Hög tid att förringa (KD)

Andreas Carlson, riksdagsledamot (KD) och Ola Mårtensson, handläggarchef och biträdande verksamhetschef (KD) har gått ut i en debattartikel på SvD Brännpunkt 22 december. Här får vi oss till livs ännu ett ambitiöst försök att definiera världen ur kristdemokratiskt perspektiv. Som vanligt kraschlandar även detta försök i en kletig sörja av desperat historierevisionism och sentimental gottköpsdemagogi:

"Men de kristna högtiderna och traditionerna bär något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram. Nämligen; dessa traditioner är viktiga just för att de är kristna, för att de berättar något om vårt land, vår kultur och vår historia och för att det berättar om kristendomen - religionen och traditionen på vilket vårt land är byggt. Vårt samhälle står på de värderingar som är de mest centrala i Bibeln, det är inget som vare sig går att förringa eller nonchalera. Tio guds bud och omtanken om nästan är i mångt och mycket grunden för vårt rättsmedvetande och grunderna i vår lagstiftning"

Än en gång koketterar några kristdemokrater med en fejkad okunskap. Jo, jag är tämligen övertygad om att de driver med oss, alternativet vore illavarslande. Skulle verkligen en offentligt försörjd och folkvald riksdagsledamot (KD) inte veta att det första budordet har upphävts av grundlagens RF 2:2?? Du får faktiskt ha vilka gudar du vill - eller ingen alls! Du behöver inte heller delta i religiösa traditioner om du inte vill.

Fakta är att en tredjedel av Sveriges befolkningen står utanför Svenska kyrkan. Kyrkoordningen kan jämställas med stadgarna i en ideell förening och har bara har relevans för medlemmarna. Man kan inte först avskaffa statskyrkan, för att några år senare dyka upp som gubben ur lådan i debatten och försöka eliminera konsekvenserna av beslutet. Detta bekymrar inte Carlson & Mårtensson som ogenerat förkunnar:

"Så här i juletid ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga gymnastiksalar."

Men notera att just kristdemokraterna har för vana och oundgänglig tradition att betona familjens frihet i det egna partiprogrammet:

”Vi vill flytta makten från riksdags- och kommunpolitiken till föräldrarna. Staten och kommunerna ska skapa valmöjligheter, inte välja åt familjen.” 

Vore det inte klädsamt om detta även omfattade den enskildes religiösa val och hur familjerna vill fira sina traditioner?

Andreas Carlson (KD)

Icke, då. Här ser vi tvärtom hur kristdemokraterna väljer att peka med hela handen och helt inkonsekvent går emot sitt eget partiprogram. Ändamålet helgar medlen, resonerar Partiet. När det gäller kristna seder och bruk och traditionernas bevarande så vet varje god kristdemokrat vad som gäller: Kollektivanslutning, i Jesu namn!

Häri ligger problemets kärna: Inom ett så privat och känsligt område som religionen, förbehåller sig dessa debattörer rätten att diktera att andras barn ska lära sig och förvalta de religiösa traditioner som kyrkans medlemmar inte längre ids ta ansvar för själva. Det är faktiskt riktigt fult gjort. För inte skulle väl politikerna välja åt familjen? Va??

Vi har förvisso en skattefinansierad kyrkoantikvarisk ersättning, som bland annat ska täcka kostnaderna för läckande kyrktak. Att kyrkan också lider av ett medlemsläckage är inte lika lätt att åtgärda. Faktum är att det var lagen om religionsfrihet 1952 som så att säga ”drog ur proppen”. Resten är historia. Folket röstar med fötterna och varje år lämnar lika många kyrkogemenskapen som det bor i Visby stift.

Kristdemokraterna verkar sedan en tid tillbaka försöka etablera någon sorts ”traditionsantikvarisk ersättning” inom den allmänna skolan, men missar att frågan redan kringgärdas av ett regelverk. Det är skollagen som säger att skolan ska vara icke-konfessionell. Strikt tillämpat betyder det att skolan inte ska beblanda sig med religion överhuvudtaget, annat än som objekt för studiebesök och kritiska studier på lektionstid.

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Med stor sannolikhet betackar sig även Svenska kyrkan för kristdemokraternas politiska ansatser att bli förknippade med tvång och kollektivanslutning. Medlemsläckaget, eller om man så vill, "medlemsinkontinensen", bör hanteras med diskreta åtgärder.
Om tonen hårdnar, skapas incitament för ännu fler att lämna kyrko- gemenskapen. Att som artikelförfattarna, göra politik av denna fråga har därför ingen framtid utan riskerar att bli kontraproduktivt.
Även det är, på sitt sätt, en konsekvens av religionsfriheten.

Ett utmärkt blogginlägg som säger det som behöver sägas 

SvD 
SvD

Ragnar Persenius kallar mig religionsfobiker

Uppsalabiskopen Ragnar Persenius är en lurig herre. I väntan på ärkebiskopens stundande pensionering har han profilerat sig genom att föreslå nya och kreativa strategier för att produktplacera Svenska kyrkan i den allmänna skolan.

Första gången jag uppmärksammade honom var då han skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om kyrkliga skolavslutningar. Den som inte var uppmärksam kunde förledas att reagera positivt på det han skrev, då den inledande delen avslöjade en oväntad insikt för att komma från kyrkligt håll:

”Nu lever vi sedan länge i ett mångreligiöst, multietniskt och värderingsmässigt pluralistiskt samhälle. Kan vi då ha skolavslutningarna i kyrkan kvar? Nej, inte utan att göra våld på oss själva som kyrka eller på ett okänt antal elever och lärare.”

Det skulle visa sig att detta var en inledande undanmanöver i syfte att förvilla läsaren. Den som orkade läsa vidare fann att Ragnar Persenius inte på något sätt hade givit slaget förlorat. Eller som en luttrad förälder konstaterade: ”Stänger man skoldörren för Svenska kyrkan, så hoppar de in genom fönstret.” En träffande bild som också bekräftas av Ragnar Persenius som fortsatte:

”Det finns andra möjligheter att bidra till fördjupad kunskap om kristendomen och ge erfarenheter av kyrkans liv. Genom medverkan i lektioner på skolans villkor, dialog i skolan om värderingar och människosyn samt inbjudningar till studiebesök bidrar församlingen till att skolan kan fullgöra sin uppgift att ge kunskaper om religion och kulturarv. 

Då kan eleverna med församlingens medverkan få fördjupade kunskaper i skolan. Och genom kompletterande erbjudanden till förskola och skola kan barn och ungdomar ges möjlighet att i församlingen verkligen lära känna kyrkans tro och liv inifrån. Då kan de få personlig erfarenhet av kristen tro i församlingen. Då sker ingen sammanblandning men däremot samverkan utifrån olika roller.

Alltså, byt ut skolavslutningen före jul mot en inbjudan under advent till en andakt i kyrkan! Ersätt skolavslutningen inför sommarlovet med andra erbjudanden under året då eleverna får lära känna det som sker i församlingen vid de stora högtiderna och de avgörande tillfällena i livet. De som vill får komma, medvetna om att vi läser ur Bibeln, ber och välsignar.”

Ragnar Persenius har återkommit i ämnet i en artikel i Kyrkans Tidning. Problemet är att han nu vinglar fram som en drucken mellan argumenten och inte verkar veta vilken fot han ska stå på:

”Ett skäl är att kyrkobyggnaderna, adventssamlingar och skolavslutningar hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi.”

Varför är det bra om vi hittar till kyrkan? För att vi betalar skatt till kulturminnesvården? Hur många fler ställen ska vi besöka som vi betalar skatt till? Med vilken rätt ska vi kallas religionsfobiker som valt att lämna kyrkan och som vill bli respekterade för det? Frågorna hopar sig alltmedan biskopen ångar vidare. Men så börjar han tryffera sin text med retoriska alibin som:

”Ett helt annat alternativ är att inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.”

”Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta”

Hyckleriet firar triumfer. För kyrkans egen verksamhet har aldrig varit stängd för någon. Persenius och kyrkans dilemma är ju att ingen går dit frivilligt. Syftet är att invagga läsaren i ett bedrägligt lugn och att förse texten med brasklappar att hänvisa till, i händelse av kritik. Nåväl, läser man fortsättningen, så ser man att agendan inte har ändrats. Tvärtom:

”Låt oss ta vara på möjligheterna! Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka till en tid då kyrkan kunde bestämma villkoren utan att finna en bra samverkan mellan kyrkan och skolan i en ny tid. Det fungerar redan alldeles utmärkt på många platser. Vi kan hjälpa skolan i dess uppgift.”

"....bestämma villkoren...?" Kommentar överflödig (och min goda uppfostran förbjuder mig att sätta mina spontana associationer på pränt).  Och ska kyrkan verkligen ”hjälpa” skolan i dess uppgift? Det mesta tyder tvärtom på att kyrkan även i fortsättningen bör hållas på behörigt avstånd utanför skolan. Kyrkans självpåtagna roll som samverkanspart avslöjar gång på gång dess agenda.

Låt gärna kyrkan vara föremål för enstaka studiebesök med utrymme för förberedelse och uppföljning med kritiska frågor. Men låt det sedan stanna där. Den som vill uppfostra sina barn i kyrkans traditioner har fina förutsättningar att ta sig dit på egen hand. Skolan måste ta kontrollen över sin egen verksamhet och se till att hålla dörren ordentligt stängd för kyrkans ambitioner. Och för säkerhets skull kolla fönstren på samma gång.

Frimodiga bekännelser i skolkyrkofrågan

Jag blir alltid lika glad över dessa frimodiga kommentarer som visar att det minsann är religionen, jesusen och gudfadern som ska baxas genom skolans Pärleport på det att di små eleverna äntligen skola få skåda Ljuset. Glöm det där med traditioner. Här talar vi hard core och att ”himmelriket är nära” från några av den svenska kristenhetens medialt framträdande apostlar. Det handlar ytterst om det ljus och den uppenbarelse, som barnens fritänkande föräldrar så hårdnackar missunnar sina telningarna. Fy skäms oss.

Ty när det kommer till uppfostran i Herrans tukt och förmaning är föräldraansvaret satt på undantag. Så fint då att det finns en kader av pliktuppfyllda och självutnämnda missionärer som vet bättre. Bäst i klassen är utan tvekan tidningen Dagens Elisabeth Sandlund. Här talar vi barnatro och Guds vilja. Ren och oförfalskad. När Elisabeth Sandlund går igång på Adventsuppropet är det med stöd i Jakob och Jesu återkomst:

”Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång, presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så ett litet, litet frö. Ibland faller det på hälleberget eller bland tistlarna. Men då och då – hos ett barn, en förälder eller en lärare – kan det slå rot och börja gro.”

Men notera det där om tvånget i första meningen. Är inte kyrklighetens problem att allmogen faktiskt vägrar att infinna sig frivilligt i gudshuset? Bettan levererar dessutom en lika frimodig som avslöjande bekräftelse på att just omvändelsen är syftet med det omtvistade kyrkobesöket. Vilket alltså är precis det skolagens §6 säger att skolan inte ska ägna sig åt. Ajaj, här blev det poängavdrag i dressyrmomentet för Elisabeth Sandlund.

Nästa höjdpunkt i genren ”frimodiga men mindre strategiskt smarta bekännelser” finner man i Kyrkans Tidning där Karlskronaprästen Helene F Sturefelt presenterar en intressant historisk återblick över relationerna mellan skolan och kyrkan.

Artikeln är intressant och läsvärd för den historieintresserade. Betyget skulle utan tvekan bli godkänt - om nu inte prästen valt att ta ett lika kronologiskt som logiskt skutt mellan år 1930 och nutid i sin slutsats och sammanfattning. Det var en fatal miss, enligt min mening. Vän av ordning brukar ju hävda, att den ovillkorliga religionsfriheten år 1952, så väl som kyrka-statseparationen år 2000, i något avseende bör avspeglas inom den allmänna skolan i dess relation till det numera fristående trossamfundet Svenska kyrkan. Det tycker inte Helene T Sturefelt. Hon refererar till den numera berömda ”religiösa beröringsskräcken”, och menar att:

 ”svårigheten att hantera religiösa uttryck blir allt större i takt med att den religiösa analfabetismen breder ut sig i landet. Är det för att vara politiskt korrekt? Mot vem, iså fall?”

Inte nog med att prästen Helene F Sturefelt menar att dagens skolelever ska lära sig att hantera religiösa uttryck – vad nu det betyder. De ska dessutom bli religiöst ”läskunniga” om jag förstår liknelsen rätt. Väl inlindat lyckas F Sturefelt dessutom lirka in muslimerna i debatten. Knepet är välkänt. Svaret är att det, om något, är korrekt att inte bråka med oss tre miljoner som faktisk inte tillhör Svenska kyrkan. Vi har valt att stå utanför. Låt oss göra det oavsett om vi är muslimer, ateister eller något annat. (Läs gärna om den sista meningen. En tredjedel av landets befolkning tillhör inte Svenska kyrkan och ingen har någon som helst rätt att efterforska vilken livssyn vi har)

Men F Sturefelt är inte den som ger sig, utan presenterar ännu en logisk kullerbytta, värd att uppmärksamma:

”När skolan idag vill klippa bandet bakåt med sina kristna rötter, då går skolan emot sig själv och hela sin uppgift, nämligen att ge kunskap. Oavsett vad vi tycker eller tror, så är kristendomens mänskosyn det som byggt upp landet, både vad gäller sjukvård och skolväsende.”

Men då handlar det faktiskt om skolväsendets historia. Om den kunskapen ska förmedla så bör det ske i klassrummet. Kunskapsförmedling om skolans relationer till kyrkan genom historien, ska av lätt insedda skäl inte genomföras som en religiös praktik i en kyrka. Hur något av vikt i det ämnet skulle hinnas med på en adventssamling eller en skolavslutning är en gåta. Att skolan skulle ”gå emot sig själv” är dessutom ganska förolämpande, då skolans kunskapsförmedling inte heller ska vila på kristna dogmer.

Men Helene F Sturefelt har fått upp ångan och fortsätter:

”Därför, och nu kommer min poäng, borde det vara en självklarhet att skolan har sina terminsavslutningar just i kyrkan, som påminnelse för allt vad kyrkan betytt för landets utveckling! Självklart skall prästen be, läsa evangeliet och ge den välsignelse som gett människor andligt djup och vägledning under långa sekler!

De som sitter i kyrkan väljer att lyssna eller inte lyssna, såsom det också har varit i alla tider… Därför, mina vänner, kan skolan släppa sin nervösa religiösa oro, och istället luta sig mot dagens mänskliga rättigheter till religion, i respekt för sin egen historia.”

Sällan har jag sett ett så oförblommerat argument för att den kyrkliga skolavslutningen ska vara en tribut till ett historiskt förhållande. Sällan har jag sett en sådan förnekelse av det faktum att religionsfrihet även betyder frihet från religion.

Frågan är också om prästen vid skolavslutningen kommer att kunna presentera hela denna historiska bakgrund? För prästen Helene T Sturefelt räcker det antagligen att vi alla spelar med i en charad och låtsas att kyrkan fortfarande är skolans huvudman.

Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Texten är publicerad på Newsmill under rubriken:
Respektera oss som valt bort Svensk kyrkan

SvD

Skolavslutningen är ingen krishantering

Jag har en debattartikel på Newsmill idag. Tyvärr kan vi inte längre kommentera där. Den som vill är välkommen att göra det här istället.

 
Skolavslutningen är ingen krishantering

Biskop Antje Jackelén har gått ut i en märklig artikel, inte minst om man betänker hennes position inom Svenska kyrkan och att det hon skriver alltså förmodas kunna representera kyrkans officiella hållning och linje i frågan. Att flera av landets ministrar gör kyrkan sällskap, gör inte saken bättre.  Än märkligare är att SvD inte har givit plats för någon replik. Detta betyder att biskop Antje Jackelén i SvD Brännpunkt 2 december, tillsammans med biskop Martin Modéus i DN Debatt 25 november, i den senaste debattomgången om kyrkan och skolan står helt oemotsagda trots uppenbara felaktigheter och ibland rena förolämpningar mot oss som tillhör den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

Att flera av landets ministrar gör dem sällskap, gör inte saken bättre. Att som socialminister Göran Hägglund tala om ”tramsdebatt” sänker bara honom själv. Utbildningsminister Jan Björklund i sin tur hänvisar till ärkebiskop Anders Wejryds kommentar från en morgonsoffa i TV4: ”De har inget intresse av att tvinga på människor en tro” men glider oberörd förbi det faktum att eleverna inom det tvingande skolobligatoriet ändå tvingas till en kyrka, där, enligt en enkät i Kyrkans Tidning våren 2011, var tredje samling innehåller bön eller välsignelse, vilket avslöjar ett lagbrott. Den tredje huvudrollsinnehavaren i regeringens självutnämnda och frikyrkliga påkristningstrojka, civil- och bostadsminister Stefan Attefall, har redan förra sommaren utmärkt sig genom att tala om ”religiösberöringsskräck” och uttalat en vilja att riva upp skollagen i syfte att få in eleverna i kyrkan.

Frågan är nu, skulle skollagen kunna ändras i detta avseende? Nej. Visserligen är en ändring av lagen, till synes, den enda vägen att komma tillrätta med de upprepade lagbrott som nu sker med nämnda ministrars goda minne. Som bekant gäller att ”inget brott utan lag” så ett initiativ om lagändring i frågan, skulle inte vara någon överraskning i detta läge. Men denna lagändring ska prövas mot RF 2:2. och Europakonventionen. Komplikation är att ett ”Nej tack” faktiskt avslöjar något om ens religionstillhörighet, vilket gör att lagändringen står i strid med Europakonventionens artikel 9, och prejudikat i Europadomstolen. Dessutom skulle det vara att sparka in en öppen dörr, då en lagändring skulle kräva en skrivning om frivilligt deltagande. Men, märk väl, inget har någonsin hindrat kyrkan från att genomföra dessa arrangemang i egen regi. Tvärtom skulle kyrkans renommé må bra av att inte förknippas med tvång.

När vi ändå är inne på ministrar och politiker kan vi dra lite siffror och fundera över det där med legitimitet: I det senaste valet till riksdagen 2010 deltog 85% av de röstberättigade. I det senaste valet till Kyrkomötet deltog 12%.  Förra året, 2011, var antalet bäbisar som bars in i kyrkan och - icke tillfrågade - döptes till sitt medlemskap 59.000. Antalet som begravde sig ut ur kyrkan var 73.000. Antalet som gick ur kyrkan på egna ben var 54.000. Detta ger ett sammanlagt negativt netto på - 68.000 personer. Eller om man vill – betydligt fler än det antal som befolkar Visby stift. I mina ögon är det här en opinionsyttring.

Tillbaka till biskoparna och deras, oemotsagda, kommentarer i landet två största morgontidningar. Martin Modéus menar att Skolverket i sin tolkning av skollagens 1 kapitel, §6, om att utbildningen ska vara icke-konfessionell, här tar ”aktiva steg för att befrämja sekularism, vilket i praktiken är en annan religion.” Biskopen fortsätter sin utläggning: ”Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion. Att tolka livet och medvetet utelämna Gud är inte ett mindre religiöst förhållningssätt än att räkna med Gud. Det är ett annat religiöst förhållningssätt.” Förutom att uttalandet är häpnadsväckande, skulle det naturligtvis kunna ge anledning till en kommentar om proselytism, men det får anstå den här gången.

Biskop Antje Jackelén inleder sin artikel: ”Vad blir i längden kostnaden för ett undergrävt förtroende för en av de viktigaste och största aktörerna i det svenska civilsamhället?” Men hon vägra att inse att Svenska kyrkan inte är viktig för den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar. Snarare ser vi kyrkan som en av de mest vilseledande aktörerna. Hon gör också ett försök att leda i bevis att staten skulle stå i konflikt med sig själv i den här frågan. Men att kyrka-statseparationen och skolans kommunalisering har gått henne spårlöst förbi får vi ha överseende med. Inte ens en biskop kan avkrävas faktakoll och säkra källhänvisningar.

Hon hänvisar till lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, där det sägs att Svenska kyrkan ska bedriva en rikstäckande verksamhet: ”Ett av skälen till detta är att den rikstäckande och lokalt förankrade kyrkliga infrastrukturen är ovärderlig för staten, inte minst i kris- och katastroflägen. Här finns det snabb tillgång till personal med kompetens i krishantering, själavård och diakoni. Här finns rum, ord, närvaro, riter och hopp att tillgå som kyrkan är ganska ensam om och som görs tillgängliga för alla, oavsett medlemskap.” Men där glömmer Jackelén att skolavslutningar i kyrkan har mycket lite med krishantering att göra - åtminstone för eleverna. Civilsamhället står ganska väl rustat i det flesta fall och det inte alls säkert att en kristen krishantering för en icke-troende, är vare sig framgångsrik eller ens önskvärd.

Biskopen verkar inte heller känna till att Svenska kyrkans centralstyrelse i en skrivelse till kyrkomötet 1999, förutsåg att en konflikt kunde uppstå mellan en kyrkoordningsregel och den statliga lagstiftningen: ”Såväl den lagstiftning som avser trossamfund i allmänhet och Svenska kyrkan särskilt som den lagstiftning som gäller allmänt i samhället har således betydelse för kyrkoordningen och dess tillämpning. Lagstiftningen anger de ramar inom vilka kyrkoordningen verkar. Från ett konstitutionellt betraktelsesätt är kyrkoordningen givetvis underställd lagstiftningen, och vid en eventuell konflikt mellan en kyrkoordningsregel och en regel i den statliga lagstiftningen får kyrkoordningen vika”. Kyrkordningen 2 kap. 1 § om, att församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, får följaktligen ge företräde för skollagen (2010:800) 1 kap. 6 § om, att utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.

Biskop Antje Jackelén oroar sig med rätta för Svenska kyrkans accelererande kris, men missar att varken Skolverket, skolan eller eleverna har ansvar för att lösa kyrkans problem. När Skolverket sägs störa det goda samarbetet mellan kyrkan och skolan, så handlar det om ett ”samarbete” som syftar till att vara inskolning till en stabil kyrkovana. En etablerad relation ska skapas där eleverna i sinom tid ska uppvaktas på lektionstid med erbjudande om konfirmation. Att det är i den gruppen kyrkan hittar sina framtida betalande medlemmar, är ingen hemlighet inom Svenska kyrkan. Det vet förmodligen även Jackelén, även om hon inte vill låtsas om det. Där skollagen efterlevs, sätts följaktligen käppar i hjulet för kyrkans rekrytering.

”Hur kan detta statligt sanktionerade misstänkliggörande av religion främja ett gott samhälle där tolerans är en självklarhet?” skriver biskopen och antyder ett samband där ett brott mot skollagen omvänt skulle innebära tolerans mot kyrkan. Hon vägrar därmed att inse att en av konsekvenserna av den fullständiga och villkorslösa religionsfrihet som gäller sedan 1952 och RF 2:2, är att den som så önskar, är i sin fulla rätt att slippa samröre med Svenska kyrkan. Så länge vi lever i ett rättssamhälle och inte ett stam- och klansamhälle är det lagen och inte traditioner som reglerar vad som gäller.

Varför nätkommentarerna som propagerar för kyrkliga skolavslutningar och ofta åberopar islamofoba argument, enligt Jackelén, skulle vara ett problem för Skolverket är en gåta. Att svenska kyrkans supportrar ofta ses hysa dessa åsikter, är uteslutande ett problem för kyrkan själv. Ett stort problem. Vi är många som skulle uppskatta ett mer rakryggat bemötande av detta obehagliga fenomen, från kyrkans sida.

Biskopen förstår inte heller att innehållet i en teaterpjäs i allra högsta grad är rektorns ansvar, i bemärkelsen att rektorn har det yttersta ansvaret för vad han eller hon skickar iväg eleverna på under obligatorisk skoltid. Vad eleverna sedan ägnar sig åt privat är ingen ursäkt. Inte heller förstår hon att yoga som avslappningsövning i klassrummet knappast låter sig jämföras med en gudstjänst i kyrkan - vilket biskopen nog borde vara tacksam för. Men! I det avseendet har jag det största respekt för att den, som uppfattar yogaövningen som en religiös aktivitet, ska ha sista ordet om dess lämplighet.

Jag kan däremot inte hålla med biskopen om att det är skolan uppgift att sörja för elevernas andliga utveckling med kyrkan som samarbetspart. Den tiden är längesedan förbi. Detta visar att kyrkan kanske inte är farlig, men Antje Jackelén är det definitivt, om hennes idéer får genomslag.

"Låt oss berätta att himmelriket är nära"klartext från Sandlund på Dagen
Sveriges Kristna Råd: "Skolverket på hal is"
Helle Klein i Dagen: "Helgerån att ta bort den kristna tron"
Socialministern (sic!) vill se en ändring av skollagen
Livets Ord: "Vi kristna behöver ryta i lite mer"
Tvetydiga besked om ny skollag
Kyrkoherdar som har synpunkter
Äntligen en muslimsk ledare som uttalar sig
Broderskapare: "Ingen kommer undan religionen"
Biskopar kritiserar Skolverket

Konvertiter

Lena Anderssons krönika i DN är  högintressant för oss som stundom ställer frågan: "Och voffo gör di på dette viset?" Lena själv föreslår att vi just nu kan se en ny religion födas. Det är mycket möjligt. Vi kan också vända blicken mot utövarna själva och se att ingenting egentligen förändrats: Vissa människor förefaller födda med behov av underkastelse, späkning och ledning.

Riktigt spännande blir det att få ta del av vad de lite mera - låt oss kalla dem konventionskristna - har för syn på saken. Kanske är den förkättrade sekulariseringen ett oskyldigt offer för de religiösas upprördhet, när problemet snarare är en okontrollerad mängd av konvertiter?

Kyrkan har anledning att fundera över vilket barn som åkte ut med badvattnet, när den övergick till att bli en harmlös, trevlig, gullig och rar feelgoodkunsult för tjugohundratalets kollektivanslutna medlemskader. Hutlöst dyr för den som enbart söker festlig inramning till livets sporadiska ceremonier. Urvattnad för den som söker katarsis. Eller för att citera en gammal Kårspexreplik: Varför Friskis & Svettis när det finns Piskis & Pettis?

Rolig kommentarsdebatt på Kyrkans Tidning

Jag kan inte låta bli att tipsa om den uppseendeväckande roliga kommentarsdebatt som pågår på Kyrkans tidning med anledning av att en präst tyckt till i debattspalten Är det all time high i kommentarer för KT?

Skymning över Sotenäs kommun

Om framtidens historiker någon gång ska forska i upprinnelsen till den nyteokratiska eran i Sveriges tjugohundratalshistoria, så har de anledning att notera en till synes obetydlig händelse i en avlägsen landsortskommuns utbildningsnämnd.
I ett protokoll från ett arbetsutskott kan man läsa ett märkligt förslag: Nämnden föreslås att ”ge förvaltningschefen i uppdrag att för tidsperioden 2011-2015 boka och planera för jul- och vårterminsavslutningar i kyrkan”.

Det kan synas vara en obetydlig fråga, men förslaget innebär faktiskt att Regeringsformens paragraf om religionsfrihet skall tillåtas att sättas ur spel genom ett politiskt beslut i en kommunal nämnd. Eller i klartext: Politiker förväntas besluta att omyndiga elever under obligatorisk skoltid ska bevista ett religiöst tempel.

”Skolavslutning i kyrkan är en starkt förankrad tradition för eleverna på Sotenässkolan. Vi markerar nu vad som ska gälla för den här mandatperioden”, säger Susanne Aronsson (M),

ordförande i arbetsutskottet i en kommentar till tidningen Bohusläningen.

Ett kinesiskt ordspråk säger: ”även i den minsta spegelskärva kan man se färgen på himlen”. Betraktar man Sotenäs kan man ana hur en teokratisk skymning åter börjar sänka sig över det sekulära landet i norr, som avskaffat statskyrkan och som berömmer sig för sin religionsfrihet. I ett begynnande halvdunkel tillåter sig nu politiker att ge direktiv för kommuninnevånarnas religiösa praktik.

Händelsen i Sotenäs kan naturligtvis förbli den lilla parentes av inskränkthet och dumhet som den rätteligen bör benämnas. Men den kan också bli det tidens tecken, som visar hur politiska och sociala motsättningar ges konstgjord andning genom förment religiös tillhörighet. För människan är märklig. Vi blickar bakåt på en historia som på alla sätt kan beskrivas som dynamisk och omvälvande, men tillåter oss att betrakta vårt nu som ett statiskt tillstånd som, med små justeringar, förväntas bestå för evig tid, som vore vi en gång för alla vaccinerade mot förändring och förtryck. Det är vi inte. Det finns anledning att hålla med Christopher Hitchens: ”Religionen förgiftar allt”

Källa:

Sammanträdesprotokoll 2011-01-27

§§ 1-8 UNAU § 01 Dnr UN 2010/069 

 Kyrkans ungdomsledare flyttar in i Sotenässkolan


Tillägg 2011-02-12
Uppsalas biskop Ragnas Persenius har tidigare gjort ett uttalande i  Dagens Nyheter men med ett något märkligt tillägg:

"Och genom kompletterande erbjudanden till förskola och skola kan barn och ungdomar ges möjlighet att i församlingen verkligen lära känna kyrkans tro och liv inifrån. Då kan de få personlig erfarenhet av kristen tro i församlingen."

Frågan är bara om detta verkligen är skolans uppgift? En rimligare formulering vore: "genom ett erbjudande till barnets familj" För kyrkan förväntas väl ändå inte ta skolan till hjälp i syfte att värva utanför de egna leden?
Det är för övrigt lite lurigt gjort av Ragnar att inleda och avsluta på det sätt han gör. Kanske hoppas han att vi inte ska orka läsa ända till slutet? (DN 2007-01-11).

Dagen

Dagen

En blogg som tycker att jag är dum

.

Årets aktiva utträden ur Svenska kyrkan

Årets aktiva utträden ur Svenska kyrkan blev 58.148 personer*

*/Svenska kyrkans analysenhet


Dagen
Dagen

Svenska kyrkans teologi

Ibland dyker det upp debattörer som säger konstiga saker om Svenska kyrkan. Som till exempel att den skulle ägna sig åt underhållning, snarare än frågor med tydlig koppling till biblisk livstolkning och trons fördjupning. Märkligt.




Dagen
.

Nyateist!

Äntligen fick jag en förklaring av innebörden i det roliga uttrycket "nyateist". Jag såg det för första gången i Elisabet Gerles bok "Farlig förenkling" för några veckor sedan. Hon gav ingen definition, men ställer säkert upp på den här.

Källa
.

Storm över det oregerliga idéhavet?

Jag anser att världen är naturlig. Jag är också helt övertygad om att de livsformer som existerar, finns för att förutsättningen fanns för att de skulle uppstå. Jag upphör heller aldrig att förvånas över hur provocerande den uppfattningen kan vara för många människor.

Det finns inga spår av mig i religionsdebatten före hösten 2006.
Det var då min sjuårige son kom hem från skolan och sa:
- Mamma, idag har vi lärt oss att Gud skapade världen!
Från den dagen blev jag uppmärksammad på "det oregerliga idéhavet" och de ogenerade försök som gjordes från skolans sida
för att dra ner honom i denna tankesörja av bristande logik i en uråldrig tradition av övernaturlighet och magiskt tänkande.

Under de här fyra åren har jag försökt att förstå. Inte varför så många människor vill ha en religiös tro som snuttefilt och tröst - varför inte? Jag är den första att gratulera om det fungerar.
Nej, jag har försökt att förstå hur man med den intellektuella hedern i behåll kan försvara sin världsbild?

Jag har också funderat över den oerhörda finkänslighet som präglar den samlade kristenheten när det kommer till att inbördes diskutera vetenskapens roll och Bibelns sanningsanspråk.
Just därför känns det som en milstolpe att ta del av en aktuell insändardebatt i tidningen Dagen. Den börjar med att Örebroprästen Björn Helgesson dissar kreationisten Anders Gärdeborn:

"Det reflexmässiga försvar många av oss kristna håller upp i mötet med nutida tänkande och forskning är onödigt. Vi behöver inte fuska med fakta. Jag vill i stället ta emot var ny vetenskaplig kunskap med nyfiken öppenhet. Aldrig att jag vill säga nej och huka mig bakom bibelcitat. "

Naturligtvis får han inte stå oemotsagd någon längre stund, för Henrik Åström från Överhörnäs ryter till:

"Mirakler är självklara, Gud ingriper handgripligen, en människa kan ges andliga insikter eller syner, Gud kan skapa art efter art i ett ögonblick. Enligt denna "verklighet" ges Bibeln en högre sanningshalt än vetenskapliga teorier som inte kan bevisas. Dessutom kan det materiella inte beskriva en människas sinne eller Guds egenskaper. Naturalismen är otillräcklig när "verkligheten" ska beskrivas. Därför är det otroligt att en präst inte stöder de som belyser intelligent design-teorin och de som kritiserar den mycket motsägelsefulla och osannolika evolutionsteorin som bygger på den teologiska omöjligheten "naturligt urval"."

Det här har jag verkligen sett fram emot. Må debatten sprida sig i media likt ringar på vattnet . I debatter med bibeltroende har jag ofta undrat, om de själva verkligen tror att vetenskapen skulle ha till syfte att överbevisa deras heliga skrift? I debatter med svenskkyrkliga slentriankristna, har jag lika ofta ofta undrat hur mycket skrik, så lite ull kan vara värd?


Och så till sist ett blogginlägg som bara måste läsas... gör det!
.

Elisabeth Gerles bok vittnar om Svenska kyrkans kris

För några år sedan myntade författaren och religionskritikern Lena Andersson uttrycket "Det oregerliga idéhavet":

"Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds "ofattbara storhet"."

Den här hösten har etikforskaren vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerade professorn i etik, Elisabeth Gerle, tagit simborgarmärke i detta oregerliga idéhav.

Gerle gör detta med sin bok "Farlig förenkling - Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna."
Jag hade hoppats på något rejält att bita i, men boken visar sig bestå av en salig mix av referenser och påståenden. Texten saknar flyt och halvtänkta tankar sveps i dimridåer. Slutsatser dras som refererar till - ingenting. Den är slarvigt korrekturläst med stavfel, felaktiga årtal och referenser under fel rubrik.

Och så inte minst denna skrattretande fadäs att tillskriva Humanisternas ordförande en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand"? En professor i etik borde nog vara lite varsammare om sitt rykte än att låta en sådan sak slinka igenom korret. Har Gerle skrivit boken för att stärka sina aktier inför det stundande biskopsvalet i Visby stift? Det skulle åtminstone förklara brådskan. Ämnet däremot öppnar för spekulation om underliggande - kanske omedvetna - motiv.

I sin presentation av boken skriver Gerle: "Våra ord är en spegel av det samhälle vi lever i, de skapar också framtidens samhälle". Detta menar hon är viktigt att analysera. Efter att ha läst boken infinner sig en misstanke att detta använts som förevändning för något annat, men det görs ändå en hyfsad ansats att titta närmare på respektive organisations vokabulär. Hos SD hittar Gerle ord som folk, folkkyrka, kultur, fosterland, fosterlandskärlek och kristen. Ord som ska föra tankarna till ett homogent folk och ett ideal i opposition mot det mångkulturella. Föga överraskande, alltså.

Hos Humanisterna finner hon ord som humanism, pluralism, mångkulturellt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, icke-diskriminering, ateism, icke-teism. Men nu blir det lite spännande: Även dessa skulle alltså vara ord som Gerle menar "bidrar till förenklade fiendebilder som bidrar till att skapa en bild av det svenska och av det normala som utesluter både religiös och kulturell mångfald"?

Hur som helst är det Humanisterna Gerle vill ha med sig in i gemenskapen: "Här finns alltså ett stort gemensamt intresse som gör att kristna och sekulära humanister kan förenas med judiska och muslimska företrädare för mänskliga rättigheter och demokrati. Den stora frågan är om Humanisternas sätt att driva sina argument underlättar för sådana breda allianser att värna mänskliga rättigheter och demokrati eller inte." Alliansen är önskvärd, även om Humanisternas "sätt" ifrågasätts: Goda demokrater, men utan vett att bete sig med den önskvärda artighet och finess som förväntas i religiösa sammanhang?

Gerle lutar sig ofta mot den tyske filosofen Jürgen Habermas: I den postsekulära tiden ska religionen hävda sig i en alltmer sekulär omgivning. De religiösa samfunden ska fortbestå och få samhällets erkännande för sitt bidrag till reproduktionen av önskvärda motiv och attityder. Troende och icke-troende ska gemensamt uppfatta samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess. Kyrkan ska kort sagt återupprättas genom den nytta den gör och därmed garanteras fortleva i framtiden.

Det är här jag börjar undra om det finns andra skäl än vad Gerle själv framfört, för att skriva sin bok? Gerle skriver:

" .../från vitt skilda utgångspunkter kan man finna argument som i sin renodling synliggör sätt att tänka och tala som kan ha icke önskvärda effekter för ett framtida samhälle."

Gör ett tankeexperiment och byt ut några ord: ".../ icke önskvärda effekter för en framtida kyrka."

Är det så enkelt som att Gerle ber för sin sjuka mor? För när biskop Eva Brunnes ord jagar SD ur Storkyrkan, samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund sätter psalmsång på schemat, kommer frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan att ställas på sin spets för många.

Svenska kyrkan torde med vånda åse hur just SD gläds över kyrkans roll som nationellt identitetsskapande symbol. Ty med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender. En svårsmält insikt borde dessutom vara det faktum, att den grupp SD adresserar med stor sannolikhet kommer att utgöra de sista entusiasterna. Utöver att många medlemmar de närmaste åren kommer att begrava sig ur kyrkan och allt färre döpas in i den, kommer ett stort antal att gå ur på egna ben.

Här är Humanisterna i hög grad aktiva och åsamkar ekonomisk skada som ifrågasätter om det inte finns bättre användning för tusenlapparna man sparar vid ett utträde? Faran för kyrkan ligger i att det är bland de yngre, välutbildade och icke-troende, som det finns risk för stora medlemsras. Samma grupp har insett att demokrati och mänskliga rättigheter inte heller nödvändigtvis måste sponsras via kyrkoskatten.

Kanske är det svaret på varför Gerle fann det mödan värt att skriva en hel bok för att med långsökta samband koppla ihop Humanisterna med Sverigedemokraterna? Var det bara ett desperat försök att leda bort uppmärksamheten från en kyrka i kris? I så fall har Gerle misslyckats.






Recension i SvD
Publicerad på Newsmill
Elisabeth Gerle i DN 11sept
En som skriver om krisen
Dagen
Dagen
Dagen
Lena Andersson i DN
En förklaring till krisen hittar man här
Svenska kyrkans dödgrävare
SvD
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagen
:

Gudstjänst för nallebjörnar och dagisbarn i Mora församling

På den internationella teddybjörnsdagen, 27 oktober, ordnade Hans Lundin, präst i Mora församling, en särskild nallegudstjänst i kyrkan.

Gudstjänsten riktade sig till förskolebarn från Våmhus. Alla barn skulle också ha med sig ett eget gosedjur. Hans Lundin anser att "man kan likna nallebjörnen vid kyrkan - nallen representerar trygghet, tröst, vänskap och lite bus, precis som kyrkan."

Jo, visst kan man se likheter. Jag kommer helt osökt att tänka på en nalle som jag vid det här laget klarat mig utan i många år. Den var till slut tämligen skitig, trasig och enögd. Petade man på den rasslade det dessutom ut sågspån ur huvudet.

Gå ur Svenska kyrkan

Tillhör du alla dem som anser att kyrkan gör så himla mycket gott?? Nu har du en strålande möjlighet att öka verkningsgraden på välgörenheten, då du slipper finansiera lönen för 23.000 anställda i organisationen. Alltså: Spara tusenlappar redan det första året - lägg rubbet i kollekten!!

Maila mig och få kyrkans egen utträdesblankett i original, i äkta Pdf: Erbjudandet gäller endast denna vecka, då beskattningen räknas för medlemskap per den 1/11. Använd blanketten själv, eller maila vidare till vänner och bekanta.

grepecamilla@gmail.com


(PS: Eftersom jag hävdar att det är viktigt att vara saklig, allsidig och opartisk, ska du nu få information om hur man lämnat förbundet Humanisterna: Ge fan i att betala medlemssavgiften. Betydligt enklare, eller hur?)


Tidningen Dagen har noterat ett st (1) avhoppad humanist som gjort avbön i SvD. Halleluja....

Dagen

Biskop Brunnes ord jagade SD ur Storkyrkan

Vi som i år bevistade gudstjänsten vid riksmötets öppnande fick fin underhållning som belöning för besväret. Efter en segdragen inledning med den numera obligatoriska mixen av religiösa företrädare, kom så turen till Eva Brunnes predikan*. Och ser man på, hon hade inte kommit långt i texten förrän det hördes ett oroväckande buller från läktaren snett bakom oss. Inom ett ögonblick hade så en flock uppretade sverigedemokrater stormat ner i sidogången mot kyrkporten. Det gick ett stilla sus genom församlingen och Brunne fick sedan en mycket lång applåd.

Kanske insåg SD i samma stund, att den fädernas kyrka de drömt om, nu definitivt tillhör historien? Det lär bli svårt att vrida klockan tillbaka. Så hur ska det då gå med partiprogrammets krav på obligatoriska skolavslutningar i kyrkan när kyrkan nu gör på detta viset? Tänk om kyrkan, uppmuntrad av framgången, till råga på allt slår in på Eva Brunnes väg i valet av predikoämne??

SD gjorde en grandios fadäs som inte lyckades besinna sig. Svenska kyrkan å andra sidan gratuleras till dagens PR-kupp. Sverigedemokraterna har hängt kyrkan i hasorna som envetna kardborrar och det behövdes antagligen en markering av det här slaget för att visa SD att kyrkan betackar sig för supporten.

Extremister är alltid lite jobbiga att ha och göra med. För tre år sedan sammanföll riksmötets öppnande med ett uppmärksammat seminarium i Berwaldhallen. Det var Lars Vilks, Ex-muslimerna och vi i Stockholmshumanisterna som höll seminarium om yttrandefriheten. Skillnaden var väl att den kvällens odygdspåsar valde att först mot slutet kräva att få komma in och ge sin syn på saken och utslunga sin fatwa över oss andra. Tågordningen var så att säga den omvända mot dagens tillställning. Som förargelse- väckande företeelse kan det däremot kvitta lika, om det handlar om biskopar eller rondellhundar. Inga jämförelser i övrigt.

Dagen
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagens Nyheter
Expressen
Expressen
Sydsvenskan
Helsingborgs Dagblad
Newsmill
............................................................................
*

Grattis till uppdraget. Grattis till er som är valda med förtroende. Nästan 85 procent eller lite mer än 6 miljoner människor tror att just ni har bäst förutsättningar att forma ett gott nu och en god framtid för oss alla. Det är stort att bäras av ett sådant förtroende. Och uppdraget har ni tillsammans. Inte var och en. Väl valda så ingår ni i ett sammanhang där era gemensamma ansträngningar väger tyngre än vars och ens egen vilja. För det är väl just så demokrati fungerar? Då handlar det om att lyfta blicken från det egna till det gemensamma. Blicka utöver Bastuträsk, Tomelilla, Göteborg, Grästorp, Husum och Visby. Politik som i en översättning betyder det gemensamma livet i staden. Så handlar det om att lyfta blicken ytterligare en bit, för vi lever inte i vårt eget enbart. Vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster.

Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan. För det är väl så demokrati fungerar?

Vi har lyssnat på bibeltexter. Nu var det inte den svenska riksdagen som Paulus skrev till utan en grupp människor i staden Thessaloniki. Till dem sa han: Vi vädjar till er att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning. Och så fortsätter han med rådet: Släck inte anden, pröva allt, ta vara på det som är bra. Det är ord också till oss alla som har röstat och till er alla som valts med förtroende.

Salomo i sin vishet skrev inte heller till den svenska riksdagen, men ändå kan det bli ord till er: Gud är vägvisaren till visheten. Gud leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Visheten – hon som med sin konst har format allt. Ord av nåd mer än av krav. Allt hänger inte på mig själv eller på mitt parti.

När Jesus närmade sig Jerusalem och lärjungarna ljudligt lät sin glädje höras, bad en grupp fariséer att Jesus skulle huta åt sina lärjungar. Se till att de höll tyst. Man undrar varför de inte kunde tala med lärjungarna direkt. De var ju ändå vuxna människor. Och svaret de får är: Om de tiger kommer stenarna att ropa.

Vad var det som de hade varit med om på vägen. Jo, bland annat att en blind man botades och kunde leva sitt liv helt och fullt. Och så mötet med den föraktade tullindrivaren Sackaios. Han som klättrade upp i trädet för att kunna se, men kanske också för att gömma sig. Till den blinde mannen sa Jesus: Vad vill du att jag ska göra för dig? Till Sackaios sa han: Kom ner från trädet, jag vill gästa ditt hem. Möten i ögonhöjd, med ögonkontakt, i samtal, som betydde livslång förändring för både den blinde och Sackaios. Det var detta lärjungarna hade varit med om. Den stora förändringen för två människor. Det var därför de inte kunde hålla tyst med sin glädje. Och om de ändå hade tystats, hade stenarna ropat om det viktiga i den stora förändringen. Förändringen som bokstavligen blev livsavgörande.

Det är de livsavgörande förändringarna för människor som är en stor del av ert uppdrag. Och i det aldrig komma så långt ifrån oss som ger er mandat att ni upphör att möta i ögonhöjd, att ni aldrig upphör att ropa ner någon från trädet och säga: Jag vill tala med dig. Höra någons rop och säga: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.

Med det får vi fortsätta nuet, mot framtiden.

Eva Brunne
biskop Stockholms stift

© Copyright Svenska kyrkan 2010

Elisabeth Gerles forskningsanka

Igår fick jag hem Elisabeth Gerles bok ”Farlig förenkling – religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna”. Jag roade mig med att läsa referenserna. Till min förvåning upptäckte jag att artiklar från Aftonbladet/Helle Klein, Nationalencyklopedin och Seglora smedja insorterats under artiklar från Humanisternas ordförande. Klantigt, men jag antar att det helt enkelt rörde sig om brådska och slarvig korrekturläsning.

Men värre skulle det bli. Nämnde ordförande publicerade den 25 oktober 2009 en artikel på sin blogg (och på Newsmill), som Gerle påstår har titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand". Hur kan en adjungerad professor i etik tillåta sig att inte dubbelkolla vad hon tillskriver sin meningsmotståndare? Hur står det till med den egna etiken när man gör missar av det här slaget? Och varför i herrans namn ringde inte varningsklockan hos Gerle, om hon nu fått för sig att det var så titeln löd?

För övrigt är det intressant att notera att Gerle ansett sig behöva 485 noter och 185 referenser, för att leda i bevis ett påstående hon inte kunna ge ett enda konkret exempel på. Men mer är kanske inte att begära när en religiös ska försöka göra forskning av sin tro? Kvack, kvack!

DN Debatt

Elisabeth Gerle tar simborgarmärke i det oregerliga idéhavet

Rev. 10.10.30


Elisabeth Gerles bok vittnar om Svenska kyrkans kris

För några år sedan myntade författaren och religionskritikern Lena Andersson uttrycket "Det oregerliga idéhavet":

"Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds "ofattbara storhet"."

Den här hösten har etikforskaren vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerade professorn i etik, Elisabeth Gerle, tagit simborgarmärke i detta oregerliga idéhav.

Gerle gör detta med sin bok "Farlig förenkling - Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna."
Jag hade hoppats på något rejält att bita i, men boken visar sig bestå av en salig mix av referenser och påståenden. Texten saknar flyt och halvtänkta tankar sveps i dimridåer. Slutsatser dras som refererar till - ingenting. Den är slarvigt korrekturläst med stavfel, felaktiga årtal och referenser under fel rubrik.

Och så inte minst denna skrattretande fadäs att tillskriva Humanisternas ordförande en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand"? En professor i etik borde nog vara lite varsammare om sitt rykte än att låta en sådan sak slinka igenom korret. Har Gerle skrivit boken för att stärka sina aktier inför det stundande biskopsvalet i Visby stift? Det skulle åtminstone förklara brådskan. Ämnet däremot öppnar för spekulation om underliggande - kanske omedvetna - motiv.

I sin presentation av boken skriver Gerle: "Våra ord är en spegel av det samhälle vi lever i, de skapar också framtidens samhälle". Detta menar hon är viktigt att analysera. Efter att ha läst boken infinner sig en misstanke att detta använts som förevändning för något annat, men det görs ändå en hyfsad ansats att titta närmare på respektive organisations vokabulär. Hos SD hittar Gerle ord som folk, folkkyrka, kultur, fosterland, fosterlandskärlek och kristen. Ord som ska föra tankarna till ett homogent folk och ett ideal i opposition mot det mångkulturella. Föga överraskande, alltså.

Hos Humanisterna finner hon ord som humanism, pluralism, mångkulturellt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, icke-diskriminering, ateism, icke-teism. Men nu blir det lite spännande: Även dessa skulle alltså vara ord som Gerle menar "bidrar till förenklade fiendebilder som bidrar till att skapa en bild av det svenska och av det normala som utesluter både religiös och kulturell mångfald"?

Hur som helst är det Humanisterna Gerle vill ha med sig in i gemenskapen: "Här finns alltså ett stort gemensamt intresse som gör att kristna och sekulära humanister kan förenas med judiska och muslimska företrädare för mänskliga rättigheter och demokrati. Den stora frågan är om Humanisternas sätt att driva sina argument underlättar för sådana breda allianser att värna mänskliga rättigheter och demokrati eller inte." Alliansen är önskvärd, även om Humanisternas "sätt" ifrågasätts: Goda demokrater, men utan vett att bete sig med den önskvärda artighet och finess som förväntas i religiösa sammanhang?

Gerle lutar sig ofta mot den tyske filosofen Jürgen Habermas: I den postsekulära tiden ska religionen hävda sig i en alltmer sekulär omgivning. De religiösa samfunden ska fortbestå och få samhällets erkännande för sitt bidrag till reproduktionen av önskvärda motiv och attityder. Troende och icke-troende ska gemensamt uppfatta samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess. Kyrkan ska kort sagt återupprättas genom den nytta den gör och därmed garanteras fortleva i framtiden.

Det är här jag börjar undra om det finns andra skäl än vad Gerle själv framfört, för att skriva sin bok? Gerle skriver:

" .../från vitt skilda utgångspunkter kan man finna argument som i sin renodling synliggör sätt att tänka och tala som kan ha icke önskvärda effekter för ett framtida samhälle."

Gör ett tankeexperiment och byt ut några ord: ".../ icke önskvärda effekter för en framtida kyrka."

Är det så enkelt som att Gerle ber för sin sjuka mor? För när biskop Eva Brunnes ord jagar SD ur Storkyrkan, samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund sätter psalmsång på schemat, kommer frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan att ställas på sin spets för många.

Svenska kyrkan torde med vånda åse hur just SD gläds över kyrkans roll som nationellt identitetsskapande symbol. Ty med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender. En svårsmält insikt borde dessutom vara det faktum, att den grupp SD adresserar med stor sannolikhet kommer att utgöra de sista entusiasterna. Utöver att många medlemmar de närmaste åren kommer att begrava sig ur kyrkan och allt färre döpas in i den, kommer ett stort antal att gå ur på egna ben.

Här är Humanisterna i hög grad aktiva och åsamkar ekonomisk skada som ifrågasätter om det inte finns bättre användning för tusenlapparna man sparar vid ett utträde? Faran för kyrkan ligger i att det är bland de yngre, välutbildade och icke-troende, som det finns risk för stora medlemsras. Samma grupp har insett att demokrati och mänskliga rättigheter inte heller nödvändigtvis måste sponsras via kyrkoskatten.

Kanske är det svaret på varför Gerle fann det mödan värt att skriva en hel bok för att med långsökta samband koppla ihop Humanisterna med Sverigedemokraterna? Var det bara ett desperat försök att leda bort uppmärksamheten från en kyrka i kris? I så fall har Gerle misslyckats.



Elisabeth Gerle medverkade i Debatt DN 11/9

Elisabeth Gerles forskningsanka
Dagens Nyheter
Dagen




.

Respektlös Björn Ulvaeus missar poängen

När Fan blir gammal blir han religiös. Eller åtminstone lite lagom kyrksam? Många lär ha tänkt tanken och skakat på huvudet i förundran den dagen Björn Ulvaeus gick ut på Expressens debattsida med följande rader:

”Men jag har en känsla av att Humanisterna, som jag är medlem av, intar ståndpunkten att vi i Sverige ska undvika att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag håller inte med om det. Jag tror inte på det där med kränkthet. Den är överskattad. Om budskapet i psalmerna skaver får man väl slå dövörat till eller konstatera att de stackarna som sjunger inte har förstått hur missledda de är. För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten.”

För Ulvaeus är det viktigt att kyrkobesöket på skolavslutningen legitimeras. Så vad är väl då enklare än att hänvisa till andra delar av vårt kulturarv? Ulvaeus tar således spjärn mot andra sagor och myter som vi lever med i våra fantasivärldar - men undviker nogsamt att påtala deras harmlöshet:

”Tolkien och jag gör en överenskommelse så fort jag vänder första bladet att nu är hans saga min verklighet tills jag lägger ifrån mig boken”.

Eja vore det så enkelt. Själv är jag uppvuxen med både Pippi Långstrump och Kalle Anka och deras fantasivärldar har naturligtvis berikat mitt liv, i likhet med många andra fantasivärldar jag blivit delaktig igenom litteratur, musik, och bildkonst. Men alla har de också det gemensamt, att jag besöker dem frivilligt utan överhetens propåer och pekpinnar.

För här finns ett dilemma som Ulvaeus väljer att bortse ifrån: Den kristna mytologin är en vital och bärande del i en maktstruktur som varit påtvingad. Effekterna av den religionsfrihet vi fick 1952 naggas i kanten när skolan tar på sig ansvaret att fösa folket in i kyrkobyggnaden igen. Att Ulvaeus inte bryr sig ett vitten om myternas sanningshalt får stå för honom. Den tankens frihet har vi alltid haft, även i tider då det uttalade ordet kunde skicka en fritänkare i fängelse.

Frågan vad folk genom historien faktiskt har trott på, kan vi därför på goda grunder lämna därhän. Så länge de kristna myternas företrädare finns representerade i den utövande makten, bör vi ändå hantera frågan med försiktighet. Det är förvisso ett av kyrkans uttalade mål att göra landets skolbarn förtrogna med kyrkan, dess företrädare och tro, i syfte att betrakta den som en normalitet och del av den nationella identiteten. Men att ha kunskap om landets historiska religiösa kulturarv är inte detsamma som att praktisera det nu och i framtiden. Snarare är det en viktig del av begreppet religionsfrihet, att ha rätt att vända kyrkan ryggen och praktisera ett sekulärt liv.

Ingenting hindrar Ulvaeus att själv ta med sig sina barn och barnbarn till kyrkan. Men det är respektlöst av honom att förvänta sig att andra ska vilja göra samma sak. Likaså visar Ulvaeus prov på en märklig retorik kring begreppet ”kränkning”, något som i det här sammanhanget enbart förmodas riktat mot den invandrade muslimen. Jag skulle snarare vilja återföra frågan om kränkning till hans egna ord när han skriver: ”jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten”. Vad är det om inte ett tämligen kränkande omdöme om en religiös kult och dess heliga rum?

Inte heller jag tror på de religiösa myterna. Men jag respekterar att det finns människor som faktiskt tror på dem. Jag respekterar att tron på dem har en självklar hemvist i kyrkobyggnaden, där rösterna som ekar mellan väggarna berättar om det man faktiskt håller för sant. Att då som sekulär sätta sig i kyrkbänken, är lika falskt, kränkande och skenheligt som att öppet bejaka uppfattningen hos den som på fullaste allvar tror på existensen av tomtar och troll. Sen må ”Den blomstertid…” vara hur vacker som helst. Första versen saknar för övrigt referens till vare sig Gud eller Jesus, och kan därför lika väl sjungas på en avslutning i skolan.


Expressen
Dagen om en skolavslutning med bön och välsignelse
Humanistbloggen

Svenska kyrkan anpassar sig till realiteterna

Månne kan man ana en trend. Tidningen Dagen rapporterar om ännu en av dessa lekkyrkor som börjar dyka upp runt om i landet.
I likhet med så många andra av Svenska kyrkans kyrkobyggnader är den fortfarande i största laget för en ordinär gudstjänst i medelstor landsortsstad, men den är faktiskt avsedd att öka intresset för kyrkan hos svenska småbarn. Målgruppen är högt prioriterad av kyrkan, helt oavsett att småbarn numera i princip är den enda grupp i samhället som i kraft av sin ringa ålder och föräldrarnas barnpassningsbehov ännu inte hunnit vända den ryggen. Tror ni mig inte? Ska vi slå vad!

I lekkyrkan ska barnen leka präst eller biskop. Det kan bli riktigt kul. Kommer de, i likhet med andra ouppfostrade och osnutna små vildbasare, att säga fula ord eller kanske till och med vara dumma mot varandra? Tanken är hur som helst att de ska lära sig att leka tro berättar Marie Persson som är församlingspedagog i Slottsstadens församling i Malmö.

Med rätt kläder och rekvisita ska barnen genom leken alltså få lära sig mer om kristen tro och kyrkans uppgift. På söndag är det invigning av lekkyrkan, och det kommer att ske efter högmässan i S:t Andreas kyrka. Efter högmässan följer en procession där barnen får gå i täten för att få vara med och inviga den unika lekstu... jag menar, det unika kyrkbygget S:ta Katarina.

Sen är det fritt fram för Malmökidsen att leka dop, bröllop och begravning. Lika barn leka bäst och bestialiska barn leka lik. En viss förväntan infinner sig: Vem ska få spika upp lille Kalle på korset?


En annan lekkyrka
Och ännu en lekkyrka
Och ytterligare en lekkyrka
Öland har sin egen lekkyrka
Och här kan man gå på kurs i lekkyrkebygge
.

Alternativ skolavslutning i Transtrands kyrka

Nu börjar det svänga rejält i den eviga följetongen om skolavslutningar i kyrkan. När Skolstyrelsen i Sälen och rektor Inga-Maj Fjällborg bestämt sig för att kunskapsskolans avslutning inte bör firas i hittepågudens tempel, tar det hus i helvete i bygden.

För är det något som gör folk ilskna, så är det att förnekas att gå till kyrkan i sällskap av motsträviga ateister och annat löst folk. Och det har de ju på sitt sätt helt rätt i. För ska man åberopa tradition, så är tvånget en omistlig del. Så sent som i mitten av förra seklet hade vi faktiskt inget val. Det var kyrkan som gällde. Basta! Det är jävlar anamma en tradition värd att försvara! Är det något det här landet behöver så är det tvingande traditioner och kyrkstockar.

Så när man som utsocknes, och på behörigt avstånd, tar del av dalkarlarnas senaste uppror händer plötslig något: Jag ser att det planeras en alternativ avslutning i kyrkan, helt utan skolans inblandning. Men det är ju strålande! Alla har naturligtvis rätt att gå i kyrkan så mycket de vill. För säkerhets skull har man meddelat rektorn att man går ditt: Pillutta dig, Inga-Maj, vi går i kyrkan så mycket vi vill! Typ.

Vore jag rektorn skulle jag dra en suck av lättnad över att bygdens folk äntligen insett att det där med kyrkobesök trots allt bör vara en privat angelägenhet, kalla det sedan skolavslutning, om det känns bättre så. Inga-Maj Fjällborg bjuder nog på det. Sen får vi se vad som händer när kyrkans präst ställer upp och medverkar med en hemlig grupp föräldrar i vad som verkar bli organiserat skolk på obligatorisk skoltid. Vi har därmed fått en riktig cliffhanger i följetongen.

Kanske skulle detta annars kunna bli lösningen på fler orter? Kanske kan det också innebära ett uppsving för kyrkan? Vad är bättre för Svenska kyrkan än att en hord bindgalna föräldrar och barn ställer sig och skriker att de vill till kyrkan? Öppna kyrkporten på vid gavel och ta chansen!! Har kyrkan tur kanske dessa besökare kommer dit både oftare och spontant i framtiden.

För det kan väl aldrig vara så illa att detta med kyrkobesök blir attraktivt bara när man får tillfälle att tvinga med sig motspänstiga ateister in i kyrkorummet? Att med traditionen som argument få hänge sig åt ett stillsamt och folkhemskt religiöst förtryck av de som inte känner sig komfortabla i kyrkorummet? I så fall har åtminstone Svenska kyrkan fått ett delikat problem på halsen.

Expressen
Dagen

En präst som håller på traditionerna
Dagen

Sotenäs politiker tar makten över rektorerna
.