Mitt bidrag till debatten om religionskunskap i Västerbottens-Kuriren

Västerbottens-Kuriren 2014-02-12

Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2) illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.

Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den det?

Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår ”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt och att det i sin tur bör påverka skolan.

Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet. Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta, med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?

För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas allmänbildning om en helig bok?

Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för att kunna förstå andra människors tro”.

Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse, utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.

Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna elever att tänka.

Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.

Militant ateist?

Jag skriver på Newsmill idag

”Gud finns inte”, sa ateisterna en dag med hög röst och i samma ögonblick myntades begreppet ”militanta” ateister. Ett ord som för tankarna till våld, skadegörelse och egenmäktighet, så varför denna laddade benämning på en grupp som bara höjt rösten?

Religionsdebatten går på högvarv sedan några år. För många troende innebär detta ett bryskt uppvaknande från en tillvaro där omvärlden av finkänslighet hållit tyst om sina eventuella religiösa dubier. Från ett stillsamt liv i tillbedjan och förkunnelse, finner den troende sin tro ifrågasatt. Identiteten bli hotad.

”Lämna mig och mina barn ifred” sa ateisten den dag skolan bestämt sig för att ta med ateistens barn in i det kristna templet. Snart var begreppet ”religiös beröringsskräck” myntat och hävdvunnet ända in i regeringskansliet. Vi ska också "inandas vårt kristna kulturella arv” för att de troende ska vara tillfreds. Annars tillskrivs vi ansvaret för allt, från ett erroderande kulturarv till ungdomars psykiska problem.

Det är faktiskt imponerande, vad vår blotta närvaro i templet förmodas bidra till för att rädda fädernelandet och det uppväxande släktets mentala hälsa. Men kanske handlar det bara om kristenhetens frustration när ateister och troende ska finna former för fredlig samexistens, med respekt för varandras integritet och åsikter. Jag skriver med avsikt ”troende kristen”, för att göra en distinktion till den som skulle kunna benämnas ”kulturellt kristen”.

Den senare ser ofta kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som ett uttryck för en specifik livsåskådning och hänvisar gärna till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte till det dubbla kärleksbudet. För det vet man ofta inte ens vad det innebär och Svenska kyrkan har omsorgsfullt valt att tona ner att det. Detta gör stundom dess ambition att nå eleverna i den icke-konfessionella skolan problematisk, då Svenska kyrkan som sådan inte längre självklart kan betraktas som konfessionell.

Om konflikten flyttas ner på ett personligt plan kan scenariot karikeras så här: Jag diskuterar med en troende kristen. Vi vet att vi tycker olika i en avgörande fråga men vi är överens om att vi, i respekt för varandras tro och gränser, ska leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefatta allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på vår egen planhalva och var och en sköter sitt.

Men så händer något intressant. När jag trodde att vi var överens om att lämna varandra i fred med våra respektive idéer om sakernas tillstånd, så knackar den troende, bildlikt eller bokstavligt, på min dörr. Han har kommit på att han måste berätta en glad nyhet om att Jesus dog för vår skull. Jag förklarar att han har gått över den gräns vi kommit överens om. Jag ber honom behålla sin glada nyhet för sig själv. Det vill den troende kristne inte göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Han är så att säga fjärrstyrd och lyder under en missionsbefallning. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir: ”Visst ska vi respektera varandras gränser, men jag måste in över din gräns ändå. Jag ska nämligen vinna dig för Saken. Sorry, men det är order uppifrån.”

Man kan föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och förklara hur han misslyckats i missionsuppdraget hos mig. Att misslyckas i ett uppdrag från självaste Chefen måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende. Men efter årtusenden av religiöst tvång har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag vill inte behöva bli föremål för vare sig ofrivilliga kyrkobesök, mission eller evangelisation. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från kristendom. Kanske inte så konstigt att man i det läget kallar mig militant. Det är bara så tråkigt att ordet devalverats.

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen

Strålande bra av Dilsa Demirbag-Sten

.
Missa inte Dilsa Demirbag-Stens krönika på SvD Brännpunkt idag. Jag hoppas att landets alla lärare i samhällskunskap tar den som underlag för diskussion i klassrummet. Ett utmärkt inlägg i den viktiga frågan om individers rätt gentemot religion och ideologi.

"Ett val hägrar. Dessa två ståndpunkter, som utgår från att olikheter inte kan existera och verka under samma regelverk, kan vara början på något mycket farligt. Det finns ett tredje alternativ, som utgår från att vi kan leva tillsammans. Men det förutsätter att alla ska vara lika inför lagen och att våra grundlagar definierar vår minsta gemensamma moral. Den utgår från att det är individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Allt detta står tydligt i våra grundlagar."

.

Krucifix i klassrummen - ECHRs dom

819
03.11.2009

Pressmeddelande utfärdad av kansliet

Kammarens dom (”Chamber judgment ”)1

Lautsi mot Italien (ansökan nr. 30814/06)

KRUCIFIX I KLASSRUMMEN:
STRIDER MOT FÖRÄLDRARS RÄTT ATT UPPFOSTRA SINA BARN I ENLIGHET MED SINA ÖVERTYGELSER OCH BARNS RÄTT TILL RELIGIONSFRIHET

Brott mot artikel 2 i protokoll nr 1 (rätt till undervisning)
Prövad i förening med artikel 9 (tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet) i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

Enligt artikel 41 (skälig gottgörelse) i konventionen, beviljade domstolen sökanden 5.000 € (euro) för ideell skada. (Domen finns endast på franska.)

Huvudsakliga sakförhållanden

Sökanden, fru Soile Lautsi, är en italiensk medborgare som bor i Abano Terme (Italien). Under 2001-2002 deltog hennes barn, Dataico och Sami Albertin, i åldrarna 11 respektive 13, i den statliga skolan "Istituto Statale comprensivo Vittorino da Feltre"I i Abano Terme. Alla klassrum hade ett krucifix på väggen, även i sådana där fru Lautsis barn hade lektioner. Hon ansåg att detta stred mot den sekulära princip i vilken hon ville uppfostra sina barn. Hon informerade skolan om sin ståndpunkt, med hänvisning till ett domstolsutslag från 2000 i Högsta domstolen, som hade konstaterat att förekomsten av krucifix i vallokalerna stred mot principen om en sekulär stat. I maj 2002 beslutade skolans styrelse att tillåta krucifix i klassrummen. Ett direktiv som rekommenderade ett sådant synsätt sändes därefter till alla rektorer från det statliga Utbildningsdepartementet.

Den 23 juli 2002, inlämnade sökanden ett besvär över beslutet av skolans styrelse till den regionala förvaltningsdomstolen i Veneto, med motiveringen att det stred mot de konstitutionella principerna om sekularism och opartiskhet hos de offentliga myndigheterna. Det statliga Utbildningsdepartementet, som anslöt sig som part i ärendet, hävdade att det kritiserade direktivet skedde enligt kungligt dekret av 1924 och 1928. Den 14 januari 2004 beviljade förvaltningsdomstolen sökandens begäran att ärendet överlämnades till författningsdomstolen för en utredning av om det var författningsenligt med förekomsten av ett krucifix i klassrummen. Inför författningsdomstolen hävdade regeringen att en sådan exponering var självklar, eftersom krucifix inte bara var en religiös symbol, utan också, som "flagga" för den enda kyrka som omnämns i konstitutionen (Katolska kyrkan), en symbol för den Italienska staten. Den 15 december 2004 fastslog författningsdomstolen att den inte var behörig, med motiveringen att de omtvistade bestämmelserna gällde statuter snarare än rättskipning. Förfarandet vid förvaltningsdomstolen återupptogs och den 17 mars 2005 avslog domstolen sökandens klagomål. Den fastslog att krucifixet både var symbolen för Italiens historia och kultur, och följaktligen för italiensk identitet, och symbolen för principer om jämlikhet, frihet och tolerans, samt även för statens sekularism. Genom en dom den 13 februari 2006 avslog Consiglio di Stato sökandens överklagande med motiveringen att korset hade blivit en av de sekulära värdena i den italienska författningen och representerade värdena i det civila livet.

Klagan, förfarande och sammansättning av domstolen

Sökanden hävdade, för egen del och på sina barns vägnar, att exponeringen av krucifix i den statliga skolan som de senare bevistar, stred mot hennes rätt att tillförsäkra deras uppfostran och undervisning i överensstämmelse med hennes religiösa och filosofiska övertygelse, i enlighet med intentionen i artikel 2 i protokoll nr 1. Exponeringen av korset hade också kränkt hennes samvetsfrihet och religionsfrihet, som skyddas av artikel 9 i Konventionen.

Ansökan inlämnades till Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter den 27 juli 2006.

Domen meddelades av en kammare med sju domare, sammansatt enligt följande:

Françoise Tulkens (Belgien), Ordförande,
Ireneu Cabral Barreto (Portugal),
Vladimiro Zagrebelsky (Italien),
Danutė Jočienė (Litauen),
Dragoljub Popovic (Serbien),
András Sajó (Ungern),
Isil Karakaş (Turkiet), domare,

och Sally Dollé, handläggande jurist.

Domstolens beslut

Närvaron av krucifixet - som det var omöjligt att inte uppmärksamma i klassrummen - skulle lätt kunna uppfattas av elever i alla åldrar som ett religiöst tecken och de skulle känna det som att de blir undervisade i en skolmiljö som är präglad av en förutbestämd religion. Detta kunde vara gynnande för religiösa elever, men också kränkande för elever som praktiserade andra religioner eller var ateister, särskilt om de tillhörde religiösa minoriteter. Friheten att inte tro på någon religion (som ingår i den religionsfrihet som garanteras i konventionen) var inte begränsad till frånvaron av gudstjänster eller religiös undervisning: den utvidgades till sedvänjor och symboler som uttryckte en tro, en religion eller ateism. Denna frihet förtjänade särskilt skydd om det var staten som uttryckte en tro och den enskilde försattes i en situation som han eller hon inte kunde undvika, eller kunde göra detta endast genom en oproportionerlig svårighet och uppoffring.

Staten skulle avstå från att påtvinga trosövertygelser i lokaler där enskilda var beroende av den. Framför allt var den skyldig att iaktta konfessionell neutralitet inom ramen för offentlig undervisning, där närvaro på lektionerna var obligatorisk oavsett religion, och där målet borde vara att fostra kritiskt tänkande elever.

Domstolen kunde inte begripa hur exponeringen i klassrummen i statliga skolor, av en symbol som rimligen kunde förknippas med katolicismen (den största religionen i Italien) kunde gynna den pluralism i undervisningen som var grundläggande för bevarandet av ett "demokratiskt samhälle" som det formulerades i konventionen, en pluralism som erkändes av den italienska författningsdomstolen.

Den obligatoriska exponeringen av en symbol för en bestämd trosbekännelse i lokaler som användes av offentliga myndigheter, och särskilt i klassrum, kränkte därför rätten för föräldrar att undervisa sina barn i enlighet med sina samveten, och barns rätt att tro eller inte tro. Domstolen konstaterade enhälligt, att det hade varit ett brott mot artikel 2 i protokoll nr 1 tillämpad i förening med artikel 9 i konventionen.

***

Detta pressmeddelande är ett dokument som skapats av kansliet; sammanfattningen som detta innehåller är inte bindande för domstolen. Domsluten finns tillgängliga på dess webbplats (http://www.echr.coe.int).

Presskontakter
Frédéric Dolt (tel: + 33 (0) 3 90 21 53 39) eller

Stefano Piedimonte (tel: + 33 (0) 3 90 21 42 04)
Tracey Turner-Tretz (tel: + 33 (0) 3 88 41 35 30)
Kristina Pencheva-Malinowski (tel: + 33 (0) 3 88 41 35 70)
Céline Meny-Lange (tel: + 33 (0) 3 90 21 58 77)
Nina Salomon (tel + 33 (0) 3 90 21 49 79)

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna upprättades i Strasbourg av Europarådets medlemsstater 1959 för att behandla föregivna överträdelser av 1950 års Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.


--------------------------------------------------------------------------------

1 Enligt artikel 43 i konventionen kan, inom tre månader från det datum då en kammare dömt, någon part i målet i undantagsfall begära att ärendet hänskjuts till de 17 ledamöterna i domstolen i stor sammansättning (”Grand Chamber”). I detta fall överväger en panel bestående av fem domare om fallet innebär en allvarlig fråga som rör tolkningen eller tillämpningen av konventionen eller dess protokoll, eller en principiell fråga av allmän betydelse, i vilket fall domstolen i stor sammansättning kommer att avkunna en slutlig dom. Om ingen sådan frågeställning eller fråga uppkommer, kommer panelen att avslå begäran, varvid domen vinner laga kraft. Annars vinner kammarens dom laga kraft vid utgången av tremånadersperioden eller tidigare om parterna förklarar att de inte avser att begära ett hänskjutande.

© Copyright ECHR Europadomstolen 2009
_______________________________
SVENSK ÖVERSÄTTNING
Googles automatiska översättning till svenska med komplettering av:
Göran Rydland
Tel: +47 (0)18 40 11 55
E-post: goran.rydland(at)comhem.se

Dagen
SvD
Dagen

Veckans knasigaste inlägg i omskärelsedebatten

Veckans knasigaste ledare om omskärelse fann jag i NWT. Den presenterade en (åtminstone för mig) helt ny uppsättning säregna argument för omskärelse. Dessutom blev jag förvånad då jag fann rena faktafel, vilket jag inte väntar mig i en ledare: Smaka på den här om religionsfriheten:

”Ska vi förbjuda manlig omskärelse? Frågan ter sig absurt kulturlös, och som ännu ett sätt från socialliberalt håll att omtolka religionsfriheten från ”rätt att välja religion” till ”frihet från religion”

Sen följer ett längre resonemang som utmynnar i att läkare inte ska förbjudas att utföra omskärelser. Men är det verkligen det frågan gäller? Mig veterligt är det inte förbjudet med omskärelser inom sjukvården. Ett förbud torde vara svårt att genomföra det då det alltid kommer att finnas tillfällen då man gör ett ingrepp av medicinska skäl. Men det är viktigt att även medicinskt motiverade ingrepp görs så sällan och i så lindrig omfattning som bara är möjligt. Att däremot ge landstingen i uppdrag att regelmässigt ombesörja den här delen av människors religiösa och kulturella praktik är att på ett olyckligt sätt legitimera sedvänjan.
I slutet av ledaren blir argumentationen riktigt fantasifull:

"Om omskärelsen som sådan har någon som helst religiös implikation, så är det att man är förberedd för religion. Men i praktiken är ju omskärelse betydligt mer en gärning i religionsfrihetens namn än i den religiösa intoleransens. Är man omskuren så är man de facto betydligt friare att välja religiös tillhörighet än om man inte är det – helt enkelt för att två av de största världsreligionerna har detta som urgammal och kännetecknande sedvana."

Den är fantasifull, för att ledarskribenten målar upp ett scenario där man ser framför sig hur omskurna män med judisk respektive muslimsk bakgrund fritt rör sig över religionsgränserna med sin omskurna snopp som ett slags fysiskt uppehållstillstånd för friheten att vistas i valfri religiös miljö. Även den sekuläre eller kristne förmodas på detta sätt göras ”förberedd för religion” vare sig han väljer att konverterar till judendom eller islam.

Tyvärr får vi ingen förklaring till varför inte omskärelsen lika gärna skulle kunna ske i vuxen ålder vid det eventuella beslutet att konvertera? Om skribenten menar allvar med sin omtanke om barnets valfrihet, så bör han väl beakta möjligheten att barnet som vuxen önskar leva som sekulär och oomskuren?

Till sist kommer då den slutliga drapa som ska få oss att förstå att vi är ett outvecklat stenåldersfolk vid polcirkeln som aldrig kommer att fatta det här fina med "Kultur". Så oändligt tacksamt att ta till, för vi vet ju alla, att hur mycket vi än läser, lyssnar och tittar, kommer all världens utbud av kulturella påhitt att vida överstiga vår förmåga att hålla oss à jour:

"Sverige är idag ett kulturellt handikappat land. Vi har knappt koll vare sig på svensk eller västerländsk kultur som sådan. Därför får vi svårt att respektera kulturella olikheter. Men det är på tiden att vi åstadkommer en sann respekt för kultur i Sverige. Värnandet av traditioner är viktigt, och man ska inte tvinga folk att gå ifrån sina egna, ofta uråldriga, traditioner. För väldigt många är manlig omskärelse en fråga om tradition och identitet, och det bör man inte förvägra någon att bejaka."

Kommen så här långt kan jag bara rekommendera alla att läsa Svante Folins utmärkta essä ”De flesta kulturer är rena skräpet”. Känsliga individer varnas! Texten är ett kräkpiller, men efter genomläsning har man ett fint tillfälle att ta sig en funderare över det här med kulturrelativism. Det behöver de flesta av oss göra någon gång emellanåt.

Även Dagens ledarblogg slirar i logiken
Ett mycket bra inlägg på Newsmill signerat Anders Sillén

Oskuret är bäst

eller
Till försvar för mannens erogena zoner

Jag tror att debatten om manlig omskärelse fick sitt definitiva genombrott då Eduardo Grutzky och Soleyman Ghasemiani gick
ut i SvD och berättade om sina egna erfarenheter av omskärelse. Eduardo Grutzky formulerade en viktig aspekt, som kan förklara motståndet mot att på allvar börja diskutera frågan: "Ingen vill ju i vuxen ålder ställas inför tanken att man kanske skulle kunnat njuta mer av sex än man gör".

Detta fick som vi vet Cordelia Edvardson att protestera högljutt: "Enligt välunderrättade och pålitliga källor, vilka som spädbarn ”berövades” sin förhud, förmins­kade denna ”stympning” (som många kallar det) på intet sätt den vuxne mannens sexualdrift, lust och njutning".

Hur pojkbäbisarna bedömdes kunna avgöra konsekvenserna av skärandet i denna höggradigt erogena zon, i perspektivet före/ efter ingreppet, lämnade Cordelia tyvärr ingen information om.
Sen var det tyst ett bra tag innan Peter Wolodarski skrällde till på Dagens Nyheters ledarsida häromveckan. En sorglig läsning.

Sorglig för att den visar hur stark en religiös tradition kan vara långt efter att föräldrarna blivit sekulära och lagt gudstron på hyllan. (Jämför här med det kristna dopet: Föräldrarna tror naturligtvis inte på gud, utan låter döpa barnet därför att...
...ja, varför??).

Sorglig för att den påminner om de psykologiska mekanismerna bakom den kvinnliga omskärelsen och varför den så envist lever kvar: "Det måste vara någon mening med det jag själv har genomgått, det får inte vara meningslöst. Genom att mina barn följer traditionen bekräftar vi det meningsfulla i det vi gör."

Slutligen var den sorglig för Peter Wolodarski själv som så fatalt missbedömt den opinion som bildats i omskärelsefrågan på senare tid. Man blir inte populär om man går ut med argument som kan tolkas som att bäbisar sprider hiv och livmoderhalscancer.

Någon dag senare kunde vi betrakta det intressanta fenomen
då två ledarskribenter gick i klinch med varandra i SvD. Att hänvisa till Charlotte i "Sex and the city" gav dock minuspoäng
till Paulina Neuding. Fördel Sanna Rayman som levererade en mycket läsvärd text.

Det ultimata magplasket svarade dock landstingsrådet Birgitta Rydberg för. Jag kan i viss mån förstå landstingsrådets beskäftiga välvilja. Att få förhudselimineringen att ske på ett adekvat och hygieniskt sätt är nog bra, men frågan är om landstingsrådet förstod vilka krafter hon utmanar? Ingen förespråkar köksbords- kirurgi, men steget till att beordra läkarkåren att utföra religiösa riter var nog att tänja religionsfrihetsparagraferna lite väl hårt.

Hade landstingsrådet satt ett fuktat finger i luften hade hon nog förstått hur vindarna blåser. Men kanske har även känsligheten i landstingsrådets finger påverkats? Att skicka in henne i debatten var hur som helst inte så välbetänkt, sett i backspegeln. Att döma av kommentarerna var det som att släcka en brand med bensin.

Desto mer glädjande var det då att läsa debattinlägget från läkarna Peder Drott och Finn Bengtsson i dagens SvD. Ducka Rydberg, nu har expertisen sagt ifrån! I debatten om manlig omskärelse har pendeln svängt från ett närmast kompakt ointresse för några år sedan till ett starkt engagemang idag. Den utvecklingen kan knappast stoppas.

Frågan om omskärelse aktualiserar behovet av att förtydliga att religionsfriheten är en frihet till, såväl som frihet från religion. Insikten att denna religionsfrihet även omfattar våra barn ökar stadigt. Det innebär att vi måste upphöra med alla former av religiös och kulturell märkning av dem. Låt därför fortsättningsvis beslutet om omskärelse fattas av en man när han är myndig. Sverige har varit föregångsland förr i andra viktiga sammanhang.
Låt oss vara ett föregångsland den här gången också.

Dagen
Sydsvenskan
Sydsvenskan
Dagen
Dagen
Dagen
GP
Smålandsposten
Dagen
Eskilstuna-Kuriren
Ett verkligt bottennapp publicerat på NWT.
Expressen svamlar
Ett mycket bra inlägg på Newsmill signerat Anders Sillén
Och så till sist Badlands Hyena för den som inte räds lite ohämmad satir

Militanta ateister och kristenhetens blinda fläck

Varför kallas vi militanta ateister? Kjell Ericson tar upp detta intressant ämne på tidningen Dagens debattsida. Han citerar Sten-Gunnar Hedin som skrivit:

"Ateister på krigsstigen har uppbenbart problem med denna trosvisshet. Varför de är så desperat ursinniga på troende människor är inte helt lätt att få klarhet i. Denna militanta attityd gentemot troende ..."

Det händer något när man debatterar med en troende kristen. Jag skriver avsiktligt "troende", för att göra en distinktion till den grupp som skulle kunna benämnas "kulturellt" kristna. De senare som ser kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som uttryck för livsåskådning och som gärna hänvisar till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte det dubbla kärleksbudet. För det vet man vanligtvis inte vad det innebär.

Scenariot ser ut så här: Jag diskuterar med en troende kristen och vi är rörande överens om att vi ska respektera varandras gränser och leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefattar allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på var sin planhalva.

Men nu händer något intressant: När jag trodde att vi var överens så knackar den kristne på min dörr för att berätta en glad nyhet. Jag förklarar på nytt att detta inte är önskat och att han därmed kränker gränsen för min integritet. Jag ber honom behålla sina glada nyheter för sig själv. Det vill inte den kristne göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende kristne. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir:

”Visst ska vi respektera varandras gränser, men ibland måste jag in över din gräns även om det kränker din integritet. Jag ska nämligen vinna dig för saken. Sorry, men det är order uppifrån”.

Men efter 2000 år har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och jag vet att pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från religion. Tacka fan för att vi ateister i det läget kallas militanta.

Man kan för övrigt föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och bortförklara att han misslyckats i missionsuppdraget. Att få en befallning av självaste Chefen och inte kunna utföra det, måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende.

Min debattartikel på samma tema i Norran 25 augusti

Krönika i HD
Dagen
Läs Dag Larhammars kommentar till Hedin på Dagen

Rädda religionsfriheten

Behöver vi regeringsformens skydd för religionsfriheten? Inför den pågående Grundlagsutredningen har frågan kommit upp till debatt.

Företrädare för förbundet Humanisterna har vid olika tillfällen hävdat att religionsfriheten inte längre behövs bland de grundläggande fri- och rättigheter som beskrivs i regeringsformen. Argumentet är bland annat att religiösa personer inte ska omfattas av speciella friheter, som andra inte omfattas av. Man menar att det vi traditionellt avser med begreppet religionsfrihet lika väl skulle kunna inrymmas inom regeringsformens övriga friheter.

Behöver vi religionsfrihet när vi har yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet, dessa grundlagsfästa friheter som borde omfatta även religiösa människors behov? Likaså har vi rätt att utöva våra sedvänjor, oavsett om de är kulturella eller religiösa, så länge dessa inte strider mot övrig lagstiftning. Argumenten är onekligen bestickande, men med ett sådant resonemang väljer man att bortse från det faktum, att religionsfriheten även innebär frihet från religion.

Av den anledningen är det direkt olämpligt att ta bort begreppet religionsfrihet ur regeringsformen. Däremot behövs ett förtydligande i lagtexten - att religionsfrihet innebär både frihet från religion och frihet till religion. Grundlagsutredningen bör beakta denna dubbla innebörd.

Regeringsformens nuvarande skrivning om religionsfrihet formulerades vid en tidpunkt, då vi hade lämnat bakom oss en tusenårig epok av ofrihet. Det gällde inte bara valet av religion utan även tillhörigheten som sådan. Religionen hade varit ett tvingande obligatorium som vi inte kunde avsäga oss. Från och med 1952 kan staten inte längre bestämma över våra religiösa val.

Låt vara att vi idag har en ny situation, där religionsfriheten allt oftare används som ett argument, för att de religiösa fritt ska få utöva sina sedvänjor. Allt från halalslakt till omskärelse och hedersförtryck försvaras med hänvisning till religionsfriheten. Men detta ska hanteras för sig. Vad som är tillåtet vid utövandet av sedvänjor ska fortfarande regleras i övrig lagstiftning. Att hänvisa till kontroversiella sedvänjor som ett argument för att ta bort religionsfriheten, är att kasta ut barnet med badvattnet.

Om begreppet religionsfrihet tas bort ur regeringsformen innebär detta, att även den negativa religionsfriheten försvinner. Det vill säga friheten från religion. Detta är ett hån, inte minst mot alla dem som kommer till Sverige på grund av religiöst förtryck i till exempel muslimska länder. Man blundar för det verkligt stora problemet att många människor i Sverige idag lever under dödshot, just för att de har lämnat sin religion. Att lämna islam är förbjudet och Koranen föreskriver dödsstraff för detta.

Vi sviker alla dessa människor om vi, ur vårt eget begränsade perspektiv, argumenterar för att religionsfriheten ska tas bort. De övriga grundlagsfästa friheterna må räcka till för friheten att tillhöra och utöva en religion. Att dessa friheter är av föga värde för den som vill hävda sin frihet från religion eller ett religiöst förtryck, torde däremot vara uppenbart för de flesta.

Att ta bort religionsfriheten ur de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen skulle alltså ge en märklig signal och kunna tolkas som att vi går de religiösa förtryckarnas ärenden. Vi skulle missa ett utmärkt tillfälle att tydligt deklarera, att det i Sverige står var och en fritt att tillhöra eller avstå från en religion och att denna frihet skyddas i våra grundlagar. En tydlig skrivning av denna dubbla innebörd av begreppet religionsfrihet är därför en viktig markering för att visa att Sverige är en frizon och garant mot religiöst förtryck.

Inför ett scenario med en samhällsutveckling där religioner kan komma att spela en betydligt större roll än idag, är det farligt att försitta denna möjlighet att idag formulera en grundlagtext som tydligt manifesterar att religionsfrihet handlar lika mycket om frihet från, som frihet till religion. Grundlagsutredningens lagförslag ska kunna tolkas entydigt för lång tid framöver. Frihet från religion och frihet till religion. Detta är vad frågan om religionsfrihet handlar om.

Camilla Grepe och Göran Rydland

Debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt 11 maj 2008

Dagen 24 sept