Mitt bidrag till debatten om religionskunskap i Västerbottens-Kuriren

Västerbottens-Kuriren 2014-02-12

Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2) illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.

Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den det?

Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår ”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt och att det i sin tur bör påverka skolan.

Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet. Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta, med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?

För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas allmänbildning om en helig bok?

Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för att kunna förstå andra människors tro”.

Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse, utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.

Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna elever att tänka.

Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.

Militant ateist?

Jag skriver på Newsmill idag

”Gud finns inte”, sa ateisterna en dag med hög röst och i samma ögonblick myntades begreppet ”militanta” ateister. Ett ord som för tankarna till våld, skadegörelse och egenmäktighet, så varför denna laddade benämning på en grupp som bara höjt rösten?

Religionsdebatten går på högvarv sedan några år. För många troende innebär detta ett bryskt uppvaknande från en tillvaro där omvärlden av finkänslighet hållit tyst om sina eventuella religiösa dubier. Från ett stillsamt liv i tillbedjan och förkunnelse, finner den troende sin tro ifrågasatt. Identiteten bli hotad.

”Lämna mig och mina barn ifred” sa ateisten den dag skolan bestämt sig för att ta med ateistens barn in i det kristna templet. Snart var begreppet ”religiös beröringsskräck” myntat och hävdvunnet ända in i regeringskansliet. Vi ska också "inandas vårt kristna kulturella arv” för att de troende ska vara tillfreds. Annars tillskrivs vi ansvaret för allt, från ett erroderande kulturarv till ungdomars psykiska problem.

Det är faktiskt imponerande, vad vår blotta närvaro i templet förmodas bidra till för att rädda fädernelandet och det uppväxande släktets mentala hälsa. Men kanske handlar det bara om kristenhetens frustration när ateister och troende ska finna former för fredlig samexistens, med respekt för varandras integritet och åsikter. Jag skriver med avsikt ”troende kristen”, för att göra en distinktion till den som skulle kunna benämnas ”kulturellt kristen”.

Den senare ser ofta kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som ett uttryck för en specifik livsåskådning och hänvisar gärna till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte till det dubbla kärleksbudet. För det vet man ofta inte ens vad det innebär och Svenska kyrkan har omsorgsfullt valt att tona ner att det. Detta gör stundom dess ambition att nå eleverna i den icke-konfessionella skolan problematisk, då Svenska kyrkan som sådan inte längre självklart kan betraktas som konfessionell.

Om konflikten flyttas ner på ett personligt plan kan scenariot karikeras så här: Jag diskuterar med en troende kristen. Vi vet att vi tycker olika i en avgörande fråga men vi är överens om att vi, i respekt för varandras tro och gränser, ska leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefatta allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på vår egen planhalva och var och en sköter sitt.

Men så händer något intressant. När jag trodde att vi var överens om att lämna varandra i fred med våra respektive idéer om sakernas tillstånd, så knackar den troende, bildlikt eller bokstavligt, på min dörr. Han har kommit på att han måste berätta en glad nyhet om att Jesus dog för vår skull. Jag förklarar att han har gått över den gräns vi kommit överens om. Jag ber honom behålla sin glada nyhet för sig själv. Det vill den troende kristne inte göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Han är så att säga fjärrstyrd och lyder under en missionsbefallning. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir: ”Visst ska vi respektera varandras gränser, men jag måste in över din gräns ändå. Jag ska nämligen vinna dig för Saken. Sorry, men det är order uppifrån.”

Man kan föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och förklara hur han misslyckats i missionsuppdraget hos mig. Att misslyckas i ett uppdrag från självaste Chefen måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende. Men efter årtusenden av religiöst tvång har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag vill inte behöva bli föremål för vare sig ofrivilliga kyrkobesök, mission eller evangelisation. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från kristendom. Kanske inte så konstigt att man i det läget kallar mig militant. Det är bara så tråkigt att ordet devalverats.

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen

Kyrkornas kris öppnar för islamisering

I debatten om kristendomens särställning i skolan hörs ofta röster som betonar vikten av en religiös identitet. Denna identitet ska inte oväntat förmedlas genom skolans religionsundervisning.
Den sekulära identiteten underkänns naturligtvis, då den ger inte den identitet som religionstillhörigheten ger. Förvisso. En religiös identitet ger ett komplex av idéer att förhålla sig till, som den sekulära av lätt insedda skäl slipper hantera.

Bristen på en religiös identitet anses, analogt resonemanget om brist på kulturell identitet = kulturellt vakuum, ge till resultat ett religiöst vakuum. Enligt vissa debattörer som hävdar denna idé skulle detta tillstånd i förlängningen leda till existentiell ångest, rotlöshet och självmordsbenägenhet. Man kan också få höra vulgärargumentet i stil med: "alla tror ju på något och då är det bättre att eleverna fostras till kristna". Underförstått "hellre det än muslimer".

Så hur är det egentligen? Leder sekulariteten, som en bred väg, in i en islamisering av det svenska samhället? Eller är det tron på en gud som öppnar för ett sökande? Det är inte sällan man i just debatten om skolans kyrkobesök, hör troende muslimer säga att "det är bättre att tro på Gud än att nödvändigtvis tillhöra rätt religion" (det senare skulle så att säga vara lättare att komma tillrätta med).

Ett intressant debattinlägg i ämnet kommer från juristen Hans G Eriksson i tidningen Dagen. Den är läsvärd:

"Nästa steg i den ofrånkomliga utvecklingen ("förnyelsen") är en ökad öppenhet för den överlevnadspotential som ligger i den ekumeniska munsbiten främmande religioner. Det varnas för en islamisering av samhället. Min övertygelse är att det börjar med en islamisering av kristenheten.

Smaka på orden! "Nödvändigheten" lär också i det fallet betvinga varje ansats till klarsyn. Från samma längtan via gemensam tro till samma Gud. Organisationsteorin är till skillnad från tron förutsägbar. Vi kan alltså redan nu slå fast att kristenheten obönhörligen går mot en islamisering."


På samma tema:

Tre Claphammare debatterar Elisabeth Gerles bok "Farlig förenkling? på tidningen Dagen

Tidning Broderskap byter namn till "Tro & Politik" och introducerar två ledare - en kristen och en muslimsk. Tidningen behöver "inte bry sig om vilken sorts tro det handlar om" skriver Elisabet Sandberg i Kyrkans tidning. Nähä...?

Prästen Annika Borg på Newsmill
Dagen: Koranen i gudstjänst väcker heta känslor

Kyrkans Tidning: Församling i Umeå anställer muslim

Tidigare i bloggen Camilla Grepe:
Taskiga vibbar
Skolan bygger Maginot-linje mot islam
.

En lögn blir inte sann för att den upprepas

Gunilla Tjernberg, riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson för Kristdemokraterna, skriver i Dagen under rubriken: ”Kristendomen intar en särställning”:

”För att kunna ta till sig andra länders kulturer och tankesätt är det oerhört viktigt att känna till sin egen kultur och tradition. Ingen kan förneka att kristendomen har betytt oerhört mycket för Sveriges kultur och värderingar.”

Detta om att vi måste förstå ”vår egen” religion är ett ständigt upprepat mantra i kristna kretsar. Men en lögn blir inte sann för att den upprepas och jag skulle bra gärna vilja se ett empiriskt stöd för påståendet. Det är dessutom arrogant, då det underförstått säger att du som sekulär måste ta omvägen över kunskap och förståelse i dina förfäders påtvingade religion, innan du förmodas förstå dina medmänniskor, med deras (troligen) lika påtvingade religion. För ingen kan förneka att kristendomen haft en särställning under de senaste tusen åren av svenska historia. Ska man vara noga ska man tillägga: ”Därtill var man nödd och tvungen”.

Vad gäller ”kristendomens särställning och betydelse för vår historia och vårt kulturella arv” så ska det naturligtvis komma till uttryck i läroämnet historia och andra relevanta ämnen som kan behandla frågan objektivt. Allt annat är uttryck för en total brist på respekt för Sverige som sekulärt land. Det är också oförskämt mot oss som aktivt valt att inte tillhöra någon tro eller religion. Det är inte skolans uppgift att med religionskunskapssämnet som alibi, spinna ett finmaskigt och subtilt klibbande spindelnät av ”religiöst kulturell tillhörighet” kring eleverna för att de ska lära sig att veta sin plats på den religiösa världskartan.

Farhågan att barn skulle växa upp utan förankring i kultur och tradition är för övrigt överdriven. Däremot är det ett faktum att många barn idag växer upp i en sekulär kultur utan starka kopplingar till religiösa traditioner. Vilket i sig kan vara en nog så stark identitet. Dessutom en identitet där man utan större problem kan förstå sig på andra barn från valfri del av klotet, som vuxit upp under liknande betingelser. Sekulariteten är en mycket stark förenande kraft som tillsammans med kunskap och respekt för demokrati skapar förutsättningar för fredlig samexistens.

Det är en av fördelarna med sekulariseringen. Eller om man spetsar till det hela: Barnen växer upp med en sak mindre som skiljer dem åt. Det är faktiskt inte så dumt om man tänker efter. För inte ens Gunilla Tjernberg (Kd) kan väl anse att svenska skolbarn ska drillas i kristet tankesätt för att så att säga ”leva vår historia”? Då har skolan tagit på sig en helt annan uppgift än den har befogenhet till.

Fler debattartiklar från Dagen:
En intressant synpunkt från en lärare
.

Vad är kristen etik?

Jag har förstått att jag har många läsare som är troende kristna. Jag behöver er hjälp. Kan ni definiera för mig vad som är "kristen etik" och var finns den formulerad?

DagenDagenDagenDagenDagen

Militanta ateister och kristenhetens blinda fläck

Varför kallas vi militanta ateister? Kjell Ericson tar upp detta intressant ämne på tidningen Dagens debattsida. Han citerar Sten-Gunnar Hedin som skrivit:

"Ateister på krigsstigen har uppbenbart problem med denna trosvisshet. Varför de är så desperat ursinniga på troende människor är inte helt lätt att få klarhet i. Denna militanta attityd gentemot troende ..."

Det händer något när man debatterar med en troende kristen. Jag skriver avsiktligt "troende", för att göra en distinktion till den grupp som skulle kunna benämnas "kulturellt" kristna. De senare som ser kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som uttryck för livsåskådning och som gärna hänvisar till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte det dubbla kärleksbudet. För det vet man vanligtvis inte vad det innebär.

Scenariot ser ut så här: Jag diskuterar med en troende kristen och vi är rörande överens om att vi ska respektera varandras gränser och leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefattar allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på var sin planhalva.

Men nu händer något intressant: När jag trodde att vi var överens så knackar den kristne på min dörr för att berätta en glad nyhet. Jag förklarar på nytt att detta inte är önskat och att han därmed kränker gränsen för min integritet. Jag ber honom behålla sina glada nyheter för sig själv. Det vill inte den kristne göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende kristne. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir:

”Visst ska vi respektera varandras gränser, men ibland måste jag in över din gräns även om det kränker din integritet. Jag ska nämligen vinna dig för saken. Sorry, men det är order uppifrån”.

Men efter 2000 år har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och jag vet att pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från religion. Tacka fan för att vi ateister i det läget kallas militanta.

Man kan för övrigt föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och bortförklara att han misslyckats i missionsuppdraget. Att få en befallning av självaste Chefen och inte kunna utföra det, måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende.

Min debattartikel på samma tema i Norran 25 augusti

Krönika i HD
Dagen
Läs Dag Larhammars kommentar till Hedin på Dagen

Sparka på en kreationist

Man ska inte sparka på den som ligger. Men när Terra Incognita uppmanar oss att sparka på kreationisterna ställer jag gladeligen upp. De anser ju själva att de representerar något "ovan där", så kör hårt.

Jag som är så gammal att jag gick i skolan på 60- och 70-talet förstår att det råder en kompakt okunskap bland dagens föräldrar om hur religiösa intressen och kreationister på olika sätt tar sig in i deras barns skola. Det här är svårt att föreställa sig. Man måste ha fått upp ögonen för det, och sett utbredningen, för att förstå att det är en utveckling som accelererar och som vi måste få stopp på. Snarast.

Anledningen att det tillåts rulla på, tror jag kan sammanfattas i en kommentar som man ofta hör i debatten: "Det finns väl ingen som har mått dåligt av att få höra ett Gudsord?"

Där någonstans, tror jag att förklaringen ligger till att det som nu sker inte uppmärksammas mera. Religionens nytta för psyket framhålls ungefär som motsvarande de rårivna morrötternas nytta för kroppen. En ann är god som en ann, så varför inte en präst som rastvakt?
Och varför bråka när de ställer upp gratis i sitt "diakonala" värv?

Vad man missar är att aktiviteterna sker i samarbete med frikyrk-
orna. För om Svenska kyrkan ensam står för ett konvenanskristet koketterande, men är i skriande behov av medlemsavgifterna utan vare sig förväntningar eller krav på katarsis och utlevelse, så är det desto rakare rör hos deras samarbetsparners inom väckelserörelsen och trosrörelsen.

Här talar vi snarare i termer av drog och missbruk. Jag hänvisar till Jerker Karlssons berättelse för den som vill förstå vad jag menar.

Världens första pyramidspel

Är kristendomen världens första pyramidspel – eller åtminstone det mest framgångsrika? En elit som lever gott när fotfolket värvar i evangelisationens namn. Lämnar du så sviker du. En missions- befallning som ett allestädes närvarande klipulver i brallan på den rättrogne: Uppdrag värvning. I motgången finns alltid en lämplig bibelvers att hänvisa till: Just så, ditt martyrskap är förutsagt.

The show must go on. Halleluja!

En bibelvers här och en bibelvers där. Sammanhang och logik…? Nej, men en tvåtusenårig marknadsföringskupp som skälver i sina grundvalar när det slamrar i locket på ateismens egen Plus-soptunna. I en tidning, bok eller ett teveprogram nära dig. Men var inte rädd, du är inte ensam. För störst av allt är kärleken och den är fri från monopol. För frihet är, helt visst, det bästa ting.

Adaktusson

Idag tar han i från tårna, den gode Lars Adaktusson i SvD, när han i frustration över att ateister och fritänkare höjer rösten i debatten, jämställer gud med kärleken.

Men om gud är kärlek, så är religionen prostitution. Men, än sen, det finns ju faktiskt de som på fullaste allvar hävdar att det finns lyckliga horor.

Danska konfirmander tappar sin kristna tro

Att dansk konfirmationsläsning är effektiv mot kristen tro är spännande rön som man kan ta del av på tidningen Dagen.

"Den undervisning danska konfirmander får är mycket bra, men den gör inte att de blir mer troende utan tvärtom mindre. Att det är så kan bero på att undervisningen inte talar till deras hjärtan”.

Detta säger Leise Christensen, ansvarig för den danska delstudien, till Kristeligt Dagblads nätupplaga. Själv tror jag att det beror på att undervisningen inte tilltalar deras hjärnor.

En ohelig liknelse

Det är med religion som med sex – frivilligt mellan samtyckande vuxna är det ett trevligt tidsfördriv, men när maktutövning, pengar och barn kommer med i bilden blir det genast rätt så osmakligt…