Hög tid att förringa (KD)

Andreas Carlson, riksdagsledamot (KD) och Ola Mårtensson, handläggarchef och biträdande verksamhetschef (KD) har gått ut i en debattartikel på SvD Brännpunkt 22 december. Här får vi oss till livs ännu ett ambitiöst försök att definiera världen ur kristdemokratiskt perspektiv. Som vanligt kraschlandar även detta försök i en kletig sörja av desperat historierevisionism och sentimental gottköpsdemagogi:

"Men de kristna högtiderna och traditionerna bär något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram. Nämligen; dessa traditioner är viktiga just för att de är kristna, för att de berättar något om vårt land, vår kultur och vår historia och för att det berättar om kristendomen - religionen och traditionen på vilket vårt land är byggt. Vårt samhälle står på de värderingar som är de mest centrala i Bibeln, det är inget som vare sig går att förringa eller nonchalera. Tio guds bud och omtanken om nästan är i mångt och mycket grunden för vårt rättsmedvetande och grunderna i vår lagstiftning"

Än en gång koketterar några kristdemokrater med en fejkad okunskap. Jo, jag är tämligen övertygad om att de driver med oss, alternativet vore illavarslande. Skulle verkligen en offentligt försörjd och folkvald riksdagsledamot (KD) inte veta att det första budordet har upphävts av grundlagens RF 2:2?? Du får faktiskt ha vilka gudar du vill - eller ingen alls! Du behöver inte heller delta i religiösa traditioner om du inte vill.

Fakta är att en tredjedel av Sveriges befolkningen står utanför Svenska kyrkan. Kyrkoordningen kan jämställas med stadgarna i en ideell förening och har bara har relevans för medlemmarna. Man kan inte först avskaffa statskyrkan, för att några år senare dyka upp som gubben ur lådan i debatten och försöka eliminera konsekvenserna av beslutet. Detta bekymrar inte Carlson & Mårtensson som ogenerat förkunnar:

"Så här i juletid ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga gymnastiksalar."

Men notera att just kristdemokraterna har för vana och oundgänglig tradition att betona familjens frihet i det egna partiprogrammet:

”Vi vill flytta makten från riksdags- och kommunpolitiken till föräldrarna. Staten och kommunerna ska skapa valmöjligheter, inte välja åt familjen.” 

Vore det inte klädsamt om detta även omfattade den enskildes religiösa val och hur familjerna vill fira sina traditioner?

Andreas Carlson (KD)

Icke, då. Här ser vi tvärtom hur kristdemokraterna väljer att peka med hela handen och helt inkonsekvent går emot sitt eget partiprogram. Ändamålet helgar medlen, resonerar Partiet. När det gäller kristna seder och bruk och traditionernas bevarande så vet varje god kristdemokrat vad som gäller: Kollektivanslutning, i Jesu namn!

Häri ligger problemets kärna: Inom ett så privat och känsligt område som religionen, förbehåller sig dessa debattörer rätten att diktera att andras barn ska lära sig och förvalta de religiösa traditioner som kyrkans medlemmar inte längre ids ta ansvar för själva. Det är faktiskt riktigt fult gjort. För inte skulle väl politikerna välja åt familjen? Va??

Vi har förvisso en skattefinansierad kyrkoantikvarisk ersättning, som bland annat ska täcka kostnaderna för läckande kyrktak. Att kyrkan också lider av ett medlemsläckage är inte lika lätt att åtgärda. Faktum är att det var lagen om religionsfrihet 1952 som så att säga ”drog ur proppen”. Resten är historia. Folket röstar med fötterna och varje år lämnar lika många kyrkogemenskapen som det bor i Visby stift.

Kristdemokraterna verkar sedan en tid tillbaka försöka etablera någon sorts ”traditionsantikvarisk ersättning” inom den allmänna skolan, men missar att frågan redan kringgärdas av ett regelverk. Det är skollagen som säger att skolan ska vara icke-konfessionell. Strikt tillämpat betyder det att skolan inte ska beblanda sig med religion överhuvudtaget, annat än som objekt för studiebesök och kritiska studier på lektionstid.

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Med stor sannolikhet betackar sig även Svenska kyrkan för kristdemokraternas politiska ansatser att bli förknippade med tvång och kollektivanslutning. Medlemsläckaget, eller om man så vill, "medlemsinkontinensen", bör hanteras med diskreta åtgärder.
Om tonen hårdnar, skapas incitament för ännu fler att lämna kyrko- gemenskapen. Att som artikelförfattarna, göra politik av denna fråga har därför ingen framtid utan riskerar att bli kontraproduktivt.
Även det är, på sitt sätt, en konsekvens av religionsfriheten.

Ett utmärkt blogginlägg som säger det som behöver sägas 

SvD 
SvD

Ragnar Persenius kallar mig religionsfobiker

Uppsalabiskopen Ragnar Persenius är en lurig herre. I väntan på ärkebiskopens stundande pensionering har han profilerat sig genom att föreslå nya och kreativa strategier för att produktplacera Svenska kyrkan i den allmänna skolan.

Första gången jag uppmärksammade honom var då han skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om kyrkliga skolavslutningar. Den som inte var uppmärksam kunde förledas att reagera positivt på det han skrev, då den inledande delen avslöjade en oväntad insikt för att komma från kyrkligt håll:

”Nu lever vi sedan länge i ett mångreligiöst, multietniskt och värderingsmässigt pluralistiskt samhälle. Kan vi då ha skolavslutningarna i kyrkan kvar? Nej, inte utan att göra våld på oss själva som kyrka eller på ett okänt antal elever och lärare.”

Det skulle visa sig att detta var en inledande undanmanöver i syfte att förvilla läsaren. Den som orkade läsa vidare fann att Ragnar Persenius inte på något sätt hade givit slaget förlorat. Eller som en luttrad förälder konstaterade: ”Stänger man skoldörren för Svenska kyrkan, så hoppar de in genom fönstret.” En träffande bild som också bekräftas av Ragnar Persenius som fortsatte:

”Det finns andra möjligheter att bidra till fördjupad kunskap om kristendomen och ge erfarenheter av kyrkans liv. Genom medverkan i lektioner på skolans villkor, dialog i skolan om värderingar och människosyn samt inbjudningar till studiebesök bidrar församlingen till att skolan kan fullgöra sin uppgift att ge kunskaper om religion och kulturarv. 

Då kan eleverna med församlingens medverkan få fördjupade kunskaper i skolan. Och genom kompletterande erbjudanden till förskola och skola kan barn och ungdomar ges möjlighet att i församlingen verkligen lära känna kyrkans tro och liv inifrån. Då kan de få personlig erfarenhet av kristen tro i församlingen. Då sker ingen sammanblandning men däremot samverkan utifrån olika roller.

Alltså, byt ut skolavslutningen före jul mot en inbjudan under advent till en andakt i kyrkan! Ersätt skolavslutningen inför sommarlovet med andra erbjudanden under året då eleverna får lära känna det som sker i församlingen vid de stora högtiderna och de avgörande tillfällena i livet. De som vill får komma, medvetna om att vi läser ur Bibeln, ber och välsignar.”

Ragnar Persenius har återkommit i ämnet i en artikel i Kyrkans Tidning. Problemet är att han nu vinglar fram som en drucken mellan argumenten och inte verkar veta vilken fot han ska stå på:

”Ett skäl är att kyrkobyggnaderna, adventssamlingar och skolavslutningar hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi.”

Varför är det bra om vi hittar till kyrkan? För att vi betalar skatt till kulturminnesvården? Hur många fler ställen ska vi besöka som vi betalar skatt till? Med vilken rätt ska vi kallas religionsfobiker som valt att lämna kyrkan och som vill bli respekterade för det? Frågorna hopar sig alltmedan biskopen ångar vidare. Men så börjar han tryffera sin text med retoriska alibin som:

”Ett helt annat alternativ är att inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.”

”Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta”

Hyckleriet firar triumfer. För kyrkans egen verksamhet har aldrig varit stängd för någon. Persenius och kyrkans dilemma är ju att ingen går dit frivilligt. Syftet är att invagga läsaren i ett bedrägligt lugn och att förse texten med brasklappar att hänvisa till, i händelse av kritik. Nåväl, läser man fortsättningen, så ser man att agendan inte har ändrats. Tvärtom:

”Låt oss ta vara på möjligheterna! Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka till en tid då kyrkan kunde bestämma villkoren utan att finna en bra samverkan mellan kyrkan och skolan i en ny tid. Det fungerar redan alldeles utmärkt på många platser. Vi kan hjälpa skolan i dess uppgift.”

"....bestämma villkoren...?" Kommentar överflödig (och min goda uppfostran förbjuder mig att sätta mina spontana associationer på pränt).  Och ska kyrkan verkligen ”hjälpa” skolan i dess uppgift? Det mesta tyder tvärtom på att kyrkan även i fortsättningen bör hållas på behörigt avstånd utanför skolan. Kyrkans självpåtagna roll som samverkanspart avslöjar gång på gång dess agenda.

Låt gärna kyrkan vara föremål för enstaka studiebesök med utrymme för förberedelse och uppföljning med kritiska frågor. Men låt det sedan stanna där. Den som vill uppfostra sina barn i kyrkans traditioner har fina förutsättningar att ta sig dit på egen hand. Skolan måste ta kontrollen över sin egen verksamhet och se till att hålla dörren ordentligt stängd för kyrkans ambitioner. Och för säkerhets skull kolla fönstren på samma gång.

Frimodiga bekännelser i skolkyrkofrågan

Jag blir alltid lika glad över dessa frimodiga kommentarer som visar att det minsann är religionen, jesusen och gudfadern som ska baxas genom skolans Pärleport på det att di små eleverna äntligen skola få skåda Ljuset. Glöm det där med traditioner. Här talar vi hard core och att ”himmelriket är nära” från några av den svenska kristenhetens medialt framträdande apostlar. Det handlar ytterst om det ljus och den uppenbarelse, som barnens fritänkande föräldrar så hårdnackar missunnar sina telningarna. Fy skäms oss.

Ty när det kommer till uppfostran i Herrans tukt och förmaning är föräldraansvaret satt på undantag. Så fint då att det finns en kader av pliktuppfyllda och självutnämnda missionärer som vet bättre. Bäst i klassen är utan tvekan tidningen Dagens Elisabeth Sandlund. Här talar vi barnatro och Guds vilja. Ren och oförfalskad. När Elisabeth Sandlund går igång på Adventsuppropet är det med stöd i Jakob och Jesu återkomst:

”Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång, presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så ett litet, litet frö. Ibland faller det på hälleberget eller bland tistlarna. Men då och då – hos ett barn, en förälder eller en lärare – kan det slå rot och börja gro.”

Men notera det där om tvånget i första meningen. Är inte kyrklighetens problem att allmogen faktiskt vägrar att infinna sig frivilligt i gudshuset? Bettan levererar dessutom en lika frimodig som avslöjande bekräftelse på att just omvändelsen är syftet med det omtvistade kyrkobesöket. Vilket alltså är precis det skolagens §6 säger att skolan inte ska ägna sig åt. Ajaj, här blev det poängavdrag i dressyrmomentet för Elisabeth Sandlund.

Nästa höjdpunkt i genren ”frimodiga men mindre strategiskt smarta bekännelser” finner man i Kyrkans Tidning där Karlskronaprästen Helene F Sturefelt presenterar en intressant historisk återblick över relationerna mellan skolan och kyrkan.

Artikeln är intressant och läsvärd för den historieintresserade. Betyget skulle utan tvekan bli godkänt - om nu inte prästen valt att ta ett lika kronologiskt som logiskt skutt mellan år 1930 och nutid i sin slutsats och sammanfattning. Det var en fatal miss, enligt min mening. Vän av ordning brukar ju hävda, att den ovillkorliga religionsfriheten år 1952, så väl som kyrka-statseparationen år 2000, i något avseende bör avspeglas inom den allmänna skolan i dess relation till det numera fristående trossamfundet Svenska kyrkan. Det tycker inte Helene T Sturefelt. Hon refererar till den numera berömda ”religiösa beröringsskräcken”, och menar att:

 ”svårigheten att hantera religiösa uttryck blir allt större i takt med att den religiösa analfabetismen breder ut sig i landet. Är det för att vara politiskt korrekt? Mot vem, iså fall?”

Inte nog med att prästen Helene F Sturefelt menar att dagens skolelever ska lära sig att hantera religiösa uttryck – vad nu det betyder. De ska dessutom bli religiöst ”läskunniga” om jag förstår liknelsen rätt. Väl inlindat lyckas F Sturefelt dessutom lirka in muslimerna i debatten. Knepet är välkänt. Svaret är att det, om något, är korrekt att inte bråka med oss tre miljoner som faktisk inte tillhör Svenska kyrkan. Vi har valt att stå utanför. Låt oss göra det oavsett om vi är muslimer, ateister eller något annat. (Läs gärna om den sista meningen. En tredjedel av landets befolkning tillhör inte Svenska kyrkan och ingen har någon som helst rätt att efterforska vilken livssyn vi har)

Men F Sturefelt är inte den som ger sig, utan presenterar ännu en logisk kullerbytta, värd att uppmärksamma:

”När skolan idag vill klippa bandet bakåt med sina kristna rötter, då går skolan emot sig själv och hela sin uppgift, nämligen att ge kunskap. Oavsett vad vi tycker eller tror, så är kristendomens mänskosyn det som byggt upp landet, både vad gäller sjukvård och skolväsende.”

Men då handlar det faktiskt om skolväsendets historia. Om den kunskapen ska förmedla så bör det ske i klassrummet. Kunskapsförmedling om skolans relationer till kyrkan genom historien, ska av lätt insedda skäl inte genomföras som en religiös praktik i en kyrka. Hur något av vikt i det ämnet skulle hinnas med på en adventssamling eller en skolavslutning är en gåta. Att skolan skulle ”gå emot sig själv” är dessutom ganska förolämpande, då skolans kunskapsförmedling inte heller ska vila på kristna dogmer.

Men Helene F Sturefelt har fått upp ångan och fortsätter:

”Därför, och nu kommer min poäng, borde det vara en självklarhet att skolan har sina terminsavslutningar just i kyrkan, som påminnelse för allt vad kyrkan betytt för landets utveckling! Självklart skall prästen be, läsa evangeliet och ge den välsignelse som gett människor andligt djup och vägledning under långa sekler!

De som sitter i kyrkan väljer att lyssna eller inte lyssna, såsom det också har varit i alla tider… Därför, mina vänner, kan skolan släppa sin nervösa religiösa oro, och istället luta sig mot dagens mänskliga rättigheter till religion, i respekt för sin egen historia.”

Sällan har jag sett ett så oförblommerat argument för att den kyrkliga skolavslutningen ska vara en tribut till ett historiskt förhållande. Sällan har jag sett en sådan förnekelse av det faktum att religionsfrihet även betyder frihet från religion.

Frågan är också om prästen vid skolavslutningen kommer att kunna presentera hela denna historiska bakgrund? För prästen Helene T Sturefelt räcker det antagligen att vi alla spelar med i en charad och låtsas att kyrkan fortfarande är skolans huvudman.

Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Texten är publicerad på Newsmill under rubriken:
Respektera oss som valt bort Svensk kyrkan

SvD

Svenska kyrkan har duperat Skolverket

Maktkampen mellan Skolverket och Svenska kyrkan går vidare. Senast har generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo på Skolverket gjort ett försök att förtydliga regelverket på DN Debatt den 25 nov. Fortfarande gäller att kyrkobesök är okej vid skolavslutningar, under förutsättning att bön, trosbekännelse och välsignelse inte förekommer. Men man levererar också den något märkliga uppmaningen att deltagande i religiösa firanden är okej, men endast om dessa inte har religiöst innehåll.

Med reservation för Pastor Jansson-retoriken, ser vi trots allt tecken på handlingskraft från en myndighet som önskar sätta ner foten. Men den bistra sanningen är att Skolverket har duperats i skolkyrkofrågan. Svenska kyrkan är inte längre speciellt intresserad av att be och välsigna skolbarn eller att få dem att tro på gud. Tvärtom. Ärkebiskop Anders Wejryd konstaterade vid Kyrkomötet 2011 att:

 ”Vi får inte låsa fast oss vid skolavslutningar i kyrkan. Den missionerande effekten är inte så stor”.

Så är det nog. Inte så många elever blir frälsta under dessa besök. Desto tydligare är man med syftet att barnen snarare ska ”tro på kyrkan”. Strategin går ut på att socialisera in eleverna i en identitet där kyrkan ses som en naturlig del av livet. Barnen ska vänjas in i en relation. Då ökar viljan att konfirmera sig och stanna som betalande medlem. Kyrkomötet 2005 bekräftade detta:

”I de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander”.

Den återkommande debatten om de konfessionella inslagen riskerar att dra uppmärksamheten från annat som kan vara nog så tveksamt. Skolverket riskerar att bli sittande med Svarte Petter när kyrkan ger upp sin bön och välsignelse till förmån för andra förment konfessionsfria aktiviteter. En sökning på ”skolkyrka Vaxholm” ger en inblick i hur församlingen försöker att få in eleverna i kyrkan med skolans hjälp. Kreativiteten är påfallande: FN-dagen, advent, Lucia, julavslutning, förintelsen, skolavslutning och aktiviteter som orgelskoj, bygga julkrubbor, gå på påskvandring och titta på likkistor.

Här ser vi exempel på en utveckling där kyrkan inte får marknadsföra sitt ideologiska innehåll, men väl den yttre ramen för sin verksamhet. Marknadsföring mot barn under tolv år är visserligen förbjudet, men det gäller märkligt nog inte religiösa trossamfund, som alltså kan ägna sig åt rekrytering med skolans benägna bistånd och bakom ryggen på föräldrarna.

Det är värt att påminna om att Svenska kyrkans traditioner numera enbart omfattar trossamfundets egna medlemmar. En tredjedel av Sveriges befolkning står utanför kyrkan idag och gruppen växer snabbt. Det är orimligt att så många omyndiga elever då tvingas att delta i religiösa traditioner i en religion som de inte ens tillhör. Skolan ska inte agera ombud när Svenska kyrkan själv kan sköta kontakten med sina medlemmar.

Det är inte heller skolans uppgift att fylla kyrkbänkarna åt Svenska kyrkan. Inte ens i det vällovliga syftet att minska medlemsflykten från en bransch i kris.

Tillägg: 25 januari 2013 i Östhammar

Newsmill 

Skymning över Sotenäs kommun

Om framtidens historiker någon gång ska forska i upprinnelsen till den nyteokratiska eran i Sveriges tjugohundratalshistoria, så har de anledning att notera en till synes obetydlig händelse i en avlägsen landsortskommuns utbildningsnämnd.
I ett protokoll från ett arbetsutskott kan man läsa ett märkligt förslag: Nämnden föreslås att ”ge förvaltningschefen i uppdrag att för tidsperioden 2011-2015 boka och planera för jul- och vårterminsavslutningar i kyrkan”.

Det kan synas vara en obetydlig fråga, men förslaget innebär faktiskt att Regeringsformens paragraf om religionsfrihet skall tillåtas att sättas ur spel genom ett politiskt beslut i en kommunal nämnd. Eller i klartext: Politiker förväntas besluta att omyndiga elever under obligatorisk skoltid ska bevista ett religiöst tempel.

”Skolavslutning i kyrkan är en starkt förankrad tradition för eleverna på Sotenässkolan. Vi markerar nu vad som ska gälla för den här mandatperioden”, säger Susanne Aronsson (M),

ordförande i arbetsutskottet i en kommentar till tidningen Bohusläningen.

Ett kinesiskt ordspråk säger: ”även i den minsta spegelskärva kan man se färgen på himlen”. Betraktar man Sotenäs kan man ana hur en teokratisk skymning åter börjar sänka sig över det sekulära landet i norr, som avskaffat statskyrkan och som berömmer sig för sin religionsfrihet. I ett begynnande halvdunkel tillåter sig nu politiker att ge direktiv för kommuninnevånarnas religiösa praktik.

Händelsen i Sotenäs kan naturligtvis förbli den lilla parentes av inskränkthet och dumhet som den rätteligen bör benämnas. Men den kan också bli det tidens tecken, som visar hur politiska och sociala motsättningar ges konstgjord andning genom förment religiös tillhörighet. För människan är märklig. Vi blickar bakåt på en historia som på alla sätt kan beskrivas som dynamisk och omvälvande, men tillåter oss att betrakta vårt nu som ett statiskt tillstånd som, med små justeringar, förväntas bestå för evig tid, som vore vi en gång för alla vaccinerade mot förändring och förtryck. Det är vi inte. Det finns anledning att hålla med Christopher Hitchens: ”Religionen förgiftar allt”

Källa:

Sammanträdesprotokoll 2011-01-27

§§ 1-8 UNAU § 01 Dnr UN 2010/069 

 Kyrkans ungdomsledare flyttar in i Sotenässkolan


Tillägg 2011-02-12
Uppsalas biskop Ragnas Persenius har tidigare gjort ett uttalande i  Dagens Nyheter men med ett något märkligt tillägg:

"Och genom kompletterande erbjudanden till förskola och skola kan barn och ungdomar ges möjlighet att i församlingen verkligen lära känna kyrkans tro och liv inifrån. Då kan de få personlig erfarenhet av kristen tro i församlingen."

Frågan är bara om detta verkligen är skolans uppgift? En rimligare formulering vore: "genom ett erbjudande till barnets familj" För kyrkan förväntas väl ändå inte ta skolan till hjälp i syfte att värva utanför de egna leden?
Det är för övrigt lite lurigt gjort av Ragnar att inleda och avsluta på det sätt han gör. Kanske hoppas han att vi inte ska orka läsa ända till slutet? (DN 2007-01-11).

Dagen

Dagen

En blogg som tycker att jag är dum

.

Gudstjänst för nallebjörnar och dagisbarn i Mora församling

På den internationella teddybjörnsdagen, 27 oktober, ordnade Hans Lundin, präst i Mora församling, en särskild nallegudstjänst i kyrkan.

Gudstjänsten riktade sig till förskolebarn från Våmhus. Alla barn skulle också ha med sig ett eget gosedjur. Hans Lundin anser att "man kan likna nallebjörnen vid kyrkan - nallen representerar trygghet, tröst, vänskap och lite bus, precis som kyrkan."

Jo, visst kan man se likheter. Jag kommer helt osökt att tänka på en nalle som jag vid det här laget klarat mig utan i många år. Den var till slut tämligen skitig, trasig och enögd. Petade man på den rasslade det dessutom ut sågspån ur huvudet.

Respektlös Björn Ulvaeus missar poängen

När Fan blir gammal blir han religiös. Eller åtminstone lite lagom kyrksam? Många lär ha tänkt tanken och skakat på huvudet i förundran den dagen Björn Ulvaeus gick ut på Expressens debattsida med följande rader:

”Men jag har en känsla av att Humanisterna, som jag är medlem av, intar ståndpunkten att vi i Sverige ska undvika att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag håller inte med om det. Jag tror inte på det där med kränkthet. Den är överskattad. Om budskapet i psalmerna skaver får man väl slå dövörat till eller konstatera att de stackarna som sjunger inte har förstått hur missledda de är. För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten.”

För Ulvaeus är det viktigt att kyrkobesöket på skolavslutningen legitimeras. Så vad är väl då enklare än att hänvisa till andra delar av vårt kulturarv? Ulvaeus tar således spjärn mot andra sagor och myter som vi lever med i våra fantasivärldar - men undviker nogsamt att påtala deras harmlöshet:

”Tolkien och jag gör en överenskommelse så fort jag vänder första bladet att nu är hans saga min verklighet tills jag lägger ifrån mig boken”.

Eja vore det så enkelt. Själv är jag uppvuxen med både Pippi Långstrump och Kalle Anka och deras fantasivärldar har naturligtvis berikat mitt liv, i likhet med många andra fantasivärldar jag blivit delaktig igenom litteratur, musik, och bildkonst. Men alla har de också det gemensamt, att jag besöker dem frivilligt utan överhetens propåer och pekpinnar.

För här finns ett dilemma som Ulvaeus väljer att bortse ifrån: Den kristna mytologin är en vital och bärande del i en maktstruktur som varit påtvingad. Effekterna av den religionsfrihet vi fick 1952 naggas i kanten när skolan tar på sig ansvaret att fösa folket in i kyrkobyggnaden igen. Att Ulvaeus inte bryr sig ett vitten om myternas sanningshalt får stå för honom. Den tankens frihet har vi alltid haft, även i tider då det uttalade ordet kunde skicka en fritänkare i fängelse.

Frågan vad folk genom historien faktiskt har trott på, kan vi därför på goda grunder lämna därhän. Så länge de kristna myternas företrädare finns representerade i den utövande makten, bör vi ändå hantera frågan med försiktighet. Det är förvisso ett av kyrkans uttalade mål att göra landets skolbarn förtrogna med kyrkan, dess företrädare och tro, i syfte att betrakta den som en normalitet och del av den nationella identiteten. Men att ha kunskap om landets historiska religiösa kulturarv är inte detsamma som att praktisera det nu och i framtiden. Snarare är det en viktig del av begreppet religionsfrihet, att ha rätt att vända kyrkan ryggen och praktisera ett sekulärt liv.

Ingenting hindrar Ulvaeus att själv ta med sig sina barn och barnbarn till kyrkan. Men det är respektlöst av honom att förvänta sig att andra ska vilja göra samma sak. Likaså visar Ulvaeus prov på en märklig retorik kring begreppet ”kränkning”, något som i det här sammanhanget enbart förmodas riktat mot den invandrade muslimen. Jag skulle snarare vilja återföra frågan om kränkning till hans egna ord när han skriver: ”jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten”. Vad är det om inte ett tämligen kränkande omdöme om en religiös kult och dess heliga rum?

Inte heller jag tror på de religiösa myterna. Men jag respekterar att det finns människor som faktiskt tror på dem. Jag respekterar att tron på dem har en självklar hemvist i kyrkobyggnaden, där rösterna som ekar mellan väggarna berättar om det man faktiskt håller för sant. Att då som sekulär sätta sig i kyrkbänken, är lika falskt, kränkande och skenheligt som att öppet bejaka uppfattningen hos den som på fullaste allvar tror på existensen av tomtar och troll. Sen må ”Den blomstertid…” vara hur vacker som helst. Första versen saknar för övrigt referens till vare sig Gud eller Jesus, och kan därför lika väl sjungas på en avslutning i skolan.


Expressen
Dagen om en skolavslutning med bön och välsignelse
Humanistbloggen

"Skolans och Svenska kyrkans styrdokument"

Det är intressant att se vad Svenska kyrkan anser sig ha för uppdrag i skolan. Här är ett mycket avslöjande exempel från Lunds stift. Notera att Svenska kyrkan är noga med att inte påtvinga elever ett visst synsätt, eleverna ska bara lära sig hur det är.

"Alla elever befinner sig i religiösa sammanhang, oavsett medvetenheten om dessa eller eventuella personliga ställningstaganden."

"Skolkyrkoarbetet är ett tydligt sätt för kyrkan att ta ansvar och att ge kärlek och uppmärksamhet för /…/odöpta barn och ungdomar."

Klicka på bilden för större text eller läs pdf:en här och fundera över om vi har rätt att tacka nej till Svenska kyrkans ansvar, kärlek och uppmärksamhet? Ska skolan kanske till och med bevaka den rätten?






Dagen

Dagen

Stoppa kyrkornas mission i skolan

Starka krafter är i rörelse för en "påkristning" av den allmänna skolan. Det handlar om skolavslutningar i kyrkan, Bibeläventyr, skolkyrkor, skolpräster, skolpastorer och skolevangelister.

Runt om i landet finns det personer som engagerar sig mot detta. Men att anmäla kan få konsekvenser och personangrepp i media och anonyma hot förekommer. Många biter ihop eller låter barnen skolka hellre än att anmäla. Det är en förståelig reaktion, men bidrar tyvärr till att missförhållandena tillåts fortsätta.

Nu är vi några som startar ett nätverk för dessa frågor.
Vill du vara med? Maila: camilla.grepe(at)telia.com

Dagen
Dagen
Dagen
Smp
.

Längtan efter andlig vägledning i skolan?

Om nu någon för ett ögonblick trodde att Svenska kyrkan bara "råkade" ha vägarna förbi landets skolor, så kan kyrkans egna dokument förtjänstfullt bringa klarhet i den förvillelsen:

"Dagens skola är precis som motionären anför mer öppen mot sin omvärld än gårdagens. I denna öppenhet finns både en inbjudan och en längtan efter hjälp och stöd när det gäller att tillmötesgå den moderna människans behov av etik och andlig vägledning. Utskottet anser att det är självklart att Svenska kyrkan bör ta på sig ansvaret för att vårt lands barn och ungdomar får möta kristen tro och religiöst tänkande. Detta blir alltmer viktigt i dagens mångkulturella samhälle."

Källa: Svenska Kyrkan

Tack till Göran Rydland som tipsade

"Voffo gör di på dette viset?"

Det var ingen tillfällighet att jag satte Astrid Lindgrens berömda rumpnissecitat: ”Voffo gör di på dette viset?” som devis på min blogg för en tid sedan. Det var helt enkelt den frågan som hela tiden dök upp i huvudet i takt med att jag läste in mig på olika religiösa grupperingars åsikter i olika frågor.

Nu ligger som bekant mitt huvudfokus på vad som händer i skolans värld. Men det spelar ingen roll om det råkar handla om religiös infiltration i skolan eller något annat, för frågan infinner sig ändå. Jag har i alla fall lärt mig att svaren faktiskt kan variera ganska mycket, beroende på vilken grupp man väljer att studera.

Det här är de fyra huvudkategorier som jag har noterat:

1. Frikyrkorna. Verkligt troende som vill missionera. Tror på Gud och Jesus. Lättast att bemöta då de hela tiden frimodigt avslöjar sina avsikter. Känns igen på den uppspärrade blicken och det krampaktiga leendet. Uppskattar att sådana som jag bloggar, då det motiverar och legitimerar dem i deras livsuppgift som kristna martyrer.
   
   
2. Svenska kyrkan. Lider svårt under snabbt vikande mark- nadsandelar, vilket kräver kraftfulla marknadsförings- insatser för att behålla medlemmarna. Drivs i första hand av ekonomiska incitament. Leds av en ärkebiskop som tror på Gud och som bara blir arg då staten inte hostar upp tillräckligt med stålar till hans läckande kyrktak. Svår som grupp att bemöta i den icke-konfessionella skolans värld, då kyrkan inte längre självklart betraktas som konfessionell. Kännetecken: Prästerna har ofta partibok (S) och problem att uttrycka sig i skrift.
   
   
3. Sverigedemokrater. Som art tillhör man den grupp organismer som trivs och frodas i fukt och skugga under stenar. Kryper fram när det skymmer. Ofta aktiva inom samfundet Kryptokristna. Tror på fullt allvar att skolavslutningar i kyrkan är en effektiv metod att motverka islamisering och muslimsk folkmajoritet i landet. Vägrar att acceptera metodens begränsningar, trots att alla tillgängliga fakta visar att skolavslutningar i kyrkan inte har någon som helst effekt på muslimers fertilitet. Kännetecken: Den politiska arenans kameleonter. Kan dölja sig under annan partibeteckning vid de mest oväntade tillfällen. Snabbförökade under rätt betingelser. Svårbehandlade och ingår ännu inte i försäkringsskyddet från Anticimex.
   
   
4. Traditionskramare. Paradargument: ”Harmlöst, trevligt, gulligt och rart". Kännetecknas av ett utpräglat flock- beteende. Infinner sig lika entusiastiskt på alla kollektiva begivenheter, vare sig det handlar om mysiga skolavslut- ningar i kyrkan eller andra mysiga tillfällen då man kan klä sig fint. Kännetecknande för gruppen är att man unisont drar fram grillen när tidningarna trumpetar: ”Nu är det sommar, dags att börja grilla!!” Identifieras lättast på klädfärgen: Bubbelgumsrosa och somrigt vitt, ofta i kombination med blonderat hår och solariebränna. Den här kategorin är inte att leka med. En uppretad flock mammor 35+ kan faktiskt få präriens bisonoxar att framstå som domesticerade husdjur.
   

För att komma någon vart i skolkyrkodebatten med de här, måste man veta var man ska sätta in stötarna. Hittills har jag av lätt insedda skäl haft mest bekymmer med kategori fyra.

En som valt att bryta mönstret:Dagen
Dagen
Dagen

Stockholm öppnar för skolavslutning i moské

.
Minnesanteckningar från överläggning med religiösa samfund om skolavslutningar. PM från Skolförvaltningen i Stockholms Stad:

"Som en del i detta bör därför skolan/eleverna kunna delta i mer än den för skolan officiella skolavslutningen. Exemplet ovan från Synagogan bör kunna utökas med kompletterande
skolavslutningar i t.ex. en Moské."

Det börjar röra på sig. Kan man tydligare än så här visa att skolan är och förblir en religiös angelägenhet? Nu är det bara för de övriga 74 registrerade trossamfunden att rada upp sig inför kommande skolavslutningar. Kopter, asatroende, scientologer...

Dagen
.

Jag lever farligt

Det är alltid lika spännande att gå till brevlådan. Idag var inget undantag. Någon är uppenbarligen orolig för mig. Jag tackar för omtanken. Något säger mig att Svenska kyrkan varken ligger bakom detta eller uppskattar påhittet. Men jag inser nu vad som menas med talesättet "mörkaste Småland".


Ett urklipp från Smålandsposten med denna omtänksamma kommentar låg i min brevlåda i dag...


SMP: Trosbekännelsen - ett fall för Skolinspektionen
SMP: Rektorn försvarar rollspel i kyrkan
Tidningen Dagen uppmärksammar hotet mot mig:
Anmälde skola för trosbekännelsen - hotades


Tidigare på bloggen:
Anmälan dnr 41-2009-3343
Trosbekännelsen - ett fall för Skolinspektionen

.

Skolkyrkan

Här kommer jag att samla några spridda citat som visar hur Svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingarna motiverar sin närvaro i den allmänna icke-konfessionella skolan. Jag kommer att uppdatera med fler citat och tar gärna emot länktips.

Har man som barn och ung kommit i kontakt med kyrkan på ett positivt sätt blir det mer självklart att stå kvar som medlem som vuxen." (Källa)

”Konfirmandarbetet är liksom skolarbetet i hög grad beroende av personliga relationer. I de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander." (Källa)

"Du kanske har sett att det smyger omkring lite skumma typer i korridorerna på tisdagar. Lugn det är bara vi i skolkyrkan som besöker er skola. Vi helt vanliga människor som gillar att umgås med tonåringar som ni." (Källa)

"Skolkyrkan i Lindesberg vill arbeta för att
… inspirera till ökade kontakter mellan skola och kyrka i gymnasieregionen
… uppmuntra elever och personal i sin roll som kristna på skolan
… fördjupa kyrkornas ekumeniska samarbete i skolkontakter." (Källa)

"Skolkyrkan består av ca 15 kristna församlingar/.../som samarbetar för att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd bland barn och ungdomar på olika skolor. I Skolkyrkan finns en enormt stor ekumensik bredd. Det finns församlingar representerade från Svenska Kyrkan, Missionskyrkan, Svenska Alliansmissionen, Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen och Trosrörelsen." (Källa)

"Skolkyrkan har blivit en naturlig del av elevhälsovården." (Källa)

"Att på Guds uppdrag i skolmiljö tillsammans med kristna inom skolan, i ord och handling förkunna Guds frälsning och föra människor till tro på Herren Jesus.
Att hjälpa elever, lärare och andra på skolan att växa i tro och erbjuda möjligheter att finna och utveckla en relation till Jesus Kristus i vardagen." (Källa)

Församlingens missionerande verksamhet sker genom en ständig ideologisk och andlig medvetenhet i allt arbete med Jesu dopbefallning som grund. Praktiskt tar detta sig uttryck i genom församlingens /…/ skolkyrkoarbetet och konfirmandundervisningen.” (Källa)

Arbetet med skolfrågor har de senaste fem åren bedrivits av Frikyrkosamråd på ekumenisk delegering ifrån Sveriges Kristna Råd. Redan i september 2005 beslutade respektive styrelse att arbeta för en mer permanent lösning av skolfrågorna i Sveriges Kristna Råd som helhet från och med 2007. Under året har samtal förts på olika nivåer, med enskilda kyrkor/samfund, aktiva grupper och i lokala skolkyrkosammanhang om utformningen av ett program för kyrka – skola. (Källa)

"Skolkyrkan är helt enkelt kyrkan i skolan. En person som finns på skolan vissa tider för samtal, frågor eller bara småsnack. Har du frågor om konfirmation? Om din tro? Eller vill du diskutera vem, eller vad, Gud är?" (Källa)

"Var gränserna för kyrkornas närvaro på skolorna är värd en diskussion. Jag menar ju att de/vi representerar en sådan andlighet som eleverna borde ha rätt att få lära känna inte bara från den neutrala utsidan utan ifrån upplevelse och inlevelsesidan - vilket också är en del av det vi kallar kunskap!" (Källa)

.

Konfessionell nyspråklighet i skolan

Vi ska få en ny skollag. Redan i inledningen hittar man 1 kap. 3§
”Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.”

Det låter bra, men jag är nyfiken: Vad är ett konfessionellt inslag i skolan? Jag ringer runt till Utbildningsdepartementet, Skolverket och Skolinspektionen. Samma svar över hela linjen. Ingen vet.
Inte ens Utbildningsdepartementets egen jurist vet vad som är ett konfessionellt inslag. ”Man får bedöma från gång till gång”.

Men så inflikar han att det ”i alla fall inte är tillåtet att läsa trosbekännelsen”. Och hänvisar mig vidare till Skolinspektionen.
I en evig rundgång försöker jag få svar på min enkla fråga. Jag menar, här ska det stiftas lag och så visar det sig att ingen ens vet vad man syftar på i den nya skollagens inledande paragrafer?

Eller är det så enkelt som att skolsvenskan just nu genomgår en nyspråklig ömsning i terminologin? Så här kan det se ut:

• När prästen får arbetsrum, mailadress och telefon i skolan så handlar det inte om religion utan om krishantering.
• När prästen tillåts vandra runt i korridorer, uppehållsrum och på skolgården för att prata med elever och knyta kontakter, heter det inte religion utan värdegrund.
• När prästen medverkar i livskunskap och lär ut sex och samlevnad heter det inte religion utan etik och moral.
• När eleverna går i kyrkan på advent och avslutning och prästen talar, heter det inte religion utan vår tradition.
• När elever läser trosbekännelsen och förhörs på katekesen under ett rollspel heter det inte religion utan vår historia.
• När eleverna i låg- och mellanstadiet bara lär sig bibliska berättelser så heter det inte religion utan vårt kulturarv.
• När prästen deltar i religionskunskapen så handlar det faktiskt om religion. Men å andra sidan brukar prästen för det mesta vara ensam representant för religionen.

Det här är en ganska representativ beskrivning av hur det ser ut i dagens så kallat icke-konfessionella skola. Ibland undrar jag vad den skola skulle kallas, där man slipper prästerna och kyrkan?


Tidigare inlägg med en bild från en helt vanlig svensk skola

Dagen
SvDDNDagen
.

Trosbekännelsen - ett fall för Skolinspektionen

Smålandsposten hörde av sig igår med frågor om min anmälan till Skolinspektionen. Nu rasslar det in kommentarer till artikeln.

Så sent som den 28 oktober pratade jag med en jurist på Utbildningsdepartementet. Jag ville bland annat få en definition på vad som är ett konfessionellt inslag i undervisningen. Juristen tvekade lite inför frågan och sa sen "att läsa trosbekännelsen är i alla fall inte tillåtet." Därför ska det bli spännande att se vad Skolinspektionen tycker om påhittet att låta elever läsa trosbekännelsen som en del av ett rollspel. Vilka oanade möjligheter döljer sig inte här?

Tillägg 1 nov:
Ytterligare kommentarer finns under inlägget med min anmälan

Skolkyrkan bygger Maginot-linje mot Islam

Nu ökar i snabb takt utbudet av aktiviteter där skolbarn bjuds in till kyrkan. I kyrkans egna dokument är man öppen med sitt syfte: Barn är en högintressant målgrupp i ansträngningarna att stoppa medlemsflykten. Att fånga upp dem i skolan är rationellt och församlingarnas erbjudanden till skolorna är också omfattande.

Målet är att barnen ska känna att det är naturligt att vända sig till kyrkan och genom positiva upplevelser fås att känna sig hemmastadda i miljön. Men de skolor som besvarar församlingarnas inviterna medverkar till ett förhållande som håller på att bli problematiskt: Att man vänjer sig vid tanken att skolan har en religiös medaktör och att man börjar uppfatta religiösa inslag i skolan som helt naturliga företeelser.

De kristna traditionerna i skolan försvaras ofta med argument om svenskhetens bevarande. Vi som debatterar kyrkans närvaro i skolan får ofta höra att det inte alls handlar om religion, utan om "vårt kulturarv" och "vår tradition". Men det är ett tveeggat vapen i ett mångkulturellt land. För när kyrkan etablerar sig i skolan, öppnar den inte bara upp för kristendom, utan för religiöst inflytande överhuvudtaget.

Vi står inför en situation då olika religiösa aktiviteter och skoltraditioner, bildligt bänder upp skolporten även för andra religioner med intresse att nå barnen. Den dag det är självklart att en skolavslutning ska ske i kyrkan, endast för att en lokal majoritet av elever och föräldrar vill det, kommer det att vara svårt att säga nej till motsvarande krav om ett avslutningsfirande i en moské.

Det vore därför önskvärt om kyrkan höll fingrarna borta från skolan och lämnade barnen ifred. Det är djupt olyckligt att skolan tillåtits att bli en bricka i ett fult spel mellan en kyrka på dekis och xenofoba mörkerkrafter. Ytterst är det dock skolledarna som måste axla det ansvar som kyrkan själv ignorerar. Skolan måste hållas fri från allt religiöst inflytande. Det är endast en icke-konfessionell skola som fullt ut förmår att respektera det enskilda barnets rätt till religionsfrihet.




Illustration: Peter Zettergren
Från boken "Den blomstertid nu kommer... Ett ekumeniskt utbildningsmaterial om mötet kyrka - skola" Utgiven av Sveriges Kristna Råd, Bilda och Sensus

Maginot-linjen kan du läsa om här.

Krister Renard på Livets Ords skolkonferens

Det ska hållas "Nordisk Skolkonferens för Kristna Skolor" på Livets Ord i Uppsala i dagarna. En av talarna kommer att vara Krister Renard. Det är intressant att ta del av vad han ska föreläsa om:

"Gymnasielärare, författare och debattör Krister Renard talar över ämnet En hållbar kristen världsbild. Renard har efter många års erfarenhet, i möte med elever på gymnasienivå och högskola sett att förenklade förklaringsmodeller, som svar på livets många svåra frågor inte håller vid en närmare granskning eller i kontakt med vidare studier på högskolan. Detta kan skapa förtroendekris för studenter från kristna hem och skolor gentemot sin bakgrund. Föreläsningen kommer att beröra ett antal områden som är viktiga för skolans undervisning och mål att ge eleverna en grund som det går att hålla fast vid och utveckla. Renard uttrycker det så här: ”Hur ska vi ge våra elever en kristen världsbild som håller livet ut och som tål att konfronteras med andra världsbilder?"

Ja, det är en grannlaga uppgift att förse det uppväxande släktet med en världsbild som tål att konfronteras med utbildnings- systemet och världen utanför. Speciellt som man vet att man själv sitter inne med Sanningen. Då är det inte lätt att vara ödmjuk.

Man ser scenen framför sig: En hel vetenskapsvärlds alla skarpa hjärnor har jobbat häcken av sig i århundraden för att ta reda på hur det hela hänger ihop. Men när de trodde att de äntligen var något på spåren kommer Krister Renard & Co och knackar dem på axeln:
"Ni kan sluta nu, grabbar, jag har Svaret!"

Lite gulligt faktiskt. Helt osökt kommer jag att tänka på en annan av våra Eviga Sanningar: "Om kartan och terrängen inte överensstämmer, så är det kartan som gäller." Bara så ni vet.

Vad har Grundsunda församling för sig i skolan?

Vad sysslar egentligen Grundsunda församling med? Och hur stämmer deras medverkan i skolan med skollag och läroplan?
Sen när har vi öppnat skolan för "skolevangelister"? Varsågod att ta del av några exempel. Fundera sedan över om den allmänna skolan kan kallas icke-konfessionell, när det ser ut så här:

"Vi arbetar alla för att kyrkans grundläggande uppgift skall bli utförd! Samtliga anställda i Grundsunda församling bidrar i sitt arbete direkt eller indirekt till att församlingens grundläggande uppgift i gudstjänst, undervisning, diakoni och mission blir utförd. Präster och diakoner fullgör sina uppdrag i trohet mot avgivna vigningslöften." (Källa)

"Jag har också ett engagemang som skolevangelist där jag f.n. är vald av församlingen och frikyrkoförsamlingarna i Grundsunda inom Husums ekumeniska råd (HKS). Som skolevangelist besöker jag låg- och mellanstadiet i 4 skolor en gång i månaden. Det innebär 23 klassbesök i månaden."(Källa)

"Det ekumeniska arbetet känns för mig angeläget. I Grundsunda församling samarbetar kyrka och frikyrka i Husums ekumeniska samarbetsråd. Bl.a. har samarbetsrådet gemensam skolevangelist som regelbundet besöker församlingens skolor för att ge kristen undervisning." (Källa)

"Ett annat samarbete, som visat sig vara effektivt för att nå utanför kyrkväggarna, är skolkyrkan. Den gemensamma föreningen består av ett 40-tal församlingar från både frikyrkorna och Svenska kyrkan. Skolkyrkan är ett känt begrepp bland skolorna i Örnsköldsviksområdet och föreningen har schemalagda tider då man är på plats på fyra gymnasier och ett antal högstadieskolor". (Källa)

"Vi var också inne på detta med för mycket ur ett annat perspektiv när jag fick ta del av ert gedigna arbete ute på skolorna. Här förverkligar ni ju föresten ännu en vision – att dagens barn och unga skall få del av vårt kyrkliga arv - en rättighet de faktiskt har enligt skolans läroplan. Håkan Udds alla klassbesök och det ekumeniska skolkyrkoarbetet är ett gott exempel både på engagemanget som kyrkan skall ha i samhället och samarbetet som kyrkan skall ha med andra samfund.

Men även här kan det bli för mycket. För många besök i klasserna på låg och mellanstadiet gör att det inte finns resurser, ork och utrymme – kanske inte ens efterfrågan - att även möta högstadiet. Det har vi också pratat om och det gläder mig att det finns tankar på att göra en rejäl satsning på konfirmandarbetet som en del i att möta den problematiken. Jag hoppas också att ni kan fördela era resurser på skolan på ett sådant sätt att även högstadieungdomarna får möta kyrkan på skolan..

Vi har alltid i kyrkan sagt att barnen och ungdomarna är det viktigaste vi har och de också är vår framtid. Detta framtidsperspektiv har blivit ännu viktigare att lyfta fram nu när kyrkan inte längre är bunden till staten. Har man som barn och ung kommit i kontakt med kyrkan på ett positivt sätt blir det mer självklart att stå kvar som medlem som vuxen. Satsning på barn och unga är en satsning på framtiden, en framtid som kommer fortare än vi tror. Den satsningen måste alltid vara ett prioriterat område i vår kyrka." (Källa)

Jaha? Det här alltså här skon klämmer: "Har man som barn och ung kommit i kontakt med kyrkan på ett positivt sätt blir det mer självklart att stå kvar som medlem som vuxen." Money talks, precis som vanligt med andra ord? Tack för att ni talar klarspråk, i en tid då ert erbjudande allt oftare presenteras som förtäckt xenofobi, inlindat i verbala dimridåer om "vår tradition och vårt kulturarv".

..................................................................
Tack till Göran Rydland som tipsade!

Täby kommun. JO-anmälan dnr: 5945-2009

.
Anmälan till Riksdagens ombudsmän / JO
Jag anmäler härmed Täby kommuns barn- och grundskolenämnd.

Täby kommun tillåter att de kommunala skolorna tar med elever på religiösa teaterföreställningar i kyrkan i Täby församling. Jag anhåller om att JO granskar om detta strider emot de grundlägg- ande fri- och rättigheter som beskrivs i Regeringsformen RF 2:2.

Med min redogörelse för övriga omständigheter som grund, anhåller jag om att JO redogör för var gränsen går för när RF 2:2 är tillämplig i de kommunala skolornas samarbete med de fristående trossamfundens så kallade ”Skolkyrkor”.

Bakgrund
Täby kommuns låg- och mellanstadieskolor (F-5) inbjuds årligen till teaterföreställningar med kristet tema i Täby församlings regi.

Citat om teaterföreställningarna:
”Täby församlings nysatsningar på teater och musikal anses av många inom Svenska kyrkan vara en föregångare för att finna nya vägar att förmedla tro samt att öppna kyrkan för nya människor och generationer. Arbetet har fått stor respons och får människor att strömma till kyrkan.” Källa: www.superstarmusic.se/maria_lindgren.htm
(Webbsidan är numera bortplockad. Genom att söka på citatet ovan finner man en cachelagrad version)

Citat ur Täby församlingsinstruktion:
”Mission. Församlingens missionerande verksamhet sker genom en ständig ideologisk och andlig medvetenhet i allt arbete med Jesu dopbefallning som grund. Praktiskt tar detta sig uttryck i genom församlingens /…/ skolkyrkoarbetet och konfirmandundervisningen.” Källa: Täby församlings församlingsinstruktion på www.tabyforsamling.com

Täby församling inbjuder även till gudstjänster för förskolan. Dessa bevistas av flera tusen förskolebarn årligen. Skolorna erbjuds besök i åk 7 då Skolkyrkan berättar om konfirmationsarbetet. I gymnasieskolorna Tibble och Åva finns en skolpräst som deltar i undervisningen samt rör sig i skolans lokaler. Detta sker bland annat ”för att kunna skapa en personlig relation med elever och lärare”. Källa: Täby församlings hemsida / Barn & Ungdom / Skolkyrkan www.tabyforsamling.com

Motiv
Jag anser att Täby kommuns skolor brister i saklighet och objektivitet i undervisningen när man ensidigt gynnar trossamfundet Svenska kyrkan, genom att låta varje årskull elever (F-5) årligen bevista kyrkans olika teaterföreställningar. Skolan erbjuder inget reellt alternativ till dessa teaterbesök. Teater- besöken står därför i direkt strid med Regeringsformen RF 2:2 § :

”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva tillkänna sin åskådning i … religiöst … eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för … annan meningsyttring eller att tillhöra … trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.”

Täby församlings kyrkoherde Johan Blix är tydlig i sitt besked till mig att föreställningarna i kyrkan har ett kristet innehåll. Det framgår att man inte kan ta del av föreställningens budskap, med mindre än att man bevistar föreställningen. Kyrkoherden själv betonar att föreställningarnas innehåll kan ”variera från gång till gång” och därmed i praktiken inte kan granskas.

Jag vill uppmärksamma på en otillbörlig religiös påverkan i våra kommunala skolor. Detta är allmänt förekommande och har tilltagit under senare år genom etablerandet av Skolkyrkor, skolpräster och skolpastorer. Jag anser att, om trossamfunden vill nå våra barn, skall kontakten ske direkt med oss föräldrar och inte bakom vår rygg med hjälp av kommunernas skolor.

Enstaka studiebesök (i högre årskurser) i andra religioners helgedomar, uppväger inte denna dominans för aktiviteter i Skolkyrkans regi. Gudstjänster, teaterföreställningar och prästers medverkan i undervisningen ger inte heller samma möjlighet till saklig och objektiv kritisk granskning från elevernas sida, som ett studiebesök erbjuder.

Sammanfattning
Barnens integritet kräver att skolan utgör en ideologisk, politisk och religiös frizon. När skolan lämnar över delar av undervisning- en till trossamfunden blir den konfessionell (bekännande). Täby församling bedriver mission på obligatorisk skoltid i Täby kommu- nala skolor. Citaten och källhänvisningarna ovan styrker detta. Ett fundament för den allmänna skolan är att den är ickekonfessionell. Det är en avgörande förutsättning för en obligatorisk skola att föräldrarna kan vara förvissade om att detta efterlevs, eftersom skolobligatoriets legitimitet i annat fall äventyras.

Vi kan i det åberopade fallet se hur två regelverk ställs mot varandra:

Ur Regeringsformen 2:2§:
”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva tillkänna sin åskådning i … religiöst … eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för … annan meningsyttring eller att tillhöra … trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.”

Ur Kyrkoordning för svenska kyrkan / Församlingens uppdrag / Församlingens uppgifter 2:1§:
”Församlingen är det lokala pastorala området. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission."

I inledningen till kyrkoordningen kan man också läsa följande:
”I kyrkoordningen knyts teologi och juridik samman./…./Vid tolkningen och tillämpningen av kyrkoordningens bestämmelser bör de principer gälla som är vedertagna för samhällets rättsordning i övrigt.”


Jag önskar veta vilken av dessa bestämmelser som JO anser gäller för den kommunala obligatoriska skolan i Sverige?

Anmälare
Camilla Grepe
Reduttvägen 36
187 68 Täby
Telefon: 08-7324555
E-post: camilla.grepe(at)telia.com

--------------------------------------------------------------------------------
Från: Johan Blix [mailto:johan.blix@svenskakyrkan.se]
Skickat: den 20 oktober 2009 13:52
Till: camilla.grepe@telia.com
Kopia: Maria Lindgren; Gunilla Börjeson
Ämne: SV: Manus

Hej Camilla!

Det finns inga tryckta utskrivna manus till föreställningarna, däremot finns det ett innehåll i teatrarna. Det innehållet är både allmänmänskligt och kristet.Du är själv välkommen till föreställningarna så du kan ta del av innehållet.Föreställningarna situationsanpassas dessutom så att det som sägs kan variera från gång till gång.Föreställningarna är offentliga-vi har aldrig utestängt någon som vill komma.Jag anser inte att Marias anteckningar som hon gör som en del i skapandet av teaterföreställningarna är kyrkliga handlingar som upprättats i församlingen -de är snarare att betrakta som ett levande och föränderligt arbetsmaterial.

Det är inte så att alla texter som skolbarn möter är "allmänna handlingar" i juridisk mening.Kriteriet på en "allmän handling"(kallas ibland för "offentlig handling") är att den upprättats vid eller inkommit till en myndighet. Liknande bestämmelser finns i Svenska kyrkan.Du kan begära att få alla protokoll fån kyrkofullmäktige eller kyrkoråd eller nämnder-även om du inte är medlem i Svenskla kyrkan. Men som sagt arbetsmaterialet som ligger till grund för testerföreställningarna har inte denna karaktär.

Med vänlig hälsning
Johan Blix
kyrkoherde
--------------------------------------------------------------------------------
-----Ursprungligt meddelande-----
Från: Gunilla Börjeson
Skickat: den 20 oktober 2009 12:04
Till: Johan Blix
Ämne: VB: Manus
--------------------------------------------------------------------------------
-----Ursprungligt meddelande-----
Från: Camilla Grepe [mailto:camilla.grepe@telia.com]
Skickat: den 20 oktober 2009 09:40
Till: Gunilla Börjeson; Täby församling
Ämne: Manus

Hej igen Gunilla!
Vid närmare eftertanke skulle det vara intressant att ta del av samtliga manus som ligger till grund för skolkyrkans teateruppsättningar.
Kan du maila alla dessa till mig så vore jag mycket tacksam.
Jag förutsätter att texterna är offentliga, då de ingår i arrangemang för den allmänna skolan.

Med vänliga hälsningar
Camilla Grepe
--------------------------------------------------------------------------------
Från: Camilla Grepe [mailto:camilla.grepe@telia.com]
Skickat: den 20 oktober 2009 09:22
Till: 'Gunilla Börjeson'; 'tabyforsamling@svenskakyrkan.se'
Ämne: Manus

Hej Gunilla!
Jag är intresserad av att ta del av manus till er teaterpjäs "Kraften".
Om du har möjlighet att maila den vore jag mycket tacksam.

Med vänlig hälsning
Camilla Grepe