Kanske tror Kristdemokraterna att deras lilla luring från förra året har fallit i glömska vid det här laget. Så är inte fallet. Nu är det Yvonne Andersson (Kd) som skriver i Dagen:
”Staten kan och bör inte ha något inflytande över hur människor väljer att manifestera sin kärlek och få den välsignad. Därmed respekteras religionsfriheten, vilket är rimligt i ett mångkulturellt land, och äktenskapet lämnas åter till det sammanhang varifrån det kommit.”
Men det sammanhang begreppet ”äktenskap” kommer ifrån är ingalunda religiöst. Yvonne Anderssons artikel är bara en i raden av krampaktiga historierevisionistiska försök från kristdemokrat- iskt håll i syfte att vrida världsbilden i önskad riktning. Detta ska bland annat yttra sig i att äktenskapsbalken ska byta namn till giftermålsbalk och begreppet äktenskap förbehållas dem som välsignas i kyrkan.
Helt oavsett den språkliga betydelsen att man genom giftermål ingår äktenskap, vilket man sedan lever i, så skapar förslaget större problem än det löser: För den som i likhet med tidigare generation- er önskar ingå äktenskap genom borgerlig vigsel, kommer inte längre att kunna göra det. För den civila vigseln ska enligt krist- demokraterna leda till – ja, vad?
Idag minskar kyrkliga vigslar snabbt till förmån för borgerliga. Så med kristdemokraternas förslag ska i praktiken närmare hälften av de civilt ingångna äktenskapen inte längre få kallas äktenskap, och detta enbart för att en grupp bigotta kristna vill ha ensamrätt på begreppet äktenskap. För att det är de samkönade relationerna som ska hållas borta från äktenskapet är ingen avancerad gissning. Så en sak skulle det vara intressant att få svar på:
Begreppet äktenskap ska alltså finnas kvar, men bara som benäm- ning efter en kyrklig ceremoni. Svenska kyrkan viger numera samkönade par som därmed ingår äktenskap. Kristdemokraterna ska alltså inte bara reformera äktenskapsbalken, utan också förmå Svenska kyrkan att backa bandet och inte befatta sig med samkön- ade par. För dessa bör ju rimligen och i konsekvensens namn ingå äktenskap om ceremonin sker i kyrkan? Hur kristdemokraterna tänkt knäcka den nöten ska bli mycket intressant att se.
Dagen
Dagen
Dagen
Fler fånigheter signerade Yvonne Andersson (Kd)
Mera (Kd) i DN DN
DN
När jag snurrade runt på nätet hittade jag den här sidan med citat från Kd-folk. Den är ett fynd!
Visar inlägg med etikett Vigselrätten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vigselrätten. Visa alla inlägg
tisdag 9 februari 2010
måndag 6 april 2009
Kd:s tydlighet är partiets dilemma
”Vi måste bli tydligare i vår profil”, kommenterade Göran Hägglund Demoskops siffror i Ekot. Sorry grabben, men ni är väldigt tydliga med vad ni tycker redan nu. Där är det som är ert problem. Senast i frågan om samkönade äktenskap.
I takt med fånigheter i stil med att lagen skulle vara ett hot mot mänsklighetens fortlevnad, sjönk partiet som en sten i allmän-
hetens ögon. Och kanske var det på tiden. En och annan väljare har sett på er med blida ögon och trott er om att representera en ljummen kristenhet för mellanmjölkens land. Nu vet vi att Kd har betydligt mer gemensamt med Livets Ord och Claphaminstitutets kreationister.
Ni försökte rädda er med en alternativ lösning i civiläktenskapet, men den kom flera år för sent. Tricket hade kanske fungerat under andra omständigheter. Det hade till exempel kunnat vara ett naturligt val vid separationen mellan kyrkan och staten år 2000.
Att idag göra grovgörat och riskera att sänka Svenska kyrkan, är att tro övriga partier om för mycket. Inget parti med förnuftet i behåll vill låta en före detta statskyrka ikläda sig ett sådant martyrskap.
Nu passar de övriga partierna istället behändigt över den glödheta potatisen åt kyrkomötet att ta beslut om. Efter femtio år av slitningar kring ämbetsfrågan får kyrkan ytterligare ett bekymmer att hantera. Alldeles själv, precis som det ska vara. Att samhället ännu en tid får leva med en myndighetsutövning på delegation, väger antagligen lätt i sammanhanget.
...........
Rev. 6/4
Man ska alltid gå till källorna. En snabb koll visar att Kd faktiskt ville ta bort begreppet äktenskap helt - för att använda det... ja var då? Surprise..! Begreppet äktenskap ska naturligtvis vara kvar, numera dessutom könsneutralt. Vad samfunden gör i framtiden får vara deras ensak. Tack till Sydsvenskans ledarblogg för tipset.
Dagen
Sydsvenskan
I takt med fånigheter i stil med att lagen skulle vara ett hot mot mänsklighetens fortlevnad, sjönk partiet som en sten i allmän-
hetens ögon. Och kanske var det på tiden. En och annan väljare har sett på er med blida ögon och trott er om att representera en ljummen kristenhet för mellanmjölkens land. Nu vet vi att Kd har betydligt mer gemensamt med Livets Ord och Claphaminstitutets kreationister.
Ni försökte rädda er med en alternativ lösning i civiläktenskapet, men den kom flera år för sent. Tricket hade kanske fungerat under andra omständigheter. Det hade till exempel kunnat vara ett naturligt val vid separationen mellan kyrkan och staten år 2000.
Att idag göra grovgörat och riskera att sänka Svenska kyrkan, är att tro övriga partier om för mycket. Inget parti med förnuftet i behåll vill låta en före detta statskyrka ikläda sig ett sådant martyrskap.
Nu passar de övriga partierna istället behändigt över den glödheta potatisen åt kyrkomötet att ta beslut om. Efter femtio år av slitningar kring ämbetsfrågan får kyrkan ytterligare ett bekymmer att hantera. Alldeles själv, precis som det ska vara. Att samhället ännu en tid får leva med en myndighetsutövning på delegation, väger antagligen lätt i sammanhanget.
...........
Rev. 6/4
Man ska alltid gå till källorna. En snabb koll visar att Kd faktiskt ville ta bort begreppet äktenskap helt - för att använda det... ja var då? Surprise..! Begreppet äktenskap ska naturligtvis vara kvar, numera dessutom könsneutralt. Vad samfunden gör i framtiden får vara deras ensak. Tack till Sydsvenskans ledarblogg för tipset.
Dagen
Sydsvenskan
onsdag 11 februari 2009
Prästprotest i biskopsdebatten
På bloggen Kyrkpressen den 11 februari, kommenterar prästen Lars B Stenström mina skriverier om biskopsdebatten i DN.
Han skriver så här:
"Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det ghon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan."
Lars B Stenström har helt rätt i att jag ”nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan.” Min avsikt var att enbart kommentera biskoparnas inhopp i debatten, med avstamp i Kd:s respektive de övriga regeringspartiernas agerande i frågan om trossamfunden ska få behålla vigselrätten. Partierna har inte tagit det, i min ögon, naturliga steget och föreslagit att vigselrätten hädanefter ska vara en myndighetsutövning för staten att sköta. Jag har undrat: Varför?
En förklaring till Kristdemokraternas tillbakalutade inställning till vigselrättens bevarande, tror jag att man kan finna i det faktum att de flesta där är frireligiösa till skillnad från en majoritet av de troende i övriga partier. För säga vad man vill om frikyrkorna, men det brukar vara betydligt mer av gudlig och kristlig hängivelse där. Det är sällan man behöver beskylla den gruppen för att vara konvensanskristen på det sätt som inte är helt ovanligt hos kollegorna inom Svenska kyrkan. En avskaffad vigselrätt skulle därmed inte i motsvarande grad påverka efterfrågan på välsignelse, bland de frikyrkliga.
Det samlade biskopskollektivet må ha nada att säga till om på Kyrkomötet, men en plats på Dagens Nyheters debattsida är icke att förringa. DN själv tillmäter uppenbarligen biskoparna en opinionsbildande roll, när detta forum ställs till deras förfogande.
Lars B Stenström fortsätter:
"Av de kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion."
Men tidningen Dagens kartläggning av kyrkomötets synpunkter i frågan presenterades först ett dygn efter mitt blogginlägg och jag hade ingen aning om deras uppfattning. Jag är nämligen lyckligt befriad från djupare kunskap om de ”politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion” men inser naturligtvis att ämnet är intressant.
Kyrkomötet representeras av olika grupper som av historiska skäl fördelats utifrån politisk färg. Jag anar en tung suck, och ett tappert buret lidande, bakom Lars B Stenströms kommentar, så hur ska en förändring komma till stånd? Och vad skulle den innebära i praktiken? Att agera under en partibeteckning är i ju hög grad att ”köpa kitet” av färdiga åsikter, etablerad organisation och långvarig tradition. När en kyrkopolitiker dessutom i många fall är radikal i egenskap av politiker och traditionsvärnande i egenskap av kristen, förstår jag att det ställer till med en del gnissel i kyrkans inre liv och teologi.
Jag erkänner utan omsvep att jag är totalt okunnig om detaljerna i kyrkopolitik. Hur är det till exempel med förekomsten av politiska vildar i Kyrkomötet, finns de? Existerar personvalskampanjer? Tillämpar man en blockpolitik? Jag har aldrig röstat i kyrkovalet, så jag hoppas att det är mig förlåtet att jag saknar kunskap om detta.
Det som bygger på tradition och ohämmad vana får man lätt problem med. Ett bra och pedagogiskt exempel är den oreglerade gudstjänsten vid riksmötets öppnande. Den lär oss hur svårt det är att påverka allt det som rullar på i kraft av mångårig tradition och - ingenting annat. Man måste kunna ta spjärn mot paragrafer och regelverk för att kraftfullt kunna ändra på förhållanden som är otidsenliga. Så vad skulle man ta spjärn mot för att, i den mån det nu går, av-parti-politisera Svenska kyrkan? Vad kommer istället?
Lars B Stenström avslutar:
" Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?"
Jag delar till fullo hans uppfattning att kyrkan ska släppas fri från staten - på samma sätt som jag hävdar att det sekulära samhället ska befrias från kyrkans inblandning. Må detta förverkligas!
Var söker man då förklaringen på förhållningssättet från M+Fp+C? Vid ett ytligt betraktande tror jag att det handlar om att man vill skjuta frågan ifrån sig. Att ta ifrån någon privilegier är aldrig lätt. Rotar man däremot djupare i bevekelsegrunderna, kanske man till och med landar i krasst arbetsmarknadspolitiska skäl: Om man betraktar Svenska kyrkan som den storkoncern den är, med sina 22.000 anställda så inser man att några tusen friställda präster näppeligen är någon våt dröm för arbetsförmedling och A-kassa.
Möjligheten att bli hederligt döpt, konfirmerad, gift och begraven har trots allt en viss dragningskraft på medlemskadern – så varför avskaffa vigselrätten när den betyder så mycket för kyrkans attraktionskraft och förmåga att hålla folk med sysselsättning?
Dagen
Dagen
Dagen
Han skriver så här:
"Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det ghon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan."
Lars B Stenström har helt rätt i att jag ”nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan.” Min avsikt var att enbart kommentera biskoparnas inhopp i debatten, med avstamp i Kd:s respektive de övriga regeringspartiernas agerande i frågan om trossamfunden ska få behålla vigselrätten. Partierna har inte tagit det, i min ögon, naturliga steget och föreslagit att vigselrätten hädanefter ska vara en myndighetsutövning för staten att sköta. Jag har undrat: Varför?
En förklaring till Kristdemokraternas tillbakalutade inställning till vigselrättens bevarande, tror jag att man kan finna i det faktum att de flesta där är frireligiösa till skillnad från en majoritet av de troende i övriga partier. För säga vad man vill om frikyrkorna, men det brukar vara betydligt mer av gudlig och kristlig hängivelse där. Det är sällan man behöver beskylla den gruppen för att vara konvensanskristen på det sätt som inte är helt ovanligt hos kollegorna inom Svenska kyrkan. En avskaffad vigselrätt skulle därmed inte i motsvarande grad påverka efterfrågan på välsignelse, bland de frikyrkliga.
Det samlade biskopskollektivet må ha nada att säga till om på Kyrkomötet, men en plats på Dagens Nyheters debattsida är icke att förringa. DN själv tillmäter uppenbarligen biskoparna en opinionsbildande roll, när detta forum ställs till deras förfogande.
Lars B Stenström fortsätter:
"Av de kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion."
Men tidningen Dagens kartläggning av kyrkomötets synpunkter i frågan presenterades först ett dygn efter mitt blogginlägg och jag hade ingen aning om deras uppfattning. Jag är nämligen lyckligt befriad från djupare kunskap om de ”politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion” men inser naturligtvis att ämnet är intressant.
Kyrkomötet representeras av olika grupper som av historiska skäl fördelats utifrån politisk färg. Jag anar en tung suck, och ett tappert buret lidande, bakom Lars B Stenströms kommentar, så hur ska en förändring komma till stånd? Och vad skulle den innebära i praktiken? Att agera under en partibeteckning är i ju hög grad att ”köpa kitet” av färdiga åsikter, etablerad organisation och långvarig tradition. När en kyrkopolitiker dessutom i många fall är radikal i egenskap av politiker och traditionsvärnande i egenskap av kristen, förstår jag att det ställer till med en del gnissel i kyrkans inre liv och teologi.
Jag erkänner utan omsvep att jag är totalt okunnig om detaljerna i kyrkopolitik. Hur är det till exempel med förekomsten av politiska vildar i Kyrkomötet, finns de? Existerar personvalskampanjer? Tillämpar man en blockpolitik? Jag har aldrig röstat i kyrkovalet, så jag hoppas att det är mig förlåtet att jag saknar kunskap om detta.
Det som bygger på tradition och ohämmad vana får man lätt problem med. Ett bra och pedagogiskt exempel är den oreglerade gudstjänsten vid riksmötets öppnande. Den lär oss hur svårt det är att påverka allt det som rullar på i kraft av mångårig tradition och - ingenting annat. Man måste kunna ta spjärn mot paragrafer och regelverk för att kraftfullt kunna ändra på förhållanden som är otidsenliga. Så vad skulle man ta spjärn mot för att, i den mån det nu går, av-parti-politisera Svenska kyrkan? Vad kommer istället?
Lars B Stenström avslutar:
" Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?"
Jag delar till fullo hans uppfattning att kyrkan ska släppas fri från staten - på samma sätt som jag hävdar att det sekulära samhället ska befrias från kyrkans inblandning. Må detta förverkligas!
Var söker man då förklaringen på förhållningssättet från M+Fp+C? Vid ett ytligt betraktande tror jag att det handlar om att man vill skjuta frågan ifrån sig. Att ta ifrån någon privilegier är aldrig lätt. Rotar man däremot djupare i bevekelsegrunderna, kanske man till och med landar i krasst arbetsmarknadspolitiska skäl: Om man betraktar Svenska kyrkan som den storkoncern den är, med sina 22.000 anställda så inser man att några tusen friställda präster näppeligen är någon våt dröm för arbetsförmedling och A-kassa.
Möjligheten att bli hederligt döpt, konfirmerad, gift och begraven har trots allt en viss dragningskraft på medlemskadern – så varför avskaffa vigselrätten när den betyder så mycket för kyrkans attraktionskraft och förmåga att hålla folk med sysselsättning?
Dagen
Dagen
Dagen
tisdag 10 februari 2009
Svenska kyrkan och vigselrätten
Helgen var intensiv och det är först nu som jag har återuppstått från de halvdöda. När jag bläddrar igenom de senaste dagarnas tidningar upptäcker jag att Svenska kyrkans biskopskollektiv ventilerat sina åsikter angående trossamfundens vigselrätt.
Suck, jag är trött på biskopar.
Måtte äktenskapsdebatten och begravningsväsendet få en snabb lösning så att jag i fortsättningen kan ägna dem ett lika förstrött intresse som jag ägnar numismatiker och golfare. Den svenska staten måste klippa de sista banden med kyrkan. Klipp, klipp, snipp, snapp, slut...
Jag konstaterar att mina allianskremlologiska talanger återigen kommit till korta: Kd har ju presenterat ett (av de övriga dissat) alternativ som var så vettigt att jag på ett tidigt stadium borde insett att här låg en hund begraven. Nej, inte en, ta mig tusan om det inte låg en hel kennel begraven den här gången.
Är det verkligen möjligt att de helt kallt kalkylerat med att Svenska kyrkan skulle göra grovgörat och avsäga sig vigselrätten, bara man räckte över silkessnöret åt dem? En kyrka som blivit fråntagen vigselrätten skulle ju oundvikligen ha fått martyrstatus och sympatisörer.
Nu fick vi istället bevittna hur nio biskopar i uppsluppen ton travesterade Hasse & Tage och uppmanade ”släpp bröllopen fria - det är vår!” samtidigt som de gjorde allt för att inte låtsas om att det är frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning som fört frågan till vägs ände. För det civilrättsliga och känsneutrala äktenskapet borde naturligtvis ha förverkligats redan vid kyrka-statseparationen år 2000.
Nu lanserar biskoparna ett förslag på registreringsförfarande, som är så bedrövligt trist att situationen i praktiken kanske upplevs som ett status quo för målgruppen. För ju mer ritual och ceremoniel kring den civilrättsliga registreringen, desto tydligare framstår den kompletterande kyrkliga eller borgerliga ceremonin som ett överflödigt illusionisttrick.
Det dröjde inte heller mer än några dagar förrän biskoparna fick svar från sina fyra kollegor som minsann ansåg att vigselrätten skulle behållas. Däremot var en del argument något grumliga för mig: Bland annat ansåg biskoparna att ” De som inte har råd att ordna stor bröllopsfest kommer att känna sig utestängda från den kyrkliga ceremonin”.
Kanske har jag ännu inte hämtat mig från helgens utsvävningar, men jag förstår faktiskt inte vad de menar? Är det partytvång för kyrklig vigsel? Det var mer än jag kände till i så fall. Vidare så skrev de att ” Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.”
Nu blev det nästan underhållande. Varför skulle en ”mångkulturell stat” inte ta ansvar för vigslar och äktenskap?? Skulle något i det specifikt mångkulturella spela in här, eller handlar det om något annat som jag är för dum för att förstå? Varför skulle staten dra sig undan ansvar för en myndighetsutövning, om det beslutats att den ensam ska utöva den? Likaså undrar jag över det förbluffande påståendet att kyrkan genom att ta ett ansvar skulle värna äktenskapet? Hur då? Underförstått i motsats till den slarviga staten som en vacker dag skulle ge tusan i att fullgöra sina förpliktelser, eller vad?
Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En av kyrkvigslarnas obestridliga fördelar är ju att man faktiskt blir gift samtidigt som den erbjuder ”extra allt”. När kyrkbröllopet av allt fler motiveras enbart med lokalens tjusighet, parad med önskemål om ett nedtonat prat om Gud, har kyrkan verkligen anledning att oroa sig. Om det som återstår är välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen, kan insikten om kyrkans egentliga budskap få ett besvärande antal att se sig om efter andra alternativ.
När biskoparnas vitt skilda åsikter nu tvingar ner kyrkan i en ofrivillig spagat på landets debattsidor, får vi ha medlidande.
Vissa saker gör som bekant - ont.
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Suck, jag är trött på biskopar.
Måtte äktenskapsdebatten och begravningsväsendet få en snabb lösning så att jag i fortsättningen kan ägna dem ett lika förstrött intresse som jag ägnar numismatiker och golfare. Den svenska staten måste klippa de sista banden med kyrkan. Klipp, klipp, snipp, snapp, slut...
Jag konstaterar att mina allianskremlologiska talanger återigen kommit till korta: Kd har ju presenterat ett (av de övriga dissat) alternativ som var så vettigt att jag på ett tidigt stadium borde insett att här låg en hund begraven. Nej, inte en, ta mig tusan om det inte låg en hel kennel begraven den här gången.
Är det verkligen möjligt att de helt kallt kalkylerat med att Svenska kyrkan skulle göra grovgörat och avsäga sig vigselrätten, bara man räckte över silkessnöret åt dem? En kyrka som blivit fråntagen vigselrätten skulle ju oundvikligen ha fått martyrstatus och sympatisörer.
Nu fick vi istället bevittna hur nio biskopar i uppsluppen ton travesterade Hasse & Tage och uppmanade ”släpp bröllopen fria - det är vår!” samtidigt som de gjorde allt för att inte låtsas om att det är frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning som fört frågan till vägs ände. För det civilrättsliga och känsneutrala äktenskapet borde naturligtvis ha förverkligats redan vid kyrka-statseparationen år 2000.
Nu lanserar biskoparna ett förslag på registreringsförfarande, som är så bedrövligt trist att situationen i praktiken kanske upplevs som ett status quo för målgruppen. För ju mer ritual och ceremoniel kring den civilrättsliga registreringen, desto tydligare framstår den kompletterande kyrkliga eller borgerliga ceremonin som ett överflödigt illusionisttrick.
Det dröjde inte heller mer än några dagar förrän biskoparna fick svar från sina fyra kollegor som minsann ansåg att vigselrätten skulle behållas. Däremot var en del argument något grumliga för mig: Bland annat ansåg biskoparna att ” De som inte har råd att ordna stor bröllopsfest kommer att känna sig utestängda från den kyrkliga ceremonin”.
Kanske har jag ännu inte hämtat mig från helgens utsvävningar, men jag förstår faktiskt inte vad de menar? Är det partytvång för kyrklig vigsel? Det var mer än jag kände till i så fall. Vidare så skrev de att ” Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.”
Nu blev det nästan underhållande. Varför skulle en ”mångkulturell stat” inte ta ansvar för vigslar och äktenskap?? Skulle något i det specifikt mångkulturella spela in här, eller handlar det om något annat som jag är för dum för att förstå? Varför skulle staten dra sig undan ansvar för en myndighetsutövning, om det beslutats att den ensam ska utöva den? Likaså undrar jag över det förbluffande påståendet att kyrkan genom att ta ett ansvar skulle värna äktenskapet? Hur då? Underförstått i motsats till den slarviga staten som en vacker dag skulle ge tusan i att fullgöra sina förpliktelser, eller vad?
Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En av kyrkvigslarnas obestridliga fördelar är ju att man faktiskt blir gift samtidigt som den erbjuder ”extra allt”. När kyrkbröllopet av allt fler motiveras enbart med lokalens tjusighet, parad med önskemål om ett nedtonat prat om Gud, har kyrkan verkligen anledning att oroa sig. Om det som återstår är välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen, kan insikten om kyrkans egentliga budskap få ett besvärande antal att se sig om efter andra alternativ.
När biskoparnas vitt skilda åsikter nu tvingar ner kyrkan i en ofrivillig spagat på landets debattsidor, får vi ha medlidande.
Vissa saker gör som bekant - ont.
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
onsdag 21 januari 2009
Homo(sapiens)äktenskap
Äntligen!
Det ser ut att bli en könsneutral äktenskapslagstiftning till slut. Kanske redan från den 1 maj. Den segslitna frågan om könsneutrala äktenskap visar hur vanskligt det är med en lagstiftning utifrån religiösa uppfattningar och idéer.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regerings- formen. Därför är det glädjande med ett beslut som slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.
Jag har tidigare skrivit i ämnet här.
Sydsvenskan SvD SvD Dagens Nyheter Dagen Dagen
Det ser ut att bli en könsneutral äktenskapslagstiftning till slut. Kanske redan från den 1 maj. Den segslitna frågan om könsneutrala äktenskap visar hur vanskligt det är med en lagstiftning utifrån religiösa uppfattningar och idéer.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regerings- formen. Därför är det glädjande med ett beslut som slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.
Jag har tidigare skrivit i ämnet här.
Sydsvenskan SvD SvD Dagens Nyheter Dagen Dagen
torsdag 18 december 2008
Präster
Rev 22 jan. 2009
Eftersom tidningen Dagen tar upp den här frågan igen så tar jag mig friheten att påminna om att ett stort antal präster redan redogjort för sin syn på välsignelse och partnerskap.
.................
Tidningen Dagen berättar idag att SVT:s Rapport för närvarande gör en enkät bland Svenska kyrkans präster. Det handlar om prästernas inställning till att viga homosexuella. Flera av de tillfrågade har reagerat negativt, eftersom de är oroliga för att underlaget kan komma att användas emot dem. Intressant. Vilket svar kan komma att vändas emot dem – och av vem?
Inget hindrade dock ett ansenligt antal präster att gå ut och skriva under ett upprop mot välsignelse av registrerade partnerskap för några år sedan. Det är ingen vild gissning att svaret på SVTs enkät knappast kommer att avvika i någon högre grad från den listan. Om någon är nyfiken på prällarnas uppfattning, så finns den här.
Eftersom tidningen Dagen tar upp den här frågan igen så tar jag mig friheten att påminna om att ett stort antal präster redan redogjort för sin syn på välsignelse och partnerskap.
.................
Tidningen Dagen berättar idag att SVT:s Rapport för närvarande gör en enkät bland Svenska kyrkans präster. Det handlar om prästernas inställning till att viga homosexuella. Flera av de tillfrågade har reagerat negativt, eftersom de är oroliga för att underlaget kan komma att användas emot dem. Intressant. Vilket svar kan komma att vändas emot dem – och av vem?
Inget hindrade dock ett ansenligt antal präster att gå ut och skriva under ett upprop mot välsignelse av registrerade partnerskap för några år sedan. Det är ingen vild gissning att svaret på SVTs enkät knappast kommer att avvika i någon högre grad från den listan. Om någon är nyfiken på prällarnas uppfattning, så finns den här.
fredag 24 oktober 2008
Kristenheten mobiliserar mot könsneutralt äktenskap
Det står och faller med ett ord. Äktenskap. Nu är frågan högaktuell och tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har gått ut och manat till motstånd.
Ämnet har jag skrivit om tidigare och jag har inget nytt att tillägga idag:
Äktenskap
Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.
Ämnet har jag skrivit om tidigare och jag har inget nytt att tillägga idag:
Äktenskap
Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.
Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.
Så vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingår en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man hör ihop.
Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?
Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.
Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrån uppfattningen att religiösa idéer ska få påverka det sekulära samhället. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än någonsin att regering och riksdag slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.
Sydsvenskan 081024
Dagens Nyheter 081024
Dagen 081024
Dagen 081024
Dagen 081024
SvD 081024
SvD 081024
SvD 081013
måndag 6 oktober 2008
Så mycket bråk för en liten detalj
Så mycket bråk för en liten detalj. Så mycket rädsla och obehag har uttryckts för att den sista lilla skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet. Att nu ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man älskar varandra och hör ihop. Att inte längre exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna.
söndag 5 oktober 2008
Kristen kränkningslogik
Jag hittade den här roliga kommentaren på bloggen berno.se:
Jag har skrivit mer i ämnet här:
onsdag 1 oktober 2008
Äktenskap eller Giftermål?
Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.
Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.
Så vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingår en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man hör ihop.
Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?
Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.
Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrån uppfattningen att religiösa idéer ska få påverka det sekulära samhället. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än någonsin att regering och riksdag slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.
Publicerad i Söderhamns-Kuriren 30 jan 2008
Publicerad i Västerbotten-Kuriren 31 jan 2008
måndag 29 september 2008
Svenska kyrkan och vigselrätten
Åsa Regnér ryter till i SvD Brännpunkt om kyrkornas vigselrätt. Jag ger henne helt rätt: Religiösa samfund ska inte sköta myndighetsutövning. Ann-Cathrin Jarl, ärkebiskopens kaplan i Svenska kyrkan är snabb att svara:”Alternativet med en först en civilrättslig registrering och sedan en religiös ceremoni är inte aktuellt för oss. Vi vill ha kvar vigselrätten”.
En fullt förståelig reaktion. För när en vigsel i kyrkan av allt fler motiveras enbart med lokalens tjusighet, parad med önskemål om ett nedtonat prat om Gud, har kyrkan anledning att dra öronen åt sig. I framtiden, när den kyrkliga vigselns juridiska funktion försvunnit, och det som återstår är välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen, kan insikten om kyrkans egentliga budskap få ett besvärande antal att se sig om efter alternativ.
Dagen
En fullt förståelig reaktion. För när en vigsel i kyrkan av allt fler motiveras enbart med lokalens tjusighet, parad med önskemål om ett nedtonat prat om Gud, har kyrkan anledning att dra öronen åt sig. I framtiden, när den kyrkliga vigselns juridiska funktion försvunnit, och det som återstår är välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen, kan insikten om kyrkans egentliga budskap få ett besvärande antal att se sig om efter alternativ.
Dagen
onsdag 10 september 2008
Carin Stenström slutar på Världen idag
Carin Stenström på Världen idag vill att alla andra ska leka mamma-pappa-barn, men bara på det sätt som hon bestämmer.
Tidningen Dagen berättar att hon nu lämnar jobbet som chefredaktör. Jag firar med en debattartikel som tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 08-01-31:
Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.
Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.
Så vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingår en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man hör ihop.
Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?
Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.
Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrån uppfattningen att religiösa idéer ska få påverka det sekulära samhället. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än någonsin att regering och riksdag slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
