldbeläggande, avstående från vetenskapliga framsteg pga av intoleranta religiösa läror, som har sin urkund i patriarkaliska grupper i ett kringvarandrande, primitivt ökenfolk för tusentals år sedan. Bibeln och Koranen innehåller tjockt med uppmaningar att döda oliktänkande, det är inte enstaka misstag i lärorna utan satt i system. Värst är faktiskt Bibeln. Där vimlar av hemskheter som är helt omöjliga att bortse ifrån. Dödsstraffen står som spön i backen. Någon räknade dödsstraffet stening i Bibeln och kom fram till 13 tillfällen, då är det endast marginellt jämfört med det fullständiga antalet.

Skall det totalt toleranta samhället råda, upphör alla lagar och regler att gälla. Därför är alla människor, i något sammanhang, villiga att sätta ner foten. Det är ENDAST en fråga om var man drar gränsen.

Religioner, som bygger på religiösa urkunder där jag och/eller stora delar av mänskligheten, skall avrättas/skickas till helvetet osv., avvisar jag fullständigt. Det finns inget förmildrande. Oförmågan att inse detta, är inget jag beundrar, inte heller kommer jag att dölja detta faktum.

Gunnar Lundh


SvD
SvD

lördag 23 oktober 2010

Gå ur Svenska kyrkan

Tillhör du alla dem som anser att kyrkan gör så himla mycket gott?? Nu har du en strålande möjlighet att öka verkningsgraden på välgörenheten, då du slipper finansiera lönen för 23.000 anställda i organisationen. Alltså: Spara tusenlappar redan det första året - lägg rubbet i kollekten!!

Maila mig och få kyrkans egen utträdesblankett i original, i äkta Pdf: Erbjudandet gäller endast denna vecka, då beskattningen räknas för medlemskap per den 1/11. Använd blanketten själv, eller maila vidare till vänner och bekanta.

grepecamilla@gmail.com


(PS: Eftersom jag hävdar att det är viktigt att vara saklig, allsidig och opartisk, ska du nu få information om hur man lämnat förbundet Humanisterna: Ge fan i att betala medlemssavgiften. Betydligt enklare, eller hur?)


Tidningen Dagen har noterat ett st (1) avhoppad humanist som gjort avbön i SvD. Halleluja....

Dagen

fredag 22 oktober 2010

De 33 borde tacka människan - inte gud

Det här är en särdeles bra krönika som fler borde läsa.

tisdag 19 oktober 2010

Kyrkornas kris öppnar för islamisering

I debatten om kristendomens särställning i skolan hörs ofta röster som betonar vikten av en religiös identitet. Denna identitet ska inte oväntat förmedlas genom skolans religionsundervisning.
Den sekulära identiteten underkänns naturligtvis, då den ger inte den identitet som religionstillhörigheten ger. Förvisso. En religiös identitet ger ett komplex av idéer att förhålla sig till, som den sekulära av lätt insedda skäl slipper hantera.

Bristen på en religiös identitet anses, analogt resonemanget om brist på kulturell identitet = kulturellt vakuum, ge till resultat ett religiöst vakuum. Enligt vissa debattörer som hävdar denna idé skulle detta tillstånd i förlängningen leda till existentiell ångest, rotlöshet och självmordsbenägenhet. Man kan också få höra vulgärargumentet i stil med: "alla tror ju på något och då är det bättre att eleverna fostras till kristna". Underförstått "hellre det än muslimer".

Så hur är det egentligen? Leder sekulariteten, som en bred väg, in i en islamisering av det svenska samhället? Eller är det tron på en gud som öppnar för ett sökande? Det är inte sällan man i just debatten om skolans kyrkobesök, hör troende muslimer säga att "det är bättre att tro på Gud än att nödvändigtvis tillhöra rätt religion" (det senare skulle så att säga vara lättare att komma tillrätta med).

Ett intressant debattinlägg i ämnet kommer från juristen Hans G Eriksson i tidningen Dagen. Den är läsvärd:

"Nästa steg i den ofrånkomliga utvecklingen ("förnyelsen") är en ökad öppenhet för den överlevnadspotential som ligger i den ekumeniska munsbiten främmande religioner. Det varnas för en islamisering av samhället. Min övertygelse är att det börjar med en islamisering av kristenheten.

Smaka på orden! "Nödvändigheten" lär också i det fallet betvinga varje ansats till klarsyn. Från samma längtan via gemensam tro till samma Gud. Organisationsteorin är till skillnad från tron förutsägbar. Vi kan alltså redan nu slå fast att kristenheten obönhörligen går mot en islamisering."


På samma tema:

Tre Claphammare debatterar Elisabeth Gerles bok "Farlig förenkling? på tidningen Dagen

Tidning Broderskap byter namn till "Tro & Politik" och introducerar två ledare - en kristen och en muslimsk. Tidningen behöver "inte bry sig om vilken sorts tro det handlar om" skriver Elisabet Sandberg i Kyrkans tidning. Nähä...?

Prästen Annika Borg på Newsmill
Dagen: Koranen i gudstjänst väcker heta känslor

Kyrkans Tidning: Församling i Umeå anställer muslim

Tidigare i bloggen Camilla Grepe:
Taskiga vibbar
Skolan bygger Maginot-linje mot islam
.

fredag 15 oktober 2010

Sacredéus skiter verkligen inte i traditionerna!

Lennart Sacredéus lovordar Björklunds hantering av Skolverkets "tjänstemannaprodukt" i en insändare i tidningen Dagen.
(Vi får hoppas att han har samma förståelse för politiska bevekelsegrunder inom skolpolitiken, nästa gång oppositionen leder landet).

Nåväl, Sacredéus konstaterar:
"Att känna till sitt eget landskaps, lands och världsdel kulturella och andliga traditioner är en förutsättning för att kunna förstå och respektera andra länders och kontinenters identiteter och tankesätt. " Ja, för all del, försöka duger.

Men vem har sagt att det skulle vara så himla lätt? För några år sedan deltog kristdemokraten Lennart Sacredéus i en debatt i Almedalen. Han påstod där på fullaste allvar att midsommar är en kristen högtid, med hänvisning till Johannes Döparens dag. Detta skulle manifesteras i midsommarstångens form av ett kristet kors enligt honom.

Jag passade på att beskriva hur midsommarstångens tvärbalk i vissa landskap visserligen halkat ner ett snäpp så att den, från att ha varit en överligganda balk, med tiden kom att bilda ett kors. Men jag glömmer aldrig hans min, när jag bad honom förklara varför det kristna korset pryddes av en fornnordisk fruktbarhetsfallos symboliska testiklar?

Inte heller kunde han förklara seden att pynta ett romerskt tortyrredskap med blommor och blad, för att sen skutta runt detsamma och leka ”små grodorna”?

Men till Lennart Sacredéus försvar måste medges att han föreföll hålla med mig om att midsommar nog inte borde symboliseras med avrättningsmetoder överhuvudtaget – i synnerhet som Johannes Döparen faktiskt blev halshuggen.



SvD om att Kd överväger att byta namn. Lycka till. Alltid lurar det någon....
.

torsdag 14 oktober 2010

Björklund avslöjad

Idag får vi en viktig pusselbit i det politiska spelet om kristendomens särställning i skolan. Det är Jonas Svensson,docent i religionsvetenskap och en av deltagarna i den arbetsgrupp som tog fram Skolverkets förslag på kursplan för religionsundervisningen, som har en replik på SvD Brännpunkt:

.../ I fall efter fall där kristendomen i förslaget ingick i uppräkningar tillsammans med andra religioner har samma förändring gjorts. Det är inte en förändring i sak. Skolverkets förslag säger inget om fördelningen i undervisningstid mellan de olika religionerna, och – märk väl – det gör inte heller Björklunds omformulering.

Vad den senare implicit säger är däremot att kristendomen inte ska jämföras med andra religioner, att den till sin natur är annorlunda. Vi har alltså fått en läroplan som tydligt markerar inte det som Fjelkner efterlyser – kristendomens särställning vad gäller inflytandet på svensk historia och kulturarv – utan istället dess särart i förhållande till andra religioner.

En sådan värdering bygger inte på vetenskap och beprövad erfarenhet utan är ett i grunden religiöst ställningstagande. Detta rimmar mycket illa med kravet på att skolans undervisning ska vara icke-konfessionell.

Läs hela artikeln!

Jonas Svensson berättar mer på Smp

Kristianstadsbladet

måndag 11 oktober 2010

Vill Björklund återinföra kristen fostran i skolan?

På måndagen presenterades den nya läroplanen för grundskolan. Regeringens beslut innebär en viktig förändring jämfört med Skolverkets förslag - kristendomen får behålla sin särställning. I Skolverkets förslag skulle de fem världsreligionerna behandlas lika. Utbildningsminister Jan Björklund citeras i SvD:

Vi behåller den ordning som finns i dag. Kristendomen är en del av vårt kulturarv, som påverkat vårt land så otroligt mycket mer än andra religioner, säger Björklund och drar paralleller till att eleverna läser mer om Sveriges historia än andra länders, mer om svenska landskap än andra länders geografi. Det är inte möjligt att göra samma djupgående studier av alla religioner.

Det är intressant att se hur Björklund drar paralleller mellan religion och Sveriges landskap och geografi. För sitt inre öga ser man hur kristendomen har malt fram och erroderat folksjälen, likt inlandsisens isräfflor i det fennoskandiska urbergsskölden. Och på samma sätt som landet rest sig ur havet, befriad från isens tyngd, har också folket rest sig efter ett årtusende av religiöst förtryck för att idag kunna leva i ett sekulärt samhälle med religionsfrihet.

Men Björklunds jämförelse svajar betänkligt, i beaktande av att staten och berggrunden aldrig kommer att gå skilda vägar på det sätt som staten och kyrkan har gjort. Kristendomens särställning saknar därför av lätt insedda skäl sin motsvarighet inom naturgeografin. Däremot kan man hoppas att religionslärarna använder den extra lektionstiden till att förklara för eleverna hur religiösa idéer förmår att rista spår i hjärnbarken på den påverkbara människan.

Sedan kan det synas egendomligt, att kristendomens stora betydelse för landet inte ska behandlas inom kursplanerna för historia och samhällskunskap istället? Det skulle onekligen ge ämnet relevans. Nu riskerar väl kristendomen tvärtom att buntas ihop med religiösa myter och sagor från andra religioner och värderas därefter?

Så hur blir det nu? Björklund har bestämt att det ska vara mer lektionstid för kristendom än för övriga religioner. Därför ska det bli intressant att se hur denna lektionstid kommer att disponeras. För om kristendomen har haft ett så stort inflytande som det sägs, så bör detta inflytande vara föremål för kritiska studier. Man kan annars anfäktas av misstanken att Sveriges utbildningsminister anser att just kristendomen bör få fortsätta att påverka landet och att detta bäst sker genom en kristen fostran i skolan?


Den här texten ligger nu även på Newsmill. Det skulle vara kul om fler vill delta där med kommentarer!


SvD
SVT
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Sydsvenskan
SMP

tisdag 5 oktober 2010

Biskop Brunnes ord jagade SD ur Storkyrkan

Vi som i år bevistade gudstjänsten vid riksmötets öppnande fick fin underhållning som belöning för besväret. Efter en segdragen inledning med den numera obligatoriska mixen av religiösa företrädare, kom så turen till Eva Brunnes predikan*. Och ser man på, hon hade inte kommit långt i texten förrän det hördes ett oroväckande buller från läktaren snett bakom oss. Inom ett ögonblick hade så en flock uppretade sverigedemokrater stormat ner i sidogången mot kyrkporten. Det gick ett stilla sus genom församlingen och Brunne fick sedan en mycket lång applåd.

Kanske insåg SD i samma stund, att den fädernas kyrka de drömt om, nu definitivt tillhör historien? Det lär bli svårt att vrida klockan tillbaka. Så hur ska det då gå med partiprogrammets krav på obligatoriska skolavslutningar i kyrkan när kyrkan nu gör på detta viset? Tänk om kyrkan, uppmuntrad av framgången, till råga på allt slår in på Eva Brunnes väg i valet av predikoämne??

SD gjorde en grandios fadäs som inte lyckades besinna sig. Svenska kyrkan å andra sidan gratuleras till dagens PR-kupp. Sverigedemokraterna har hängt kyrkan i hasorna som envetna kardborrar och det behövdes antagligen en markering av det här slaget för att visa SD att kyrkan betackar sig för supporten.

Extremister är alltid lite jobbiga att ha och göra med. För tre år sedan sammanföll riksmötets öppnande med ett uppmärksammat seminarium i Berwaldhallen. Det var Lars Vilks, Ex-muslimerna och vi i Stockholmshumanisterna som höll seminarium om yttrandefriheten. Skillnaden var väl att den kvällens odygdspåsar valde att först mot slutet kräva att få komma in och ge sin syn på saken och utslunga sin fatwa över oss andra. Tågordningen var så att säga den omvända mot dagens tillställning. Som förargelse- väckande företeelse kan det däremot kvitta lika, om det handlar om biskopar eller rondellhundar. Inga jämförelser i övrigt.

Dagen
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagens Nyheter
Expressen
Expressen
Sydsvenskan
Helsingborgs Dagblad
Newsmill
............................................................................
*

Grattis till uppdraget. Grattis till er som är valda med förtroende. Nästan 85 procent eller lite mer än 6 miljoner människor tror att just ni har bäst förutsättningar att forma ett gott nu och en god framtid för oss alla. Det är stort att bäras av ett sådant förtroende. Och uppdraget har ni tillsammans. Inte var och en. Väl valda så ingår ni i ett sammanhang där era gemensamma ansträngningar väger tyngre än vars och ens egen vilja. För det är väl just så demokrati fungerar? Då handlar det om att lyfta blicken från det egna till det gemensamma. Blicka utöver Bastuträsk, Tomelilla, Göteborg, Grästorp, Husum och Visby. Politik som i en översättning betyder det gemensamma livet i staden. Så handlar det om att lyfta blicken ytterligare en bit, för vi lever inte i vårt eget enbart. Vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster.

Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan. För det är väl så demokrati fungerar?

Vi har lyssnat på bibeltexter. Nu var det inte den svenska riksdagen som Paulus skrev till utan en grupp människor i staden Thessaloniki. Till dem sa han: Vi vädjar till er att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning. Och så fortsätter han med rådet: Släck inte anden, pröva allt, ta vara på det som är bra. Det är ord också till oss alla som har röstat och till er alla som valts med förtroende.

Salomo i sin vishet skrev inte heller till den svenska riksdagen, men ändå kan det bli ord till er: Gud är vägvisaren till visheten. Gud leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Visheten – hon som med sin konst har format allt. Ord av nåd mer än av krav. Allt hänger inte på mig själv eller på mitt parti.

När Jesus närmade sig Jerusalem och lärjungarna ljudligt lät sin glädje höras, bad en grupp fariséer att Jesus skulle huta åt sina lärjungar. Se till att de höll tyst. Man undrar varför de inte kunde tala med lärjungarna direkt. De var ju ändå vuxna människor. Och svaret de får är: Om de tiger kommer stenarna att ropa.

Vad var det som de hade varit med om på vägen. Jo, bland annat att en blind man botades och kunde leva sitt liv helt och fullt. Och så mötet med den föraktade tullindrivaren Sackaios. Han som klättrade upp i trädet för att kunna se, men kanske också för att gömma sig. Till den blinde mannen sa Jesus: Vad vill du att jag ska göra för dig? Till Sackaios sa han: Kom ner från trädet, jag vill gästa ditt hem. Möten i ögonhöjd, med ögonkontakt, i samtal, som betydde livslång förändring för både den blinde och Sackaios. Det var detta lärjungarna hade varit med om. Den stora förändringen för två människor. Det var därför de inte kunde hålla tyst med sin glädje. Och om de ändå hade tystats, hade stenarna ropat om det viktiga i den stora förändringen. Förändringen som bokstavligen blev livsavgörande.

Det är de livsavgörande förändringarna för människor som är en stor del av ert uppdrag. Och i det aldrig komma så långt ifrån oss som ger er mandat att ni upphör att möta i ögonhöjd, att ni aldrig upphör att ropa ner någon från trädet och säga: Jag vill tala med dig. Höra någons rop och säga: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.

Med det får vi fortsätta nuet, mot framtiden.

Eva Brunne
biskop Stockholms stift

© Copyright Svenska kyrkan 2010

Den intelligenta designens egen överstepräst

Den som vill börja dagen med något riktigt roligt kan förslagsvis läsa Anders Gärdeborns debattartikel i Dagen.

Smakprov:
"Man kan till och med använda matematiken till att visa att skillnaden mellan den mänskliga hjärnan och en dator är principiell och inte bara kvantitativ".

Eller varför inte den här insiktsfulla kommentaren:
"Eftersom människor kan uppfatta Gud olika, ibland till och med motsägande, ska skolan därför inte bara lära ut uppfattningar om Gud utan även missuppfattningar om Gud. Det är inte självklart att detta är bra för eleverna, speciellt med tanke på att den icke-konfessionella skolan förbjuds att erbjuda vägledning om vilken gudsbild som är den rätta, eller ens den mest trovärdiga".

Nu får Humanisterna och ateister se upp, för nu har Gärdeborn suttit och tänkt igen. Huga!

måndag 4 oktober 2010

Ett välkommet pris för välkomna ungar

Några miljoner föräldranyllen torde idag ha spruckit upp i ett samfällt leende, när det tillkännagavs att IVF-teknikens skapare, Robert Edwards, tilldelats nobelpriset i medicin.

En gång i tiden var det sambon och jag som ville föröka oss och uppfylla jorden. Men så upptäckte vi att den egna förmågan inte räckte till. Vi insåg snart att vi behövde handfast hjälp i avelsarbetet. Visserligen hördes upprörda röster i debatten som hävdade att läkarna "lekte Gud med den mänskliga fortplantningen", men vi ville verkligen ha barn, så vi gick till Sophiahemmets IVF-mottagning. Och minsann, kunde man inte redan i sjukhusets entré läsa devisen: ”Allt till Guds ära”.

Lätta om hjärtat efter det beskedet, stegade vi in på mottagningen. Där blev jag med tiden bebådad med två vackra söner, (Oh, vad jag älskar dem!) Låt vara att de är “oäkta barn”, ogifta som vi är, men de tillkom med den allra största kärlek och genom garanterat obefläckad avlelse. Att väldigt många människor var inblandade och med kärleksfull omsorg hjälpte oss på vägen, har faktiskt aldrig bekymrat oss, tvärt om.

Men alla instämmer inte i hyllningskören denna dag: "Valet är helt oacceptabelt", låter ledaren för pontifikatets akademi för liv meddela. Man borde inte bryr sig om Vatikanens preferenser en sån här dag. Men är reaktionen inte rent av lite konstig? Jag menar, var det inte Katolska kyrkans folk som var så förtjusta i barn...??

SvD
SvD
SvD
SvD
Dagen
Allehanda
Dagens Nyheter

.