Kyrkoherde Trulsson är
åter ute i media. Ni minns henne från sommarens debatt om skolavslutningar i kyrkan ackompanjerade av prästens böner och välsignelser: "Skolverket kommer inte åt mig, jag gör som jag alltid har gjort!" Ledarskribenten Hans Bülow på BLT och Sydöstran hade sin uppfattning klar: "Ann-Louise Trulsson söker publicitet. Den behövs säkert i kommande val." Just det. Efter att ha blivit kickad från sin topposition i (M) är Trulsson idag politisk vilde med partibok i (KD).
Min och Göran Rydlands artikel, som publicerats på Newsmill och i Bright, visar vilka problem Trulsson har att hålla isär sina vitt skilda roller som politiker och kyrkoherde.
Kristdemokraterna bekräftar religiös agenda i skolavslutningsdebatten
Årets skolavslutningsdebatt tog en ny och oväntad vändning . Den som följt debatten genom åren har sett hur Sverigedemokraterna värvat väljarstöd genom retoriken att “man ska ta seden dit man kommer, annars kan man åka hem”. Traditionsargumentet har varit svårt att argumentera emot, inte minst eftersom det saknas lagstöd mot påtvingad traditionsutövning. I år hände därför något intressant: Vi fick bevittna hur ett antal kristdemokratiska politiker och kristna företrädare plötsligt förtydligade skolavslutningens religiösa betydelse och innebörd. Det här är en klarläggande ståndpunkt som förenklar debatten, när skollagen tydligt säger ifrån att den allmänna skolan ska vara icke-konfessionell.
Kristdemokraterna debatterar idag utifrån ett desperat opinionsläge med svagt väljarstöd. Att fiska värdekonservativa och kulturreligiösa röster från Sverigedemokraterna är en taktisk nödvändighet. Att SD har drivit skolavslutningsfrågan på den kristna hemmaarenan, har rimligen inte lämnat KD någon ro. SD har dessutom obligatoriska kyrkliga skolavslutningar i partiprogrammet. Men nu har KD börjat tala klartext och det har vi anledning att vara tacksamma för. Rimligen gör det frågan lättare att hantera för berörda skolor och huvudmän. Påtvingad religionsutövning finns det lagstöd mot. Dessutom finner man stöd i en av Skollagens inledande paragrafer för en icke-konfessionell skola. När kristdemokrater debatterar är det av naturliga skäl religionen som är huvudargumentet.
I tidningen Världen idag vittnade skribenten Ruth Nordström om skolgudstjänster med bön, välsignelse och bibelläsning: “Enligt den nya skollagen får inte längre konfessionella inslag förekomma i undervisningen och utbildningen vid offentliga skolor. Detta innebär att den långa, historiska traditionen av skolgudstjänster i kyrkan med bön, välsignelse och bibelläsning har brutits, för att ersättas av en helt sekulärt präglad avslutning, trots mängder av protester från både föräldrar och barn.” Nordströms uppgifter bekräftas från många håll. I en uppmärksammad enkät som publicerades i Kyrkans Tidning 2011 framkom, att vid en tredjedel av de kyrkliga skolavslutningarna förekom bön eller välsignelse.
Inom Svenska kyrkan är synen på skolavslutningarna kluven. En dogmatisk falang hävdar att en skolavslutning i kyrkan alltid måste innehålla konfessionella inslag och att prästens uppgift är att välsigna eleverna. En mer pragmatisk och strategisk falang resonerar däremot tvärtom: Huvudsaken är att barnen lär sig att kyrkan finns och vänjer sig vid att besöka kyrkan vid högtidliga tillfällen. Helt i enlighet med modern marknadsföring bryr man sig inte om att försöka övertyga människor om produktens goda egenskaper - i det här fallet tron på en gud. Man gör tvärtom och istället går allt ut på att associera kyrkan med positiva upplevelser. Därför är skolavslutningarna extremt viktiga för kyrkan. Att kyrkobesöken sker under en så lustfylld stund som en skolavslutning på våren, är ingen tillfällighet. Att däremot starta skolåret med en samling i kyrkan, med bön och välsignelse, skulle av lätt insedda skäl få motsatt effekt.
En som gett röst åt detta synsätt är ledarskribenten Britta Häll i Kyrkans Tidning. Hon beskriver problemet rättframt och ärligt: “För risken är överhängande att skolavslutningsdebatten blir ännu en årligen återkommande tradition. En tjatig och destruktiv tradition som bara är till skada för såväl kyrkan, skolan och barnen. Den andra risken är att skolavslutningar i kyrkan snart är ett minne blott. Vilket inte alls är naturligt och oundvikligt utan vore ett sorgligt besked om att Sverige inte kan hantera religion, kultur och tradition i klok kombination med den icke-konfessionella skolan och den sekulära staten. Dessutom skulle det innebära att de många barn som nu har nästan ingen kontakt alls med kyrkan förlorar den lilla de har. Den ytterst begränsade exponeringsytan religionen har mot barn och ungdomar i skolåldern skulle försvinna, och religion blir något fullständigt apart i deras liv. Inte bara som nu något de har begränsad insikt i. För Svenska kyrkan vore det förödande att förlora en kontaktyta, så positivt laddad som denna också är.”
Den andra, dogmatiska, falangen inom Svenska kyrkan har fått sina egna affischnamn i årets skolavslutningsdebatt. Att bön och välsignelse är en ordning som många präster anser ska bestå, illustrerades av ett uttalande till TT av prästen Ann-Louise Trulsson: “Skolinspektionen kommer inte åt mig!” Notisen spreds som en löpeld över landet och Trulsson och blev snabbt debattens kändis. Trulsson, som är verksam som kyrkoherde i Fridlevstads församling i Karlskrona, var tydlig i sitt uttalande. Trots lagändringen förra året skulle hon inte ändra sitt upplägg av skolavslutningarna, utan sa att hon - som vanligt - avslutar med orden “Gud välsigne er och ha en härlig sommar”. Undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo på Skolverket kontrade: “Det är en välsignelse oavsett om man gör den till hälften eller fullt ut.” En intressant konflikt var uppenbarligen under uppsegling, men jag återkommer till den och kyrkoherde Trulsson.
Trulssons uppmärksammade utspel startade en rad av protester från kristdemokratiskt håll: “Präster ska kunna önska trevlig sommar och säga Gud välsigne er vid skolavslutningar utan att skolverket ingriper”, sa Stefan Attefall, civilminister, till Kyrkans Tidning, som i sin tur rapporterade: “Men nu hävdar Stefan Attefall uppseendeväckande i en intervju med Kyrkans Tidning att präster visst kan välsigna barnen vid avslutningar utan att skolan för den skull bryter mot lagen. Det handlar inte så mycket om vad som sägs utan hur det görs, en välsignelse kan uttalas som ett gott råd, en omsorg eller vara krävande och påträngande, säger civilministern som är ansvarig för trossamfundsfrågor.” Kyrkans Tidning fortsätter: “Skolverket har i sina direktiv varit tydlig med att bön, trosbekännelse och välsignelse är exempel på konfessionella inslag. Men Stefan Attefall gör alltså en annorlunda tolkning av lagen. ‘En välgångsönskan mår ingen dåligt av’, säger civilministern, som kommentar till om välsignelse kan förekomma vid avslutningar.”
Claes Göran Aggebo kontrar mot Attefall i Kyrkans Tidning och konstaterar att det är Skolverkets uppdrag att tolka lagen, inte enskilda politikers. Han fortsätter: “Skolverket skulle kunna vara ännu mer restriktiv när det gäller tolkningen av skollagens skrivning om att undervisningen och utbildningen ska vara icke-konfessionell men vi har gjort en rimlighetsbedömning. Vår bedömning stämmer också väl överens med de prövningar av lagen som Skolinspektionen gjort.” Aggebo bekräftar därmed att ett grundläggande problem i konflikten är att Skolverket har gjort en kompromiss för att vissa skolor inte ska tvingas upphöra med avslutningar i kyrkor.
En rimligare tolkning av lagen vore annars att även kyrkobyggnaden i sig, prästen och psalmerna klassificerades som de konfessionella inslag som de faktiskt är. Något kyrkan själv är noga med att poängtera. Enligt Kyrkordningen för Svenska kyrkan innebär invigningen av ett kyrkorum att: “kyrkorummet avskiljs som en särskild plats för tillbedjan och lovsång, en helig plats, ett fredat rum och ett himmelrikets tecken”. Skolverket lämnar nu istället ett kryphål som eftergift för tradition och ohämmad vana som inte kan brytas. Kristna företrädare utnyttjar detta kryphål och tänjer det med allt mer fantasifulla argument. Stefan Attefall går steget längre i en debattartikel på Svenska Dagbladet Brännpunkt och säger sig vara beredd att arbeta för en ändring av skollagen: “ Ändra lagen så att skolor vid enstaka tillfällen kan göra undantag från regeln om en icke-konfessionell utbildning.”
Ett av de mer kreativa förslagen hittar man annars på Upsala Nya Tidning, Debatt. Det är Anders Hedman, prästutbildare i Svenska kyrkan som skriver: “Läser man läroplanernas innehåll, behöver man inga särskilda bestämmelser för vare sig skolavslutningar eller adventssamlingar. Prästen, eller kanske rektorn, kan läsa välsignelsen som en av berättelserna ur Bibeln. Skolkören kan sjunga några psalmer. Skollagen säger att allt detta skall behandlas i undervisningen. Skollagen och läroplanernas innehåll är mycket välskrivna. Därför föreslår jag att vi följer dem. Låt skolavslutningen vara en del av undervisningen. Då behöver inte Skolverket skriva några särskilda bestämmelser. Då kan även sista dagen vara en dag med undervisning och ny kunskap för eleverna på ett högtidligt och lustfyllt sätt. Och sist men inte minst, då kan Skolverket tolka skollagen utan att behöva tumma på reglerna.”
Prästutbildare Hedman lyckas med konststycket att få skollag och läroplaner att legitimera en obligatorisk kristendomsundervisning på läsårets sista dag. Tyvärr faller hela illusionen på att “lektionen” knappast kommer att präglas av ny kunskap och kritisk granskning, som läroplanen kräver vid religionsundervisning, utan snarare för tankarna till ett tröstlöst tragglande med en årligen återkommande repetition av ett synnerligen marginellt kunskapsstoff om den kristna läran. Den betydelsefulla distinktionen mellan att utbildas om religion och tränas i att utöva religion, har Hedman heller inte kläm på. Hur Lilla Idas sommarvisa ska förklaras i sammanhanget väljer Hedman av lätt förståeliga skäl att utelämna.
Även i tidningen Dagen uttrycker sig ledarskribenten Hasse Boström så att det inte går att missförstå vad frågan faktiskt handlar om. Han skriver: “Men vad Skolverket gör - och som det ser ut med passivt stöd av en majoritet politiker - är att just påverka Sveriges religiösa liv. Genom att mer eller mindre skrämma rektorer och andra skolansvariga bort från kyrkorna lägger man sig i civilsamhällets religionsutövning.” Tyvärr får vi ingen förklaring på hur landets “religiösa liv” och “civilsamhällets religionsutövning” överhuvudtaget är tänkta att manifesteras i en skola som enligt skollagen ska vara icke-konfessionell? Det är debattinlägg som dessa som visar att argument om tradition alltmera har ersatts av argument om religion, vilket faktiskt gör frågan enklare att debattera.
Hur gick det då för Trulsson och hennes välsignelse? Jo, enligt SVT Blekingenytt vägrade kyrkoherden att ge upp traditionen att välsigna skolbarn. Därför stoppade Maria Persson, chef för barn- och ungdomsförvaltningen i Karlskrona kommun, med kort varsel de kyrkliga skolavslutningarna i Fridlevstad skola och Holmsjö skola. För Maria Persson var det ett enkelt beslut: “Det var inte svårt att motivera, skolverket är tydliga i sina riktlinjer”. Detta var något som kyrkoherde Trulsson, vägrade att förstå. “Skolverket har bestämt vad jag får och inte får göra i min egen kyrka. Jag och min kollega Tomas Östlund tänker göra som vi alltid har gjort!”
Men vem är då denna kyrkoherde Trulsson som blev rikskändis som prästen som till varje pris skulle be och välsigna? Inte helt okänd ska det visa sig. “Medborgare som ogillar lagar får ändå finna sig i att respektera dem” inleder ledarskribenten Hans Bülow i Blekinge Läns Tidning och Sydöstran och fortsätter: “I Blekinge finns en högprofilerad före detta moderat riksdagskandidat som numera är kristdemokratisk kommunpolitiker och präst. Formellt är hon en politisk vilde i kommunfullmäktige. Ann-Louise Trulsson valdes nyligen till distriktsordförande för Kristdemokraterna i Blekinge. Det är troligt att hon kandidera i nästa val också. Kyrkoherde Ann-Louise Trulsson i Fridlevstad tänker inte följa skollagen och åberopar religionsfriheten. Ann-Louise Trulsson söker publiciteten. Den behövs säkert i kommande valkampanjer.”
Trulssons agerande väcker många frågor, men låt oss först konstatera, att vad kyrkan gör kan Skolverket inte ha några synpunkter på. Det är först när skolorna tar sina elever till kyrkan som problem uppstår. Det här är alltså fortfarande en fråga som enbart inbegriper Skolverket, skolorna och skolornas huvudmän. Skolverket skulle aldrig “ha kommit åt” Trulsson, vad hon än påstår. Skolinspektionen i sin tur har tillsynsansvar över hur kommunen följer skollagen. Men inte heller den myndigheten lägger sig i vad Trulsson gör i sin kyrka, så antingen är hon okunnig, eller så låtsas hon bara. Troligen det senare, för frågan är om hon ens skulle kunna vara okunnig? Trulsson har trots allt ett förflutet som ordförande i utbildningsnämnden i Karlskrona kommun under föregående mandatperiod. I den rollen förväntar vi oss att politikern Ann-Louise Trulsson följer skollagen, så det är anmärkningsvärt att den insikten inte har nått prästen Ann-Louise Trulsson.
Enligt uppgift i media vill prästen Trulsson göra som hon har gjort de senaste 17 åren. Om detta stämmer betyder det att hon som präst, i strid med Skolverkets riktlinjer, välsignade elever under en period då hon samtidigt var politiskt förtroendevald med ansvar för kommunens skolor.
I år stod kyrkoherde Trulsson på sig och sa sig tro på en samförståndslösning. Lösningen blev att skolornas obligatoriska skolavslutning med elever, föräldrar och lärare hölls på skolan. På enskilda föräldrars initiativ följde därefter en frivillig avslutning med deras barn i kyrkan. Kyrkoherde Ann-Louise Trulsson (KD) ledde, i enlighet med sin tradition som hon alltid gjort, denna gudstjänst för barnen med psalmer, bön och välsignelse.
Skolornas ansvar är att hålla en icke-konfessionell skolavslutning för sina elever. De gudstjänster som kyrkan inbjuder till, har skolan inte att göra med. Av det följer att frivillig närvaro är ett understatement. Det är viktigt för skolans trovärdighet att den förhåller sig neutral. Skolan får inte förleds att agera ombud för kyrkan, om kyrkan arrangerar egna avslutningsgudstjänster. Det är kyrkan som bjuder in barn och deras anhöriga, skolan ska inte göra det åt kyrkan. Inbjudan ska riktas direkt till barnen och deras föräldrar. Det kan rimligen inte innebära något problem för kyrkan att meddela sig med sina egna medlemmar.
Vid en av de gudstjänster som Ann-Louise Trulsson höll efter skolavslutningen, intervjuades skolans rektor utanför kyrkan. Var rektorn i tjänst vid det tillfället? Naturligtvis har även en rektor rätt att gå i kyrkan på sin fritid, men det blir en intressant gråzon att utforska om en rektor och ett lärarkollegium börjar göra tradition av att gå på gudstjänst med sina elever, även om det formellt är frivilligt och ligger utanför skoltid. Risken finns också att skolans egen avslutning utformas så torftigt och kortfattat, att den inte upplevs som en egentlig avslutning. Samtidigt är lösningen med frivillig gudstjänst utanför skolan intressant och väl värd att analysera.
Hålls rågången klar mellan skola och kyrka kan ingen ha något att invända mot kyrkans avslutningsgudstjänster. Vi har då på ett enkelt sätt tillfredsställt prästernas behov av att få be och välsigna barn, samtidigt som skolorna inte brister i sitt uppdrag att vara icke-konfessionella. Kanske bevittnar vi, med denna lösning, början till slutet av skolornas kyrkliga avslutningar? Vi kan i så fall tacka en kristdemokratisk kyrkoherde för draghjälpen.
Camilla Grepe och Göran Rydland
Inlägg
