Lagändringen om religiösa inslag riskerar att bli en halvmesyr

Jag debatterar i Dagens Samhälle idag. Den viktigaste konsekvensen av lagändringen är rätten att avstå från kyrkobesök med skolan. Skollagens skrivning om en icke-konfessionell skola räcker som bekant inte för att stoppa kyrkans framfart i skolan, så lagändringen legitimerar i praktiken en pågående tradition men ger eleverna laglig rätt att utebli. Men enligt förarbetena ska detta endast gälla utbildning utanför undervisningen Jag hävdar att det även måste gälla undervisningen. Idag är det tillåtet med bön och välsignelse om det kallas "studiebesök". Detta förhållande är rättsvidrigt och i strid med RF2:2.

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan

För en tid sedan gick prästen Jonas Lindberg ut på Kyrkans Tidning i en ledare och hasplade ur sig en ganska anmärkningsvärd idé i en ledare:

"Evangeliet är ett erbjudande till alla människor och ska därför inte användas för att stärka en grupp mot en annan. Men varje möjlighet att förmedla evangeliet är också något att glädjas över och försöka ta vara på. Det gäller bara att göra det på ett så klokt och inkluderande sätt som möjligt och det tror jag att Svenska kyrkan har goda möjligheter att göra vid skolavslutningar och andra tillfällen."

Han gjorde det som svar på en annan debattartikel. Jag kontaktade Kyrkans Tidning som föreföll att dela mina invändningar mot båda dessa och fick min egen replik publicerad kort därpå:

"I den bästa av världar har en icke-konfessionell skola inte några religiösa inslag alls. Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Lagen föreskriver visserligen att skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella, så med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte heller föreskriva något om frivillighet vid inslag som ändå inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets egna utredare kommenterade detta faktum: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”

Att präster ändå brukar be och välsigna lite som de själva vill, vet vi genom de enkäter som Kyrkans tidning så förtjänstfullt har genomfört. Det finns alltså anledning att se lagändringen om religiösa inslag, som en legitimering av ett mångårigt missförhållande, snarare än som någon reell nyhet i sig

Vad många debattörer missat, är att detta numera ska bli frivilligt för eleverna, och konsekvenserna av det. I förarbetena till lagförslaget hänvisas till religionsfriheten i RF 2:2, där friheten att överhuvudtaget inte behöva gå in i en kyrka formuleras. Samtidigt som religiösa inslag blir lagliga, utsträcks alltså elevernas valfrihet till att även omfatta de tillfällen som Skolverket tidigare accepterat i sina juridiska riktlinjer!

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan. När religiösa inslag inte längre genomförs inom skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de per definition ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Då skollagen inte reglerar elevernas fritid, lider lagförslaget av en viss brist på logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning: Eleverna får möjlighet att rösta med fötterna. Många elever kommer helt legitimt, och utan att behöva skolka, att utebli från kyrkan. Kvar blir de som gärna går i kyrkan på sin fritid, oavsett om det är av religiösa, främlingsfientliga eller traditionella skäl."

Motionen om vissa konfessionella inslag i den icke-konfessionella skolan låter dock vänta på sig. Vi får se om riksdagen hinner rösta igenom den innan man tar sommarlov.

JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter

Tunga remissinstanser som JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter i skolan. Hur kommer det sig? Det enda som är nytt i det aktuella lagförslaget är ju just frivilligheten att delta. Att elever själva ska få bestämma om de överhuvudtaget vill gå i kyrkan och inte tvingas dit genom skolobligatoriet.

Det frivilliga deltagandet är ingen liten nyhet. Det är tvärtom en ganska sensationell, och mycket efterlängtad, nyhet i beaktande av att dagens skolelever saknar det rättsliga skydd mot ofrivilliga religiösa aktiviteter som elever i religiösa friskolor är garanterade.

För så paradoxal är skollagen: Det är bara elever i kommunala skolor som inte omfattas av den rätt till frihet från religion som grundlagen RF 2:2 föreskriver. Så varför vill inte dessa myndigheter att eleverna ska ha den friheten? Frågan måste ställas och svaren pekar i en obehaglig riktning, vad man än väljer som förklaring.

Är det här ett uttryck för att myndigheterna tar strid för kyrkans intressen? Om man utgår ifrån skolans perspektiv, så innebär förslaget, rimligen, att skolan inte längre kan delegera obligatoriska aktiviteter till kyrkan. Det som ingår i skolans uppdrag sker på obligatorisk skoltid och inte vid elevernas eventuella frivilliga närvaro. Att göra skolavslutningar i kyrkan till frivilliga aktiviteter innebär en degradering av deras betydelse. Naturligtvis riskerar sedvänjan att försvinna i takt med att eleverna uteblir. Jag kan tillägga att kyrkan själv är mycket medveten om detta.

En inte fullt så smickrande tolkning skulle vara att myndigheterna gjort den patriotiska förklaringen till sin: ”Man ska ta seden dit man kommer”. Mindre nogräknade debattörer brukar tillägga: ”Annars kan man åka hem”.

Helt oavsett tolkning, är det ett faktum att myndigheterna i sina remissvar inte vill ge eleverna frihet enlig grundlagen RF 2:2. Men förstår de konsekvenserna är för landets elever? Idag är skolk den enda möjlighet som står till buds för att slippa delta i religiösa aktiviteter i skolan.

Jag har själv regelmässigt sjukanmält mina egna barn när det varit dags för kyrkobesök med skolan och jag vet att det är ett allmänt förekommande beteende runt om i landet. Lärare och rektorer vill inte att frågan ställs på sin spets utan ser mellan fingrarna på att vi uteblir vid dessa tillfällen.

JO Lilian Wiklund skriver: ”Förslaget innebär en påtaglig risk för att barn eller elever kommer att helt eller delvis stängas ute från bl.a. skolavslutningar. Enligt min mening är detta helt oacceptabelt. Jag avstyrker förslaget”.

Men kan man tala om en utestängning om det här kyrkobesöket erbjuds på elevernas fritid? Blir inte elever utestängda redan idag?

JO fortsätter: ”Promemorian innehåller inte någon djupare analys av rättsläget. Det framstår därför som oklart i vilken utsträckning de traditioner som förslaget tar sikte på inte kan upprätthållas inom ramen för nu gällande lagstiftning.”

Jo, exakt så är det. De traditionerna som förslaget tar sikte på upprätthålls och eleverna tvingas till kyrkan. Förslaget innebär nämligen ingenting nytt i detta avseende, utan legitimerar bara ett missförhållande som pågått under ett antal år. 

JO avslutar: ”Förslaget öppnar upp för inslag som framstår som renodlat konfessionella, t.ex. ska en präst eller motsvarande få medverka vid en avslutning i kyrkan och i samband med det utföra handlingar som är konfessionella” 

Kommen så här långt i läsningen av JO:s remissvar blir jag faktiskt lite bekymrad över hennes okunskap om rådande förhållanden. Vet JO verkligen inte att det redan idag är fullt tillåtet enligt Skolverkets riktlinjer att ta med eleverna på gudstjänster med bön och välsignelse?? Låt vara att man förlitar sig på anmälande föräldrar för att upprätthålla den icke-konfessionella ordningen vid skolavslutningarna, men de är heller inte de enda tillfällena då skolan besöker kyrkan.

Det är nämligen så enkelt som att kalla ett adventsfirandet för ”studiebesök” så ger Skolinspektionen klartecken med hänvisning till att barnen inte behövde ta till sig vad prästen sa. Visserligen är regelverket lite hårdare vid en skolavslutning, men kyrkans egna undersökningar visar att prästerna ber och välsignar ändå.

Även Skolverket går på JO:s linje och skriver om en: ”proportionalitetsbedömning där man väger intresset av att ha konfessionella inslag mot alla elevers möjligheter att delta vid dessa samlingar”.

Notera att detta är precis vad som sker idag. Om däremot skolan tar ansvar för en egen avslutning, är detta inte konstigare än att eleverna ”utestängs” vid dessa frivilliga kyrkobesök, än vid andra religiösa fritidsaktiviteter. Hur många elever traumatiseras av att inte få gå på kyrkans fritids, i söndagsskolan eller bli konfirmerade?

Inte heller Diskrimineringsombudsmannen, DO, klarar av att tänka utanför boxen, utan befarar att barn kan utestängas från skolan vid dessa tillfällen och vill inte att regeringen går vidare med förslaget. DO ser heller inget behov av frivillighet enligt RF 2:2.

Skolinspektionen menar att det krävs en tydlig lag om skolavslutningar. Men skriver att så som förlaget är utformat nu väcker det ”fler frågor än klargöranden”. Det kan jag hålla med om. I bakgrunden till förslaget lägger man mycket energi på att argumentera för traderande av kulturarv och traditioner som måste vara frivilligt, men missar att analysera skolans faktiska uppdrag inom obligatoriet.

För den som följt de senaste årens debatt om skolkyrkan och skolavslutningar i kyrkan avslöjar myndigheternas remissvar en häpnadsväckande okunskap - och i värsta fall ovilja - att ta till sig hur det ser ut idag runt om landets skolor. Det är som om myndigheterna går på autopilot i sin bedömning av lagförslaget och tolkar det utifrån den bästa av världar. När kartan och terrängen inte stämmer överens, så är det kartan som gäller, i myndigheternas behagliga stugvärme lever man i den bästa av världar.

Jag är ledsen att beröva dem deras naiva oskuld, men verkligheten ser inte ut som de tror. Välkommen ut i den hårda verkligheten. Faktum är att många elever redan idag är utestängda från skolavslutningar och andra aktiviteter i kyrkan. Detta faktum ändras inte av att myndigheterna väljer att blunda.

Skolverkets juridiska riktlinjer är dessutom så finurligt formulerade att de tillåter att prästen ber och välsignar barnen - om besöket benämns "studiebesök". Att dessa "studiebesök" inte får vara årligen återkommande har man dock glömt att nämna i dessa riktlinjer, inte heller går man närmare in på hur kravet att studiebesöket ska för- och efterarbetas ska uppfyllas i praktiken.

Tvärtom visar min egen erfarenhet att den lärare som ser bejakar dessa skolgudstjänster saknar förmåga att förhålla sig kritisk till kyrkan och dess dogmer. En för- och efterarbete snarare bekräftar det konfessionella i aktiviteten om läraren själv är troende. Det borde heller inte vara någon hemlighet att Svenska kyrkan arbetat hårt sedan början av 80-talet i syfte att värva konfirmander och framtida medlemmar i det samarbete med skolan som internt benämns "Skolkyrkan". 

Att eleven själva ska vara objekt och måltavla i studiebesöket, är också mycket märkligt. Det naturliga i en sådan situation vore att eleverna är en betraktande tredje part som studerar samspelet mellan prästen och församlingen på avstånd. Att eleverna däremot själva får agera församling bekräftas av att kyrkan för statistik över dessa gudstjänstbesök. Elever som tvingas till kyrkan genom skolplikten kommer därför i praktiken att utgöra ett statistiskt underlag för kyrkans egen marknadsföring.

Exempel på statistik från Täby församling

Det tragiska i ovan nämnda myndigheters syn på lagförslaget är alltså att de inte inser - eller klarar av att erkänna - att de religiösa aktiviteterna redan är verklighet i en stor del av landet. De tackar dessutom nej till det enda som är nytt: Att religiösa aktiviteter ska vara frivilliga. Det är häpnadsväckande aningslöst agerat.

Hur kan man säga nej till individens egen valfrihet vid kyrkobesök och därmed acceptera att pågående grundlagsbrott?

En annan tråkig konsekvens är att de missar möjligheten att se och analysera frågan utifrån skolans perspektiv. Skolan har ett uppdrag. När möjligheterna att delegera vissa moment av ett skolår försvinner, är den naturliga konsekvensen att skolan själv måste genomföra dem. Om det ingår i skolans uppdrag att hålla skolavslutning för eleverna, så blir den tvingande konsekvensen att skolan ska hålla en egen skolavslutning med de inslag skolan själv önskar ha med.

Den kyrkliga skolavslutningen blir då ett frivilligt tillval som skolan inte har något ansvar för. Den kyrkliga avslutningen blir en fråga mellan kyrkan och eleverna/elevernas vårdnadshavare. I det perspektivet försvinner alla farhågor om utpekande av dem som väljer att inte delta. Det finns trots allt ganska många frivilliga aktiviteter utanför skolan som barn av olika anledningar inte kan, får, eller har råd att delta i.

Men det finns också frivilliga religiösa aktiviteter utanför skolan som allt färre barn tar del av utan att någon bekymrar sig om eventuella grupptryck eller barnperspektiv. Dit hör just söndagsskolor och konfirmationsundervisning. Förvisso lider dessa aktiviteter av minskande efterfrågan, men är det ett rimligt förhållningssätt från myndighetshåll, att den enskilde inte tillerkänns eget ansvar för en eventuell religiös fostran i den egna familjen?

Ta vara på frivilligheten och betona skolans uppdrag. Att konsekvenserna av det inte blir vad initiativtagaren till lagförslaget föreställde sig, bör vi kunna leva med. Icke desto mindre är det precis vad vi kan uppnå om vi beaktar skolans ansvar.

Kommentarer från kyrkligt håll bekräftar min uppfattning. Med ett frivilligt deltagande förlorar kyrkan en unik möjlighet att nå stora grupper som idag befinner sig utanför kyrkan, eller som riskerar att lämna kyrkan. Ytterst handlar detta om ifall den icke-konfessionella skolan ska gå kyrkans ärenden. Av okunskap om dagens faktiska förhållanden, riskerar ovan nämnda myndigheter att göra samma sak. Det är oroväckande att se hur man är beredda att bevara ett missförhållande som växer i omfattning.

En helt överskuggande poäng med lagförslaget är det frivilliga deltagandet. Det vore förfärligt om vi gick miste om denna möjlighet att ge alla elever samma likhet inför lagen, RF 2:2. Den kommunala skolans elever måste få samma frihet som de religiösa friskoleeleverna redan har. Dagens praxis innebär ett religiöst tvång som är ovärdigt en rättsstat.

Själv skulle jag gärna se den här lagtexten:

Skolan med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. Detta innebär att aktiviteter i kyrkor och aktiviteter under ledning av en präst inte ingår i skolobligatoriet och i förekommande fall ska vara frivilliga för eleverna att delta i. Denna regel ska vara religionsneutral.

                     

En icke-konfessionell skola?

Debattartikel publicerad i Västerbottens-kuriren 29 dec. 2009
Henry Andersson svarar mig i VK den 12 jan. 2010
Ytterligare en insändartext finns i kommentarerna.
.

Ännu en pärla signerad (Fp) om kristendomsundervisningen

Det finns tillfällen när jag jublar över publicerade debattartiklar i tidningen Dagen. Den här pärlan från Ulla-Britt Hagström, lärare och medlem i Kristna Liberaler Folkpartiet, är en sådan.

Jag rekommenderar läsning. Här är några kul citat: "Om eleverna inte har kunskaper om Sveriges nationella [sic!] religion, har de ingen bas att stå på för att ta till sig innehåll och värderingar från olika religioner." Vilket alltså är helt fantastiskt roligt påstående och man väljer att vrida perspektivet till ett något mindre eurocentriskt sådant: "Sorry grabben, men du har ingen bas att stå på för att ta till dig innehåll och värderingar från olika religioner, för du är sekulär shintoist." Typ.

Sedan kommer ett mindre roligt med desto allvarligare påstående: "Ledare för andra religioner i Sverige håller med om att det är lättare att utöva sin religion om kristendomen har en särställning." Jaha? Religionsfrihet har vi, så vad är det som avses här? Eller är det bara så enkelt som muslimer ibland har hörts resonera: Huvudsaken att de tror på Gud, så kan de alltid konvertera sen, halva jobbet är så att säga redan gjort." Typ.

Men så blir Hagström rolig igen: "När en kursplan tar bort kristendomen, den religion som den kristna traditionen i Sverige vilar på, försvinner också religionsfriheten att välja eftersom det i stället landar i en slags otydlig religionslöshet." Vilket alltså är ett helt otroligt roligt påstående eftersom det implicit utpekar skolan som ansvarig förvaltare av kristen tro och tradition. Men Hagström oroar sig i onödan. Så länge skolan undervisar om religioner överhuvudtaget, lär nog även kristendomen få komma med på ett hörn. Skolverkets intention torde snarare vara att med kursplanens hjälp markera att religionsundervisningen ska vara objektiv.

Då finns det mer anledning att bekymra sig om att Hagström önskar använda skolan för att introducera eleverna i den rätta läran. Något som med önskvärd tydlighet framgår av detta: "Att undervisa om kristendomen innebär att ge eleverna möjlighet till kunskaper som underlättar ett eget val – för eller emot? Kristendomen ger också en bas för att kunna jämföra och ta ställning till andra religioner." Det var alltså det det gick ut på. I'll give you an offer you can't refuse. Jag säger bara en sak: Gud bevare skolan för religiösa folkpartister. Typ

Konfessionella inslag i skolan enligt (Kd)

Erik Slottner är politiskt sakkunnig på Kristdemokraternas riksdagskansli. Han svarar så här på min fråga* om konfessionella inslag i skolan enligt den nya skollagen:

”Din fråga handlar om konfessionella inslag medan texten du refererar till handlar om att utbildningen ska vara icke-konfessionell, det är alltså två olika saker vilket är viktigt att komma ihåg. Även om utbildningen ska vara icke-konfessionell och religiöst objektivt kan en skola ha konfessionella inslag. [sic!] Det är också de konfessionella inslagen som utmärker en skola med konfessionell inriktning och inte att själva undervisningen är konfessionell. Konfessionella inslag kan exempelvis vara morgonsamling, bordsbön eller gudstjänstbesök. Dessa inslag ska dock vara frivilliga för eleven.

Som du säkert förstår har inte Kristdemokraterna som parti uttalat exakt vad av dina olika exempel som är inslag respektive undervisning men jag ska efter så god förmåga som möjligt göra en bedömning. Jag svarar efter varje exempel nedan."

Jag bad Erik Slottnet ta ställning till samma autentiska exempel från den offentliga skolan som jag skickade till Folkpartiet. Till skillnad från (Fp) kunde (Kd) svara i detalj. Detta är i alla fall den politiskt sakkunnige Erik Slottners kommentarer till mina frågor:

Skolpräst (”väcka intresse för kristen tro och konfirmationsundervisning”)
"Det beror helt på om det sker som undervisning eller utanför schemalagd undervisning. Om det sker utanför schemalagd undervisning är det ett religiöst inslag."

Skolpastor (”min närvaro är en evangelisation i sig”)
"Det beror helt på om det sker som undervisning eller utanför schemalagd undervisning. Om det sker utanför schemalagd undervisning är det ett religiöst inslag."

Skolevangelist (”undervisar låg- och mellanstadiet i kristen tro”)
"Det beror helt på om det sker som undervisning eller utanför schemalagd undervisning. Om det sker utanför schemalagd undervisning är det ett religiöst inslag."

Skolkyrka (i betydelsen rum med skylten ”Skolkyrka” inredd för bön och andakt)
"Konfessionellt inslag"

Bibelundervisning (ledd av troende kristna i uttalat syfte att väcka intresse för Bibeln)
"Det beror helt på om det sker som undervisning eller utanför schemalagd undervisning. Om det sker utanför schemalagd undervisning är det ett religiöst inslag."

Teater med kristet innehåll (Guds röst hörs i en i högtalare i taket på kyrkan)
"Konfessionellt inslag"

Läsa trosbekännelsen under ett rollspel i kyrkan
"Konfessionellt inslag"

Ta med elever på Gudstjänst
"Konfessionellt inslag"

Låta en präst välsigna elever (oavsett plats)
"Konfessionellt inslag"

Erik Slottner mailar mig igen och förtydligar att det i förslaget till ny skollag, så ska frivillighet råda för eleven om han eller hon vill delta i konfessionella inslag:

”Kristdemokraternas ingångsvärden har dock varit att valet ska ligga i skolformen. Har man som elev väl valt en konfessionell skola får man också acceptera att delta i de aktiviteter som skolan anordnar. Vi har dock valt att i regeringen acceptera det förslag som nu ligger.”

Svaret från Erik Slottner rätade ut några frågetecken åt mig och skapade genast några nya. Alltså har han fått en ny fråga från mig: "Anser Kristdemokraterna att detta även gäller offentliga och icke-konfessionella skolors utbud av konfessionella inslag? Hur hanterar man då som elev, de exempel jag mailade dig om? Jag vill påpeka att alla mina exempel faktiskt kommer från den allmänna skolan. Har eleverna rätta att tacka nej/lämna klassrummet/utebli från rollspel i kyrkor etc?"

Jag anser nämligen att det är mycket viktigt för den icke-konfes- sionella skolans trovärdighet, att varje elev är medveten om att allt som kan betecknas som ett konfessionellt inslag, är högst frivilligt och inte ställer något som helst krav på närvaro. Om det är så?

Sen kan man ju allvarligt fundera över hur något kan gå från att vara ett icke-religiöst till ett religiöst inslag bara för att det ligger utanför schemalagd undervisning? (Fråga 1-3, 5) Men här har jag kapitulerat. Det finns trots allt en gräns för hur mycket logik och konsekvens man kan påräkna från en kristdemokrat.

.................................
*Min ursprungsfråga till Kristdemokraterna löd så här: Vi ska få en ny skollag. I inledningen till det förslag som varit ute på remiss, hittar man följande:
1 kap. 3§ ”Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.”
Min fråga är: Vad är enligt (Kd) ett ”konfessionellt inslag” i skolan?

.

(Fp) säger ja till konfessionella inslag i skolan

Jag har fått svar på min fråga om konfessionella inslag av Hanna Lager som är politisk sekreterare i Folkpartiet. Hon betonar att hon är politisk tjänsteman och att detta inte är hennes egna åsikter, utan att hon här redovisar partiets åsikter i frågan. Svaret lyder:

”Folkpartiet anser att det ska gälla samma sak i kommunala skolor, dvs att det ska få förekomma konfessionella inslag, men att dessa ska vara frivilliga. Det är skolverket som prövar hur långt man får gå och så ska det vara även i fortsättningen, anser vi. De har slagit fast att man får ha skolavslutning i kyrkan, men att inget förkunnande får ske.

Sammanfattningsvis kan man säga att adventsljusstakar och påskägg är ok, men inte präster som går runt i klassrummen och välsignar elever. Om någon känner sig utanför så är det mindre ok och det kanske passar sig sämre att ha skolavslutning i en kyrka i en invandrarförort där många tillhör en annan religion än i ett etniskt svenskt område.”

Om det här stämmer kan man konstatera att de inledande paragraferna i den nya skollagen är en chimär, åtminstone för hur Folkpartiets väljer att tolka dem. På annat sätt kan jag inte uppfatta beskedet att det enligt Folkpartiet ska få förekomma konfessionella inslag i den icke-konfessionella skolan. Svaret kan knappast misstolkas: ”Folkpartiet anser att det ska gälla samma sak i kommunala skolor, dvs att det ska få förekomma konfessionella inslag, men att dessa ska vara frivilliga".

Slutsatsen måste bli att det i praktiken kommer att vara marginella skillnad i regelverket mellan den offentliga icke-konfessionella skolan och religiösa friskolor avseende konfessionella inslag.
Till exempel ska det, om jag förstår saken rätt, vara okej med skolkyrkor och präster i klassrummet - så länge dessa inte välsignar barnen.

Etnicitet anges dessutom som skäl för att avstå från skolavslut- ningar i kyrkan. Att en svensk lintott skulle kunna vara sekulär ateist, till skillnad från en troende kristen syriansk klasskamrat, verkar heller inte ingå i Folkpartiets gravt förenklade världsbild. Dessutom gör detta synsätt att frågan framställs som en konflikt mellan religioner, invandrare och etniska svenskar, istället för att vara den självklara fråga om en demokratisk och religionsneutral skola för alla.

Alla skolformer ska uppenbarligen hädanefter välsignas med en folkpartistiskt lagom dos av det kristna kulturarvets attribut och förmedlare. Det mesta förefaller dessutom vara godkänt, så länge eleverna inte uppmanas att tro på det som faktiskt förmedlas.

Det är ingen avancerad gissning att vi kommer att få bevittna en grannlaga balansgång på slak lina, när kristendomens företrädare ska navigera sig fram genom klassrum och korridorer med stöd av den nya skollagen. En icke-konfessionell offentliga skola eller en religiös friskola kvittar lika i detta avseende. Båda skolformernas tillskyndare har all anledning att bekymra sig över utvecklingen.


Dagen

Tidigare inlägg:
Klarar (Fp) att tolka sina egna lagförslag?

Dagen
.

Klarar (Fp) att tolka sina egna lagförslag?

Sedan en tid tillbaka försöker jag utröna de olika riksdagspartiernas uppfattning i en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Igår fick jag svar från (Fp). För säkerhets skull från två olika personer, men likalydande och inom loppet av en timme. Min fråga var:

"Vi ska få en ny skollag. I inledningen till det förslag som varit ute på remiss, hittar man följande: 1 kap. 3§ ”Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.” Min fråga är: Vad är enligt (Fp) ett ”konfessionellt inslag” i skolan?"

Svaren löd så här:

"Konfessionella inslag är religiösa inslag såsom bön och predikan. Sådana inslag måste i skolan vara frivilliga och inte en del av undervisningen."

Det var bara ett problem: Det är helt rätt svar, men på en annan fråga. Svaret beskriver nämligen vad som ska gälla för religiösa friskolor. Jag gav (Fp) en ny chans och skickade en förtydligande fråga. Denna gång får Folkpartiet ta ställning till följande:

"Vilka av nedanstående autentiska exempel är att betrakta som konfessionellt inslag enligt Folkpartiet:

• Skolpräst (”väcka intresse för kristen tro och konfirmationsundervisning”)
• Skolpastor (”min närvaro är en evangelisation i sig”)
• Skolevangelist (”undervisar låg- och mellanstadiet i kristen tro”)
• Skolkyrka (i betydelsen rum med skylten ”Skolkyrka” inredd för bön och andakt)
• Bibelundervisning (ledd av troende kristna i uttalat syfte att väcka intresse för Bibeln)
• Teater med kristet innehåll (Guds röst hörs i en i högtalare i taket på kyrkan)
• Läsa trosbekännelsen under ett rollspel i kyrkan.
• Ta med elever på Gudstjänst
• Låta en präst välsigna elever (oavsett plats)"

Folkpartiet har goda kontakter inom Utbildningsdepartementet, så jag hyser trots allt förhoppningar om att få ett svar.

Tillägg 3 december:
Idag fick jag ett svar.

Dagen
Dagen

En lögn blir inte sann för att den upprepas

Gunilla Tjernberg, riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson för Kristdemokraterna, skriver i Dagen under rubriken: ”Kristendomen intar en särställning”:

”För att kunna ta till sig andra länders kulturer och tankesätt är det oerhört viktigt att känna till sin egen kultur och tradition. Ingen kan förneka att kristendomen har betytt oerhört mycket för Sveriges kultur och värderingar.”

Detta om att vi måste förstå ”vår egen” religion är ett ständigt upprepat mantra i kristna kretsar. Men en lögn blir inte sann för att den upprepas och jag skulle bra gärna vilja se ett empiriskt stöd för påståendet. Det är dessutom arrogant, då det underförstått säger att du som sekulär måste ta omvägen över kunskap och förståelse i dina förfäders påtvingade religion, innan du förmodas förstå dina medmänniskor, med deras (troligen) lika påtvingade religion. För ingen kan förneka att kristendomen haft en särställning under de senaste tusen åren av svenska historia. Ska man vara noga ska man tillägga: ”Därtill var man nödd och tvungen”.

Vad gäller ”kristendomens särställning och betydelse för vår historia och vårt kulturella arv” så ska det naturligtvis komma till uttryck i läroämnet historia och andra relevanta ämnen som kan behandla frågan objektivt. Allt annat är uttryck för en total brist på respekt för Sverige som sekulärt land. Det är också oförskämt mot oss som aktivt valt att inte tillhöra någon tro eller religion. Det är inte skolans uppgift att med religionskunskapssämnet som alibi, spinna ett finmaskigt och subtilt klibbande spindelnät av ”religiöst kulturell tillhörighet” kring eleverna för att de ska lära sig att veta sin plats på den religiösa världskartan.

Farhågan att barn skulle växa upp utan förankring i kultur och tradition är för övrigt överdriven. Däremot är det ett faktum att många barn idag växer upp i en sekulär kultur utan starka kopplingar till religiösa traditioner. Vilket i sig kan vara en nog så stark identitet. Dessutom en identitet där man utan större problem kan förstå sig på andra barn från valfri del av klotet, som vuxit upp under liknande betingelser. Sekulariteten är en mycket stark förenande kraft som tillsammans med kunskap och respekt för demokrati skapar förutsättningar för fredlig samexistens.

Det är en av fördelarna med sekulariseringen. Eller om man spetsar till det hela: Barnen växer upp med en sak mindre som skiljer dem åt. Det är faktiskt inte så dumt om man tänker efter. För inte ens Gunilla Tjernberg (Kd) kan väl anse att svenska skolbarn ska drillas i kristet tankesätt för att så att säga ”leva vår historia”? Då har skolan tagit på sig en helt annan uppgift än den har befogenhet till.

Fler debattartiklar från Dagen:
En intressant synpunkt från en lärare
.

DO enda remissinstans som uppmärksammat "kristen tradition" i nya skollagen

I DO:s yttrande till den nya skollagen kan man läsa följande:

"I motiven och författningskommentaren till 2 § nämns kristen tradition och västerländsk humanism. Detta görs i en redovisning av Lpo 94. Det sägs dock därefter att dessa värden är centrala moment i lärandet och därför uttrycks direkt i lagen. DO är undrande till om det därmed syftas på kristen tradition och västerländsk humanism. Denna oklarhet bör undanröjas och DO anser att hänvisningar till kristna värderingar bör undvikas och förordar istället en hänvisning till regeringsformen.

DO är positiv till att det införs en bestämmelse i lagen om att utbildningen i skolor och förskolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. Mot bakgrund av bland annat de anmälningar som utreds av DO kan dock konstateras att det inte är ovanligt att det förekommer inslag i offentliga förskolor och skolor som kan upplevas som konfessionella. Inslag som av några kan uppfattas som tradition, upplevs av andra som konfessionella. Det kan t.ex. handla om förskolor som låter förskolebarnen delta i kyrkans barntimmar genom kyrkans försorg och skolavslutningar i kyrkor med tal som har religiösa inslag. Elever utan någon religiös tillhörighet eller med annan religion kan känna sig obekväma inför dessa företeelser. DO efterlyser därför ett förtydligande av vad som menas med att utbildningen ska vara icke-konfessionell."

Jag har inte läst alla yttranden ännu, men hittills verkar DO vara enda myndighet som uppmärksammat detta.

Jag har blivit utskälld av en riksdagsledamot (Kd)

Riksdagsledamoten Eva Johnsson (Kd) ger mig en rejäl avhyvling under rubriken "Militant ateism krattar manegen". Hon uppskattar inte min anmälan mot skolan i Vederslöv. Så här skriver hon:

"Tyvärr håller vissa grupper på att förgifta svenskarnas frikostighet. I sin iver att driva utvecklingen ”åt rätt håll” skapar man en förnekande och ifrågasättande inställning till vår egen bakgrund av kultur, historia och religion. Ett slags omvänd intolerans mot våra egna historiska traditioner som varken gagnar oss som är födda i Sverige eller de som väljer att flytta hit.

Ett strålande exempel på intoleransens dumhet hittar vi i min egen lilla småländska by, Vederslöv. Byskolan avslutade nyligen ett historiskt projekt. Eleverna fick skapa en känsla av att bo och leva i Vederslöv för 130 år sedan. Teoretisk kunskap kompletterades med sinnenas upplevelse och eleverna fick göra en ”tidsresa” under en hel dag. I ett moment ingick att en flicka läste trosbekännelsen./.../Anmälaren menar att momentet med trosbekännelsen kan anses diskriminerande. Dumhet, intolerans och inskränkthet fick ännu ett ansikte."

Till att börja med konstaterar jag att Eva Johnsson (Kd) är slarvig. Jag har inte nämnt ordet diskriminering, utan konstaterar att det som är förbjudet, inte bör vara tillåtet, ens med ursäkten att det sker som ett rollspel. Jag hänvisar till RF 2:2.

Man skulle kunna rycka på axlarna, om det inte vore för att Eva Johnsson (Kd) uppbär 55.000 kr i månaden för att sitta i Sveriges lagstiftande församling. Jag ifrågasätter också legitimiteten hos en riksdagsledamot, som utifrån så uppenbart egna syften, underkän- ner en persons rätt att göra en anmälan om ett förmodat lagbrott.

Eva Johnsson (Kd) försöker att göra min anmälan till ett uttryck för "främlingsfientliga krafter som nu börjar se gryningsljus i svensk politik". Samtidigt är hon blind för det uppenbara:

• Skolan är obligatorisk
• Undervisningen ska vara icke-konfessionell

Barnens integritet kräver att skolan utgör en religiös frizon. En avgörande förutsättning för att den obligatoriska skolan ska fun- gera för alla, är att föräldrarna kan vara förvissade om att detta efterlevs, eftersom skolobligatoriets legitimitet annars äventyras.

Egentligen är det enkelt: Har vi rätt att slippa kyrkan och prästerna under obligatorisk skoltid? Frågan borde inte ens behöva ställas.


Eva Johnssons debattinlägg dök upp även i Smålandsposten

Besynnerliga hänvisningar i den nya skollagen

I föregående inlägg om kristen etik, spårade kommentarerna ganska snart in på läroplanens skrivning "den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism". Den som är intresserad av den nya skollagen, kan notera att samma ord går igen som en osalig ande även här, men nu i kommentarerna till lagförslaget.

Det är överhuvudtaget märkligt att se ett lagförslag kommenteras med hänvisningar till "kristna traditioner". Hör det till vanligheten att hänvisa till kristna traditioner när det stiftas lagar i ett sekulärt land? Har vi fler lagar av det här slaget, eller varför är just läroplan och skollag så intressanta i sammanhanget? Innan man vet ordet av halkar man in i en religiös debatt där det brukar finnas lika många svar som det finns deltagare.

För vilken etik, och vilka kristna traditioner, syftar man på?
Det skulle sitta fint med en liten manual, så man vet vad man talar om. Bergspredikan och det dubbla kärleksbudet är starka kandidater, men även 10 Guds bud verkar finns med på ett hörn i den kristna etiken. Och då blev det jobbigt, för redan första budet står i konflikt med Regeringsformen 2:2, och med undantag för självklarheter som att man inte får dräpa och stjäla, blir det bara värre ju längre man läser. Det här är religiösa moralregler med tveksam relevans för svenska skolgårdar och klassrum.

Sen kan man ju fundera på om det är så smart att i förarbetena till en ny lag, hänvisa till en förordning från statskyrkotiden, som i sin tur refererar till lagar huggna i sten för 3000 år sedan? Jag menar, sharilagarna framstår ju som nutida i jämförelse. Om man vill att individen ska fostras till "rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande" så kan man väl säga det och inget annat? Jag tror att de flesta ändå förstår precis vad som avses. Dumma är vi inte, även om vi valt att bli hedningar igen.


Utbildningsdepartementet Ds 2009:25

Lagtext sidan 25:

”2 § Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.
Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.”


Motivtext sidan 249:

”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna. Det innebär att utbildningen i sig och de som verkar inom den aktivt och medvetet ska förmedla till barnen och eleverna vårt samhälles gemensamma värderingar utgående från demokrati och mänskliga rättigheter och stimulera barnen och eleverna att förverkliga dessa. Detta ska också komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling. Enligt Lpo 94 sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism.”


Författningskommentar sidan 748:

”Vidare anges, i enlighet med 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94, exempel på några av de grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter som utbildningen ska förmedla, gestalta och förankra hos barnen och eleverna. Enligt Lpo 94 sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism. Dessa värden är centrala moment i lärandet och uttrycks därför direkt i lagen.”

Jan Björklund uttalar sig i Dagen
Ännu mera Björklund i SvD
Dagen
Dagen
........................................................
Tack till Göran Rydland som tipsade!

Vad är kristen etik?

Jag har förstått att jag har många läsare som är troende kristna. Jag behöver er hjälp. Kan ni definiera för mig vad som är "kristen etik" och var finns den formulerad?

DagenDagenDagenDagenDagen

Problem i den nya skollagen

I förslaget till ny skollag kan man läsa i 1 kap:

3 § Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. (sid 25)

4 § Undervisning vid fristående skolor, förskolor och fritidshem ska vara icke-konfessionell.
Utbildning i övrigt vid en sådan skolenhet eller förskoleenhet får ha en konfessionell inriktning. Deltagandet i konfessionella inslag ska vara frivilligt. (sid 26)

Det är viktigt att notera att lagförslaget gör skillnad på undervisning och utbildning. Utbildning är ett samlande begrepp som inrymmer både undervisning på lektioner och övrig tid som raster etc. I den allmänna skolan talar man bara om utbildning. Skoldagen i sin helhet ska alltså vara icke-konfessionell, i den allmänna skolan.

I den fristående skolan utgör undervisningen en delmängd av utbildningen. Undervisningen på lektionstid ska vara icke-konfessionell, däremot får raster etc ha konfessionella inslag. Som exempel på konfessionella inslag nämner man andakter, bönestunder och konfirmationsläsning. Religiösa symboler i inredningen kommer att vara tillåtna.

Lagförslaget skriver: "Dessutom ska det liksom idag vara möjligt att inom ramen för elevens val eller skolans val /.../erbjuda undervisning i religionskunskap, historia eller samhällskunskap som innebär en fördjupning i kristendom, islam, judendom etc. till exempel i form av bibel- eller koranstudier. Sådan undervisning måste dock ske på ett sådant sätt att undervisningen fortfarande är icke-konfessionell, dvs. de ska vila på en vetenskaplig grund och vara saklig och allsidig (sic!). Detta innebär bl. a. att det i själva undervisningen inte får förekomma några som helst inslag av utövande bekännelsekaraktär." (sid. 251-253)

Det är nu frågetecknen börjar hopa sig på allvar. Räcker det med att skolan är fristående, eller krävs det - som idag - tillstånd för att ha en konfessionell inriktning? Det vore kanske smart om det framgick av lagtexten. Eller - hemska tanke - är alla friskolor, i det nya lagförslaget, fria att på egen hand besluta om konfessionella inslag i utbildningen?

Begreppen "konfessionella inslag" och "icke-konfessionell" ställer också till bekymmer. Det finns ingen entydig definition på dessa begrepp. Orden fick en stor betydelse för skolan 1952 när Svenska folket fick religionsfrihet. Skolans kristendomsundervisning hade hittills haft till uppgift att fostra eleverna i den kristna tron.

Lagen medförde att ämnet tvingades att ändra karaktär till en icke-bekännande undervisning om kristendom. Om vi med ordet "icke-konfessionell" tar avstamp i en dåtida kontext, ser vi hur definitionen har förändrats genom åren. Idag kan ett religiöst inslag, i sig, uppfattas som konfessionellt utan att för den skull vara just "bekännande" i bemärkelsen "utbilda i att tro på Gud".

Just för att det råder sådan begreppsförvirring kring begreppet "icke-konfessionell" finns det all anledning att välja ett bättre och mera entydigt ord. De ändrade relationerna mellan kyrkan och staten bör avspeglas i skollagen. Då är det naturligt att i skollagen använda begreppet "sekulär". "En sekulär skola i ett sekulär stat." Begreppet sekulär skola/sekulär friskola är dessutom en naturlig motsats till begreppet religiös friskola.

Den inledande meningen i 4 § säger att undervisningen i friskolor ska vara icke-konfessionell. Om man vill vara tydlig med att en friskola kan ha en icke-konfessionell utbildning i sin helhet, bör denna skolform antingen få en egen paragraf, alternativt ingå i 3 § tillsammans med den offentliga skolan - just med avseende på den icke-konfessionella inriktningen.

I det nuvarande lagförslaget kan man förledas att tro att böner och andakt är tillåten i alla friskolor, just bara för att de är friskolor. Här behövs ett förtydligande. Det skulle också behövas ett förtydlig- ande om det krävs ett speciellt tillstånd för att bedriva konfessionell utbildning inom en friskola.

Är detta ett förbiseende av författarna till lagförslaget? Idag krävs att man i sin ansökan till Skolinspektionen, uppger om tillstånd ska gälla en konfessionell friskola. Eller kommer alla friskolor i framtiden att ha friheten att välja detta själva?


Förslag till ny skollag

Konfessionell nyspråklighet i skolan

Vi ska få en ny skollag. Redan i inledningen hittar man 1 kap. 3§
”Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.”

Det låter bra, men jag är nyfiken: Vad är ett konfessionellt inslag i skolan? Jag ringer runt till Utbildningsdepartementet, Skolverket och Skolinspektionen. Samma svar över hela linjen. Ingen vet.
Inte ens Utbildningsdepartementets egen jurist vet vad som är ett konfessionellt inslag. ”Man får bedöma från gång till gång”.

Men så inflikar han att det ”i alla fall inte är tillåtet att läsa trosbekännelsen”. Och hänvisar mig vidare till Skolinspektionen.
I en evig rundgång försöker jag få svar på min enkla fråga. Jag menar, här ska det stiftas lag och så visar det sig att ingen ens vet vad man syftar på i den nya skollagens inledande paragrafer?

Eller är det så enkelt som att skolsvenskan just nu genomgår en nyspråklig ömsning i terminologin? Så här kan det se ut:

• När prästen får arbetsrum, mailadress och telefon i skolan så handlar det inte om religion utan om krishantering.
• När prästen tillåts vandra runt i korridorer, uppehållsrum och på skolgården för att prata med elever och knyta kontakter, heter det inte religion utan värdegrund.
• När prästen medverkar i livskunskap och lär ut sex och samlevnad heter det inte religion utan etik och moral.
• När eleverna går i kyrkan på advent och avslutning och prästen talar, heter det inte religion utan vår tradition.
• När elever läser trosbekännelsen och förhörs på katekesen under ett rollspel heter det inte religion utan vår historia.
• När eleverna i låg- och mellanstadiet bara lär sig bibliska berättelser så heter det inte religion utan vårt kulturarv.
• När prästen deltar i religionskunskapen så handlar det faktiskt om religion. Men å andra sidan brukar prästen för det mesta vara ensam representant för religionen.

Det här är en ganska representativ beskrivning av hur det ser ut i dagens så kallat icke-konfessionella skola. Ibland undrar jag vad den skola skulle kallas, där man slipper prästerna och kyrkan?


Tidigare inlägg med en bild från en helt vanlig svensk skola

Dagen
SvDDNDagen
.

En helt vanlig sekulär skolavslutning utan Gud

Idag har jag varit på skolavslutning i min tioårings skola. Vi höll till i gympasalen, precis som vanligt. Kyrkan har aldrig varit aktuell för avslutningarna. Kanske är det för att Myrängenskolan ligger på ett så betryggande avstånd, både från Pictorpyntade Täby kyrka som den 70-talsbrutalistiska Tibblekyrkan. Gribbylunds kapell ligger förvisso på krypavstånd, men rymmer ju bara en halv förskoleavdelning. Alltså firar vi sekulärt och slipper några uppslitande diskussioner. Åtminstone om detta.

Vi sjunger Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer så det står härliga till. Och varför skulle vi inte göra det? För första versen handlar varken om någon gud eller Jesus, och kanske är det som vissa påstår; att Kolmodin tog en gammal folkvisa och gjorde psalm av 1694. Då är det dags att erövra den tillbaka.

Men roligast av allt är när lärarnas egen orkester ”No rehearsal at all” kör sitt traditionsenliga finalnummer. Och barnen stampar takten i fröknarnas och magistrarnas lustmord på den norske fiolhobens Fairytale. Och när femmornas fantastiska fröken dansar tempeldans och gör frivolter vet jublet inga gränser. Det är tur att vi inte är i kyrkan då, för Albertus målningar skulle antagligen lossna från underlaget. Vi skrattar så tårarna rinner och sen säger vi hej till vår egen underbara fröken, samlar ihop våra barn och går ut i sommaren.


Ulla Johansson bemöter en förvirrad Göran Hägglund och skriver en bra replik i Aftonbladet

En läroplan i kristenhetens tjänst?

Jag debatterade läroplanen i Västerbottens-Kuriren den 11 maj:

En läroplan i kristenhetens tjänst?

Skolans läroplan är föremål för översyn. Men det finns ett problem: I uppdraget ingår inte översyn av den del som beskriver skolans värdegrund och uppdrag. Det är där man finner skrivningen om "den etik som förvaltats genom kristen tradition och västerländsk humanism".

Detta med "kristen tradition" formulerades av en kristen skolminister i en tid då Sverige höll sig med en statskyrka. I dag är samma person justitieminister, men nu i ett land utan statskyrka. Det skulle vara intressant att veta om hon trots detta anser att formuleringen fortfarande är relevant?

I så fall ställer hon sig bakom stiftandet av en förordning som hänvisar till religiös tradition. Ett något märkligt förfarande i ett sekulärt land, kan man tycka. För det är väl inte så att justitieministerns, skolministerns och utbildningsministerns egna trosuppfattningar har fått inflytande i frågan?

Den aktuella skrivningen har blivit en återkommande källa till konflikt i landets skolor. Skolavslutningar i kyrkan är det mest påtagliga exemplet, men det finns fler. Det är en snabb ökning av olika kristna samfunds aktiviteter i skolorna. Det handlar om skolpräster, skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyr. För att nämna några.

Konfirmationsläsning i skolan har inte varit tillåtet, men i vintras vek sig Skolinspektionen och godkände Nivrenaskolan i Sundsvalls upplägg. Efter namnbyte till Livskunskap och med gudstjänsten flyttad till angränsande lokal, kan eleverna nu konfirmationsläsa inom ämnet "elevens val".

I Lindeskolan i Lindesberg har skolpastorn blivit en följetong på Nerikes Allehandas debattsidor efter avslöjanden om flitigt missionerande i korridorerna och aktiv medverkan i skolans elevvårdsteam.

Täby församling berättar på sin hemsida hur man varje år håller gudstjänst för fyratusen småbarn i förskolan.

Politiker och rektorer som tillfrågats, upprepar som ett återkommande mantra: "Vårt samhälle vilar på kristna traditioner." Men från kristna traditioner till skolpastorer är steget långt. Och traditioner är vi fria att anamma eller välja bort. Lagar och förordningar däremot, gäller lika för alla.

Att vi sekulära ska pådyvlas kristna traditioner bara för att våra förfäder föddes in i en tvingande religionstillhörighet håller inte.
I det fallet finns ingen analogi med arvsynden.
Eller för att tala klartext: Hur många generationer ska födas utanför kyrkan innan man slipper bli benämnd kristen?

Kunskapen om vårt kristna kulturarv är och förblir lärarens och skolans ansvar. Vi ska inte behöva praktisera och leva det tillsammans med skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyrare.
Därför måste skrivningen i läroplanen ändras.