tisdag 19 oktober 2010

Kyrkornas kris öppnar för islamisering

I debatten om kristendomens särställning i skolan hörs ofta röster som betonar vikten av en religiös identitet. Denna identitet ska inte oväntat förmedlas genom skolans religionsundervisning.
Den sekulära identiteten underkänns naturligtvis, då den ger inte den identitet som religionstillhörigheten ger. Förvisso. En religiös identitet ger ett komplex av idéer att förhålla sig till, som den sekulära av lätt insedda skäl slipper hantera.

Bristen på en religiös identitet anses, analogt resonemanget om brist på kulturell identitet = kulturellt vakuum, ge till resultat ett religiöst vakuum. Enligt vissa debattörer som hävdar denna idé skulle detta tillstånd i förlängningen leda till existentiell ångest, rotlöshet och självmordsbenägenhet. Man kan också få höra vulgärargumentet i stil med: "alla tror ju på något och då är det bättre att eleverna fostras till kristna". Underförstått "hellre det än muslimer".

Så hur är det egentligen? Leder sekulariteten, som en bred väg, in i en islamisering av det svenska samhället? Eller är det tron på en gud som öppnar för ett sökande? Det är inte sällan man i just debatten om skolans kyrkobesök, hör troende muslimer säga att "det är bättre att tro på Gud än att nödvändigtvis tillhöra rätt religion" (det senare skulle så att säga vara lättare att komma tillrätta med).

Ett intressant debattinlägg i ämnet kommer från juristen Hans G Eriksson i tidningen Dagen. Den är läsvärd:

"Nästa steg i den ofrånkomliga utvecklingen ("förnyelsen") är en ökad öppenhet för den överlevnadspotential som ligger i den ekumeniska munsbiten främmande religioner. Det varnas för en islamisering av samhället. Min övertygelse är att det börjar med en islamisering av kristenheten.

Smaka på orden! "Nödvändigheten" lär också i det fallet betvinga varje ansats till klarsyn. Från samma längtan via gemensam tro till samma Gud. Organisationsteorin är till skillnad från tron förutsägbar. Vi kan alltså redan nu slå fast att kristenheten obönhörligen går mot en islamisering."


På samma tema:

Tre Claphammare debatterar Elisabeth Gerles bok "Farlig förenkling? på tidningen Dagen

Tidning Broderskap byter namn till "Tro & Politik" och introducerar två ledare - en kristen och en muslimsk. Tidningen behöver "inte bry sig om vilken sorts tro det handlar om" skriver Elisabet Sandberg i Kyrkans tidning. Nähä...?

Prästen Annika Borg på Newsmill
Dagen: Koranen i gudstjänst väcker heta känslor

Kyrkans Tidning: Församling i Umeå anställer muslim

Tidigare i bloggen Camilla Grepe:
Taskiga vibbar
Skolan bygger Maginot-linje mot islam
.

4 kommentarer:

Carl Johan Petersson sa...

Både "religiös identitet" och "kulturell identitet" är per definition en form av social identitet, dvs. uttryck för en grupptillhörighet. Att i detta sammanhang tala om "sekulär identitet" är relevant bara om man menar att också de sekulära är en form av avgränsbar grupp med egna normer.

En religiös identitet är betydligt mer än bara "ett komplex av idéer att förhålla sig till". I stället är det en social och kulturell tillhörighet som sträcker sig genom tid och rum (tänk t.ex. på kyrkans syn på sig själv som en gemenskap av troende från apostlarnas dagar fram till nu och vidare in i evigheten). Det är en tillhörighet till en grupp med egna normer och eget beteende osv.

Över huvud taget är det beklagligt att så många religionskritiska debattörer främst diskuterar religionens kognitiva aspekter i stället för dess roll som socialt identitetsskapande. Att vara kristen (liksom att vara jude resp. muslim osv.) är att tillhöra ett folk med egna normer, värderingar, beteenden, ritualer osv. Det är detta som är den religiösa identiteten -- det är inte primärt trossatser och liknande.

Genuin religös mångfald förutsätter att religiös identitet inte uppfattas som ett hinder eller ett hot och att olika religiösa grupper inte hindras att öppet och fritt inrätta sitt liv i enlighet med sin identitet. Hit hör t.ex. rätten att fritt uppfostra sina barn i enlighet med den religion man tillhör och att reglera familjerättsliga frågor (arvsskifte, skilsmässa m.m.) på det sätt som religionen föreskriver. Religionsfriheten är i detta avseende redan begränsad i Sverige i dag, men både Humanisterna och Sverigedemokraterna vill begränsa den ytterligare. I så måtto är deras samhällsvisioner påtagligt lika.

mrarboc sa...

Tankefel av Carl Johan.

Sverigedemokraterna är en kristen organisation, inte en sekulär. De är alltså raka motsatsen till Humanisterna oavsett vad Elisabeth Gerle ljugit ihop. (Får man som kristen ljuga förrsten?)

Ett exempel från SDs hemsida:

"Då det finns en överhängande risk för att religiösa friskolor, med en religiös inriktning utan koppling till den svenska historien och kulturen, ökar segregationen och motverkar assimilering, skall statligt och kommunalt stöd endast utgå till religiösa friskolor som vilar på judeo-kristen grund och som följer angivna regler. "

http://sverigedemokraterna.se/vara-asikter/invandringspolitisk-program/

SD är alltså starka anhängare av Svenska Kyrkan, betydligt starkare än KD som har sina rötter och sin krona i frikyrkorörelsen.

Carl Johan Petersson sa...

mrarboc, så här skriver Claphaminstitutet i sin debattartikel:

"För SD gäller det ”främmande kulturer” och för Humanisterna tycks religionen vara roten till allt ont. Gerle hävdar att om deras krav på hur samhället bör se ut förverkligades så skulle det i båda fallen leda till ett enhetssamhälle utan kulturell och religiös mångfald. När det gäller Humanisterna är detta, med tanke på deras värdegrund, inte avsikten men det finns en uppenbar risk att en oönskad sidoeffekt blir ett avståndstagande från människor med andra religiösa och kulturella traditioner." (Citat från Claphaminstitutets webbplats)

Såvitt jag kan bedöma är denna analys helt korrekt. SD och Humanisterna har mycket riktigt helt olika ideologisk grund, men konsekvenserna av deras politik blir för många religiösa grupper helt densamma. Exempelvis vill de båda förbjuda muslimska friskolor.

Båda förespråkar enhetssamhällen -- Humanisterna ett sekulärt och SD ett svensk-nationellt. I praktiken är de båda starka motståndare till en mångfald av religiösa yttringar i det offentliga rummet.

Humanisterna säger sig vara för religionsfrihet, men anser i praktiken att religionen ska vara en ren privatsak, dvs. man intar samma position som Lenin i den frågan, och resultatet blir en religionsfrihet av samma slag som rådde i gamla Sovjetunionen.

Camilla Grepe sa...

@Carl Johan Petersson
Du kan inte föreställa dig tanken på ett "enhetssamhälle" i bemärkelsen "sekulärt samhälle" som en neutral och bra grund för kulturell och religiös mångfald på lika villkor för alla? Det behöver inte vara konstigare än att politiken lämnar gudarnas uppfattning därhän och låter skolan vara religiöst neutral. Humanisternas önskan att förbjuda religiösa friskolor omfattar ALLA religioner, även kristna. Barnen behöver lära känna varandra som människor innan de indoktrineras med föräldrarnas eventuella religionstillhörighet. Min egen erfarenhet är att många "muslimer" idag är lika sekulära som jag själv. Jag umgås dagligen med flera och vi trivs ypperligt med varandra!