tisdag 29 januari 2013

Om de indiska våldtäkterna

Jag hade faktiskt väntat mig att någon skulle kommentera det: Våldtäkterna och indiers benägenhet att abortera kvinnliga foster.
Jag har säkert missat någon kommentar, men generellt verkar få se ett samband. Det förvånar mig.

En första reaktion när man inser att en befolkning börjat sätta könsselektiva aborter i system, är att det kön som minskar i antal skulle bli åtråvärt och uppskattat. Det har visat sig att så icke är fallet. Tvärtom har den indiska kvinnan fått ett ekonomisk värde som ”uthyrningsfru” och prostituerad. Allt i enlighet med ekonomins  prisbildningsteori om tillgång och efterfrågan. En kvinna har blivit något man kan tjäna pengar på.

De indiska våldtäkterna förefaller vara nästa steg i en accelererande och skrämmande utveckling. Kvinnan, som i många fall anses sakna värde för att ens få födas, får rimligtvis en stigmatiserande stämpel som varande ”icke-önskvärd” i det här samhället. Det minskande antalet födda flickor legitimerar en allmän uppfattning om att kvinnan, som sådan, är oönskad och mindre värd.

Samtidigt är det lätt att föreställa sig den frustration som växer bland de unga män. För dem minskar snabbt möjligheten att finna en kvinna att bilda familj och dela sitt liv med. Vad väcker det för känslor och tankar hos de unga indiska männen? Den etablerade synen på kvinnan som varande mindre värd, i kombination med en frustration att aldrig själv kunna finna en livskamrat, torde vara en uppenbar källa till såväl aggression som frustration.

Att det inte finns ursäkter för våldtäkter, betyder inte att det saknas förklaringar. Det är därför jag är så förvånad över att ingen nämner de selektiva aborterna av flickor som en del av förklaringen till den oresonliga våldsvåg som drabbar indiska kvinnor.

Newsmill

fredag 25 januari 2013

To Russia with love

Dagens bild tillägnas den ryska Duman

Jackelén Skånes främsta opinionsbildare 2012

Att Skånes främsta opinionsbildare är en biskop - det låter, det!
En sådan nyhet får naturligtvis inte passera okommenterad.
Biskop Antje Jackelén i Lunds stift, har fått utmärkelsen  ”2012 års Skåneetta – Skånes mest inflytelserika opinionsbildare”. Jag som följt biskopens skriverier med viss undran och skepsis, blir naturligtvis nyfiken på vem som förärat henne titeln och omdömet: "Hon har initiativkraft, uthållighet, timing och fingertoppskänsla".

Inte oväntat visar det sig vara en kommersiell aktör inom PR-branchen som står bakom detta. Företaget Aspekta erbjuder tjänstekoncept som: ”Styra med kommunikation” och ”Följa samhällsopinioner”. Med andra ord ganska alldagliga ämnen för valfri klient hos en PR-byrå. Men läser man vidare i erbjudandet, ser man att här även finns ett utbud med bäring på krisbranscher med snabbt vikande marknadsandelar: ”Påverka politiska beslut”, ”Hantera kriser och risker” och ”Förankra förändringar”.

Huruvida pristagaren och hennes arbetgivare, Svenska kyrkan, med hjälp av Aspektas tjänster, lyckas med att ”Stärka förtroendekapital” låter jag vara osagt. Att Aspekta själv lyckas ”Skapa uppmärksamhet” är ett faktum. Vem vet, kanske kan detta på sikt generera en ny storkund till firman?? Oavsett vad som väntar i en framtid för Svenska kyrkan, kan den vara trygg i förvissningen om, att här även gives råd om hur man lyckas ”Bygga börskultur” och ”Förbereda börsnotering”.

När Magnus Dahl, vd för Aspekta AB, kommenterar biskop Antjes uppmärksammade utspel om att ”Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt”, kan vi ändå vara förvissade om att i den här utnämningen följer företaget sin egen manual. Att vi är några stycken som ifrågasätter religionens betydelse för samhällets tillväxt, är ingenting mot var Svenska kyrkan som konto kan göra för PR-byråns egen tillväxt. Vilket nog var precis vad som skulle uppnås.

tisdag 22 januari 2013

Östhammars kommun inleder skolsamarbete med Svenska kyrkan och missionskyrkan

Jag kan inte undanhålla mina läsare detta säregna dokument
"Riktlinjer för samarbete mellan Kyrka och Skola"
Jag säger bara: Läs.
Det kommer mer om det här inom kort.

















Artikeln nedan finns att läsa här












Saxat ur artikeln i UNT-Östhammar:

– Vi vill inte konkurrera med skolans personal, det är inte tanken, men en kurator arbetar inte med frågor som vad meningen med livet är, säger Andreas Sundström. 

Andreas Sundström förklarar att samarbetet är ett sätt för kyrkorna att bygga upp ett förtroende bland elever och föräldrar.

– Händer det något allvarligt på orten är det bra om det redan finns ett sådant förtroende.
Samtidigt menar han att det inte alltid är lätt för ungdomar att vända sig till kyrkan eller en ungdomsmottagning. Om kyrkan besöker skolan behöver inte steget bli så stort för ungdomar som behöver tala med en vuxen person. 



Jag har alltid reagerat på det där med "om det händer något". Vad är det man tänker sig egentligen? Ska kyrkans folk sitta där som luggslitna gamar och vänta på nästa katastrof i syfte att legitimera sin närvaro? Det är inte utan att det lite väl mycket påminner om den här välbekanta scenen vilken elaka tungor helt felaktigt påstår är ett reportage från det senaste Kyrkomötet.

Alla eventuella likheter är en ren tillfällighet, vi är ju inte i Danmark

Vi kan räkna med att se mer av detta. Kyrkan har ett överhängande problem att överleva ekonomiskt. En aspekt på ämnet avhandlas även i Människor och Tro


måndag 21 januari 2013

En ny refug i livsåskådningslandskapet

Ett nytt humanistiskt förbund har sett dagens ljus: Förenade Humanister. Den första korta kommentaren från Humanisterna officiellt kom i tidningen Dagen där Humanisternas ordförande säger sig tycka ”att Schedvins och Petterssons initiativ är positivt, men menar att den typ av livsåskådningsdialog som det nya förbundet efterfrågar redan finns. Vi kommer att fortsätta kritisera religionsuttryck där mänskliga rättigheter kränks, men i just i det här fallet tror jag snarare att det handlar om en intern maktstrid inom Unga humanister”.

Redan där gick mycket över styr i krishanteringen hos Humanisterna. Förutom att Förenade Humanister faktiskt vill skapa något utöver det som Humanisternas ordförande säger redan finns, så är kommentaren vilseledande. Schedvin och Pettersson är inte medlemmar i Unga Humanister eller Humanisterna, därför stämmer det inte, att det idag skulle röra sig om en maktstrid inom Unga Humanister. För den som känner turerna kring Unga Humanisters ursprungliga syfte och tillkomst, är det ändå väl känt att påståendet om ”intern maktstrid” har relevans för moderförbundets relation till Unga Humanister under den tid då Jessica Schedvin var dess ordförande. Som så ofta handlade det även denna gång om oförmåga att lyda Husse och gå fot.

Efter denna kommentar i tidningen Dagen låg fältet fritt. Reaktionen på sociala media blev en påpasslig illustration av det företrädarna för Förenade Humanister just konstaterat om Humanisterna:
”Vadå, vi aggressiva!!??”

Snabbt anställdes korsförhör där de förmenta utbrytarna (många hade redan lämnat eller inte ens varit medlemmar) ställdes till svars för sina förmodat subversiva skäl att starta eget. Även jag fick en släng av sleven. I vänliga ordalag har jag tillfrågats hur jag själv, som en av ”de argaste ateisterna av alla”, kunde välkomna detta? Dessutom med den för utomstående läsare fullkomligt ointressanta hänvisningen till ”ordförandefrågan”. Jag tolkar det som ett utfall av subtil humor, då det torde vara väl känt att jag är persona non grata sedan åratal och att registreringen av min sista medlemsinbetalning kommenterades som ett ”olycksfall i arbetet”.

Bilden av Humanisterna har inte enbart skapats genom enstaka teveframträdanden och debattartiklar. Bilden skapas lika mycket av öppna fora som Humanistbloggen, Facebook och enskilda bloggar. Problemet är att vi på en vidöppen arena har kunna bevittna hur personer har attackerats utanför och inom rörelsen. Helt oavsett vem som ”har rätt eller fel” så måste man vara medveten om att händelserna kring bland andra Jessica Schedvin, under hösten uppmärksammades långt utanför Humanisterna. Många har reagerat starkt på de händelserna och det bidrar till att forma bilden av Humanisterna. Det intressanta är att många inom humaniströrelsen inte heller inser hur man nu förtjänstfullt ställer sig till förfogande och spelar med i det klassiska, psykologiska spelet ”the Nice Guy and the Bad Guy”. Istället gör dessa ånyo sitt bästa för att visa att det finns fog för kritiken. Vilket skulle bevisas.

Varför överhuvudtaget tala om en splittring inom en idéburen rörelse? Snarare är detta en fullständigt naturlig utveckling när fler vill ha en plats på debattarenan och utrymmet inom Humanisterna inte räcker till. Varför denna ovilja att reflektera över att humanismen som idé nu faktiskt kan få en större spridning och att det eventuellt kan finnas en fördel med det? Förenade Humanister gör i princip bara samma sak som vi gjorde som startade tidningen Bright. Även den har kommit till i syftet att bredda debatten och släppa in fler oberoende röster. Det fungerar, vi har fått en plattform och vi når ut på ett sätt vi inte hade möjlighet att göra inom organisationen Humanisterna.

Förenade Humanister legitimerar sin plats på arenan på exakt samma sätt som alla andra i det fria samhället. De magsura kommentarer som hörts under senaste dagarna tyder på en uppfattning om någon sorts ensamrätt, inte bara på den humanistiska ideologin som sådan, utan också för de organisatoriska formerna för att sprida den. Det är tråkigt att se. Det handlar ju inte om att samla röster för att vinna mandat i ett parlament – det handlar om att vinna människor för en idé. Att då ”starta eget” med en ny approach som har förutsättningar att uppfattas som mera inbjudande, är helt enligt regelboken. Ur ett marknadsföringsperspektiv är det helt rätt att erbjuda det man uppfattar att marknaden efterlyser. Själv kommer jag att fortsätta att driva Bright som en oberoende plattform, men jag kommer att samarbeta med alla som förenas av idén om det öppna samhället och den fria, liberala och sekulära staten.

Texten är även publicerad på Newsmill 
SvD 
Kyrkans Tidning
Dagen
Norska Fri Tanke 

fredag 18 januari 2013

Testa nästa Bright!



















Nästa Bright har gått till tryck. Om du inte redan är prenumerant har du chansen att testa tidningen nu. Om du är prenumerant så kanske du känner någon som du tror skulle gilla att läsa den? Maila i så fall namn och adress till grepecamilla@gmail.com så kommer tidningen i brevlådan inom kort.

torsdag 17 januari 2013

Förenade Humanister

Ett nytt humanistiskt förbund har sett dagens ljus. Jag gratulerar och hoppas på gott samarbete! Humanismen är en så stark och självklar ideologi för framtiden, att det är logiskt att det dyker upp nya förbund på arenan. Den nya aktören är mycket välkommen och efterlängtad för oss som inte är medlemmar i Humanisterna, men som ändå har mycket av vårt åsiktsutbyte och sociala kontakter inom den rörelsen. Det finns plats för fler! Den som likt journalisten Paul Berman ser hur världen kan delas upp i liberala och totalitära ideologier, inser också behovet av en genomtänkt ideologi som ersättning för religionerna. Humanismen är det intellektuellt och moraliskt hederliga alternativet för framtiden.

Dagen 
Newsmill
SvD

fredag 11 januari 2013

Tidningen Dagens förtjänstfulla vinkling

Ibland kan man uppleva hur en debatt utvecklas genom att ta ett steg i en ny och kanske oväntad riktning. Tidigare debattörer hakar på och frågan hamnar i en spännande belysning som hjälper till att ge relief och tydlighet. Det klassiska exemplet är när två parter byter plats i ett skeende. Här brukar också agnarna till sist skiljas från vetet. Den som styrs av sin känsla kommer snart att finna sig debattera mot sina eventuella principer, medan den som styrs av principer kommer att debattera mot sin känsla. Det är en intressant upplevelse som man ska vara glad om man får vara med om. Alltid lär man sig något.

En annan gång kan två till synes skilda frågor ge en intressant helhetsbild om de tillåts debatteras vid samma tillfälle. Man kan då finna att det som i respektive fallen kanske ses som självklara svar, inte längre fungerar tillsammans. Det blir helt enkelt lite för mycket av det goda. Det senare exemplet kan illustreras av debatten kring den kristna skolorganisationen Ny Generation. Rektorn på Trollehöjdsskolan i Mullsjö finner att organisationens värvningsaktiviteter bland övriga elever står i strid med lagparagrafen att skolan ska vara icke-konfessionell. Det är nu det blir riktigt intressant att se hur representanter ur kristenheten resonerar. Ett fint exempel får man från tidningen Dagen där Hasse Boström skriver:

”I valet mellan en skola som inte tillåter något meningsutbyte eller debatt alls och en skola där diskussionen är högljudd och där friheten är stor att propagera för både politiska, religiösa och andra övertygelser är valet enkelt: En skola där det är högt i tak, där eleverna betraktas som vuxna nog att ta ställning till olika påståenden och ideologier, den skolan fostrar elever i demokratisk anda.”

Det är vackra och förpliktigande ord som det är svårt att inte hålla med om. Men så var det då det där med helhetsbilden. Och här blir det genast problem. För demokratin är ung i det lilla samhället. Under århundraden har man levt i en enpartistat och diktatur. Friheten är i själva verket så ung att det fortfarande finns människor som fötts under enpartistatens tid. Men vanans makt är stor. Så med hänvisning till historien går skolan till partihögkvarteret, för att vid högtidliga tillfällen sjunga partiets sånger, för så har man ju alltid gjort, så det ska man göra nu också.

Nej, jag skojar bara. Hade vi haft den historien skulle med stor sannolikhet skollagen ha markerat mot just den ideologin. Det kan ju bli lite väl mycket av det goda.

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen

måndag 7 januari 2013

Mycket banjo nu förtiden

En av Sveriges roligaste författare heter Katarina Mazetti. Om du inte känner igen hennes namn, så har du nog ändå sett filmen "Grabben i graven bredvid" som bygger på en av hennes böcker. Häromdagen skrev nämnda dam en träffsäker och mycket läsvärd krönika i ICA-Kuriren, där hon elegant visade hur lite av det som sverigedemokraterna håller heligt har äktsvenskt ursprung - troligen inräknat deras egna gener. Eller inte. För kanske var det passusen om "de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann" som fick de anonyma näthatarna att gå bananas och till tonerna av en banjo visa hur rätt hon faktiskt har?


lördag 5 januari 2013

Militant ateist?

Jag skriver på Newsmill idag


















”Gud finns inte”, sa ateisterna en dag med hög röst och i samma ögonblick myntades begreppet ”militanta” ateister. Ett ord som för tankarna till våld, skadegörelse och egenmäktighet, så varför denna laddade benämning på en grupp som bara höjt rösten?

Religionsdebatten går på högvarv sedan några år. För många troende innebär detta ett bryskt uppvaknande från en tillvaro där omvärlden av finkänslighet hållit tyst om sina eventuella religiösa dubier. Från ett stillsamt liv i tillbedjan och förkunnelse, finner den troende sin tro ifrågasatt. Identiteten bli hotad.

”Lämna mig och mina barn ifred” sa ateisten den dag skolan bestämt sig för att ta med ateistens barn in i det kristna templet. Snart var begreppet ”religiös beröringsskräck” myntat och hävdvunnet ända in i regeringskansliet. Vi ska också "inandas vårt kristna kulturella arv” för att de troende ska vara tillfreds. Annars tillskrivs vi ansvaret för allt, från ett erroderande kulturarv till ungdomars psykiska problem.

Det är faktiskt imponerande, vad vår blotta närvaro i templet förmodas bidra till för att rädda fädernelandet och det uppväxande släktets mentala hälsa. Men kanske handlar det bara om kristenhetens frustration när ateister och troende ska finna former för fredlig samexistens, med respekt för varandras integritet och åsikter. Jag skriver med avsikt ”troende kristen”, för att göra en distinktion till den som skulle kunna benämnas ”kulturellt kristen”.

Den senare ser ofta kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som ett uttryck för en specifik livsåskådning och hänvisar gärna till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte till det dubbla kärleksbudet. För det vet man ofta inte ens vad det innebär och Svenska kyrkan har omsorgsfullt valt att tona ner att det. Detta gör stundom dess ambition att nå eleverna i den icke-konfessionella skolan problematisk, då Svenska kyrkan som sådan inte längre självklart kan betraktas som konfessionell.

Om konflikten flyttas ner på ett personligt plan kan scenariot karikeras så här: Jag diskuterar med en troende kristen. Vi vet att vi tycker olika i en avgörande fråga men vi är överens om att vi, i respekt för varandras tro och gränser, ska leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefatta allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på vår egen planhalva och var och en sköter sitt.

Men så händer något intressant. När jag trodde att vi var överens om att lämna varandra i fred med våra respektive idéer om sakernas tillstånd, så knackar den troende, bildlikt eller bokstavligt, på min dörr. Han har kommit på att han måste berätta en glad nyhet om att Jesus dog för vår skull. Jag förklarar att han har gått över den gräns vi kommit överens om. Jag ber honom behålla sin glada nyhet för sig själv. Det vill den troende kristne inte göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Han är så att säga fjärrstyrd och lyder under en missionsbefallning. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir: ”Visst ska vi respektera varandras gränser, men jag måste in över din gräns ändå. Jag ska nämligen vinna dig för Saken. Sorry, men det är order uppifrån.”

Man kan föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och förklara hur han misslyckats i missionsuppdraget hos mig. Att misslyckas i ett uppdrag från självaste Chefen måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende. Men efter årtusenden av religiöst tvång har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag vill inte behöva bli föremål för vare sig ofrivilliga kyrkobesök, mission eller evangelisation. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från kristendom. Kanske inte så konstigt att man i det läget kallar mig militant. Det är bara så tråkigt att ordet devalverats.

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen