Jag blir alltid lika glad över dessa frimodiga kommentarer
som visar att det minsann är religionen, jesusen och gudfadern som ska baxas
genom skolans Pärleport på det att di små eleverna äntligen skola få skåda
Ljuset. Glöm det där med traditioner. Här talar vi hard core och att
”himmelriket är nära” från några av den svenska kristenhetens medialt framträdande apostlar.
Det handlar ytterst om det ljus och den uppenbarelse, som barnens fritänkande föräldrar så hårdnackar missunnar sina telningarna. Fy skäms oss.
Ty när det kommer till uppfostran i Herrans tukt och
förmaning är föräldraansvaret satt på undantag. Så fint då att det finns en
kader av pliktuppfyllda och självutnämnda missionärer som vet bättre. Bäst i klassen är utan tvekan
tidningen Dagens Elisabeth Sandlund. Här talar vi barnatro och Guds vilja. Ren och oförfalskad. När
Elisabeth Sandlund går igång på
Adventsuppropet är det med stöd i Jakob och
Jesu återkomst:
”Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång,
presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella
och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så
ett litet, litet frö. Ibland faller det på hälleberget eller bland tistlarna.
Men då och då – hos ett barn, en förälder eller en lärare – kan det slå rot och
börja gro.”
Men notera det där om tvånget i första meningen. Är inte
kyrklighetens problem att allmogen faktiskt vägrar att infinna sig
frivilligt i gudshuset? Bettan levererar dessutom en lika frimodig som avslöjande bekräftelse
på att just omvändelsen är syftet med det omtvistade kyrkobesöket. Vilket
alltså är precis det skolagens §6 säger att skolan inte ska ägna sig åt. Ajaj, här blev det poängavdrag i dressyrmomentet för Elisabeth Sandlund.
Artikeln är intressant och läsvärd för den
historieintresserade. Betyget skulle utan tvekan bli godkänt - om nu inte
prästen valt att ta ett lika kronologiskt som logiskt skutt mellan år 1930 och
nutid i sin slutsats och sammanfattning. Det var en fatal miss, enligt min
mening. Vän av ordning brukar ju hävda, att den ovillkorliga
religionsfriheten år 1952, så väl som kyrka-statseparationen år 2000, i något
avseende bör avspeglas inom den allmänna skolan i dess relation till det numera
fristående trossamfundet Svenska kyrkan. Det tycker inte Helene T Sturefelt. Hon
refererar till den numera berömda ”
religiösa beröringsskräcken”, och menar att:
”svårigheten att
hantera religiösa uttryck blir allt större i takt med att den religiösa
analfabetismen breder ut sig i landet. Är det för att vara politiskt korrekt?
Mot vem, iså fall?”
Inte nog med att prästen Helene F Sturefelt menar att dagens skolelever ska lära
sig att hantera religiösa uttryck – vad nu det betyder. De ska dessutom bli
religiöst ”läskunniga” om jag förstår liknelsen rätt. Väl inlindat lyckas F Sturefelt
dessutom lirka in muslimerna i debatten. Knepet är välkänt. Svaret är att det,
om något, är korrekt att inte bråka med oss tre miljoner som faktisk inte tillhör Svenska
kyrkan. Vi har valt att stå utanför. Låt oss göra det oavsett om vi är muslimer, ateister eller något annat. (Läs
gärna om den sista meningen. En tredjedel av landets befolkning tillhör inte
Svenska kyrkan och ingen har någon som helst rätt att efterforska vilken
livssyn vi har)
Men F Sturefelt är inte den som ger sig, utan presenterar ännu en
logisk kullerbytta, värd att uppmärksamma:
”När skolan idag vill klippa bandet bakåt med sina kristna
rötter, då går skolan emot sig själv och hela sin uppgift, nämligen att ge
kunskap. Oavsett vad vi tycker eller tror, så är kristendomens mänskosyn det
som byggt upp landet, både vad gäller sjukvård och skolväsende.”
Men då handlar det faktiskt om skolväsendets historia. Om
den kunskapen ska förmedla så bör det ske i klassrummet. Kunskapsförmedling om skolans
relationer till kyrkan genom historien, ska av lätt insedda skäl inte
genomföras som en religiös praktik i en kyrka. Hur något av vikt i det ämnet skulle hinnas med på en
adventssamling eller en skolavslutning är en gåta. Att skolan skulle ”gå emot
sig själv” är dessutom ganska förolämpande
, då skolans kunskapsförmedling inte
heller ska vila på kristna dogmer.
Men Helene F Sturefelt har fått upp ångan och fortsätter:
”Därför, och nu kommer min poäng, borde det vara en
självklarhet att skolan har sina terminsavslutningar just i kyrkan, som
påminnelse för allt vad kyrkan betytt för landets utveckling! Självklart skall
prästen be, läsa evangeliet och ge den välsignelse som gett människor andligt
djup och vägledning under långa sekler!
De som sitter i kyrkan väljer att lyssna eller inte lyssna,
såsom det också har varit i alla tider… Därför, mina vänner, kan skolan släppa
sin nervösa religiösa oro, och istället luta sig mot dagens mänskliga
rättigheter till religion, i respekt för sin egen historia.”
Sällan har jag sett ett så oförblommerat argument för att
den kyrkliga skolavslutningen ska vara en tribut till ett historiskt
förhållande. Sällan har jag sett en sådan förnekelse av det faktum att
religionsfrihet även betyder frihet från religion.
Frågan är också om prästen vid skolavslutningen kommer att
kunna presentera hela denna historiska bakgrund? För prästen Helene T Sturefelt
räcker det antagligen att vi alla spelar med i en charad och låtsas att kyrkan fortfarande
är skolans huvudman.
Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin
förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha
överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.
Inlägg
