Mitt bidrag till debatten om religionskunskap i Västerbottens-Kuriren

Västerbottens-Kuriren 2014-02-12

Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2) illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.

Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den det?

Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår ”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt och att det i sin tur bör påverka skolan.

Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet. Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta, med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?

För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas allmänbildning om en helig bok?

Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för att kunna förstå andra människors tro”.

Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse, utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.

Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna elever att tänka.

Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.

Timbros antologi vilse i det oregerliga idéhavet

I april höll tankesmedjan Timbro seminarium under rubriken “Religionen i demokratin - ett politiskt dilemmas återkomst”, med anledning av lanseringen av antologin med samma titel och med Eli Göndör som redaktör. Timbro skriver på sin hemsida:

“I Europa är den bestämda uppfattningen att religion och politik inte hör ihop och i ideologiskt sekulära kretsar är uppfattningen att religion är bakåtsträvande och kommer att försvinna i takt med ökad utbildning. Men religion har inte försvunnit. Snarare har den förändrats och är mer än på länge närvarande i människors vardag inte minst genom invandring som utökat det religiösa utbudet i västvärlden. Därmed har också en ny situation uppstått. Å ena sidan försöker västerländska demokratier upprätthålla principen att skilja politik och religion åt. Å andra sidan bygger demokrati på att människor organiserar sig och med stöd av yttrandefriheten framför sitt budskap. I princip är det en outtalad invit även till religiösa grupper att organisera sig politiskt för att värna sina intressen. Ett nytt politiskt dilemma har uppstått.”

Menande kommentarer hördes på seminariet om den lyckosamma timing med Mustafa Omar-affären, vilken förväntades skapa intresse för boken. Men frågan är om inte historien om Omars korta karriär i (S) bättre illustrerar vad ämnet innerst handlar om: att framgångsrika karriärer inom etablerade partier kräver värderingar i överensstämmelse med det aktuella partiets. Detta utesluter inte att det står var och en fritt att organisera sig och bilda nya partier, vilket också poängterades av en av den efterföljande paneldebattens medverkande, DNs ledarskribent Erik Helmersson, som förutspådde att vi till valet 2018 troligen skulle ha minst ett religiöst parti. 

Här skulle ämnet kunna avslutas och boken enkelt avfärdas, för ingenting i en demokrati hindrar religiösa att rösta, göra politiskt karriär eller att starta partier. Men historien har lärt oss att även en demokrati kan övergå till diktatur genom demokratiska val. Häri ligger en av demokratins inbyggda svagheter, eftersom den i förlängningen lägger det yttersta ansvaret på väljarna att genom det demokratiska valet inte skapa oåterkalleliga resultat. Eller med andra ord, inte skapa en irreversibel politisk utveckling mot ett icke-demokratiskt samhälle.

Både antologins samlade texter och seminariet visar hur svårt det är att problematisera kombinationen demokrati och religion på ett relevant sätt. De är i sig två oförenliga storheter, demokratin som styrelseskick och religionen som trossystem. Mycket riktigt blev  det ett högst varierande resultat. 

Jag vill betona att boken har sina poänger. Många texter är intressanta och läsvärda i sig, men de flesta har uppenbara svårigheter att närma sig kärnfrågan om religionen i demokratin. Kanske är det så enkelt som att resultatet av demokratin aldrig blir bättre än sina väljare. Om väljarna är starkt religiösa kommer det alltid att avteckna sig i valresultatet. Vi har inga förbud mot religiösa partier. Så om makten som utgår från folket, innebär att makten ska utgå från Gud, så är det fortfarande en folkvilja att respektera. Omvänt har vi ett gemensamt ansvar för hur samhällsdebatten ser ut. Här ser jag ett större problem, som demonstreras i valet av vissa av antologins författare. Frågan infinner sig osökt: vad är det egentliga syftet med antologin?

Vi har med ’Religionenen i demokratin’ fått bevittna hur Timbo går ner sig i det religiöst influerade postmoderna tanketräsket. Ett  avgörande bidrag kommer från lektorn vid Teologiska högskolan i Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson, som inledde seminariet med sin text “Den “tomma” demokratin och religionen som dess väckelse”(sic!). Redan rubriken väckte viss undran om fortsättningen. Desto större blev min förvåning när hon valde att illustrera med handfasta konflikter som halalslakt, omskärelse och skolavslutningar i kyrkan. Det finns anledning att citerar ur hennes text för att illustrera hur hon resonerar kring just skolavslutningarna:

“Debattörer i Sverige talar inte uttryckligen om religioners försvinnande ur det offentliga. Retoriken handlar mer ofta om rättigheten att vara fri från religion, att den inte ska påtvingas någon och därför måste marginaliseras från det offentliga. Det sker till exempel genom att skenbart framställa en bild av att det finns en definitiv gräns mellan religion och politik och att det är möjligt att göra ett kirurgiskt snitt mellan dessa sfärer. Debatten om skolavslutningar är ett exempel. Här ur en debattartikel från Skolverket: “Eleverna ska inte behöva utsättas för religiös påverkan i skolan” och “det är stor skillnad på att få kunskap om religioner i undervisningen och att tvingas delta i religiös utövning”. I debatten efteråt framfördes argument som att kyrkor, synagogor och moskéer i sig är religiösa uttryck. Konstnärliga uttryck i byggnaderna är vittnesbörd om religion. Även om inte ett ord skulle uttalas så kan rummet “tala” till dem som går in i det. Likaså kan elever själva bära smycken eller kläder med religiösa symboler som utsätter andra för religiös påverkan”.

Det här är avslöjande. Wigorts Yngvesson blandar frejdigt ihop den enskildes rätt till religion, med en ”religionsutövning” som går ut över andra, som inte tillhör religionen. Detta ska ske inom ramen för skolobligatoriets tvång och i ett sammanhang, skolavslutningen, som i sig inte är någon religiös handling. Hon verkar helt enkelt inte förstå innebörden av religionsfrihet i lagens mening. Det är oroväckande att en disputerad akademiker kan göra ett så grundläggande tankefel i ett resonemang och visa så uppenbar brist på insikt. Eller är det bara viljan det kommer an på? Det skulle knappast göra saken bättre, när hon nu blivit en röst hos Timbro. Wigorts Yngvesson citerar även från Humanisternas hemsida:

“Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar”

Detta synsätt bekymrar uppenbarligen Wigorts Yngvesson som fortsätter:

“Ett liknande argument framförde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson när han i en i övrigt konstruktiv artikel förvånansvärt nog landar i slutsatsen att “religionsfriheten är viktig, men när den kommer i konflikt - eller upplevs göra det - med andra mänskliga rättigheter är de senare viktigare”.

Wigorts Yngvessons bidrag till antologin är genomgående en märklig läsupplevelse för en religionsfri läsare.  Den som läst Elisabeth Gerles ’Farlig förenkling’ känner igen sig i retoriken. Hisnande påståenden varvas med märkliga tankekonstruktioner och stundtals oläsbar text. Men kanske krävs en alldeles speciell förmåga för att följa och förstå resonemangen från en lektor vid en teologiskt högskola? 

Att den religion som gör sig gällande i det omhuldade ”post-sekulära tillståndet” inte ens är hennes egen, verkar heller inte bekymra henne. Är det önskan om utlevelse, katarsis och underkastelse som lockar och väcker längtan efter starkare religiösa stimuli? Här har förvisso både katolicismen och islam en del att erbjuda. Sen kan man fundera över hur begreppet ”post-sekulärt” ens kan ha relevans, då det sekulära samhället inte ens uppnåtts? Som illustration avslutar jag med de tendenser som Wigorts Yngvesson tycker sig ana som framtida konsekvenser av demokratins och religionernas “nya” roll i det postsekulära samhället:

“En är att vi framöver kommer att få se flera exempel på nya allianser mellan troende och icke-troende, där enskilda utifrån en politisk agenda kommer att punktmarkera religiösa sedvänjor och sanningsanspråk.

En annan tendens är att etablerade religioner och politiska konstellationer, som är fast i ett modernt paradigm, kommer att hamna i konflikt med de nödvändiga förändringar som ett postsekulärt tillstånd innebär. Här finns det spännande utmaningar från nya statsbildningar i den muslimska världen som efterlyser religiösa demokratier. En tredje tendens finns inom religionen själv där moderata grupper frågar efter det gemensamma mellan religionerna i syfte att skapa fred i världen. Det är inte osannolikt att en världsreligion kommer att utvecklas.”

Jag stannar vid den sista punkten. Vad är det för en “världsreligion” Wigorts Yngvesson föreställer sig? Är det den mångåriga och nära samvaron med den kristna kyrkan som fått henne att så totalt bortse från förekomsten av religiösa dogmer? Att till exempel Svenska kyrkan utan större problem skulle kvala in som harmlös feelgood-konsult i genren peace, love and understanding är ingen nyhet. Att den företräder en hållning som skulle få genomslag på global nivå är mera osannolikt. Återstår katolska kyrkan och islams olika inriktningar. Att dessa skulle förenas, eller någon konkurrera ut de andra, “i syfte att skapa fred i världen” är naivt på gränsen till godtroget. 

Icke desto mindre är idén om en minsta gemensamma nämnare som kan förena människor, ändå en attraktiv tanke. Så varför inte samlas i gemenskaper i syfte att ta ansvar för oss själva, den värld vi delar och lämna dogmerna därhän? Där vi tar vårt förnuft i anspråk till mänsklighetens fromma? Jag förstår om Wigorts Yngvesson känner en lockelse av detta scenario. Hon är naturligtvis välkommen, det finns plats för fler inom den internationella humaniströrelsen.

Antologin har flera intressanta och läsvärda texter, men alla präglas mer eller mindre av samma svaghet; att inte riktigt kunna närma sig och uttala något konkret i den fråga som rubriken lockar oss med, utan mera allmänt diskutera religion och religiositet. En viktig principiell fråga lämnas dock i stort sett därhän, både i antologin och på seminariet. Jag fick på förekommen anledning tillfälle att ställa en fråga till debattpanelen, eftersom även paneldeltagarna tog upp just skolavslutningarna i kyrkan som återkommande religionskonflikt: “Vad har vi som enskilda individer för rätt att tacka nej till religion, vad har vi för rätt att slippa gå in i tempel inom ramen för skolobligatoriet?” Till min stora besvikelse fick jag inget svar. 

Frågan är central och har en direkt koppling till grundlagens skrivning om religionsfrihet i RF 2:2. Religionsfrihet i en demokrati innebär både frihet till religion och frihet från religion. Det är en allvarlig brist i boken att inte religionsfrihetens dubbla betydelse uppmärksammas mer. Ett land kan vara mycket starkt genomsyrat av religiös kultur och tradition, så länge den enskilde har frihet att välja att avstå och inte påtvingas en delaktighet. 

Ebba Busch (KD) från Uppsala, förklarade att religionsfriheten hade flytande gränser och ansåg att önskemålet om friheten från religion skulle ombesörjas av den enskilde vid valet av skola (vilket förutsätter flera kommunala skolor att välja mellan. Samtidigt var det Ebba Buschs bekräftelse på att, för henne handlar frågan om religion. Men en skolavslutning är inte en religiös handling och kan därför inte omfattas av friheten till religion. Däremot sker skolavslutningen i en kyrka inom ramen för ett tvång, vilket gör lagens skrivning om religionsfrihet i betydelsen ”frihet från religion” tillämplig). 

Nyamko Sabuni hänvisade till skolledarna att lösa problemet när det dyker upp och konstaterade att ingen kunde tvinga en att gå dit (vilket ytterst lägger över ansvaret på elever och föräldrar att försvara sin rätt till religionsfrihet i den icke-konfessionella skolan). Sabuni menade att ingen muslim drivit frågan, vilket kanske stämmer, men det motsäger inte heller att åtskilliga muslimska (och andra) barn årligen uteblir i tysthet från sin egen skolavslutning. Påståendet att initiativet att vara i kyrkan alltid kommer från skolorna, kan också enkelt motbevisas med hänvisning till biskop Antje Jackélens uppmärksammade brev till skolorna inför den kommande avslutningen. 

Eli Göndör, redaktör för antologin, sade sig inte ens förstå problemet. ”Det är bara att låta bli att gå dit”. Göndörs uppmaning kan enkelt underkännas med hänvisning till att även skolavslutningen omfattas av obligatorisk närvaro, vilket Göndör borde känna till. Hans uppmaning till skolk som lösning på problemet, övergick lika snabbt i ett konstaterande att elevernas allmänbildning när det gällde religion och bibeltexter var så dålig att skolavslutningar i kyrkan var motiverade bara av det skälet (hur denna förment angelägna lektion i religionskunskap på skolårets sista dag skulle redovisas och betygsättas fick vi dock inte veta). 

Göndörs förslag att helt enkelt utebli från skolavslutningar i kyrkan är intressant, inte minst som Eli Göndör själv, född -58 och barn till en ungersk-judisk invandrare, med stor sannolikhet själv fick uppleva den tidens utanförskap i mötet med skolans selekterande morgonböner och kristendomskunskap. Man kan också fundera över hur det bidrog till hans val att i tonåren flytta till Israel för en flerårig militärtjänstgöring. Inga jämförelser i övrigt, men scenariot känns välbekant.

Skolavslutningarna debatterades av panelen redan innan jag ställde min fråga. Reaktionen hos paneldeltagarna följde det gängse mönster som vi alltför ofta kan se bland debattörer i offentligheten när frågan förs på tal: himlande ögon, generade skratt och trötta kommentarer om den eviga följetongen som hålls vid liv av några ateister. 

Men varför avfärdar man frågan istället för att seriöst analysera den? Jag kan ärligt säga att jag blev förvånad att detta skedde även denna gång. Omständigheterna lovade något mer som tyvärr inte infriades. Skolavslutningarna tas upp som religiöst konfliktämne i boken och med så många sakkunniga personer inblandade, kan det inte beskrivas som annat än ett intellektuellt haveri att man inte kunnat behandla frågan bättre. Det är ytterligt slarvigt att skriva en hel antologi om religionen i demokratin, bjuda in till ett seminarium och inte ens ha grundläggande fakta klara för sig. Vad har man då mera missat? 

Skolavslutningsdebatten kommer att fortleva om man inte på allvar ringar in de orsaker som återkommande håller liv i konflikten, för att till sist förstå att kärnfrågan är att det handlar om ett brott mot den enskildes rätt till frihet från religion. Lagens skrivning kan inte missförstås. Följer man lagen är problemet löst. Debatten har inflammerats av att frågan annekterats av nationalistiska intressen och gjorts till uttryck för ”omistligt svenskt kulturarv”. 

Men kyrknödigt traditionsivrande och missriktad nationalism ska inte försvaras med hänvisning till vissas förmenta religionsfrihet på andras bekostnad. Är man seriöst intresserad av en fungerande demokrati, med utrymme för den enskildes religionsfrihet, är frågan viktig, sin litenhet till trots. Antologins enskilda författare kommer undan med privata agendor, men för Timbro kommer detta dessvärre att kvarstå som ett pinsamt lågvattenmärke. 

Seminariet och antologin avslutas och sammanfattades till sist med Göndörs egen tes:

“Vardagslivsforskningens perspektiv på individuell religionsutövning bidrar med förutsättningar för en ny skiljelinje. Med bevarad uppmärksamhet mot religiösa uttryck som vill begränsa den liberala demokratin eller de värdegrunder den vilar på, bör skiljelinjerna snarare dras mellan dem som är emot och dem som är för den sekulära liberala demokratin och dess värdegrunder. Detta oavsett om dessa krafter är religiösa eller sekulära”.

Men den tanken är inte på något sätt ny. Totalitära ideologier har åtskilligt gemensamt med religioner i sina dogmatiska sanningsanspråk, krav på underkastelse och visioner om tusenårsriken.

Den som på allvar vill orientera sig på den ideologiska kartan och vill fördjupa sig i hur tydligt gränsen går mellan det liberala demokratiska samhället och det totalitära (oavsett färgen på skjortorna), rekommenderas istället Paul Bermans “Terror och Liberalism”. En bok som får Timbros nyutgivna antologi, sina enstaka guldkorn till trots, att framstå som tämligen  onödig.

Publicerad i Bright 1-2013

Militant ateist?

Jag skriver på Newsmill idag

”Gud finns inte”, sa ateisterna en dag med hög röst och i samma ögonblick myntades begreppet ”militanta” ateister. Ett ord som för tankarna till våld, skadegörelse och egenmäktighet, så varför denna laddade benämning på en grupp som bara höjt rösten?

Religionsdebatten går på högvarv sedan några år. För många troende innebär detta ett bryskt uppvaknande från en tillvaro där omvärlden av finkänslighet hållit tyst om sina eventuella religiösa dubier. Från ett stillsamt liv i tillbedjan och förkunnelse, finner den troende sin tro ifrågasatt. Identiteten bli hotad.

”Lämna mig och mina barn ifred” sa ateisten den dag skolan bestämt sig för att ta med ateistens barn in i det kristna templet. Snart var begreppet ”religiös beröringsskräck” myntat och hävdvunnet ända in i regeringskansliet. Vi ska också "inandas vårt kristna kulturella arv” för att de troende ska vara tillfreds. Annars tillskrivs vi ansvaret för allt, från ett erroderande kulturarv till ungdomars psykiska problem.

Det är faktiskt imponerande, vad vår blotta närvaro i templet förmodas bidra till för att rädda fädernelandet och det uppväxande släktets mentala hälsa. Men kanske handlar det bara om kristenhetens frustration när ateister och troende ska finna former för fredlig samexistens, med respekt för varandras integritet och åsikter. Jag skriver med avsikt ”troende kristen”, för att göra en distinktion till den som skulle kunna benämnas ”kulturellt kristen”.

Den senare ser ofta kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som ett uttryck för en specifik livsåskådning och hänvisar gärna till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte till det dubbla kärleksbudet. För det vet man ofta inte ens vad det innebär och Svenska kyrkan har omsorgsfullt valt att tona ner att det. Detta gör stundom dess ambition att nå eleverna i den icke-konfessionella skolan problematisk, då Svenska kyrkan som sådan inte längre självklart kan betraktas som konfessionell.

Om konflikten flyttas ner på ett personligt plan kan scenariot karikeras så här: Jag diskuterar med en troende kristen. Vi vet att vi tycker olika i en avgörande fråga men vi är överens om att vi, i respekt för varandras tro och gränser, ska leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefatta allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på vår egen planhalva och var och en sköter sitt.

Men så händer något intressant. När jag trodde att vi var överens om att lämna varandra i fred med våra respektive idéer om sakernas tillstånd, så knackar den troende, bildlikt eller bokstavligt, på min dörr. Han har kommit på att han måste berätta en glad nyhet om att Jesus dog för vår skull. Jag förklarar att han har gått över den gräns vi kommit överens om. Jag ber honom behålla sin glada nyhet för sig själv. Det vill den troende kristne inte göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Han är så att säga fjärrstyrd och lyder under en missionsbefallning. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir: ”Visst ska vi respektera varandras gränser, men jag måste in över din gräns ändå. Jag ska nämligen vinna dig för Saken. Sorry, men det är order uppifrån.”

Man kan föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och förklara hur han misslyckats i missionsuppdraget hos mig. Att misslyckas i ett uppdrag från självaste Chefen måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende. Men efter årtusenden av religiöst tvång har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag vill inte behöva bli föremål för vare sig ofrivilliga kyrkobesök, mission eller evangelisation. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från kristendom. Kanske inte så konstigt att man i det läget kallar mig militant. Det är bara så tråkigt att ordet devalverats.

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen

Hög tid att förringa (KD)

Andreas Carlson, riksdagsledamot (KD) och Ola Mårtensson, handläggarchef och biträdande verksamhetschef (KD) har gått ut i en debattartikel på SvD Brännpunkt 22 december. Här får vi oss till livs ännu ett ambitiöst försök att definiera världen ur kristdemokratiskt perspektiv. Som vanligt kraschlandar även detta försök i en kletig sörja av desperat historierevisionism och sentimental gottköpsdemagogi:

"Men de kristna högtiderna och traditionerna bär något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram. Nämligen; dessa traditioner är viktiga just för att de är kristna, för att de berättar något om vårt land, vår kultur och vår historia och för att det berättar om kristendomen - religionen och traditionen på vilket vårt land är byggt. Vårt samhälle står på de värderingar som är de mest centrala i Bibeln, det är inget som vare sig går att förringa eller nonchalera. Tio guds bud och omtanken om nästan är i mångt och mycket grunden för vårt rättsmedvetande och grunderna i vår lagstiftning"

Än en gång koketterar några kristdemokrater med en fejkad okunskap. Jo, jag är tämligen övertygad om att de driver med oss, alternativet vore illavarslande. Skulle verkligen en offentligt försörjd och folkvald riksdagsledamot (KD) inte veta att det första budordet har upphävts av grundlagens RF 2:2?? Du får faktiskt ha vilka gudar du vill - eller ingen alls! Du behöver inte heller delta i religiösa traditioner om du inte vill.

Fakta är att en tredjedel av Sveriges befolkningen står utanför Svenska kyrkan. Kyrkoordningen kan jämställas med stadgarna i en ideell förening och har bara har relevans för medlemmarna. Man kan inte först avskaffa statskyrkan, för att några år senare dyka upp som gubben ur lådan i debatten och försöka eliminera konsekvenserna av beslutet. Detta bekymrar inte Carlson & Mårtensson som ogenerat förkunnar:

"Så här i juletid ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga gymnastiksalar."

Men notera att just kristdemokraterna har för vana och oundgänglig tradition att betona familjens frihet i det egna partiprogrammet:

”Vi vill flytta makten från riksdags- och kommunpolitiken till föräldrarna. Staten och kommunerna ska skapa valmöjligheter, inte välja åt familjen.” 

Vore det inte klädsamt om detta även omfattade den enskildes religiösa val och hur familjerna vill fira sina traditioner?

Andreas Carlson (KD)

Icke, då. Här ser vi tvärtom hur kristdemokraterna väljer att peka med hela handen och helt inkonsekvent går emot sitt eget partiprogram. Ändamålet helgar medlen, resonerar Partiet. När det gäller kristna seder och bruk och traditionernas bevarande så vet varje god kristdemokrat vad som gäller: Kollektivanslutning, i Jesu namn!

Häri ligger problemets kärna: Inom ett så privat och känsligt område som religionen, förbehåller sig dessa debattörer rätten att diktera att andras barn ska lära sig och förvalta de religiösa traditioner som kyrkans medlemmar inte längre ids ta ansvar för själva. Det är faktiskt riktigt fult gjort. För inte skulle väl politikerna välja åt familjen? Va??

Vi har förvisso en skattefinansierad kyrkoantikvarisk ersättning, som bland annat ska täcka kostnaderna för läckande kyrktak. Att kyrkan också lider av ett medlemsläckage är inte lika lätt att åtgärda. Faktum är att det var lagen om religionsfrihet 1952 som så att säga ”drog ur proppen”. Resten är historia. Folket röstar med fötterna och varje år lämnar lika många kyrkogemenskapen som det bor i Visby stift.

Kristdemokraterna verkar sedan en tid tillbaka försöka etablera någon sorts ”traditionsantikvarisk ersättning” inom den allmänna skolan, men missar att frågan redan kringgärdas av ett regelverk. Det är skollagen som säger att skolan ska vara icke-konfessionell. Strikt tillämpat betyder det att skolan inte ska beblanda sig med religion överhuvudtaget, annat än som objekt för studiebesök och kritiska studier på lektionstid.

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Med stor sannolikhet betackar sig även Svenska kyrkan för kristdemokraternas politiska ansatser att bli förknippade med tvång och kollektivanslutning. Medlemsläckaget, eller om man så vill, "medlemsinkontinensen", bör hanteras med diskreta åtgärder.
Om tonen hårdnar, skapas incitament för ännu fler att lämna kyrko- gemenskapen. Att som artikelförfattarna, göra politik av denna fråga har därför ingen framtid utan riskerar att bli kontraproduktivt.
Även det är, på sitt sätt, en konsekvens av religionsfriheten.

Ett utmärkt blogginlägg som säger det som behöver sägas 

SvD 
SvD

Skolavslutningen är ingen krishantering

Jag har en debattartikel på Newsmill idag. Tyvärr kan vi inte längre kommentera där. Den som vill är välkommen att göra det här istället.

 
Skolavslutningen är ingen krishantering

Biskop Antje Jackelén har gått ut i en märklig artikel, inte minst om man betänker hennes position inom Svenska kyrkan och att det hon skriver alltså förmodas kunna representera kyrkans officiella hållning och linje i frågan. Att flera av landets ministrar gör kyrkan sällskap, gör inte saken bättre.  Än märkligare är att SvD inte har givit plats för någon replik. Detta betyder att biskop Antje Jackelén i SvD Brännpunkt 2 december, tillsammans med biskop Martin Modéus i DN Debatt 25 november, i den senaste debattomgången om kyrkan och skolan står helt oemotsagda trots uppenbara felaktigheter och ibland rena förolämpningar mot oss som tillhör den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

Att flera av landets ministrar gör dem sällskap, gör inte saken bättre. Att som socialminister Göran Hägglund tala om ”tramsdebatt” sänker bara honom själv. Utbildningsminister Jan Björklund i sin tur hänvisar till ärkebiskop Anders Wejryds kommentar från en morgonsoffa i TV4: ”De har inget intresse av att tvinga på människor en tro” men glider oberörd förbi det faktum att eleverna inom det tvingande skolobligatoriet ändå tvingas till en kyrka, där, enligt en enkät i Kyrkans Tidning våren 2011, var tredje samling innehåller bön eller välsignelse, vilket avslöjar ett lagbrott. Den tredje huvudrollsinnehavaren i regeringens självutnämnda och frikyrkliga påkristningstrojka, civil- och bostadsminister Stefan Attefall, har redan förra sommaren utmärkt sig genom att tala om ”religiösberöringsskräck” och uttalat en vilja att riva upp skollagen i syfte att få in eleverna i kyrkan.

Frågan är nu, skulle skollagen kunna ändras i detta avseende? Nej. Visserligen är en ändring av lagen, till synes, den enda vägen att komma tillrätta med de upprepade lagbrott som nu sker med nämnda ministrars goda minne. Som bekant gäller att ”inget brott utan lag” så ett initiativ om lagändring i frågan, skulle inte vara någon överraskning i detta läge. Men denna lagändring ska prövas mot RF 2:2. och Europakonventionen. Komplikation är att ett ”Nej tack” faktiskt avslöjar något om ens religionstillhörighet, vilket gör att lagändringen står i strid med Europakonventionens artikel 9, och prejudikat i Europadomstolen. Dessutom skulle det vara att sparka in en öppen dörr, då en lagändring skulle kräva en skrivning om frivilligt deltagande. Men, märk väl, inget har någonsin hindrat kyrkan från att genomföra dessa arrangemang i egen regi. Tvärtom skulle kyrkans renommé må bra av att inte förknippas med tvång.

När vi ändå är inne på ministrar och politiker kan vi dra lite siffror och fundera över det där med legitimitet: I det senaste valet till riksdagen 2010 deltog 85% av de röstberättigade. I det senaste valet till Kyrkomötet deltog 12%.  Förra året, 2011, var antalet bäbisar som bars in i kyrkan och - icke tillfrågade - döptes till sitt medlemskap 59.000. Antalet som begravde sig ut ur kyrkan var 73.000. Antalet som gick ur kyrkan på egna ben var 54.000. Detta ger ett sammanlagt negativt netto på - 68.000 personer. Eller om man vill – betydligt fler än det antal som befolkar Visby stift. I mina ögon är det här en opinionsyttring.

Tillbaka till biskoparna och deras, oemotsagda, kommentarer i landet två största morgontidningar. Martin Modéus menar att Skolverket i sin tolkning av skollagens 1 kapitel, §6, om att utbildningen ska vara icke-konfessionell, här tar ”aktiva steg för att befrämja sekularism, vilket i praktiken är en annan religion.” Biskopen fortsätter sin utläggning: ”Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion. Att tolka livet och medvetet utelämna Gud är inte ett mindre religiöst förhållningssätt än att räkna med Gud. Det är ett annat religiöst förhållningssätt.” Förutom att uttalandet är häpnadsväckande, skulle det naturligtvis kunna ge anledning till en kommentar om proselytism, men det får anstå den här gången.

Biskop Antje Jackelén inleder sin artikel: ”Vad blir i längden kostnaden för ett undergrävt förtroende för en av de viktigaste och största aktörerna i det svenska civilsamhället?” Men hon vägra att inse att Svenska kyrkan inte är viktig för den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar. Snarare ser vi kyrkan som en av de mest vilseledande aktörerna. Hon gör också ett försök att leda i bevis att staten skulle stå i konflikt med sig själv i den här frågan. Men att kyrka-statseparationen och skolans kommunalisering har gått henne spårlöst förbi får vi ha överseende med. Inte ens en biskop kan avkrävas faktakoll och säkra källhänvisningar.

Hon hänvisar till lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, där det sägs att Svenska kyrkan ska bedriva en rikstäckande verksamhet: ”Ett av skälen till detta är att den rikstäckande och lokalt förankrade kyrkliga infrastrukturen är ovärderlig för staten, inte minst i kris- och katastroflägen. Här finns det snabb tillgång till personal med kompetens i krishantering, själavård och diakoni. Här finns rum, ord, närvaro, riter och hopp att tillgå som kyrkan är ganska ensam om och som görs tillgängliga för alla, oavsett medlemskap.” Men där glömmer Jackelén att skolavslutningar i kyrkan har mycket lite med krishantering att göra - åtminstone för eleverna. Civilsamhället står ganska väl rustat i det flesta fall och det inte alls säkert att en kristen krishantering för en icke-troende, är vare sig framgångsrik eller ens önskvärd.

Biskopen verkar inte heller känna till att Svenska kyrkans centralstyrelse i en skrivelse till kyrkomötet 1999, förutsåg att en konflikt kunde uppstå mellan en kyrkoordningsregel och den statliga lagstiftningen: ”Såväl den lagstiftning som avser trossamfund i allmänhet och Svenska kyrkan särskilt som den lagstiftning som gäller allmänt i samhället har således betydelse för kyrkoordningen och dess tillämpning. Lagstiftningen anger de ramar inom vilka kyrkoordningen verkar. Från ett konstitutionellt betraktelsesätt är kyrkoordningen givetvis underställd lagstiftningen, och vid en eventuell konflikt mellan en kyrkoordningsregel och en regel i den statliga lagstiftningen får kyrkoordningen vika”. Kyrkordningen 2 kap. 1 § om, att församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, får följaktligen ge företräde för skollagen (2010:800) 1 kap. 6 § om, att utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.

Biskop Antje Jackelén oroar sig med rätta för Svenska kyrkans accelererande kris, men missar att varken Skolverket, skolan eller eleverna har ansvar för att lösa kyrkans problem. När Skolverket sägs störa det goda samarbetet mellan kyrkan och skolan, så handlar det om ett ”samarbete” som syftar till att vara inskolning till en stabil kyrkovana. En etablerad relation ska skapas där eleverna i sinom tid ska uppvaktas på lektionstid med erbjudande om konfirmation. Att det är i den gruppen kyrkan hittar sina framtida betalande medlemmar, är ingen hemlighet inom Svenska kyrkan. Det vet förmodligen även Jackelén, även om hon inte vill låtsas om det. Där skollagen efterlevs, sätts följaktligen käppar i hjulet för kyrkans rekrytering.

”Hur kan detta statligt sanktionerade misstänkliggörande av religion främja ett gott samhälle där tolerans är en självklarhet?” skriver biskopen och antyder ett samband där ett brott mot skollagen omvänt skulle innebära tolerans mot kyrkan. Hon vägrar därmed att inse att en av konsekvenserna av den fullständiga och villkorslösa religionsfrihet som gäller sedan 1952 och RF 2:2, är att den som så önskar, är i sin fulla rätt att slippa samröre med Svenska kyrkan. Så länge vi lever i ett rättssamhälle och inte ett stam- och klansamhälle är det lagen och inte traditioner som reglerar vad som gäller.

Varför nätkommentarerna som propagerar för kyrkliga skolavslutningar och ofta åberopar islamofoba argument, enligt Jackelén, skulle vara ett problem för Skolverket är en gåta. Att svenska kyrkans supportrar ofta ses hysa dessa åsikter, är uteslutande ett problem för kyrkan själv. Ett stort problem. Vi är många som skulle uppskatta ett mer rakryggat bemötande av detta obehagliga fenomen, från kyrkans sida.

Biskopen förstår inte heller att innehållet i en teaterpjäs i allra högsta grad är rektorns ansvar, i bemärkelsen att rektorn har det yttersta ansvaret för vad han eller hon skickar iväg eleverna på under obligatorisk skoltid. Vad eleverna sedan ägnar sig åt privat är ingen ursäkt. Inte heller förstår hon att yoga som avslappningsövning i klassrummet knappast låter sig jämföras med en gudstjänst i kyrkan - vilket biskopen nog borde vara tacksam för. Men! I det avseendet har jag det största respekt för att den, som uppfattar yogaövningen som en religiös aktivitet, ska ha sista ordet om dess lämplighet.

Jag kan däremot inte hålla med biskopen om att det är skolan uppgift att sörja för elevernas andliga utveckling med kyrkan som samarbetspart. Den tiden är längesedan förbi. Detta visar att kyrkan kanske inte är farlig, men Antje Jackelén är det definitivt, om hennes idéer får genomslag.

"Låt oss berätta att himmelriket är nära"klartext från Sandlund på Dagen
Sveriges Kristna Råd: "Skolverket på hal is"
Helle Klein i Dagen: "Helgerån att ta bort den kristna tron"
Socialministern (sic!) vill se en ändring av skollagen
Livets Ord: "Vi kristna behöver ryta i lite mer"
Tvetydiga besked om ny skollag
Kyrkoherdar som har synpunkter
Äntligen en muslimsk ledare som uttalar sig
Broderskapare: "Ingen kommer undan religionen"
Biskopar kritiserar Skolverket

Politiskt rävspel

För tre veckor sedan hade KD en extra partistämma där Mats Odell utmanade Göran Hägglund om partiledarskapet. Om Hägglund före detta datum hade vikt ner sig i frågan om tvångssteriliseringar skulle de konfessionella krafterna i partiet, "Livets Ord-falangen", med stor sannolikhet fått vind i seglen.

Det scenariot måste ha varit en mardröm för den övriga Alliansen som trots allt behöver ett relativt sekulärt KD för att vinna nödvändiga röster. Symbiosen med KD hålls vid liv med hjälp av "Kamrat fyra procent" så även KD har anledning att foga sig för att få delta vid maktens köttgrytor.

Reaktionerna från den övriga borgerligheten på lagförslaget från socialminister Hägglund i januari, gav en del att läsa mellan raderna. De osade av taktisk manöver i syfte att rädda kvar honom som partiledare. Kristdemokraterna kommer alltid att vara ett intellektuellt släpankare för Alliansen, då de internt driver frågor med hänvisning till religiösa argument, men utåt måste framstå som sekulära. Göran Hägglund må vara skensekulär, men han är nödvändig för det fortsatta samarbetet.

Det beslut som tidigare presenterats i frågan om steriliseringskravet, var med stor sannolikhet en samförståndslösning i väntan på Kristdemokraternas extra partikongress. När nu Hägglund har räddats kvar som partiledare, kan frågan tas upp på nytt.

Jag har tidigare förutspått att KD även denna gång skulle körs över, precis som i äktenskapsfrågan. Mycket riktigt, i dagens DN Debatt viker man ner sig, om än till synes, på eget initiativ. Det var duktigt gjort Hägglund, du börjar lära dig spelets regler.

DN
DN
DN 
DN
SvD
Newsmill

Kristdemokraterna vid skiljevägen

I skrivande stund är det några timmar kvar innan vi vet vem som kommer att leda KD. Blir det Göran Hägglund eller kommer partiets extra riksting att välja Mats Odell? Den senare har en debattartikel på SvD Brännpunkt idag.

Så vad vill Mats Odell? Sammanfattningsvis lite mer av allt. Framför allt lite mer av det som gör att man ibland har så svårt att skilja mellan anhängare av KD och SD. Eller om man så vill: Lite mera drag under galoscherna.
"Vi måste också få tillbaka stoltheten över vår värdegrund, över vårt ursprung. Vi ska stärka gemenskapen med, och hämta inspiration och erfarenhet från vår stora kristdemokratiska familj utöver Europa och världen."
Kroken är agnad, nu återstår att se hur många som sväljer betet.

Så vad har då vi att hoppas på, vi som inte ingår i den kristna gemenskapen eftersom vi anser att världen är naturlig, eller för all del, som faller utanför normen för den  av KD godkända kärnfamiljen?
Odell ger svar:
"Detta ger också enskilda större frihet att ta ansvar för sina liv. Svenskarna behöver mindre – inte mer – av politisk styrning i sina liv."
Det låter bra men det mesta tyder på motsatsen när KD har ett finger med i syltburken.

I kölvattnen på den senaste tidens debatt om de meningslösa tvångssteriliseringarna, kyrkliga skolavslutningar och oviljan att underlätta för organdonation är KD inte mycket att lita på för den som vill styra över det mest privata i sitt eget liv. Mycket riktigt levererar Odell sin brasklapp så vi ska veta vad som gäller:
"Samtidigt ska vi slå vakt om att staten är stark när det behövs." Vilket alltså är när KD tycker att det behövs.

Han ser inte heller hur han säger emot sig själv i samma debattartikel. Förklara gärna hur man i ena stunden kan bekymra sig om "materialism och ekonomism" för att kort därpå berätta om "näringslivet som ska ha bättre tillväxtförutsättningar för att klara jobben i en allt hårdare global konkurrens vilket är en förutsättning för vår gemensamma välfärd."

Men Odell bjuder också på lite ofrivillig humor. Själv gillar jag det här: "I ett samhälle som präglas av  och där den nya ideologin pragmatism breder ut sig som en präriebrand bland partierna behövs ett starkt värdebaserat parti som ett ankare i samhällsdebatten." Själv brukar jag beskriva KD som Alliansens intellektuella släpankare, så vi verkar ju vara inne på samma linje där, Odell och jag.

Att vara religiös i en naturlig värld innebär alltid en kognitiv dissonans. Att sedan överföra denna tro till politik är ett vågstycke. Valet av partiledare i KD handlar ytterst om, ifall partiet ska vara ett parti med en kristdemokratiskt ideologi eller ett kristet parti. Skillnaden är faktiskt större än det verkar.


Dagen

Tvångssteriliseringar räddar Göran Hägglunds partiledarskap

Göran Hägglund har drivit igenom att tvångssterilisering vid könsbyte ska bli kvar. Detta trots att det finns en bred majoritet i riksdagen för att lagen ska ändras. SvD rapporterar och citerar några ledamöter i socialutskottet.

Anders Andersson (KD): ”Det är viktigt att vi står fast vid försiktighetsprincipen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på”.

Barbro Westerholm (FP): ”Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt, där det tidigare har varit helt låst. Ibland tar det tid att komma i mål, men det är bättre än att det tar tvärstopp, säger hon. Jag är inte jurist och har svårt att se var problematiken ligger. Utredningsdirektiven är inte klara ännu.”

Kenneth Johansson (C): ”För mig är det viktigast att det pågår ett arbete och att socialminister Göran Hägglund inte sagt definitivt nej. Jag känner mig trygg med att det kommer att komma ett förslag”.

Det går att läsa mellan raderna och fundera över om detta avslöjar en taktisk manöver i syfte att rädda kvar Hägglund som partiledare i KD? Partiet kommer alltid att vara ett intellektuellt släpankare för Alliansen, då de driver frågor med hänvisning till religiösa argument, men för den övriga alliansen torde en ny KD-ledare ur den mer hårdföra och uttalat konfessionella Livets Ord-falangen vara en mardröm.

En partiledare som den skensekuläre Göran Hägglund är nödvändig för att man med "Kamrat fyra procent" ska kunna öka väljarstödet till Alliansens förmån. Men om det tricket ska lyckas måste KD fortsätta att framstå som ett domesticerat parti som kan köras över vid lämpliga tillfällen. För det ändamålet är Göran Hägglund fortfarande den lämpligaste kandidaten för partiledarskapet.

Låt oss därför anta att det beslut som nu kommit i frågan om steriliseringskravet, är en samförståndslösning i väntan på Kristdemokraternas extra partikongress. När den passerat och Hägglund räddats kvar som partiledare, ska frågan tas upp på nytt. En inte alltför avancerad gissning är att KD även denna gång körs över, på samma sätt som i äktenskapsfrågan. Kristdemokraterna kommer alltid att fungera som Alliansens nyttiga idioter, med uppgift att bli överkörda i sina hjärtefrågor.

Tillägg 120113:
Ämnet var alltför lockande för att Lennart "Helig Gud" Sacrédeus skulle kunna låta bli att lufta sin okunskap på SvD Brännpunkt.


Tillägg 120218:
Det tog tre veckor efter Kristdemokraternas extrastämma så kom omsvängningen som presenterades på DN Debatt:
"Dags att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte"



Hanna Söderström svarar Lennart Sacrédeus på Svd Brännpunkt


DN 
DN 
DN 
Sydsvenskan
Miljöpartiet 
Aftonbladet 
Dagen 
Dagen

Göran Hägglund kör över oss

Aftonbladet 110106

En uniform med religiösa symboler är inte uniform

Substantiv och adjektiv var aldrig min starka sida när jag gick i skolan. Ändå kan jag med ryggmärgen bemästra skillnaden. Hur angenämt vore det inte om också våra politiker kunde inse skillnaden?
I radioprogrammet Människor och tro  i P1 fick jag tillfälle att debattera med integrationsminister Erik Ullenhag. Redaktionen kontaktade mig i egenskap av chefredaktör för det religionskritiska debattmagasinet Bright. Det hade man inte behövt göra.

Det uttalade motståndet mot regeländringen i Rikspolisstyrelsens uniformsreglemente är äldre än så och reaktioner återfinns bland Ullenhags partikamrater redan 2003. Det var under den dåvarande justitieministern Thomas Bodströms tid som Rikspolisstyrelsen, uppmanad av DO Katri Linna, började diskutera slöja, kippa och turban för att locka fler invandrare till polisyrket.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En första invändning kom från Torkild Strandberg (fp) till justitieminister Thomas Bodström om polisens uniformer (Fråga 2002/03:1288):

Rikspolisstyrelsen har föreslagit att det ska bli tillåtet för poliser att i sitt arbete bära vissa etniska och religiösa kläder till exempel huvudduk eller turban. Anledningen är att polisen säger sig vilja visa att man accepterar olika etnisk bakgrund och religiös tillhörighet.

Ett av de viktigaste syftena med en enhetlig uniform är att den enskilde polisens religiösa eller politiska livsåskådning inte ska ha någon betydelse. När den enskilda polisen möter allmänheten ger uniformen en tydlig signal att vederbörande är en myndighetsperson som ytterst representerar samhället och våra gemensamma lagar. Förslaget från Rikspolisstyrelsen väcker frågan om var man ska dra gränsen för vilka etniska och religiösa kläder eller symboler som får bäras, och vem som ska dra den gränsen.

Alla ska kunna vara övertygade om att man får samma bemötande, oavsett vilken polisman man stöter på. Man ska inte bilda sig en uppfattning om en polisman på religiösa eller etniska grunder. Det är av stor betydelse att polisen i Sverige breddas, så att poliskåren bättre speglar befolkningssammansättningen i vårt land. För att detta ska bli möjligt krävs snarare att polisens antagningsprocess moderniseras än att kravet på en enhetlig uniform slopas.

Vad avser justitieministern att göra för att polisen i Sverige även i fortsättningen ska bära en enhetlig uniform?

Den 25 augusti 2003 svarade justitieminister Thomas Bodström:

/…/Rikspolisstyrelsen (RPS) arbetar aktivt för att andelen poliser med utländsk bakgrund ska öka. En del i detta handlar om att se över och anpassa rekryteringsförfarandet så att sökande med invandrarbakgrund inte diskrimineras. RPS har också inlett ett arbete med att se över arbetsmiljö och arbetsrättsliga bestämmelser för att utröna om det inom dessa områden kan finnas diskriminerande inslag. I detta sammanhang diskuteras även polisens uniform och om reglerna kring bärandet av denna på något sätt kan innebära ett hinder för människor med viss religiös tillhörighet att söka sig till polisyrket. För närvarande finns dock inget förslag som går ut på att polisens uniform ska förändras.

Det dröjde inte heller länge innan den första motionen lades. Motion 2003/4:Ju465 polisväsendet:

"...Inom polisen förs sedan en tid en diskussion om etniska och religiösa inslag i uniformen, t.ex. huvudduk eller turban. Anledningen är att polisen säger sig vilja visa att man accepterar olika etnisk bakgrund och religiös tillhörighet. Ett av de viktigaste syftena med en enhetlig uniform är att den enskilde polisens religiösa eller politiska livsåskådning inte ska ha någon betydelse. När den enskilda polisen möter allmänheten ger uniformen en tydlig signal att vederbörande är en myndighetsperson som ytterst representerar samhället och våra gemensamma lagar. Förslaget från Rikspolisstyrelsen väcker frågan om var man ska dra gränsen för vilka etniska och religiösa kläder eller symboler som får bäras, och vem som ska dra den gränsen.

Alla ska kunna vara övertygade om att man får samma bemötande, oavsett vilken polisman man stöter på. Man ska inte bilda sig en uppfattning om en polisman på religiösa eller etniska grunder. Det är av stor betydelse att polisen i Sverige breddas, så att poliskåren bättre speglar befolkningssammansättningen i vårt land. För att detta ska bli möjligt krävs snarare att polisens antagningsprocess moderniseras än att kravet på en enhetlig uniform slopas.

Stockholm den 7 oktober 2003

Johan Pehrson (fp)

Torkild Strandberg (fp)

Karin Granbom (fp)

Helena Bargholtz (fp)

Sverker Thorén (fp)

Cecilia Wigström (fp)”

Även moderater kom att blanda sig i frågan.
Motion 2003/04:Ju259 Polisuniformer:

”Diskrimineringsombudsmannen, DO, har i ett förslag framfört att poliser skall tillåtas bära turban, slöja eller annan religiös huvudbonad till sin uniform.

Enligt min uppfattning är polisuniformen en enhetlig klädsel som representerar något annat än sin bärare. Den representerar ordningsmakten i Sverige och så måste det även fortsättningsvis vara. Vi bör inte ändra på principen att polisen skall representera den neutrala och objektiva statsmakten. Om polispersonalen i stället i fortsättningen skall representera sig själva som individer har hela principen med rättsväsende och myndighetsutövning fallit. Om religiösa huvudbonader skulle tillåtas som uniform ser jag inget hinder mot av polisen också skall få bära sitt favoritlags keps, mössa eller halsduk.

För att inse konsekvenserna av DO:s förslag vill jag ge följande exempel. Vilken huvudbonad skulle polisen som undersökte moskébranden i Malmö ha haft – turban, slöja eller kalott? Är det okej att poliser som bevakar fotbollsmatcher bär kepsar från sina favoritlag? Eller är det inte så att den neutrala polismössan är att föredra i alla sammanhang?

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)”

Den 19 februari 2004 kan man läsa i
Justitieutskottets betänkande 2003/04:JuU15 Polisfrågor:

"I Justitiedepartementet pågår ett arbete som skall resultera i en handlingsplan för att bl.a. förbättra mångfalden inom polisen. Handlingsplanens fokus skall ligga på bl.a. vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas inom polisen för att underlätta rekryteringen av personer med utomeuropeisk bakgrund eller människor med i övrigt annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk samt även i övrigt vidga rekryteringen från ett bredare urval av befolkningen".

 

Justitieutskottets betänkande föreslog med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete att riksdagen skulle avslå samtliga motioner.

Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg (fp) reserverar sig  i Justitieutskottets betänkande:

"Vid allmänhetens möte med polisen ger uniformen en tydlig signal att polismannen är en myndighetsperson, en representant för samhället. Alla skall kunna vara övertygande om att få samma bemötande av samtliga poliser. Man skall inte bilda sig en uppfattning om en polisman på t.ex. religiösa eller etniska grunder. Mot bakgrund bl.a. härav är det angeläget att bibehålla kravet på en enhetlig polisuniform."

Den 1 mars 2006 beslutade Rikspolisstyrelsen att ändra polisens övergripande mångfaldsplan. I planen slås nu fast att

"Rikspolisstyrelsen ser positivt på att en medarbetare, i enlighet med sin religiösa uppfattning, bär turban, kippa eller huvudduk i tjänsten." 

Dåvarande diskrimineringsombudsmannen, DO, Katri Linna välkomnade beslutet.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens uniformer 4 kap. 12 § lyder:

"Religiös huvudbonad i form av huvudduk, kippa eller turban får bäras till uniform. Huvudbonaden ska vara blå eller svart"

 


EPILOG

Vi kan se hur Erik Ullenhag idag bejakar ett förhållande som hans partikamrater reserverade sig emot när Justitieutskottet valde att avslå deras motioner i frågan, under en socialdemokratiskt dominerad regering. Beslut om religiösa symboler i polisens uniform kom sedan att beslutas av Rikspolisstyrelsen, utan ytterligare behandling i Riksdagen.

Vad är det som hänt efter att förslaget först fördes på tal av Rikspolisstyrelsen 2002 och dåvarande justitieminister Thomas Bodström 2003 uttalar att det inte fanns något förslag som gick ut på att förändra polisens uniform? Ändå fanns en uttalad vilja från DO och RPS att få en poliskår som bättre svarade mot den etniska profilen i riket i stort.

Jag vill hävda att man var på god väg att nå det målet för flera år sedan, redan innan vi fick den första polisstudenten med religiös symbol i uniformen. Det finns alltså anledning att dra slutsatsen att just religiösa symboler i uniformen, inte på något sätt varit avgörande för att nå målet om etniskt mångfald i poliskåren.

”Av alla sökande har en fjärdedel invandrarbakgrund [även nordbor inkluderade] till skillnad från landets 17–18 procent.”

Återstår då frågan varför denna regeländring i uniformskravet fortfarande finns kvar? Kanske är det så enkelt som att man behöver den lätt igenkännliga symbolen för att den demonstrerar en förment mångfald. När det stora flertalet i landet under senare år, de facto, börjat bli färgblinda för etnicitet och hudfärg, är religiösa symboler tacksamma att ta till för att demonstrera en politisk korrekthet i handling. Är det så enkelt som att det behövs ett starkare visuellt stimuli för att identifiera en invandrare idag?

I radioprogrammet Människor och tro berättas även om hur motsvarande fråga hanteras i England. Här vill jag verkligen uppmana till läsning av Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns utmärkta bok "Till frihetens försvar". De visar på paradoxen att muslimska invandrare i Frankrike - trots landets betydligt striktare tillämpning av religionsfriheten - upplever en större acceptans, i och gentemot, samhället än vad som är fallet bland motsvarande grupp i England.

Kanske beror detta det enkla faktum på, att en muslim idag kan vara en sekulariserad muslim utan tro, men att öppenhet om detta är förenat med dödshot. Så varför då berätta att man lämnat religionen? De visar också att samhällets stöd till religiösa företrädare, oftare är ett stöd på bekostnad av de människor som vill slippa religionen överhuvudtaget, istället för att tillerkänna människor frihet som individer.

Tllägg 2011-12-19


Expressen 

Ullenhag i DN om invandrarhatet
Notis om detta i SvD 
Skånskan.se 
GP 
Dagen 
Dagbladet 
Newsmill 
Newsmill 
SvD

.

Kristdemokraterna har tagit del, men ej förstått

I ett pressmeddelande från Stockholm stadshus luftar KD sin irritation över konsekvensen av en icke-konfessionell skola i en stat utan statskyrka. En välvillig tolkning är att KD tagit del av, men ej förstått lagens innebörd. En mindre välvillig - men troligare - tolkning är att de faktiskt inte vill:

"I Sverige spelar de kristna högtiderna en odiskutabelt viktig roll för vårt kulturarv och vårt sätt att leva idag. Jag tror att det är ytterst få elever som upplever det kränkande att ta del av julens budskap i en kyrka. Tvärtom tycker nog de allra flesta att detta är en mysig och vacker tradition. Om en präst någon gång skulle uppmana barnen att knäppa sina händer för att be en bön om rättvisa och fred på jorden kanske barnen kan stå ut även med det. I generationer har svenska elever firat högtider i olika kyrkor. Den som är trygg i sitt eget kulturarv, är också öppen att möta andra kulturer och traditioner"

Den kristdemokratiska självgodheten går armkrok med en inbilsk idé om det religiösa kulturarvets tvingande obligatorium. Men vad KD vägrar inse, är att när ett land har nått den nivå av demokratisk utveckling att religionsfrihet råder, ska valet att delta ligga hos individen. Det är oroande att ett parti i regeringsställning har så svårt att besinna sitt ansvar. Tvärtom tillåter man sig att offra grundläggande frihetsprinciper i sin strävan att fösa in den ovilliga allmogens minderåriga barn i templen.

Religionsfrihet är lika lite som demokrati en gång för all given, utan måste vårdas och värnas av varje ny generation. I en värld stadd i snabb omvälvning har vi anledning att nogsamt värna våra friheter för framtiden. Eller för att att travestera sista meningen i pressmeddelandet: Den som är blind för sitt eget religiösa tvång, är också öppen att underkasta sig andra kulturer och religioner.

SvD
Patrik Lindenfors gör ett försök att utbilda Hägglund om tidpunkten för Jesus födelsedag
Newsmill
Dagen
Dagen
DN
KD:s ledarkris
Smp
Mer om KD
Dagen om KD
SvD om KD
Dagen om den politiska kartan 
Dagen om adventsfirandet 
Newsmill

En skadskjuten skvader

Till dagen mest halvtänkta debattartikel, måste nog utses denna i SvD. Smaka på den här:  "Etablera en gemensam statskassa som kan finansiera hela eurozonen, samt säkerställa att medlemsstaterna iakttar statsfinansiell disciplin." Det är just det där med statsfinansiell disciplin som intresserar mig. Det statsfinansiella bekostar som bekant den gemensamma välfärden. En gemensam statskassan torde alltså få sin motsvarighet i en gemensam välfärdspolitik. Frågan är då vad vi i Sverige missade när vi ställde oss utanför euron. Att få gå i pension vid 55?

Religiös sanning á la carte

Norska Kristelig Folkepartis vice ordförande Aud Kvalbein slår larm i tidningen Vårt Land: Livskunskapsämnet RLE, som har ersatt det ursprungliga kristendomsämnet, anser hon ger trosförvirrade elever som tror på "alla fem av gudarna."

Hon beskriver hur det i dagens norska skolor finns många som inte vet vad kristendom är, det härskar en religiös förvirring eftersom "skolan inte kan säga att något är sant." För att illustrera faran med detta berättar hon:
"Jag hörde nyligen om en liten pojke som blev tillfrågad om han trodde på Gud. Ja, sa han, jag tror på alla fem".

Lösningen på detta säger hon sig finna i den finska skolan som erbjuder en anpassad religionsundervisning som svarar mot elevernas föräldrars tro. Helt oavsett merarbetet för varje skola, ger detta onekligen en intressant inblick i hur en religiös politiker anser att begreppet "sant" bör hanteras.

 .

Skymning över Sotenäs kommun

Om framtidens historiker någon gång ska forska i upprinnelsen till den nyteokratiska eran i Sveriges tjugohundratalshistoria, så har de anledning att notera en till synes obetydlig händelse i en avlägsen landsortskommuns utbildningsnämnd.
I ett protokoll från ett arbetsutskott kan man läsa ett märkligt förslag: Nämnden föreslås att ”ge förvaltningschefen i uppdrag att för tidsperioden 2011-2015 boka och planera för jul- och vårterminsavslutningar i kyrkan”.

Det kan synas vara en obetydlig fråga, men förslaget innebär faktiskt att Regeringsformens paragraf om religionsfrihet skall tillåtas att sättas ur spel genom ett politiskt beslut i en kommunal nämnd. Eller i klartext: Politiker förväntas besluta att omyndiga elever under obligatorisk skoltid ska bevista ett religiöst tempel.

”Skolavslutning i kyrkan är en starkt förankrad tradition för eleverna på Sotenässkolan. Vi markerar nu vad som ska gälla för den här mandatperioden”, säger Susanne Aronsson (M),

ordförande i arbetsutskottet i en kommentar till tidningen Bohusläningen.

Ett kinesiskt ordspråk säger: ”även i den minsta spegelskärva kan man se färgen på himlen”. Betraktar man Sotenäs kan man ana hur en teokratisk skymning åter börjar sänka sig över det sekulära landet i norr, som avskaffat statskyrkan och som berömmer sig för sin religionsfrihet. I ett begynnande halvdunkel tillåter sig nu politiker att ge direktiv för kommuninnevånarnas religiösa praktik.

Händelsen i Sotenäs kan naturligtvis förbli den lilla parentes av inskränkthet och dumhet som den rätteligen bör benämnas. Men den kan också bli det tidens tecken, som visar hur politiska och sociala motsättningar ges konstgjord andning genom förment religiös tillhörighet. För människan är märklig. Vi blickar bakåt på en historia som på alla sätt kan beskrivas som dynamisk och omvälvande, men tillåter oss att betrakta vårt nu som ett statiskt tillstånd som, med små justeringar, förväntas bestå för evig tid, som vore vi en gång för alla vaccinerade mot förändring och förtryck. Det är vi inte. Det finns anledning att hålla med Christopher Hitchens: ”Religionen förgiftar allt”

Källa:

Sammanträdesprotokoll 2011-01-27

§§ 1-8 UNAU § 01 Dnr UN 2010/069 

 Kyrkans ungdomsledare flyttar in i Sotenässkolan


Tillägg 2011-02-12
Uppsalas biskop Ragnas Persenius har tidigare gjort ett uttalande i  Dagens Nyheter men med ett något märkligt tillägg:

"Och genom kompletterande erbjudanden till förskola och skola kan barn och ungdomar ges möjlighet att i församlingen verkligen lära känna kyrkans tro och liv inifrån. Då kan de få personlig erfarenhet av kristen tro i församlingen."

Frågan är bara om detta verkligen är skolans uppgift? En rimligare formulering vore: "genom ett erbjudande till barnets familj" För kyrkan förväntas väl ändå inte ta skolan till hjälp i syfte att värva utanför de egna leden?
Det är för övrigt lite lurigt gjort av Ragnar att inleda och avsluta på det sätt han gör. Kanske hoppas han att vi inte ska orka läsa ända till slutet? (DN 2007-01-11).

Dagen

Dagen

En blogg som tycker att jag är dum

.

Pest eller kolera

Dilsa Demirbag Sten skriver idag i Expressen Kultur om händelseutvecklingen i Egypten. Artikeln har rubriken Aska och eld. I likhet med många andra artiklar och blogginlägg de senaste dagarna skulle den lika väl kunna ha rubriken Pest eller kolera. Att Dilsa nu får epitetet "diktaturkramare" kommer hon att överleva. Desto märkligare att så många andra aldrig verkar klara av att hålla fler än två alternativ i huvudet samtidigt. Att politiska preferenser inte per automatik ska kopplas till folkvald islamism eller sekulär diktatur (oavsett färg) utan att sekulär demokrati fortfarande kan vara ett alternativ att sträva efter. Till den senares odiskutabla fördelar hör att den oftare än de andra, har en bättre prognos att bestå som just "folkvald".

Humanistbloggen

Vilks blogg hackad igen

Lars Vilks blogg har hackats igen och nu gnälls det om hans livvaktsskydd. Jag håller helt med i hans egen kommentar:

"De klagande gnällspiken drar runt på den gamla versen om att ”det var onödigt”, att jag har ställt till det så att människoliv riskeras. Att yttrandefrihet inte skall missbrukas. Till detta säger jag som jag redan har sagt många gånger: I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet."

.

William Petzäll och SDU skjuter sig i foten

Sverigedemokratisk Ungdom, SDU har verkligen lyckats få till det. Partiet lämnade som bekant asatron och Ultima Thule till förmån för ökenreligionen och Fädernas Kyrka vid samma tidpunkt som de motvilligt plockade av sig de bruna skjortorna. Som varande en utifrån betraktare, kan man naturligtvis fnissa åt dessa förvirrade konvertiter, men frågan är om inte det här pressmeddelandet utgör ett svårslaget all time high i den nya folksporten att krama kyrkan vid fel tillfälle och av fel anledning:

"Efter att skolorna tagit jullov har det som många tidigare år rapporterats om skolor som väljer att bryta sina traditionsenliga skolavslutningar i kyrkan.

Sverigedemokratisk Ungdom väljer nu att reagera. Genom internetkampanjer kommer SDU i dagarna att uppmana elever att redan vid terminsstart ta sig in i elevråden och inleda dialog med sina skolor i syfte att förebygga att samma sak inte upprepar sig inför sommaren eller nästkommande jul.

William Petzäll, förbundsordförande SDU tillika riksdagsledamot, kommer även under den allmänna motionstiden i riksdagen motionera om en ändring av skolverkets direktiv beträffande skolavslutningar i kyrkan med förhoppning om att inte fler barn och ungdomar i fortsättningen berövas sin rätt till delar av sitt eget kulturarv."
Pressmeddelandet är underbart roligt i sin subtila aningslöshet. SDU och riksdagsledamoten William Petzäll har ju lyckats med konststycket att göra frågan fullständigt omöjlig. Jag har faktiskt svårt att tänka mig ett effektivare sätt att få övriga politiker, skolledare och kyrkoherdar att omedelbart släppa debatten om skolavslutningar i kyrkan. Fortsätter det så här så kan man som sekulär sätta sig på åskådarplats och låta SDU sköta grovgörat.

På sätt och vis kan jag ändå förstå och sympatisera med folks förtjusning i traditioner. Jag är själv en varm anhängare av att allt som är kul ska upphöjas till vana. Men att tvingas anamma andras traditioner brukar vara ungefär lika inspirerande som att ärva nedgångna skor, så varför inte hellre satsa på nya?

Något som jag verkligen tycker borde ha förutsättningar att bli en fin gammal tradition är att präster i kyrkan vid väl valda tillfällen ska läsa Eva Brunnes predikan från Riksmötets öppnande. Att se sverigedemokrater rassla ut genom kyrkporten skulle bli ännu ett omistligt inslag i den äktsvenska folkloren, fullt i klass med Ferdinands doftande på blommorna under korkeken och eldandet av Gävlebocken. För naturligtvis ska vi värna om det som är stämningsfullt och och upplyftande för folksjälen.
Dagen

Dagen

Högt spel i sänghalmen

Enligt uppgift ska den kristna broderskaparen och socialdemo-
kraten Anna Ardin vara en av kvinnorna som anklagat Julian Assange för våldtäkt. Av den anledningen kan det vara intressant att se vad AA skrev på sin blogg för några månader sedan.

Medier om Assange och Wikileaks:
SvD
DN

En försåtlig kristen manual

Kristendomsämnet hade ursprungligen till uppgift att fostra goda kristna. Det var därför naturligt att detta påbörjades redan i småklasserna. Utvecklingen mot dagens mer religionsvetenskapliga ämne har gått stegvis. Dock är det märkligt att man behållit tidpunkten då ämnet introduceras. Varför ifrågasätts inte oftare att detta fortfarande sker på lågstadiet?

Övriga religioner behandlas inte förrän i mellanstadiet. Innan dess är det fortfarande traderandet av den kristna kulturens sagor, de bibliska historierna, som gäller. Så långt stämmer det att undervisningen ska anpassas till "kristendomens historiska särställning i Sverige".

Vad som inte uppmärksammats är att religionsämnet numera utvecklats till en försåtlig manual för en kristen, "normal", identitet. I dag fylls skolböckerna med beskrivningar av typen: "Så går det till vid en vigsel" och "Så går det till vid en begravning". De borgerliga alternativen nämns naturligtvis inte. Varför? Vänd på frågan så är svaret givet: Varför skulle man utbilda elever i kristna ritualer på den tid då alla ändå var medlemmar i kyrkan?

I stället för debatten som följde på Björklunds utspel, skulle det vara intressant att studera vilka syften som döljer sig bakom den fortsatt tidiga introduktionen i kombination med det skenbart harmlösa innehållet i dagens religionskunskap. Då först kan man se hur ämnet fortfarande utnyttjas i kristendomens tjänst. Inte för att fostra eleverna i hur ska vara - utan för hur det bör vara.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 4/11 som svar på insändare i 29/10


Dagen