Barnmöjliggörare

För mig som har en lite udda humor brukar Svenska kyrkans hemsida vara ett säkert kort att leta fynd i. Senast fick jag tips om "Kyrkostyrelsens riktade utvecklingsstöd". Det är här det dyker upp, projektet "Barnmöjliggörare". Men skrattet fastnar i halsen. Under rubriken "Projektvisualisering, skisser och prototyper" redovisas ”hur det skulle kunna vara i en församling där en barnmöjliggörare, Kim, arbetar." Så här står det:

"– När Lisa, åtta år, kommer till kyrkan kommer Kim genast fram och hälsar. Så är det varje söndag. Kim ger kanske Lisa en påse med leksaker eller visar vägen till barnhörnan. Efter ett tag lär de känna varandra. Lisa går bara i kyrkan ibland, men eftersom Kim är där nästan varje söndag så träffas de ändå ofta.

För att Lisa ska kunna lära känna Kim så måste Kim vara där när Lisa kommer. Därför kan Kim inte vara flera personer, vilket det skulle bli om vi använde ideella. I så fall skulle Kim och Lisa inte träffas tillräckligt ofta för att bli vänner.

– När Pelle, sex år, sitter och pratar med Kim och säger något intressant så ropar Kim på Åke, 75, och ber Pelle att berätta en gång till. Så får Pelle och Åke hjälp att lära känna varandra. En central uppgift för Kim kommer att vara att vara relationsbefrämjare. Poängen med detta uttryck är att det inte är Kims huvuduppgift att själv bära alla barn-relationerna, utan att bana väg för barnen att få egna relationer till de vuxna i den gudstjänstfirande församlingen."

Så långt Svenska kyrkans ansträngningar att skapa relationer mellan barn och vuxna. Jag ryser av obehag när jag inser att det inte nödvändigtvis är Åke 75 utan lika gärna Åke 67 som kyrkan hjälper att "bana väg för att få en egen relation" med ett barn.


Här tappar kyrkan markkänningen totalt:
Kolla sidorna 22-23 i Processflöde Söndagsskolan

Svenska kyrkan om sexuella övergrepp

DNDagen

...................................................................
Tack till Göran Rydland som tipsade!
.