Skolpastorn i Lindesberg

Den svenska skolan är inte religiös. Eller borde åtminstone inte vara det. Men när jag läser ett dokument från Skolkyrkan i Lindesbergs gymnasieregion får jag anledning att undra vad som håller på att hända:

”Att vara skolpastor innebär: Att på Guds uppdrag i skolmiljö tillsammans med kristna inom skolan, i ord och handling förkunna Guds frälsning och föra människor till tro på Herren Jesus. Att hjälpa elever, lärare och andra på skolan att växa i tro och erbjuda möjligheter att finna och utveckla en relation till Jesus Kristus i vardagen.

/…/Skolpastorn har följande arbetsuppgifter, vilket inte är ordnande efter prioriteringsgrad: Att bistå elever och personal genom samtal, själavård, undervisning, hjälp med andakter och gudstjänster.”

Skollagen är tydlig med att undervisningen ska vara icke- konfessionell. Skolverket har däremot svårt att sätta ner foten i frågan, utan hänvisar till rektor och kommunpolitiker. Problemet är att pastorn, och det budskap som det är pastorns kall att vittna om, legitimeras av skolan när den låter pastorn arbeta där.

Låt vara att det sker på ett mera subtilt sätt när pastorn hjälper till på lektioner och i cafeterian, än om vederbörande fick förkunna sin lära öppet. Men det senare skulle åtminstone ge möjlighet till öppen debatt och kritiska frågor. För vem har kraft att ifrågasätta den som bara går runt i skolan och är god och snäll?

När lärare dessutom förmedlar kontakt mellan en elev och pastorn, har man gått ytterligare ett steg över den gräns som definierar en icke-konfessionell skola. Det är ett problem att vi idag inte vet exakt var den gränsen går. Men vi kan se att samfunden ihärdigt testar den gränsen när de nu i snabb takt etablerar sig i skolorna. Däremot vet vi att det går en skarp gräns mellan tro och vetande och det åligger skolan ett tungt ansvar att hålla sig på rätt sida om den gränsen.

Det borde vara en självklarhet att varken präster eller pastorer ska ha sin arbetsplats i skolan. Men så var det då det där med ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Ett verbalt nålsöga i skollagen kan tyckas, men inte mindre än att Svenska kyrkan tar tillfället i akt och ogenerat baxar sig igenom detsamma, i tvivelaktigt sällskap av frikyrkor som Adventister, Pingst och Livets Ord:

”De kristna kyrkornas särskilda uppgift är att delge den kristna trons innersida så som den tolkas i enskilda människors vittnesbörd och uttrycks i gudstjänstliv och kristna traditioner.”

Man vet att tassandet i korridorer och klassrum inte är okontroversiellt, men trots en försäkran om respekt för andras livsåskådning kan man inte avhålla sig:

” Vi verkar utifrån vår tro på att Gud älskar och har en plats för varje människa och att varje människa är unik och värdefull i Guds ögon. Vår uppgift på skolorna är att vara samtalspartners för elever och personal och att vara ett stöd i skolans verksamhet, inte att värva nya församlingsmedlemmar. Med Jesus som förebild kan vi genom vår närvaro på skolan se, bekräfta och upprätta dem vi möter”.

I Kyrkolivsutskottets betänkande 2005:7 står det att intresset för religionsämnet är lågt och man anser att skolkyrkan kan spela en viktig roll för att förändra detta. Man konstaterar också att i de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander.

Här står det åtminstone i klartext: Det handlar om rekrytering. Hur många vet egentligen om att skolan har blivit måltavla för det här kristna missionerandet? Kanske är det inte ens meningen att vi ska veta. Då är det inte så konstigt att dokument som jag citerat från är märkta:

”Bokmärk sidan, det finns ingen länk hit eller sökväg via någon annan sida. Här samlas interna filer för nedladdning.”

Camilla Grepe

Publicerad 081127 i Nerikes Allehanda
Tack till Göran Rydland som letade fram dokumenten