måndag 18 maj 2009

Kasta en våt svamp på din präst

Att slänga en våt svamp i nyllet på kyrkoherde Nylén var en av attraktionerna när Oskarshamns församling firade i Stadsparken häromsistens. Jag tycker synd om Svenska kyrkans präster. För vilken annan yrkeskår skulle det vara lika roligt att slänga våta svampar på? Husläkaren? Busschauffören? Elektrikern? Nej, just det. Föga humorpotential i någondera fallet. För den som inte är omgiven av en nimbus och aura av högtravande allvar går det inte att driva med. Men med prästerskapet går det bra.

Det är något speciellt med just präster som gör det så lockande att knöka in just dem i humorfacket. Det går alldeles utmärkt om man får tro kyrkan själv. Några av oss skrattar mest åt deras mer spontana klavertramp, men själva verkar de ha en uttalad förkärlek till clownerierna.

Humor fungerar som bekant bara om man slår uppåt. Så efter århundraden av religiöst förtryck kan en blöt svamp sitta bra. Men nu kvider det inom organisationen Svenska kyrkan. Den rämnar i dragkamp mellan folklighetens anpassliga pellejönsar och det lilla fåtal som fortfarande drivs av gudstro och kall, inramat av sakral värdighet. Så man kan man inte annat än tycka synd om dem.

Ibland roar jag mig med att gå in på olika religiösa bloggar. Själva spännvidden är så roande – faktiskt kan man undra om de ens tillhör samma religion? Hur som helst, Teologiskt Forum är en favorit. Här fördjupar man sig i teologiskt hårklyveri på högsta nivå. Jag skulle bra gärna vilja veta hur de herrarna ställer sig till ett outtalat krav att ställa upp som driftkucku i Stadsparken, om de i sinom tid tillträder ett präst- eller pastorsämbete?

tisdag 12 maj 2009

En läroplan i kristenhetens tjänst?

Jag debatterade läroplanen i Västerbottens-Kuriren den 11 maj:

En läroplan i kristenhetens tjänst?

Skolans läroplan är föremål för översyn. Men det finns ett problem: I uppdraget ingår inte översyn av den del som beskriver skolans värdegrund och uppdrag. Det är där man finner skrivningen om "den etik som förvaltats genom kristen tradition och västerländsk humanism".

Detta med "kristen tradition" formulerades av en kristen skolminister i en tid då Sverige höll sig med en statskyrka. I dag är samma person justitieminister, men nu i ett land utan statskyrka. Det skulle vara intressant att veta om hon trots detta anser att formuleringen fortfarande är relevant?

I så fall ställer hon sig bakom stiftandet av en förordning som hänvisar till religiös tradition. Ett något märkligt förfarande i ett sekulärt land, kan man tycka. För det är väl inte så att justitieministerns, skolministerns och utbildningsministerns egna trosuppfattningar har fått inflytande i frågan?

Den aktuella skrivningen har blivit en återkommande källa till konflikt i landets skolor. Skolavslutningar i kyrkan är det mest påtagliga exemplet, men det finns fler. Det är en snabb ökning av olika kristna samfunds aktiviteter i skolorna. Det handlar om skolpräster, skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyr. För att nämna några.

Konfirmationsläsning i skolan har inte varit tillåtet, men i vintras vek sig Skolinspektionen och godkände Nivrenaskolan i Sundsvalls upplägg. Efter namnbyte till Livskunskap och med gudstjänsten flyttad till angränsande lokal, kan eleverna nu konfirmationsläsa inom ämnet "elevens val".

I Lindeskolan i Lindesberg har skolpastorn blivit en följetong på Nerikes Allehandas debattsidor efter avslöjanden om flitigt missionerande i korridorerna och aktiv medverkan i skolans elevvårdsteam.

Täby församling berättar på sin hemsida hur man varje år håller gudstjänst för fyratusen småbarn i förskolan.

Politiker och rektorer som tillfrågats, upprepar som ett återkommande mantra: "Vårt samhälle vilar på kristna traditioner." Men från kristna traditioner till skolpastorer är steget långt. Och traditioner är vi fria att anamma eller välja bort. Lagar och förordningar däremot, gäller lika för alla.

Att vi sekulära ska pådyvlas kristna traditioner bara för att våra förfäder föddes in i en tvingande religionstillhörighet håller inte.
I det fallet finns ingen analogi med arvsynden.
Eller för att tala klartext: Hur många generationer ska födas utanför kyrkan innan man slipper bli benämnd kristen?

Kunskapen om vårt kristna kulturarv är och förblir lärarens och skolans ansvar. Vi ska inte behöva praktisera och leva det tillsammans med skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyrare.
Därför måste skrivningen i läroplanen ändras.

lördag 9 maj 2009

Med anledning av deklarationen

Medlemskapet i Svenska kyrkan torde vara ett av de få kvarvarande tillämpningarna av negativ avtalsbindning. Kollektivanslutningen av bäbisar, med hänvisning till att föräldrarna var medlemmar, var tillåten fram till 1996.

Om några år kommer alltså en stor del av det uppväxande släktet att titta med viss förvåning på sin skattsedel och konstatera att de betalar en hel del för ett medlemskap som de inte utnyttjar. Kanske har föräldrarna hunnit gå ur kyrkan utan att ens komma ihåg att deras barn födda före 1996 fortfarande är medlemmar?

Med tanke på att detta scenario troligen kommer att bli vanligt, så aktualiserar det den fromma förhoppningen om ännu en liten ruta att kryssa i på deklarationsblanketten: Klarar staten uppdraget att distribuera kyrkans medlemsinbetalningarna, så klarar den väl att vidarebefordra en enkel uppgift om utträde ur samma församling?