Krucifix i klassrummen - ECHRs dom

819
03.11.2009

Pressmeddelande utfärdad av kansliet

Kammarens dom (”Chamber judgment ”)1

Lautsi mot Italien (ansökan nr. 30814/06)

KRUCIFIX I KLASSRUMMEN:
STRIDER MOT FÖRÄLDRARS RÄTT ATT UPPFOSTRA SINA BARN I ENLIGHET MED SINA ÖVERTYGELSER OCH BARNS RÄTT TILL RELIGIONSFRIHET

Brott mot artikel 2 i protokoll nr 1 (rätt till undervisning)
Prövad i förening med artikel 9 (tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet) i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

Enligt artikel 41 (skälig gottgörelse) i konventionen, beviljade domstolen sökanden 5.000 € (euro) för ideell skada. (Domen finns endast på franska.)

Huvudsakliga sakförhållanden

Sökanden, fru Soile Lautsi, är en italiensk medborgare som bor i Abano Terme (Italien). Under 2001-2002 deltog hennes barn, Dataico och Sami Albertin, i åldrarna 11 respektive 13, i den statliga skolan "Istituto Statale comprensivo Vittorino da Feltre"I i Abano Terme. Alla klassrum hade ett krucifix på väggen, även i sådana där fru Lautsis barn hade lektioner. Hon ansåg att detta stred mot den sekulära princip i vilken hon ville uppfostra sina barn. Hon informerade skolan om sin ståndpunkt, med hänvisning till ett domstolsutslag från 2000 i Högsta domstolen, som hade konstaterat att förekomsten av krucifix i vallokalerna stred mot principen om en sekulär stat. I maj 2002 beslutade skolans styrelse att tillåta krucifix i klassrummen. Ett direktiv som rekommenderade ett sådant synsätt sändes därefter till alla rektorer från det statliga Utbildningsdepartementet.

Den 23 juli 2002, inlämnade sökanden ett besvär över beslutet av skolans styrelse till den regionala förvaltningsdomstolen i Veneto, med motiveringen att det stred mot de konstitutionella principerna om sekularism och opartiskhet hos de offentliga myndigheterna. Det statliga Utbildningsdepartementet, som anslöt sig som part i ärendet, hävdade att det kritiserade direktivet skedde enligt kungligt dekret av 1924 och 1928. Den 14 januari 2004 beviljade förvaltningsdomstolen sökandens begäran att ärendet överlämnades till författningsdomstolen för en utredning av om det var författningsenligt med förekomsten av ett krucifix i klassrummen. Inför författningsdomstolen hävdade regeringen att en sådan exponering var självklar, eftersom krucifix inte bara var en religiös symbol, utan också, som "flagga" för den enda kyrka som omnämns i konstitutionen (Katolska kyrkan), en symbol för den Italienska staten. Den 15 december 2004 fastslog författningsdomstolen att den inte var behörig, med motiveringen att de omtvistade bestämmelserna gällde statuter snarare än rättskipning. Förfarandet vid förvaltningsdomstolen återupptogs och den 17 mars 2005 avslog domstolen sökandens klagomål. Den fastslog att krucifixet både var symbolen för Italiens historia och kultur, och följaktligen för italiensk identitet, och symbolen för principer om jämlikhet, frihet och tolerans, samt även för statens sekularism. Genom en dom den 13 februari 2006 avslog Consiglio di Stato sökandens överklagande med motiveringen att korset hade blivit en av de sekulära värdena i den italienska författningen och representerade värdena i det civila livet.

Klagan, förfarande och sammansättning av domstolen

Sökanden hävdade, för egen del och på sina barns vägnar, att exponeringen av krucifix i den statliga skolan som de senare bevistar, stred mot hennes rätt att tillförsäkra deras uppfostran och undervisning i överensstämmelse med hennes religiösa och filosofiska övertygelse, i enlighet med intentionen i artikel 2 i protokoll nr 1. Exponeringen av korset hade också kränkt hennes samvetsfrihet och religionsfrihet, som skyddas av artikel 9 i Konventionen.

Ansökan inlämnades till Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter den 27 juli 2006.

Domen meddelades av en kammare med sju domare, sammansatt enligt följande:

Françoise Tulkens (Belgien), Ordförande,
Ireneu Cabral Barreto (Portugal),
Vladimiro Zagrebelsky (Italien),
Danutė Jočienė (Litauen),
Dragoljub Popovic (Serbien),
András Sajó (Ungern),
Isil Karakaş (Turkiet), domare,

och Sally Dollé, handläggande jurist.

Domstolens beslut

Närvaron av krucifixet - som det var omöjligt att inte uppmärksamma i klassrummen - skulle lätt kunna uppfattas av elever i alla åldrar som ett religiöst tecken och de skulle känna det som att de blir undervisade i en skolmiljö som är präglad av en förutbestämd religion. Detta kunde vara gynnande för religiösa elever, men också kränkande för elever som praktiserade andra religioner eller var ateister, särskilt om de tillhörde religiösa minoriteter. Friheten att inte tro på någon religion (som ingår i den religionsfrihet som garanteras i konventionen) var inte begränsad till frånvaron av gudstjänster eller religiös undervisning: den utvidgades till sedvänjor och symboler som uttryckte en tro, en religion eller ateism. Denna frihet förtjänade särskilt skydd om det var staten som uttryckte en tro och den enskilde försattes i en situation som han eller hon inte kunde undvika, eller kunde göra detta endast genom en oproportionerlig svårighet och uppoffring.

Staten skulle avstå från att påtvinga trosövertygelser i lokaler där enskilda var beroende av den. Framför allt var den skyldig att iaktta konfessionell neutralitet inom ramen för offentlig undervisning, där närvaro på lektionerna var obligatorisk oavsett religion, och där målet borde vara att fostra kritiskt tänkande elever.

Domstolen kunde inte begripa hur exponeringen i klassrummen i statliga skolor, av en symbol som rimligen kunde förknippas med katolicismen (den största religionen i Italien) kunde gynna den pluralism i undervisningen som var grundläggande för bevarandet av ett "demokratiskt samhälle" som det formulerades i konventionen, en pluralism som erkändes av den italienska författningsdomstolen.

Den obligatoriska exponeringen av en symbol för en bestämd trosbekännelse i lokaler som användes av offentliga myndigheter, och särskilt i klassrum, kränkte därför rätten för föräldrar att undervisa sina barn i enlighet med sina samveten, och barns rätt att tro eller inte tro. Domstolen konstaterade enhälligt, att det hade varit ett brott mot artikel 2 i protokoll nr 1 tillämpad i förening med artikel 9 i konventionen.

***

Detta pressmeddelande är ett dokument som skapats av kansliet; sammanfattningen som detta innehåller är inte bindande för domstolen. Domsluten finns tillgängliga på dess webbplats (http://www.echr.coe.int).

Presskontakter
Frédéric Dolt (tel: + 33 (0) 3 90 21 53 39) eller

Stefano Piedimonte (tel: + 33 (0) 3 90 21 42 04)
Tracey Turner-Tretz (tel: + 33 (0) 3 88 41 35 30)
Kristina Pencheva-Malinowski (tel: + 33 (0) 3 88 41 35 70)
Céline Meny-Lange (tel: + 33 (0) 3 90 21 58 77)
Nina Salomon (tel + 33 (0) 3 90 21 49 79)

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna upprättades i Strasbourg av Europarådets medlemsstater 1959 för att behandla föregivna överträdelser av 1950 års Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.


--------------------------------------------------------------------------------

1 Enligt artikel 43 i konventionen kan, inom tre månader från det datum då en kammare dömt, någon part i målet i undantagsfall begära att ärendet hänskjuts till de 17 ledamöterna i domstolen i stor sammansättning (”Grand Chamber”). I detta fall överväger en panel bestående av fem domare om fallet innebär en allvarlig fråga som rör tolkningen eller tillämpningen av konventionen eller dess protokoll, eller en principiell fråga av allmän betydelse, i vilket fall domstolen i stor sammansättning kommer att avkunna en slutlig dom. Om ingen sådan frågeställning eller fråga uppkommer, kommer panelen att avslå begäran, varvid domen vinner laga kraft. Annars vinner kammarens dom laga kraft vid utgången av tremånadersperioden eller tidigare om parterna förklarar att de inte avser att begära ett hänskjutande.

© Copyright ECHR Europadomstolen 2009
_______________________________
SVENSK ÖVERSÄTTNING
Googles automatiska översättning till svenska med komplettering av:
Göran Rydland
Tel: +47 (0)18 40 11 55
E-post: goran.rydland(at)comhem.se

Dagen
SvD
Dagen