måndag 20 juni 2016

Hege Storhaugs Landsplågan islam - Folkbildande och brutalt ärligt om en av vår tids ödesfrågor


Ryktesvägen fick vi under vintern höra talas om den norska författaren och journalisten Hege Storhaugs sensationella framgångar med boken Islam - den 11.e landeplage. Trots de norska mediernas försök att tiga ihjäl boken fick den ett sensationellt genomslag och har idag, ett halvår efter att den kom ut, sålt i närmare 50.000 exemplar.

Tanken att översätta den till svenska fick övergå till handling den dagen det visade sig att inget förlag vågade ge ut boken i Sverige. Nu ges den ut på förlaget Kassandra Publishing som startats enbart för detta ändamål.

Hege Storhaug är hederlig. Hon tar mycket tydligt ställning för alla de demokratiskt sinnade och moderata muslimer som trots allt utgör en majoritet av dagens muslimer. Samtidigt hymlar hon inte om den fara som ligger i en allt snabbare radikalisering, inte minst i Europas utanförskapsområden. Hege Storhaugs erfarenhet av islam är omfattande efter tjugotalet resor till Pakistan och hennes mångåriga arbete inom ämnen som könsstympning, hedersvåld och tvångsäktenskap.

Men det är heller ingen hemlighet att Hege Storhaug är kontroversiell i vissa kretsar i Norge. Efter att i många år ha arbetat inom organisationen Human Rights Service har hon fått motsvarande position som Sara Muhammad och GAPF i Sverige: Lika hyllad av alla de som lider under det kvinnoförtryck som breder ut sig och som så ofta har islam som en minsta gemensam nämnare, lika illa tåld av alla de som - ofta från en position på den politiska vänsterkanten - ihärdigt vägrat att se hedersproblematiken och den ofta så starka kopplingen till religionen islam. Inte minst känner vi igen argumenten från Förortsdebatten där många vittnar om ett ökande religiöst förtryck mot framförallt kvinnor.

Desto mer bekymmersamt är det att även Humanisternas norska motsvarighet Human-Etisk Forbund, HEF, förefaller ha svårt att hantera kritiken mot islam. Tar man sig tid att läsa de recensioner som gjorts av Hege Storhaugs bok på norska HEF:s hemsida, kan man se att det sällan påpekas några egentliga faktafel i boken. I förekommande fall har dessa korrigerats i senare upplagor. Där de har förekommit handlade det om obetydliga detaljer som ändå inte påverkat bokens budskap. Snarare får man känslan av att islam helst inte ska debatteras överhuvudtaget, då det förmodas skapa konflikter och spelar ut muslimer mot varandra. Jag menar att det förhållningssättet är oärligt.

Det går inte att komma ifrån intrycket att ett sekulärt motstånd mot kristendom är legitimt, men att motsvarande motstånd mot islam är kontroversiellt och ett ämne man helst inte vill ha på dagordningen. Detta går som en röd tråd genom mycket av Västvärldens religionskritik under det senaste decenniet: Att man gärna och frimodigt granskar kristendomens alla avarter och tillkortakommanden, men att man hesiterar inför en motsvarande kritisk granskning av islam.

Och omvänt: Lika gärna som man åberopar kristendomen som ett fundament för Västvärldens värderingar, lika ovillig är man att bekräfta islams inflytande på mindre angenäma värderingar i den muslimska världen. I den mån man debatterar Arabvärldens problem, anses orsakerna till dessa förklaras av Västs kolonialism.

Vad Hege Storhaug framförallt bidrar med är att nyansera den gängse bilden av islam. Hon visar på ett övertygande sätt att många av Arabvärldens problem och tillkortakommanden faktiskt kan härledas till ideologin islam och hur den genom århundradena fostrat sina anhängare i en destruktiv och kunskapsfientlig riktning. En tradition där bokstavstro och underkastelse (islam betyder underkastelse), med dogmer som inte får ifrågasättas, har hämmat den intellektuella nyfikenhet som är en nödvändig förutsättning för en vetenskaplig utveckling och ett blomstrande samhälle.

Hege Storhaug tar ett intressant pedagogiskt grepp och låter Muhammeds två väsensskilda karriärer gå som en röd tråd genom boken. Hon visar hur profeten under sin tid som tämligen ”misslyckad” religiös förkunnare i Mekka propagerade för den milda islam som så ofta åberopas av de som vill visa islams vänliga och medmänskliga ansikte. Anhängarna av denna inriktning kallar Hege Storhaug för Mekka-muslimer.

Men detta är bara en del av sanningen om islam. Muhammed förvisades efter några år till Medina. Där inledde han en ny karriär, nu som fruktad härförare som gick hårt fram bland sina egna efterföljare och inte minst mot judar och kristna som nu utpekades som fiender till islam. Dessa muslimer benämner Hege Storhaug Medina-muslimer. Det är bland dessa vi finner dagens islamister. Här handlar det inte längre om den enskildes fromma religiositet, andlighet och relation till sin gud, utan om ett helt samhällssystem och dess rättsordning, sharia.

De texter som samlades in efter Muhammeds död och som utgör Koranen, härrör både från Muhammeds tid i Mekka och från hans tid i Medina. Ett stort problem vid tolkningen av Koranen är att dessa koranverser,  suror, är sorterade efter sin längd och inte efter sin ålder. Om surorna istället sorteras efter en tidsaxel så ser man ett tydligt mönster som inte syns i Koranen, men som har konsekvenser för förståelsen av islam: Om man inte vet att yngre suror har företräde framför äldre suror, kan man heller inte bemöta de som hänvisar till suror som alltså inte längre har företräde.

På detta sätt kan en muslim alltid välja att hänvisa till den sura i Koranen som är ändamålsenlig för stunden. Det är ingen avancerad gissning att det är Koranens texter från Muhammeds tid i Mekka som det refereras till öppet i Västvärlden, samtidigt som det är texterna från den krigiska Medina-perioden som förkunnas av imamerna i alla de moskéer som i allt snabbare takt radikaliserar muslimer i Väst.

När terrorattacker och Islamiska Staten bortförklaras med: ”Det är inte islam” visar Hege Storhaug att det handlar om just islam. När samhällsdebatten går som katten kring het gröt och när ingen vågar nämna den minsta gemensamma nämnaren för det lågintensiva våld som terroriserar våra bostadsområden, då visar Hege Storhaug att den minsta gemensamma nämnaren är just islam och framförallt de värderingar som ideologin obevekligt sprider så fort det sker en radikalisering. Att det ligger ett via religionen förmedlat förakt mot den västliga livsstilen och de friheter vi tar för självklara.

Det är därför mycket viktigt för framtiden att vi får en generell och allmän kunskap om vad den dhimmistatus innebär som alla icke-muslimer omfattas av enligt islam. Att det till exempel betyder att alla som inte är muslimer ska behandlas som andra klassens medborgare med synnerligen begränsade fri- och rättigheter. I ett kapitel dissekerar Hege Storhaug myten om den moriska ”guldåldern” i Spanien och vad den i praktiken hade för konsekvenser för Europas befolkning under islams herravälde.

Om vi blundar för detta och de anspråk på ett världsomfattande kalifat som sprider sig i radikaliserade kretsar, ser vi heller inte det planerade maktövertagande som pågår inifrån i våra demokratiska stater. Vi ser då inte heller hur terrorn används som maktmedel för att få oss att underkasta oss inflytandet från islam.

Hege Storhaug visar också hur skickligt olika islamiska organisationer arbetar genom att använda sig av de ord och begrepp som vi själva oreflekterat associerar till som positiva: Att mänskliga rättigheter inte är mycket värt när det i praktiken är Kairodeklarationens ”mänskliga rättigheter” som åsyftas, det vill säga den rättighetskatalog som 57 muslimska stater presenterade som sin egen i FN, men som gör påpassliga undantag för alla eventuella rättigheter som strider mot sharia. Eller alla försåtliga propåer om ”demokrati” från islamister i den politiska debatten, men utan att vi besinnar att det är demokratins akilleshäl att demokratin i sig kan avskaffas genom just demokratiska beslut.

Vi är inte, en gång för alla, vaccinerade mot ett totalitärt samhällsskick. Demokratin måste ständigt vårdas för att bestå. Den som har läst Magnus Norells utmärkta bok Kalifatets återkomst, kan se att det sista kapitlet i den boken ligger nära Hege Storhaugs bok. Båda dessa författare är eniga: Vi står inför oöverstigliga problem om vi inte ser på islam och den pågående radikaliseringen med öppna ögon. Det handlar inte om vare sig rasism eller islamofobi. Det handlar om att försvara vår frihet.

                                                                                                                             Publicerad i Bright 1-2016

Hege Storhaug: Landsplågan islam
348 sidor
298 kr
ISBN 978-91-639-1081-4
Kassandra Publishing 2016

Beställ Hege Storhaugs Landsplågan islam HÄR!

Landsplågan islam finns nu även på Adlibris och Bokus

onsdag 25 november 2015

En ny Bright på väg...


tisdag 26 maj 2015

Lagändringen om religiösa inslag riskerar att bli en halvmesyr

Jag debatterar i Dagens Samhälle idag. Den viktigaste konsekvensen av lagändringen är rätten att avstå från kyrkobesök med skolan. Skollagens skrivning om en icke-konfessionell skola räcker som bekant inte för att stoppa kyrkans framfart i skolan, så lagändringen legitimerar i praktiken en pågående tradition men ger eleverna laglig rätt att utebli. Men enligt förarbetena ska detta endast gälla utbildning utanför undervisningen Jag hävdar att det även måste gälla undervisningen. Idag är det tillåtet med bön och välsignelse om det kallas "studiebesök". Detta förhållande är rättsvidrigt och i strid med RF2:2.

onsdag 13 maj 2015

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan

För en tid sedan gick prästen Jonas Lindberg ut på Kyrkans Tidning i en ledare och hasplade ur sig en ganska anmärkningsvärd idé i en ledare:

"Evangeliet är ett erbjudande till alla människor och ska därför inte användas för att stärka en grupp mot en annan. Men varje möjlighet att förmedla evangeliet är också något att glädjas över och försöka ta vara på. Det gäller bara att göra det på ett så klokt och inkluderande sätt som möjligt och det tror jag att Svenska kyrkan har goda möjligheter att göra vid skolavslutningar och andra tillfällen."

Han gjorde det som svar på en annan debattartikel. Jag kontaktade Kyrkans Tidning som föreföll att dela mina invändningar mot båda dessa och fick min egen replik publicerad kort därpå:

"I den bästa av världar har en icke-konfessionell skola inte några religiösa inslag alls. Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Lagen föreskriver visserligen att skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella, så med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte heller föreskriva något om frivillighet vid inslag som ändå inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets egna utredare kommenterade detta faktum: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”

Att präster ändå brukar be och välsigna lite som de själva vill, vet vi genom de enkäter som Kyrkans tidning så förtjänstfullt har genomfört. Det finns alltså anledning att se lagändringen om religiösa inslag, som en legitimering av ett mångårigt missförhållande, snarare än som någon reell nyhet i sig

Vad många debattörer missat, är att detta numera ska bli frivilligt för eleverna, och konsekvenserna av det. I förarbetena till lagförslaget hänvisas till religionsfriheten i RF 2:2, där friheten att överhuvudtaget inte behöva gå in i en kyrka formuleras. Samtidigt som religiösa inslag blir lagliga, utsträcks alltså elevernas valfrihet till att även omfatta de tillfällen som Skolverket tidigare accepterat i sina juridiska riktlinjer!

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan. När religiösa inslag inte längre genomförs inom skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de per definition ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Då skollagen inte reglerar elevernas fritid, lider lagförslaget av en viss brist på logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning: Eleverna får möjlighet att rösta med fötterna. Många elever kommer helt legitimt, och utan att behöva skolka, att utebli från kyrkan. Kvar blir de som gärna går i kyrkan på sin fritid, oavsett om det är av religiösa, främlingsfientliga eller traditionella skäl."

Motionen om vissa konfessionella inslag i den icke-konfessionella skolan låter dock vänta på sig. Vi får se om riksdagen hinner rösta igenom den innan man tar sommarlov.

fredag 8 maj 2015

Jag anser att Sturmark ska låta bli att slå sin fru

Kanske borde Humanisternas ledning ägna lite mer tid och omsorg om hur de formulerar sig i olika utspel? Den här gången handlar det om reaktionerna på en annons:























Det här är inte första gången det blir ett medialt rabalder där förbundets ordförande måste gå ut och "förklara vad man egentligen menar". En misstanke infinner sig att detta tvärtom är syftet. Men om påståendet att "all publicitet är bra publicitet" gäller för Humanisternas ordförande, så är det inte alls säkert att detsamma gäller för Humanisternas verksamhet i stort.

Att vara verksam som officiant inom Humanisterna är att arbeta i motvind om förbundet hamnar i dålig dager i allmänhetens ögon. Passiva medlemmar kan känna sig obekväma med utspelen. Väldigt många har sett annonserna och av dessa har säker fler än Anita Goldman reagerat negativt. Vi kan däremot vara helt säkra på att av dessa är det ett mindre antal som följt debatten på DN Kultur och fått klart för sig vad Humanisterna faktiskt står för.

Eller som en mångårig och kunnig medlem förklarade:

Folk som inte förstår alla nyanserna kan få för sig att vi inte är några gedigna humanister och demokrater, utan ganska intoleranta, historielösa, obildade i viss mån – när vi inte från början har ett språk som är tillräckligt pedagogiskt och i den meningen heltäckande för att undvika denna typ av missförstånd och kritik. Kampanjer måste förstås vara renodlade på nåt sätt, men frågan är om vi genom dessa har lyckats lyfta fram det viktigaste för oss och uppnått den respekt och inflytande som potentiellt vore möjligt – eller om vi i stället har medverkat till att huvudsakligen skapa tvivel runt oss själva.

Jag håller helt med om det. Risken är att man raserar i samma takt som man bygger upp. För den som vill leva i medial hetluft, göra utspel och riva upp damm, så är det säkert bra. För organisationen i sin helhet, är det troligen mindre ändamålsenligt. Man har fått många nya medlemmar de senaste åren, men många stannar inte kvar. Efter att ha varit upp på 6000 medlemmar dyker man just nu mot 4000. Kanske är det dags att testa en ny strategi och låta förbundet växa genom att stärka  lokalavdelningarna?

Och till sist för tydlighetens skull: Naturligtvis säger jag inte att Sturmark slår sin fru. Jag säger att jag anser att han ska låta bli att slå henne på samma sätt som jag anser att alla andra ska låta bli att slå sina respektive. En viss skillnad, eller hur?

Jag ville med ett pedagogiskt exempel visa hur lätt ett meddelande kan missuppfattas. Jag gjorde det i ett sammanhang som handlar om hur ett meddelande faktiskt har missuppfattats. Ledsen om jag med detta gjort någon sensationslysten hyena besviken. Gunilla Backman är en fantastiskt trevlig och rar tjej och jag hoppas verkligen att de har det bra tillsammans.

tisdag 10 mars 2015

Ett nytt nummer av Bright

I slutet av mars utkommer nästa nummer av det religionskritiska debattmagasinet Bright




måndag 16 februari 2015

Sveriges Kristna Råd kör i diket om religionsfriheten


När Sveriges kristna råd och dess styrgrupp för Programmet Kyrka-Skola tar fram ett material om religionsfrihet finns det anledning att titta lite närmare. Den första vinken om SKRs ansats får man i en intervju i tidningen Dagen. Där säger Olle Kristensson:

"Det är viktigt att öka förståelsen för att religionsfriheten handlar om att bejaka den enskilda människans rätt till religionsutövning. Många tolkar den istället som frihet från religion." 

Så nu vet vi det. Religionsfrihet betyder inte frihet från religion, grundlagen RF 2:2 har fel.

SKRs utskåpning av grundlagen RF 2:2 fortsätter med regeln om att ingen ska behöva uppge sin religiösa åskådning, och levererar istället en uppfordrande uppmaning till läraren:

"Tänk på: Det är viktigt att ha god kännedom om vilken typ av religiös erfarenhet som finns representerad i den klass/grupp som du undervisar."

God kännedom? Men hur då?? Kommer det här att handla om religiös kartläggning medelst handuppräckning, eller kommer läraren att förlita sig på hår- och ögonfärg? Förekomst av slöja eller om eleverna är omskurna? Det är inte utan att man undrar. 

Men kanske är det nu eleven äntligen ska få ett svar på vad den är, den vars föräldrar lämnat religionen, och som själv aldrig tillhört den. För i hur många led kommer min religionsfria avkomma att kollektivanslutas till den religion jag aldrig bekänt?

En sak kan man däremot vara fullkomligt säker på: När det är en intresseorganisation som SKR ligger bakom ett läromedel om religionsfrihet, ska ambitionerna tolkas i skenet av egenintresset. På senare år har vi sett allt fler exempel på hur den påtagliga, visuella närvaron av religion (läs islam) triggat igång lusten att kontra med "det egna". Låt oss för all del diskutera halalköttets vara eller icke vara i skolmatsalen som religionsfrihetsfråga - men det är sekulariserade kristna som är målgruppen för SKRs ansträngningar. Tro inget annat.























FACIT:

Grundlagen RF 2:2

Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).