fredag 28 december 2012

SvD Brännpunkts devota hyllning till Aron Modig (KD)

Idag dyker det här upp i Svenska Dagbladets ledarblogg. Hur ska man tolka det? Som en moderlig klapp på huvudet till en duktig pojke som uppfört sig på önskvärt sätt? En välvillig och lite aningslöst utdelad guldstjärna för gott uppförande och en vink till läsaren, att här hittar ni mera, om ni skulle ha missat något när det begav sig?



Det är ett faktum att kristna intressen har fina förutsättningar att exponera sig i Svenska Dagbladet. Det är lika mycket ett faktum att det är svårt att få en replik publicerad. Märk väl: Jag ställer inga krav på att bli publicerad. Däremot förväntar jag mig att någon ska få tillfälle till replik, då kristna företrädare och politiker ägnar debattutrymmet åt historierevisionism och allehanda religiösa särintressen.

Den 2 december firade kristendomen triumfer i SvD. Maria Ludvidsson kunde naturligtvis stå oemotsagd på ledarsidan men biskop Antje Jackelén fick dessvärre fick göra detsamma på Brännpunkt. Mitt svar kom på Newsmill. Den 22 december fick två kristdemokrater tillfälle att oreplikerat vältra sig i sentimentalitet och dumheter på Brännpunkt. Mitt svar finns här.

Svenska Dagbladet är naturligtvis i sin fulla rätt att råda oinskränkt över sin egen debattsida. Det är ingen rättighet att bli publicerad, vare sig i debattartiklar eller i en efterföljande replikväxling. Däremot är det kanske inte så smart av SvD att låta en seriös debattsida framtona som en enkelriktad megafon. Brännpunkt riskerar att framstå som tråkig.

Det är just den hårda debatten som lockar en läsare till en tidning. Vad politiker (KD) och biskopar tycker, är sällan nyheter för läsaren och kan dessutom framstå som aningen enahanda om det inte får bemötas.
När tidningsdöden nafsar redaktionerna i hälarna, kanske man borde skänka en tanke åt de gamla trotjänarna? Korsorden och de verbala fighterna på insändar- och debattsidorna har trots allt sin trogna publik.

SvD

SvD
.....................
Betydligt roligare med UNT som först släppte fram Mikael Oscarsson (KD) i en debatt och sedan gav utrymme för två repliker: Min och Anders Lindströms
.....................

Tillägg 29 december.
Kaj Scheuler i SvD Litteratur om Salman Rushdies memoarer "Anton Joseph", en av årets viktigaste böcker enligt Scheuler, men också en bok som hamnat i skymundan:

"Ateisten Rushdie gör en skillnad mellan individens rätt till religiös tro och samhällets och statens vilja att pådyvla medborgarna religiös lydnad. Av självklara skäl – fatwan mot honom – vänder sig muslimen Rushdie i första hand mot politisk islam men hans resonemang är relevanta även inom andra samhällen och andra religioner, för runt om i världen blir det allt vanligare med religiösa utövare som ställer större krav på politiskt inflytande.

Vi såg det i det amerikanska presidentvalet, vi kan spåra det i det fastlåsta läget i Mellanöstern och i Europa som en del i uppsvinget för främlingsfientliga rörelser. Även i Sverige, där vi lever i villfarelsen att vi sekulariserat bort religionen, blir religiösa frågeställningar en allt viktigare del av politiken. Salman Rushdies memoarbok ger intellektuellt bränsle till den allt nödvändigare debatten om religion och politik"

torsdag 27 december 2012

Ulvaeus gör Humanisterna en Björntjänst

"– Och jag förstår inte dem som i skarpa ordalag kritiserar att det sjungs psalmer under skolavslutningar i kyrkor. Vem kan reta upp sig på ”Den blomstertid nu kommer”? Jag har aldrig störts av de religiösa inslagen och förstår inte att någon kan göra det.
– Jag tycker om allt som ger ett skimmer åt vår ibland gråa vardag. Den kristna kulturen har inneburit just ett sådant skimmer vid hög­tider, skolavslutningar, julottor och liknande. Om jag flyttat till ett muslimskt land skulle jag aldrig tvekat att låta mina barn vara med om en skolavslutning i en moské. Jag ser inga som helst problem med det."

.............................
Mer debatt här

söndag 23 december 2012

Hög tid att förringa (KD)

Andreas Carlson, riksdagsledamot (KD) och Ola Mårtensson, handläggarchef och biträdande verksamhetschef (KD) har gått ut i en debattartikel på SvD Brännpunkt 22 december. Här får vi oss till livs ännu ett ambitiöst försök att definiera världen ur kristdemokratiskt perspektiv. Som vanligt kraschlandar även detta försök i en kletig sörja av desperat historierevisionism och sentimental gottköpsdemagogi:

"Men de kristna högtiderna och traditionerna bär något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram. Nämligen; dessa traditioner är viktiga just för att de är kristna, för att de berättar något om vårt land, vår kultur och vår historia och för att det berättar om kristendomen - religionen och traditionen på vilket vårt land är byggt. Vårt samhälle står på de värderingar som är de mest centrala i Bibeln, det är inget som vare sig går att förringa eller nonchalera. Tio guds bud och omtanken om nästan är i mångt och mycket grunden för vårt rättsmedvetande och grunderna i vår lagstiftning"

Än en gång koketterar några kristdemokrater med en fejkad okunskap. Jo, jag är tämligen övertygad om att de driver med oss, alternativet vore illavarslande. Skulle verkligen en offentligt försörjd och folkvald riksdagsledamot (KD) inte veta att det första budordet har upphävts av grundlagens RF 2:2?? Du får faktiskt ha vilka gudar du vill - eller ingen alls! Du behöver inte heller delta i religiösa traditioner om du inte vill.

Fakta är att en tredjedel av Sveriges befolkningen står utanför Svenska kyrkan. Kyrkoordningen kan jämställas med stadgarna i en ideell förening och har bara har relevans för medlemmarna. Man kan inte först avskaffa statskyrkan, för att några år senare dyka upp som gubben ur lådan i debatten och försöka eliminera konsekvenserna av beslutet. Detta bekymrar inte Carlson & Mårtensson som ogenerat förkunnar:

"Så här i juletid ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga gymnastiksalar."

Men notera att just kristdemokraterna har för vana och oundgänglig tradition att betona familjens frihet i det egna partiprogrammet:

”Vi vill flytta makten från riksdags- och kommunpolitiken till föräldrarna. Staten och kommunerna ska skapa valmöjligheter, inte välja åt familjen.” 

Vore det inte klädsamt om detta även omfattade den enskildes religiösa val och hur familjerna vill fira sina traditioner?

Andreas Carlson (KD)



















Icke, då. Här ser vi tvärtom hur kristdemokraterna väljer att peka med hela handen och helt inkonsekvent går emot sitt eget partiprogram. Ändamålet helgar medlen, resonerar Partiet. När det gäller kristna seder och bruk och traditionernas bevarande så vet varje god kristdemokrat vad som gäller: Kollektivanslutning, i Jesu namn!

Häri ligger problemets kärna: Inom ett så privat och känsligt område som religionen, förbehåller sig dessa debattörer rätten att diktera att andras barn ska lära sig och förvalta de religiösa traditioner som kyrkans medlemmar inte längre ids ta ansvar för själva. Det är faktiskt riktigt fult gjort. För inte skulle väl politikerna välja åt familjen? Va??

Vi har förvisso en skattefinansierad kyrkoantikvarisk ersättning, som bland annat ska täcka kostnaderna för läckande kyrktak. Att kyrkan också lider av ett medlemsläckage är inte lika lätt att åtgärda. Faktum är att det var lagen om religionsfrihet 1952 som så att säga ”drog ur proppen”. Resten är historia. Folket röstar med fötterna och varje år lämnar lika många kyrkogemenskapen som det bor i Visby stift.

Kristdemokraterna verkar sedan en tid tillbaka försöka etablera någon sorts ”traditionsantikvarisk ersättning” inom den allmänna skolan, men missar att frågan redan kringgärdas av ett regelverk. Det är skollagen som säger att skolan ska vara icke-konfessionell. Strikt tillämpat betyder det att skolan inte ska beblanda sig med religion överhuvudtaget, annat än som objekt för studiebesök och kritiska studier på lektionstid.

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Med stor sannolikhet betackar sig även Svenska kyrkan för kristdemokraternas politiska ansatser att bli förknippade med tvång och kollektivanslutning. Medlemsläckaget, eller om man så vill, "medlemsinkontinensen", bör hanteras med diskreta åtgärder.
Om tonen hårdnar, skapas incitament för ännu fler att lämna kyrko- gemenskapen. Att som artikelförfattarna, göra politik av denna fråga har därför ingen framtid utan riskerar att bli kontraproduktivt.
Även det är, på sitt sätt, en konsekvens av religionsfriheten.

Ett utmärkt blogginlägg som säger det som behöver sägas 

SvD 
SvD

Ragnar Persenius kallar mig religionsfobiker

Uppsalabiskopen Ragnar Persenius är en lurig herre. I väntan på ärkebiskopens stundande pensionering har han profilerat sig genom att föreslå nya och kreativa strategier för att produktplacera Svenska kyrkan i den allmänna skolan.

Första gången jag uppmärksammade honom var då han skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om kyrkliga skolavslutningar. Den som inte var uppmärksam kunde förledas att reagera positivt på det han skrev, då den inledande delen avslöjade en oväntad insikt för att komma från kyrkligt håll:

”Nu lever vi sedan länge i ett mångreligiöst, multietniskt och värderingsmässigt pluralistiskt samhälle. Kan vi då ha skolavslutningarna i kyrkan kvar? Nej, inte utan att göra våld på oss själva som kyrka eller på ett okänt antal elever och lärare.”

Det skulle visa sig att detta var en inledande undanmanöver i syfte att förvilla läsaren. Den som orkade läsa vidare fann att Ragnar Persenius inte på något sätt hade givit slaget förlorat. Eller som en luttrad förälder konstaterade: ”Stänger man skoldörren för Svenska kyrkan, så hoppar de in genom fönstret.” En träffande bild som också bekräftas av Ragnar Persenius som fortsatte:

”Det finns andra möjligheter att bidra till fördjupad kunskap om kristendomen och ge erfarenheter av kyrkans liv. Genom medverkan i lektioner på skolans villkor, dialog i skolan om värderingar och människosyn samt inbjudningar till studiebesök bidrar församlingen till att skolan kan fullgöra sin uppgift att ge kunskaper om religion och kulturarv. 

Då kan eleverna med församlingens medverkan få fördjupade kunskaper i skolan. Och genom kompletterande erbjudanden till förskola och skola kan barn och ungdomar ges möjlighet att i församlingen verkligen lära känna kyrkans tro och liv inifrån. Då kan de få personlig erfarenhet av kristen tro i församlingen. Då sker ingen sammanblandning men däremot samverkan utifrån olika roller.

Alltså, byt ut skolavslutningen före jul mot en inbjudan under advent till en andakt i kyrkan! Ersätt skolavslutningen inför sommarlovet med andra erbjudanden under året då eleverna får lära känna det som sker i församlingen vid de stora högtiderna och de avgörande tillfällena i livet. De som vill får komma, medvetna om att vi läser ur Bibeln, ber och välsignar.”

Ragnar Persenius har återkommit i ämnet i en artikel i Kyrkans Tidning. Problemet är att han nu vinglar fram som en drucken mellan argumenten och inte verkar veta vilken fot han ska stå på:

”Ett skäl är att kyrkobyggnaderna, adventssamlingar och skolavslutningar hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi.”

Varför är det bra om vi hittar till kyrkan? För att vi betalar skatt till kulturminnesvården? Hur många fler ställen ska vi besöka som vi betalar skatt till? Med vilken rätt ska vi kallas religionsfobiker som valt att lämna kyrkan och som vill bli respekterade för det? Frågorna hopar sig alltmedan biskopen ångar vidare. Men så börjar han tryffera sin text med retoriska alibin som:

”Ett helt annat alternativ är att inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.”

”Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta”

Hyckleriet firar triumfer. För kyrkans egen verksamhet har aldrig varit stängd för någon. Persenius och kyrkans dilemma är ju att ingen går dit frivilligt. Syftet är att invagga läsaren i ett bedrägligt lugn och att förse texten med brasklappar att hänvisa till, i händelse av kritik. Nåväl, läser man fortsättningen, så ser man att agendan inte har ändrats. Tvärtom:

”Låt oss ta vara på möjligheterna! Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka till en tid då kyrkan kunde bestämma villkoren utan att finna en bra samverkan mellan kyrkan och skolan i en ny tid. Det fungerar redan alldeles utmärkt på många platser. Vi kan hjälpa skolan i dess uppgift.”

"....bestämma villkoren...?" Kommentar överflödig (och min goda uppfostran förbjuder mig att sätta mina spontana associationer på pränt).  Och ska kyrkan verkligen ”hjälpa” skolan i dess uppgift? Det mesta tyder tvärtom på att kyrkan även i fortsättningen bör hållas på behörigt avstånd utanför skolan. Kyrkans självpåtagna roll som samverkanspart avslöjar gång på gång dess agenda.
Låt gärna kyrkan vara föremål för enstaka studiebesök med utrymme för förberedelse och uppföljning med kritiska frågor. Men låt det sedan stanna där. Den som vill uppfostra sina barn i kyrkans traditioner har fina förutsättningar att ta sig dit på egen hand. Skolan måste ta kontrollen över sin egen verksamhet och se till att hålla dörren ordentligt stängd för kyrkans ambitioner. Och för säkerhets skull kolla fönstren på samma gång.


fredag 21 december 2012

Till sist blev jag imponerad av Smålandsposten

Det är inte ofta jag blir imponerad av Smålandsposten, SMP.
Idag blev jag det. Eller - jag blev imponerad av deras debattredaktör Elisabeth Anderberg. Läs här så tror jag att du förstår vad jag menar. Det kom som reaktion på den här insändaren från Mörkmården:









(Debatten är inte dagsaktuell, men förtjänar uppmärksamhet)

Frimodiga bekännelser i skolkyrkofrågan

Jag blir alltid lika glad över dessa frimodiga kommentarer som visar att det minsann är religionen, jesusen och gudfadern som ska baxas genom skolans Pärleport på det att di små eleverna äntligen skola få skåda Ljuset. Glöm det där med traditioner. Här talar vi hard core och att ”himmelriket är nära” från några av den svenska kristenhetens medialt framträdande apostlar. Det handlar ytterst om det ljus och den uppenbarelse, som barnens fritänkande föräldrar så hårdnackar missunnar sina telningarna. Fy skäms oss.

Ty när det kommer till uppfostran i Herrans tukt och förmaning är föräldraansvaret satt på undantag. Så fint då att det finns en kader av pliktuppfyllda och självutnämnda missionärer som vet bättre. Bäst i klassen är utan tvekan tidningen Dagens Elisabeth Sandlund. Här talar vi barnatro och Guds vilja. Ren och oförfalskad. När Elisabeth Sandlund går igång på Adventsuppropet är det med stöd i Jakob och Jesu återkomst:

”Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång, presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så ett litet, litet frö. Ibland faller det på hälleberget eller bland tistlarna. Men då och då – hos ett barn, en förälder eller en lärare – kan det slå rot och börja gro.”

Men notera det där om tvånget i första meningen. Är inte kyrklighetens problem att allmogen faktiskt vägrar att infinna sig frivilligt i gudshuset? Bettan levererar dessutom en lika frimodig som avslöjande bekräftelse på att just omvändelsen är syftet med det omtvistade kyrkobesöket. Vilket alltså är precis det skolagens §6 säger att skolan inte ska ägna sig åt. Ajaj, här blev det poängavdrag i dressyrmomentet för Elisabeth Sandlund.

Nästa höjdpunkt i genren ”frimodiga men mindre strategiskt smarta bekännelser” finner man i Kyrkans Tidning där Karlskronaprästen Helene F Sturefelt presenterar en intressant historisk återblick över relationerna mellan skolan och kyrkan.

Artikeln är intressant och läsvärd för den historieintresserade. Betyget skulle utan tvekan bli godkänt - om nu inte prästen valt att ta ett lika kronologiskt som logiskt skutt mellan år 1930 och nutid i sin slutsats och sammanfattning. Det var en fatal miss, enligt min mening. Vän av ordning brukar ju hävda, att den ovillkorliga religionsfriheten år 1952, så väl som kyrka-statseparationen år 2000, i något avseende bör avspeglas inom den allmänna skolan i dess relation till det numera fristående trossamfundet Svenska kyrkan. Det tycker inte Helene T Sturefelt. Hon refererar till den numera berömda ”religiösa beröringsskräcken”, och menar att:

 ”svårigheten att hantera religiösa uttryck blir allt större i takt med att den religiösa analfabetismen breder ut sig i landet. Är det för att vara politiskt korrekt? Mot vem, iså fall?”

Inte nog med att prästen Helene F Sturefelt menar att dagens skolelever ska lära sig att hantera religiösa uttryck – vad nu det betyder. De ska dessutom bli religiöst ”läskunniga” om jag förstår liknelsen rätt. Väl inlindat lyckas F Sturefelt dessutom lirka in muslimerna i debatten. Knepet är välkänt. Svaret är att det, om något, är korrekt att inte bråka med oss tre miljoner som faktisk inte tillhör Svenska kyrkan. Vi har valt att stå utanför. Låt oss göra det oavsett om vi är muslimer, ateister eller något annat. (Läs gärna om den sista meningen. En tredjedel av landets befolkning tillhör inte Svenska kyrkan och ingen har någon som helst rätt att efterforska vilken livssyn vi har)

Men F Sturefelt är inte den som ger sig, utan presenterar ännu en logisk kullerbytta, värd att uppmärksamma:

”När skolan idag vill klippa bandet bakåt med sina kristna rötter, då går skolan emot sig själv och hela sin uppgift, nämligen att ge kunskap. Oavsett vad vi tycker eller tror, så är kristendomens mänskosyn det som byggt upp landet, både vad gäller sjukvård och skolväsende.

Men då handlar det faktiskt om skolväsendets historia. Om den kunskapen ska förmedla så bör det ske i klassrummet. Kunskapsförmedling om skolans relationer till kyrkan genom historien, ska av lätt insedda skäl inte genomföras som en religiös praktik i en kyrka. Hur något av vikt i det ämnet skulle hinnas med på en adventssamling eller en skolavslutning är en gåta. Att skolan skulle ”gå emot sig själv” är dessutom ganska förolämpande, då skolans kunskapsförmedling inte heller ska vila på kristna dogmer.

Men Helene F Sturefelt har fått upp ångan och fortsätter:

”Därför, och nu kommer min poäng, borde det vara en självklarhet att skolan har sina terminsavslutningar just i kyrkan, som påminnelse för allt vad kyrkan betytt för landets utveckling! Självklart skall prästen be, läsa evangeliet och ge den välsignelse som gett människor andligt djup och vägledning under långa sekler!
De som sitter i kyrkan väljer att lyssna eller inte lyssna, såsom det också har varit i alla tider… Därför, mina vänner, kan skolan släppa sin nervösa religiösa oro, och istället luta sig mot dagens mänskliga rättigheter till religion, i respekt för sin egen historia.”

Sällan har jag sett ett så oförblommerat argument för att den kyrkliga skolavslutningen ska vara en tribut till ett historiskt förhållande. Sällan har jag sett en sådan förnekelse av det faktum att religionsfrihet även betyder frihet från religion.

Frågan är också om prästen vid skolavslutningen kommer att kunna presentera hela denna historiska bakgrund? För prästen Helene T Sturefelt räcker det antagligen att vi alla spelar med i en charad och låtsas att kyrkan fortfarande är skolans huvudman.

Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Texten är publicerad på Newsmill under rubriken:
Respektera oss som valt bort Svensk kyrkan

söndag 9 december 2012

Voffo gör di på dette viset? (Favorit i repris)

Ibland händer det att jag trillar in på ett gammalt inlägg och ser att det har relevans för en aktuell debatt. Jag tar mig därför friheten att recycla den här texten från den 25 november 2009. Faktum är att den är lika högaktuell idag som då jag skrev den.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Voffo gör di på dette viset?

Det var ingen tillfällighet att jag satte Astrid Lindgrens berömda rumpnissecitat: ”Voffo gör di på dette viset?” som devis på min blogg för en tid sedan. Det var helt enkelt den frågan som hela tiden dök upp i huvudet i takt med att jag läste in mig på olika religiösa grupperingars åsikter i olika frågor.

Nu ligger som bekant mitt huvudfokus på vad som händer i skolans värld. Men det spelar ingen roll om det råkar handla om religiös infiltration i skolan eller något annat, för frågan infinner sig ändå. Jag har i alla fall lärt mig att svaren faktiskt kan variera ganska mycket, beroende på vilken grupp man väljer att studera.

Det här är de fyra huvudkategorier som jag har noterat:
  1. Frikyrkorna. Verkligt troende som vill missionera. Tror på Gud och Jesus. Lättast att bemöta då de hela tiden frimodigt avslöjar sina avsikter. Känns igen på den uppspärrade blicken och det krampaktiga leendet. Uppskattar att sådana som jag bloggar, då det motiverar och legitimerar dem i deras livsuppgift som kristna martyrer.

  2. Svenska kyrkan. Lider svårt under snabbt vikande mark- nadsandelar, vilket kräver kraftfulla marknadsförings- insatser för att behålla medlemmarna. Drivs i första hand av ekonomiska incitament. Leds av en ärkebiskop som tror på Gud och som bara blir arg då staten inte hostar upp tillräckligt med stålar till hans läckande kyrktak. Svår som grupp att bemöta i den icke-konfessionella skolans värld, då kyrkan inte längre självklart betraktas som konfessionell. Kännetecken: Prästerna har ofta partibok (S) och problem att uttrycka sig i skrift.

  3. Sverigedemokrater. Som art tillhör man den grupp organismer som trivs och frodas i fukt och skugga under stenar. Kryper fram när det skymmer. Ofta aktiva inom samfundet Kryptokristna. Tror på fullt allvar att skolavslutningar i kyrkan är en effektiv metod att motverka islamisering och muslimsk folkmajoritet i landet. Vägrar att acceptera metodens begränsningar, trots att alla tillgängliga fakta visar att skolavslutningar i kyrkan inte har någon som helst effekt på muslimers fertilitet. Kännetecken: Den politiska arenans kameleonter. Kan dölja sig under annan partibeteckning vid de mest oväntade tillfällen. Snabbförökade under rätt betingelser. Svårbehandlade och ingår ännu inte i försäkringsskyddet från Anticimex.

  4. Traditionskramare. Paradargument: ”Harmlöst, trevligt, gulligt och rart". Kännetecknas av ett utpräglat flock- beteende. Infinner sig lika entusiastiskt på alla kollektiva begivenheter, vare sig det handlar om mysiga skolavslut- ningar i kyrkan eller andra mysiga tillfällen då man kan klä sig fint. Kännetecknande för gruppen är att man unisont drar fram grillen när tidningarna trumpetar: ”Nu är det sommar, dags att börja grilla!!” Identifieras lättast på klädfärgen: Bubbelgumsrosa och somrigt vitt, ofta i kombination med blonderat hår och solariebränna. Den här kategorin är inte att leka med. En uppretad flock mammor 35+ kan faktiskt få präriens bisonoxar att framstå som domesticerade husdjur.
För att komma någon vart i skolkyrkodebatten med de här, måste man veta var man ska sätta in stötarna. Hittills har jag av lätt insedda skäl haft mest bekymmer med kategori fyra.

Skolavslutningen är ingen krishantering

Jag har en debattartikel på Newsmill idag. Tyvärr kan vi inte längre kommentera där. Den som vill är välkommen att göra det här istället.

 
Skolavslutningen är ingen krishantering

Biskop Antje Jackelén har gått ut i en märklig artikel, inte minst om man betänker hennes position inom Svenska kyrkan och att det hon skriver alltså förmodas kunna representera kyrkans officiella hållning och linje i frågan. Att flera av landets ministrar gör kyrkan sällskap, gör inte saken bättre.  Än märkligare är att SvD inte har givit plats för någon replik. Detta betyder att biskop Antje Jackelén i SvD Brännpunkt 2 december, tillsammans med biskop Martin Modéus i DN Debatt 25 november, i den senaste debattomgången om kyrkan och skolan står helt oemotsagda trots uppenbara felaktigheter och ibland rena förolämpningar mot oss som tillhör den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

Att flera av landets ministrar gör dem sällskap, gör inte saken bättre. Att som socialminister Göran Hägglund tala om ”tramsdebatt” sänker bara honom själv. Utbildningsminister Jan Björklund i sin tur hänvisar till ärkebiskop Anders Wejryds kommentar från en morgonsoffa i TV4: ”De har inget intresse av att tvinga på människor en tro” men glider oberörd förbi det faktum att eleverna inom det tvingande skolobligatoriet ändå tvingas till en kyrka, där, enligt en enkät i Kyrkans Tidning våren 2011, var tredje samling innehåller bön eller välsignelse, vilket avslöjar ett lagbrott. Den tredje huvudrollsinnehavaren i regeringens självutnämnda och frikyrkliga påkristningstrojka, civil- och bostadsminister Stefan Attefall, har redan förra sommaren utmärkt sig genom att tala om ”religiösberöringsskräck” och uttalat en vilja att riva upp skollagen i syfte att få in eleverna i kyrkan.

Frågan är nu, skulle skollagen kunna ändras i detta avseende? Nej. Visserligen är en ändring av lagen, till synes, den enda vägen att komma tillrätta med de upprepade lagbrott som nu sker med nämnda ministrars goda minne. Som bekant gäller att ”inget brott utan lag” så ett initiativ om lagändring i frågan, skulle inte vara någon överraskning i detta läge. Men denna lagändring ska prövas mot RF 2:2. och Europakonventionen. Komplikation är att ett ”Nej tack” faktiskt avslöjar något om ens religionstillhörighet, vilket gör att lagändringen står i strid med Europakonventionens artikel 9, och prejudikat i Europadomstolen. Dessutom skulle det vara att sparka in en öppen dörr, då en lagändring skulle kräva en skrivning om frivilligt deltagande. Men, märk väl, inget har någonsin hindrat kyrkan från att genomföra dessa arrangemang i egen regi. Tvärtom skulle kyrkans renommé må bra av att inte förknippas med tvång.

När vi ändå är inne på ministrar och politiker kan vi dra lite siffror och fundera över det där med legitimitet: I det senaste valet till riksdagen 2010 deltog 85% av de röstberättigade. I det senaste valet till Kyrkomötet deltog 12%.  Förra året, 2011, var antalet bäbisar som bars in i kyrkan och - icke tillfrågade - döptes till sitt medlemskap 59.000. Antalet som begravde sig ut ur kyrkan var 73.000. Antalet som gick ur kyrkan på egna ben var 54.000. Detta ger ett sammanlagt negativt netto på - 68.000 personer. Eller om man vill – betydligt fler än det antal som befolkar Visby stift. I mina ögon är det här en opinionsyttring.

Tillbaka till biskoparna och deras, oemotsagda, kommentarer i landet två största morgontidningar. Martin Modéus menar att Skolverket i sin tolkning av skollagens 1 kapitel, §6, om att utbildningen ska vara icke-konfessionell, här tar ”aktiva steg för att befrämja sekularism, vilket i praktiken är en annan religion.” Biskopen fortsätter sin utläggning: ”Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion. Att tolka livet och medvetet utelämna Gud är inte ett mindre religiöst förhållningssätt än att räkna med Gud. Det är ett annat religiöst förhållningssätt.” Förutom att uttalandet är häpnadsväckande, skulle det naturligtvis kunna ge anledning till en kommentar om proselytism, men det får anstå den här gången.

Biskop Antje Jackelén inleder sin artikel: ”Vad blir i längden kostnaden för ett undergrävt förtroende för en av de viktigaste och största aktörerna i det svenska civilsamhället?” Men hon vägra att inse att Svenska kyrkan inte är viktig för den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar. Snarare ser vi kyrkan som en av de mest vilseledande aktörerna. Hon gör också ett försök att leda i bevis att staten skulle stå i konflikt med sig själv i den här frågan. Men att kyrka-statseparationen och skolans kommunalisering har gått henne spårlöst förbi får vi ha överseende med. Inte ens en biskop kan avkrävas faktakoll och säkra källhänvisningar.

Hon hänvisar till lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, där det sägs att Svenska kyrkan ska bedriva en rikstäckande verksamhet: ”Ett av skälen till detta är att den rikstäckande och lokalt förankrade kyrkliga infrastrukturen är ovärderlig för staten, inte minst i kris- och katastroflägen. Här finns det snabb tillgång till personal med kompetens i krishantering, själavård och diakoni. Här finns rum, ord, närvaro, riter och hopp att tillgå som kyrkan är ganska ensam om och som görs tillgängliga för alla, oavsett medlemskap.” Men där glömmer Jackelén att skolavslutningar i kyrkan har mycket lite med krishantering att göra - åtminstone för eleverna. Civilsamhället står ganska väl rustat i det flesta fall och det inte alls säkert att en kristen krishantering för en icke-troende, är vare sig framgångsrik eller ens önskvärd.

Biskopen verkar inte heller känna till att Svenska kyrkans centralstyrelse i en skrivelse till kyrkomötet 1999, förutsåg att en konflikt kunde uppstå mellan en kyrkoordningsregel och den statliga lagstiftningen: ”Såväl den lagstiftning som avser trossamfund i allmänhet och Svenska kyrkan särskilt som den lagstiftning som gäller allmänt i samhället har således betydelse för kyrkoordningen och dess tillämpning. Lagstiftningen anger de ramar inom vilka kyrkoordningen verkar. Från ett konstitutionellt betraktelsesätt är kyrkoordningen givetvis underställd lagstiftningen, och vid en eventuell konflikt mellan en kyrkoordningsregel och en regel i den statliga lagstiftningen får kyrkoordningen vika”. Kyrkordningen 2 kap. 1 § om, att församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, får följaktligen ge företräde för skollagen (2010:800) 1 kap. 6 § om, att utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.

Biskop Antje Jackelén oroar sig med rätta för Svenska kyrkans accelererande kris, men missar att varken Skolverket, skolan eller eleverna har ansvar för att lösa kyrkans problem. När Skolverket sägs störa det goda samarbetet mellan kyrkan och skolan, så handlar det om ett ”samarbete” som syftar till att vara inskolning till en stabil kyrkovana. En etablerad relation ska skapas där eleverna i sinom tid ska uppvaktas på lektionstid med erbjudande om konfirmation. Att det är i den gruppen kyrkan hittar sina framtida betalande medlemmar, är ingen hemlighet inom Svenska kyrkan. Det vet förmodligen även Jackelén, även om hon inte vill låtsas om det. Där skollagen efterlevs, sätts följaktligen käppar i hjulet för kyrkans rekrytering.

”Hur kan detta statligt sanktionerade misstänkliggörande av religion främja ett gott samhälle där tolerans är en självklarhet?” skriver biskopen och antyder ett samband där ett brott mot skollagen omvänt skulle innebära tolerans mot kyrkan. Hon vägrar därmed att inse att en av konsekvenserna av den fullständiga och villkorslösa religionsfrihet som gäller sedan 1952 och RF 2:2, är att den som så önskar, är i sin fulla rätt att slippa samröre med Svenska kyrkan. Så länge vi lever i ett rättssamhälle och inte ett stam- och klansamhälle är det lagen och inte traditioner som reglerar vad som gäller.

Varför nätkommentarerna som propagerar för kyrkliga skolavslutningar och ofta åberopar islamofoba argument, enligt Jackelén, skulle vara ett problem för Skolverket är en gåta. Att svenska kyrkans supportrar ofta ses hysa dessa åsikter, är uteslutande ett problem för kyrkan själv. Ett stort problem. Vi är många som skulle uppskatta ett mer rakryggat bemötande av detta obehagliga fenomen, från kyrkans sida.

Biskopen förstår inte heller att innehållet i en teaterpjäs i allra högsta grad är rektorns ansvar, i bemärkelsen att rektorn har det yttersta ansvaret för vad han eller hon skickar iväg eleverna på under obligatorisk skoltid. Vad eleverna sedan ägnar sig åt privat är ingen ursäkt. Inte heller förstår hon att yoga som avslappningsövning i klassrummet knappast låter sig jämföras med en gudstjänst i kyrkan - vilket biskopen nog borde vara tacksam för. Men! I det avseendet har jag det största respekt för att den, som uppfattar yogaövningen som en religiös aktivitet, ska ha sista ordet om dess lämplighet.

Jag kan däremot inte hålla med biskopen om att det är skolan uppgift att sörja för elevernas andliga utveckling med kyrkan som samarbetspart. Den tiden är längesedan förbi. Detta visar att kyrkan kanske inte är farlig, men Antje Jackelén är det definitivt, om hennes idéer får genomslag.


"Låt oss berätta att himmelriket är nära"klartext från Sandlund på Dagen
Sveriges Kristna Råd: "Skolverket på hal is"
Helle Klein i Dagen: "Helgerån att ta bort den kristna tron"
Socialministern (sic!) vill se en ändring av skollagen
Livets Ord: "Vi kristna behöver ryta i lite mer"
Tvetydiga besked om ny skollag
Kyrkoherdar som har synpunkter
Äntligen en muslimsk ledare som uttalar sig
Broderskapare: "Ingen kommer undan religionen"
Biskopar kritiserar Skolverket

fredag 7 december 2012

Sune Blom (KD) vill ha tyst på mitt "förbannade trams"













Lite nu och då får jag den här sortens hälsningar. Jag ska medge att jag uppskattar dem! Det är betydligt trevligare än alla anonyma hot. Så sträck på dig, Sune! Du är i din fulla rätt att tycka vad du vill. Precis som jag. Det enda som stör bilden är att du är aktiv i ett parti, men, vem vet, kanske delar man din uppfattning?















Uppdatering 2012-12-08

torsdag 6 december 2012

Göran Hägglund sparkar in en öppen dörr



Göran Hägglund går ut i en artikel på SVT Debatt och presenterar sin egen fiffiga lösning på problemet med skolavslutningar i kyrkan: Detta ska ske genom ett tillägg i Skollagen. Till den nuvarande §6 ”Utbildning vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell” föreslår han tillägget ”Undantag från §6 får i offentliga skolor enbart förekomma vid enstaka tillfällen under ett skolår i samband med firande av traditionella högtider. Deltagande vid sådana högtider ska vara frivilligt för eleverna”.

Förslaget kan se bra ut vid ett första påseende, men det finns saker som visar att Hägglund saknar både omdöme och sakkunskap. Det är inte snyggt att föreslå en lösning där en viktig och känslosam stund som skolavslutningen ska tillåtas bli föremål för den här sortens subtila utpressning med kyrkan som medspelare: Gilla läget eller dra. Hägglund föreslår alltså en lösning som innebär diskriminering.

Rektorerna kommer inte heller efter en lagändring att kunna abdikera från sitt ansvar att hålla en icke-konfessionell skolavslutning för sina elever. De kyrkliga avslutningarna blir då gudstjänster som kyrkan inbjuder till. Av det följer att frivillig närvaro är ett understatement och att Göran Hägglund sparkar in en öppen dörr med sitt förslag: Kyrkan kan göra vad den vill för eleverna utanför skolan. Det behövs alltså ingen ändring i skollagen för det.

Men det är fortfarande viktigt för skolans trovärdighet att den förhåller sig neutral. Skolan får inte förleds att agera ombud för kyrkan, om kyrkan arrangerar egna skolavslutningar. Det är kyrkan som bjuder in barn och deras anhöriga, skolan ska inte göra det åt kyrkan. Inbjudan ska riktas direkt till barnen och deras föräldrar. Skolan får inte lämna ut adresslistor till utomstående, men rimligen kan det inte innebära något problem för kyrkan att meddela sig med sina egna medlemmar.

Naturligtvis har även skolans personal rätt att gå i kyrkan på sin fritid, men det blir en intressant gråzon att utforska om en rektor och ett lärarkollegium börjar göra tradition av att gå på gudstjänst med sina elever, även om det formellt är frivilligt och ligger utanför skoltid. En risk finns också att skolans egen avslutning utformas så torftigt och kortfattat, att den inte upplevs som en egentlig avslutning.

Samtidigt är lösningen med frivillig kyrklig skolavslutning utanför skolan intressant och väl värd att analysera. Hålls rågången klar mellan skola och kyrka kan ingen ha något att invända. Vi har då på ett enkelt sätt tillfredsställt prästernas behov av att få be och välsigna barn, samtidigt som skolan inte brister i sitt uppdrag att vara icke-konfessionell.

Kanske bevittnar vi också med denna enkla lösning, början till slutet av skolornas kyrkliga avslutningar? För vi ska inte glömma att en del av debatten de facto grundar sig i kyrkans oförmåga att fylla kyrkbänkarna, utan benägen hjälp av skolobligatoriets närvarotvång.




onsdag 5 december 2012

Statistik för Svenska kyrkan
























 Statistik i siffror över utträden ur Svenska kyrkan

Tack till Ulf C. för diagrammen!

måndag 3 december 2012

Statistik över utträden ur Svenska kyrkan


Aktuell statistik:
2011 uppgick Sveriges befolkning till ca 9,5 miljoner personer.
Ca 3 miljoner personer var inte medlemmar i Svenska kyrkan.
November 2011 – oktober 2012 begärde ca 54 000 personer utträde ur Svenska kyrkan.
Sedan år 1996, då dopet blev medlemsgrundande, har ca 800 000 personer begärt utträde ur Svenska kyrkan.



Källa:
SCB befolkningsdata
Svenska kyrkans statistikdatabas

Svenska kyrkan: Vi vill rekrytera konfirmander i skolan

Den senaste tiden har ett flertal personer i debatten förnekat att Svenska kyrkans samarbete med skolan syftar till att rekrytera konfirmander, den grupp inom vilken kyrkan har sina framtida betalande medlemmar. Det har förvånat mig att inte ens präster har känts vid detta faktum. Vill man veta vad kyrkan faktiskt har sagt i frågan är deras egna arkiv en guldgruva att ösa ur.



















Kyrkolivsutskottets betänkande 2005:7
Konfirmandundervisning i skolan
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande motion 2005:44 som handlar om möjligheten att erbjuda konfirmandarbete i skolan. Utskottet delar motionärernas uppfattning och föreslår därför bifall till motionen.

Utskottets förslag till kyrkomötesbeslut 
Kyrkomötet beslutar att bifalla motion 2005:44.

Redogörelse för ärendet 
Motionen
Motion 2005:44 av Kerstin Zetterberg m. fl., Konfirmandundervisning i skolan
Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkostyrelsen att i samtal med representanter för Skolverket understryka att elever i den kommunala skolan skall ha möjlighet att välja att delta i konfirmandundervisning på skoltid där sådan erbjuds inom ramen för elevens fria val. 
Utskottet

Bakgrund
 
Av 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet framgår skolans värdegrund och uppdrag. Här står att undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell. Det framgår också att alla som arbetar i skolan skall verka för att utveckla kontakter med kultur- och arbetsliv, föreningsliv samt andra verksamheter utanför skolan som kan berika skolan som en lärande miljö. Förutom läroplanen finns det för varje enskilt ämne en nationellt fastställd kursplan. Utifrån kursplanen fastställer varje kommun en skolplan som visar hur kommunens skolor skall organiseras och utvecklas. Läroplanen, skolplanen och kursplanerna ger sedan utrymme för den enskilda skolans rektor, lärare och elever att anpassa innehåll, organisation och arbetssätt till lokala förhållanden. Planeringen av detta fastställs i skolans arbetsplan. Det finns en timplan för grundskolan som helhet som anger den minsta garanterade tid som eleverna har rätt att få lärarledd undervisning i olika ämnen. Det finns timmar i timplanen som är avsatta för elevens val och innebär att den enskilda eleven kan fördjupa studierna i ett eller flera ämnen. Det fria valet skall också ledas och betygssättas av en lärare anställd på skolan.

Samarbetet mellan kyrka och skola har vuxit i omfattning de senaste åren och nya arbetsformer för detta utvecklas ständigt. Hur arbetet bedrivs är mycket lokalt betingat eftersom det oftast handlar om personliga relationer och hur respektive arbete bedrivs på orten. Kyrkan med sin långa tradition av reflektion utifrån grundläggande värderingar kan vara en meningsfull samarbetspartner för skolan. Inom den s.k. skolkyrkoverksamheten, som ofta sker ekumeniskt, pågår verksamhet som omfattar både medverkan i lektioner och lärarfortbildningar och en närvaro på skolans raster. På senare tid har kyrkans medarbetare varit en viktig resurs för skolan i förståelsen av elever med annan tro. Den insats från kyrkan som innebär direkta åtgärder i samband med relationsarbete i samband med mobbning, konflikter och sorgearbete är också värdefull. I en nationell utvärdering av grundskolan som gjordes av Skolverket 2003 finns tydliga områden där skolan har problem att nå upp till sina mål i läroplanen. T.ex. saknas tillräckligt många vuxna i skolan och intresset för religionsämnet är lågt. Här kan kyrkan spela en viktig roll.

I en uppsats som presenterades på Teologiska högskolan i Stockholm 2005, Kyrka i skolans värld, beskrivs dagens skolkyrkoarbete. Av denna framgår att kyrkan inte prioriterar skolkyrkoarbetet och att medarbetare inom skolkyrkan ofta upplever att arbetet är osynliggjort. Det är istället responsen i skolan som fungerar som drivkraft för arbetet. I samma uppsats, som bygger på en undersökning bland medarbetare i skolkyrkan, dras även slutsatsen att det ekumeniska samarbetet sker oreflekterat utan teologisk och ideologisk bearbetning. En sådan bearbetning är en nödvändig förutsättning för att ta steget mot att erbjuda konfirmandarbete i skolan.

Samarbetet kyrka och skola har vid ett flertal tillfällen varit föremål för Kyrkomötets behandling. Kyrkolivsutskottets betänkande 2003:7 om skolavslutningar i kyrkan, 2002:5 om undervisningsmaterial i kristen etik, 2002:6 om konfessionell grund- och gymnasieskola samt 2000:15 om kyrkans uppgift i skolan är de senaste i frågan. I dessa betänkanden uttalas att detta arbete är en mycket viktig uppgift.

Konfirmandarbetet är liksom skolarbetet i hög grad beroende av personliga relationer. I de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander. I Svenska kyrkans riktlinjer för konfirmandarbetet framgår vikten av att ge erfarenhet av gudstjänstgemenskap och andakt. I riktlinjernas formalia punkt 19 står det att konfirmandarbetet bör innehålla minst fyra lägerdygn. Dessa delar av konfirmandarbetet är inte möjliga att genomföra inom skolans ram, än mindre möjliga att betygsätta. Att genomföra ett konfirmandarbete i sin helhet är i nuläget varken ur Skolverkets eller Svenska kyrkans bestämmelser möjligt under skoltid.

Skolkyrkan i Nederkalix församling genomförde under 2003–2004 inom ramen för skolans ämne Livskunskap obligatoriska timmar motsvarande den undervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten. Att fullfölja konfirmationen i sin helhet blev ett personligt beslut som cirka 80 procent av tonåringarna valde. Detta samarbete startade på initiativ av föräldrar och lärare efter ett tio år långt gott samarbete mellan skolan och församlingen. Personalen har under projektet bestått av fritidsledare, församlingspedagog och präst samt av skolan anställd ämneslärare. Nederkalix har fortsatt detta arbete även i år. Enligt ansvariga från församlingen är erfarenheterna framförallt goda, förutom den svårighet som handlar om möjligheten att involvera unga ledare i arbetslaget eftersom verksamheten sker på dagtid. Ett annat exempel på flerårigt samarbete mellan skola och kyrka finns i Luleå där erfarenhet finns av gymnasiekonfirmation i årskurs 2 och 3. Drivkrafterna bakom det projektet har varit att fånga upp de ungdomar som tidigare valt bort konfirmationen och att erbjuda en vidare fördjupning i kristendomens lära och livsmönster än vad den traditionella religionsundervisningen kan göra. Ämnet heter idag Livskunskap och kristen tro och omfattar 100 p och betygsätts vare sig eleven väljer att konfirmera sig eller inte. Verksamheten är efterlängtad hos många och den kan komma att bli mer eller mindre permanent.

Nationellt görs i dag en ekumenisk projektsatsning genom Sveriges Kristna Råd. Representanter därifrån för en dialog med Skolverket och den senaste uppvaktningen angående samarbetet kyrka och skola ägde rum i april 2005. Vid detta möte diskuterades också möjligheten till konfirmation under elevens fria val. Att fördjupa religionsämnet som elevens fria val är fullt möjlig enligt Skolverket om den är allsidig och saklig. Däremot måste de moment som måste kompletteras för att genomföra konfirmandarbetet enligt riktlinjerna ske utanför undervisningstiden. Skolverket menar dock att helheten av skolans verksamhet inte får uppfattas som om eleverna blir ensidigt påverkade i den ena eller den andra trosriktningen och att elever utesluts. Skolverket är också noga med att poängtera att det är kommunerna som är ansvariga för skolan och att Skolverkets uppgift är att tolka lagstiftningen och agera när de får en anmälan eller gör en kontroll. I augusti genomfördes ett seminarium på Skolverket med Sveriges Kristna Råd, Judiska centralrådet och Sveriges muslimska råd med syfte att bearbeta begreppet icke-konfessionell i samband med att skollagen nu är ute på remiss.

Överväganden

Utskottet gläds över att det finns flera initiativ runt om i Sverige där församlingar medverkar i skolans religionsundervisning och för de projekt där delar av konfirmandarbetet erbjuds som ett alternativ för elevens fritt valda lektionstimmar. Det finns överlag en positiv respons från skolans sida över kyrkans vilja att bidra i skolans arbete och utskottet vill uppmuntra till fortsatt samverkan mellan kyrka och skola. En samverkan som inte bara ger eleverna möjlighet att få kunskap om religion utan även kunskap i religion.

Kyrkomötet har vid ett flertal tillfällen behandlat konfirmandarbetet och betraktar det som ett prioriterat område för Svenska kyrkan. Enligt Svenska kyrkans riktlinjer för konfirmandarbetet betonas arbetet som en tjänst åt tonåringen i ett viktigt skede i livet. Om konfirmandarbetet erbjuds under skoltid kan en hel del praktiska bekymmer minska för den tonåring som vill få den begränsade fritid som finns att tillgå att räcka till för olika intressen. Samtidigt vill utskottet uttrycka en viss kluvenhet. För flera tonåringar är skolan förknippad med olust, krav och slitna relationer. För dem kan ett erbjudande inom skolans ram innebära att de väljer bort konfirmandarbetet helt och hållet. För dem skulle kanske ett erbjudande utanför den ordinarie undervisningen vara mer intressant, t.ex. efter skoldagens slut eller på de håltimmar som kan finnas. Det kan även vara så att konfirmandarbetet i ett helt annat sammanhang än det på skolan kan vara mer lockande för några unga.

Utskottet vill uppmana Kyrkostyrelsen att bearbeta frågan vidare genom att fortsätta reflektionen över hur en samverkan mellan kyrka och skola ska ske så att det tillgodoser skolans, kyrkans och individens intressen. Utskottet delar motionärernas önskemål och uppmanar därför Kyrkostyrelsen att intensifiera samtalen med Skolverket genom de upparbetade kanaler som redan finns genom Sveriges Kristna Råd. Utskottet ser också positivt på att resurser på kyrkokansliet finns avsatta för detta de närmaste åren men vill samtidigt betona att kyrkans närvaro i skolan förutsätter personliga relationer lokalt.

Uppsala den 29 september 2005

På Kyrkolivsutskottets vägnar

Göran Åberg

    Marie Nordström

Närvarande: Göran Åberg, ordförande, Vanja Björsson, Lars Rydje, Margareta Carlenius, Rolf Forslin, Bo Lennart Anbäcken, Margareta Holmberg, Johan Lothigius, Solveig Thorkilsson, Karin Perers, G. Olof Kjellström, Per-Henrik Bodin, Joakim Svensson, Torsten Josephsson och Kerstin Zetterberg.

Biskop Caroline Krook och biskop Lennart Koskinen har deltagit i utskottets överläggning.


                     
                     
                                           

söndag 2 december 2012

Antje Jackelén - igen























Missa inte Lundabiskopens debattinlägg på SvD Brännpunkt.
Är kyrkan farlig - eller är det Jackeléns ideer som är det? Debatten lär fortsätta. Hur kyrkans medlemmar reagerar på biskopens maktspråk återstår att se. Jackelén skriver bland annat: ”Varken Skolverket eller kyrkan kan vara nöjda om de som i nätartiklarnas kommentarsfält förespråkar julavslutningar i kyrkan gör det av islamofobiska skäl”.

Men vänta lite nu...?

Varför Skolverket skulle behöva bekymra sig över det faktum att nätkommentarer som propagerar för kyrkligt skolfirande ofta åberopar islamofoba argument, är en gåta. Att de kyrkliga skolavslutningarnas  supportrar ofta ses hysa dessa åsikter, är uteslutande ett problem för kyrkan själv.

Här finns verkligen något för kyrkan att ta tag i internt. Att ha den mobben av obildade och antidemokratiska nötter i sin hejarklack, vore en vida viktigare sak att ta tag i för kyrkan, än att jaga blivande konfirmander i skolans korridorer.

 Eftersom Jackelén åberopar Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) kan vi väl passa på att påminna om denna paragraf:

4 § Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan och omfattar de personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område.
   Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Dagen

lördag 1 december 2012

Anonym sa...

Camilla...jag såg dig på TV häromkvällen i programmet Debatt. Vi var många som blev berörda inte av dina åsikter i första hans MEN av ditt aggressiva beteende. Vi frågade oss och undrade vad Du kan ha varit med om som är så bitter och okontrollerad när det gäller kristna frågor. Detta är inte "normalt" utan vi tror att du egentligen är en sökande människa som på detta sätt håller dessa viktiga frågor, ifrån Dig.

Du vet säkert att Gud älskar Dig och att Han är högst intresserad att relationen ska bli besvarad. Du säger att Du inte tror på Gud men längst inne så vet Du att Gud tror på Dig.. Men det är inte för sent,,Din tid kommer när Du kommer att kapitulera och vet..då först blir det skönt "där inne"!




Källa: Kommentar till mitt inlägg "Sjung en psalm, ungjävel!"

DN Debatt har lagt bort titlarna med mig

















DN Debatt har lagt bort titlarna med mig. Till min stora glädje får jag i eget namn hävda rättssamhällets lagar framför klan- och stamsamhällets tvingande efterlevnad av sedvänjor och traditioner. Tack DN Debatt, det känns riktigt bra.

Skolverkets svarsreplik är intressant eftersom man konstaterar att det saknas definition på vad som ska betraktas som "konfessionellt inslag". Jag skrev om det redan i november 2009 i inlägget "Problem i den nya skollagen" 

Eftersom KD spelar en framträdande roll i debatten kan det vara av intresse att se hur partiet definierar "konfessionellt inslag". I något avseende får väl kristdemokrater anses vara specialister på området. Olika KD-politiker, bland annat Stefan Attefall, har den senaste tiden poängterat att det enbart handlar om "tradition". Att en tradition inom en religiös kontext rimligen ska benämnas "religiös tradition", vill man inte gärna medge.


Samtliga debattartiklar på DN Debatt
Skolverkets första debattartikel
Biskop Martin Modéus
Camilla Grepe
Fem politiker i replik
Kyrkosekreterare
Skolverkets sista debattartikel

Adventsuppropet på Dagen
Prästen som inte lät tysta sig
Skola drar sig ur adventsfirande
Rektorn - vi tvingar ingen att följa med
Skolor i Linköping ställer in adventsfirande i Tomaskyrkan


torsdag 29 november 2012

Svenska kyrkan har duperat Skolverket



















Maktkampen mellan Skolverket och Svenska kyrkan går vidare. Senast har generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo på Skolverket gjort ett försök att förtydliga regelverket på DN Debatt den 25 nov. Fortfarande gäller att kyrkobesök är okej vid skolavslutningar, under förutsättning att bön, trosbekännelse och välsignelse inte förekommer. Men man levererar också den något märkliga uppmaningen att deltagande i religiösa firanden är okej, men endast om dessa inte har religiöst innehåll.

Med reservation för Pastor Jansson-retoriken, ser vi trots allt tecken på handlingskraft från en myndighet som önskar sätta ner foten. Men den bistra sanningen är att Skolverket har duperats i skolkyrkofrågan. Svenska kyrkan är inte längre speciellt intresserad av att be och välsigna skolbarn eller att få dem att tro på gud. Tvärtom. Ärkebiskop Anders Wejryd konstaterade vid Kyrkomötet 2011 att:

 ”Vi får inte låsa fast oss vid skolavslutningar i kyrkan. Den missionerande effekten är inte så stor”.

Så är det nog. Inte så många elever blir frälsta under dessa besök. Desto tydligare är man med syftet att barnen snarare ska ”tro på kyrkan”. Strategin går ut på att socialisera in eleverna i en identitet där kyrkan ses som en naturlig del av livet. Barnen ska vänjas in i en relation. Då ökar viljan att konfirmera sig och stanna som betalande medlem. Kyrkomötet 2005 bekräftade detta:

”I de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander”.

Den återkommande debatten om de konfessionella inslagen riskerar att dra uppmärksamheten från annat som kan vara nog så tveksamt. Skolverket riskerar att bli sittande med Svarte Petter när kyrkan ger upp sin bön och välsignelse till förmån för andra förment konfessionsfria aktiviteter. En sökning på ”skolkyrka Vaxholm” ger en inblick i hur församlingen försöker att få in eleverna i kyrkan med skolans hjälp. Kreativiteten är påfallande: FN-dagen, advent, Lucia, julavslutning, förintelsen, skolavslutning och aktiviteter som orgelskoj, bygga julkrubbor, gå på påskvandring och titta på likkistor.

Här ser vi exempel på en utveckling där kyrkan inte får marknadsföra sitt ideologiska innehåll, men väl den yttre ramen för sin verksamhet. Marknadsföring mot barn under tolv år är visserligen förbjudet, men det gäller märkligt nog inte religiösa trossamfund, som alltså kan ägna sig åt rekrytering med skolans benägna bistånd och bakom ryggen på föräldrarna.

Det är värt att påminna om att Svenska kyrkans traditioner numera enbart omfattar trossamfundets egna medlemmar. En tredjedel av Sveriges befolkning står utanför kyrkan idag och gruppen växer snabbt. Det är orimligt att så många omyndiga elever då tvingas att delta i religiösa traditioner i en religion som de inte ens tillhör. Skolan ska inte agera ombud när Svenska kyrkan själv kan sköta kontakten med sina medlemmar.

Det är inte heller skolans uppgift att fylla kyrkbänkarna åt Svenska kyrkan. Inte ens i det vällovliga syftet att minska medlemsflykten från en bransch i kris.

Tillägg: 25 januari 2013 i Östhammar














onsdag 28 november 2012

Falska böter i Italien


Ibland lönar det sig att kolla ett varv extra. Sonen fick trafikböter nio månader efter en resa i Europa. En bild fanns i ett arkiv på nätet som föreställde en bil med rätt registreringsnummer - men det var inte rätt nummerplåt. Vid koll på nätet hittar jag följande och undrar när alla jävla bedragare ska lära sig att behärska svenska ordentlig??
...................

EMO ®, förkortning av European Municipality Outsourcing, det är en avdelning av Nivi Credit srl, med Kvalitetssystem certifiering EN-ISO9001/2008, för hantering och Internationell Underrättelse om administrativa sanktioner som utfärdas av den Kommunala Poliskåren vid överträdelse mot reglerna i den Vägtrafikförordningen. Med hantering avses det operativa utförandet, som föreskrivs av berört Polisbefäl, av procedurens alla faser som förutses av Strassburg Konventionen och de olika Internationella Konventionerna som för närvarande är i gällande. EMO ® har auktoriserats av de Främsta Ambassaderna och de Regerande Organen i de Olika Stater som de lämnat Kreditivbrev till som garanti för korrektheten och transparensen i det arbete de utför.
...................

"....de Främsta Ambassaderna och de Regerande Organen i de Olika Stater som..."

Suck.


DN



.

tisdag 27 november 2012

Skolavslutningar i kyrkan - en urgammal tradition av ungt datum

Den välkände humanisten Gunnar Ståldal menar att det skolfirande i kyrkor som vi ser på olika håll i landet, startade i en romantisk våg på 80-talet. Det stämmer med mina egna erfarenheter.

Under det tidiga 50-talet gick skolbyggandet som en våg över landet. Utrymmesbehovet för krigsårens rekordkullar av barn tillgodosågs för lång tid framåt. Fram till 50-talet var befolkningen kollektivansluten till kyrkan under tvång. På de radikala 60- och 70-talen var det sällsynt med skolavslutning i kyrkan. Möjligen kunde det ske i någon avlägsen och underutvecklad landsände.

Hela 80-talet blev en kraftig motreaktion mot 70-talet. Pastellromantiken invaderade på bred front. Glitter och glam, paljetter och strass blev legio. Kyrkan var nu tandlös och ofarlig, men gjorde omstart som harmlös, trevlig och rar feelgoodkonsult, utan krav på vare sig tro eller katarsis. Dessutom en strålande inramning för guldkantade familjehögtiders utrymmesbehov. Suget efter glamour och tjusig inramning var stark efter det föregående årtiondet, präglat av gröna vågen, linsgrytor och rödtjut.

Kyrkan fann successivt nya anledningar att bjuda in en barngeneration vars föräldrar i oroande grad börjat lämna sitt medlemskap. Men för många gav dessa kyrkobesök ändå en handfast behovstillfredsställelse. Den eviga flickdrömmen om att få vara ”prinsessa för en dag” kunde nu förverkligas flera gånger om året, med både publik och stilfull inramning. En dörr i det allmänna medvetandet slog i samma stund igen med en tung duns och återtåget till gympasalens oglamorösa avslutningar blev känslomässigt omöjligt att genomföra. En ”urgammal tradition” var född.

Svensken är ett vanedjur. En gång är ingen gång, två gånger och en ny tradition sitter som berget. Med tiden länkade den här utvecklingen ihop med en helt annan förändring av samhället. Men det som började som en romantiserad guldkant på vardagens torftighet, blev snabbt politik när omvärldens hårda verklighet började tränga sig på. Skolavslutningar i kyrkan upphöjdes till medel mot en befarad islamisering.

De nya svenskarna började anlända i stora skaror. Motståndet mot islam växte och vi har idag  något som mest liknar en religiös kapprustning. Som hand i handske följde detta Sverigedemokraternas retorik och omorientering från Ultima Thule till Fädernas kyrka. Idag utspelas kriget på det enda slagfält som står till förfogande: Skolan.

Jag använde uttrycket "En Maginotlinje över kyrkbacken" första gången i en debattartikel i Botulfbladet nr 2-2008: "Skolavslutningar i kyrkan, är det en kränkning av ateister eller xenofobins sista utpost i det mångkulturella Sverige?" Jag menar att det förmenta uppsving som kyrkan fått, i de flesta fall bara är en masspsykos där folk triggas att hålla på rätt lag. Djupare än så går inte intresset för kyrkan. Intresset för religionen som sådan, är närmast obefintlig.

Faran i den här utvecklingen ligger i att vi lär oss att använda religionerna för att markera en konstlad skillnad som de flesta lämnat till förmån för ett sekulärt liv. Idag är det genom Svenska kyrkan som islam gör sina viktigaste landvinningar. Därav min liknelse med Maginotlinjen. Den som kan historien vet varför.

 En biskop lägger ut texten i DN

Inga nyheter från SD-land 
Dagen skriver om en urgammal tradition från 1992

måndag 26 november 2012

Sjung en psalm, ungjävel!

Nu är han arg, det märks. Debatten om skolan och kyrkan tär hårt på KD-isen Göran Hägglunds tålamod. Han är inte sen att säga ifrån

- Jag är trött på att ha den här diskussion två gånger om året, det måste vara OK att sjunga en psalm i samband med något så högtidligt som en skolavslutning. Skolverket silar mygg och sväljer kameler, dagens elever har sannerligen betydligt värre problem än att sjunga O helga natt en gång om året. Om nu Skolverket tolkar skollagen så strikt tycker jag att man ska överväga en lagändring och göra undantag just för stora traditionella högtider, säger Hägglund.

Ord och inga visor. Däremot en psalm eller två. Håll käften och sjung, tycks i alla fall Göran Hägglund mena, men glömmer att närmare hälften av landets elever inte delar hans tro. Detsamma tycks gälla Jan Björklund.

Nu står de där som två brunstiga, men nesligen övergivna, bisonhannar och brölar på sitt frikyrkliga Frostmofjäll. Sen väntar vi bara på ett inhopp från Stefan Attefall, så är påkristningstrojkan komplett för den här gången. Hot om uppriven skollag kan vi ta lätt på. Grundlagens RF2:2 står i vägen och fungerar inte det, så finns prejudikat i Europadomstolen.

För frågan måste till sist få handla om hur länge vi är tvingade att ge vår tribut till en religion som vi själva lämnat och som generationerna före oss föddes in i med tvång? Två ministrar har idag återigen visat prov på en osmaklig arrogans mot den del av befolkningen som inte supportar deras herre och gud.

Men det finns hopp om en spirande insikt: Göran Hägglund är tydlig i sitt budskap till TT:
- Det finns ingen anledning att skydda våra barn från våra traditioner och vårt kulturarv.
Bra där. Ta fasta på det där med "vårt". Ert, alltså.
Håll oss andra utanför. Tack.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Tillägg 28 nov:  Prästen Ann-Louise Trulsson i Dagen:
"... barnen får inte bli lidande, de förstår inte ens vad det här handlar om."

Trulsson kanske kunde vända sig till barnens föräldrar, så de kan ta sina lidande barn till kyrkan själva?

 Protestlistor 

Antje Jackelén gråter krokodiltårar igen på SvD Brännpunkt

Inget psalmförbud under skolavslutningen
Aggebo och Ekström startade debatten i DN

Gud får inte vara med
Dagen
Dagen 
Dagen 
SvD
SvD Brännpunkt Antje Jackelén
DN
UNT
 Metro