Ett varv till om Hägglunds "vanliga folk"

Denna bloggpost publiceras med anledning av att Göran Hägglund inte ger sig, utan kör vidare på sitt väl inkörda spår om den misshagliga ”kultureliten”. Dessutom anser han sig inte behöva namnge någon, eftersom de utpekade enligt honom:

"bekräftar sig själv genom att lägga andras liv tillrätta och förstöra det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner".

KD-ledaren Göran Hägglund är mycket nöjd med att han lyckats provocera "kultureliten" låter tidningen Dagen meddela. Så gör Hägglund till sist tillägget som jag väntat på:

"liberaler och marxister som vill skala av det offentliga rummet allt som kan kopplas till en tro:
- Det kommer bli ett tämligen tomt rum.”

Tro mig, den kommentaren har jag väntat på. Så här är, i sin helhet, mitt bidrag till det offentliga samtalet, efter att jag så gruvligt har låtit mig provoceras av Göran Hägglund:


Det är något lurt med Hägglunds utspel om eliten

Det är något lurt med KD-ledaren Göran Hägglunds utspel om ”Sveriges radikala elit”. Göran Hägglund skjuter åt alla håll samtidigt. Alla kan känna sig träffade och många kan känna sig skyldiga. Han har satt myror i huvudet på oss. Vad menar karln egentligen? Sedan när skulle kultureliten börjat detaljstyra folks liv? Det brukar väl vara politikernas privilegium.

Och vad rör oss knasiga förslag från oppositionen? Det är ju därför de är i opposition, för att Alliansen gör jobbet så mycket bättre. Spelar vi med i dramat ”Kamrat fyra procent”? Eller är syftet ett annat? Ligger det något dolt under texten, snarare än mellan raderna?

Om man tänker sig in i rollen som offer för det hån och den misstänksamhet han beskriver, så klarnar det kanske. Göran Hägglunds eget ”vanliga folk” är troende. Det är en grupp som upplever sig så hårt ansatt i sin tro att man myntat begreppen kristofobi och militant ateism. Som förolämpats av kampanjer som Humanisternas ”Gud finns nog inte”. Och som förtjust kastat sig över Inger Johanssons blogg ”Sanningen måste fram” bara för att en tid senare tvingats inse att den var en parodi. Göran Hägglund själv snubblade till när han kritiserade bloggen för påståenden som visade sig vara autentiska citat från hans egna riksdagsmän.

Göran Hägglunds dilemma illustreras i blixtbelysning av Sanna Rayman i Svenska Dagbladets ”Korseld” från Almedalen. Efter inledande frågor av typen ”skulle Gud rösta på Kristdemokrat- erna” och ”ska politiken vara sekulär” (vilket Hägglund instämde i) kom så den försåtligt minerade frågan från Rayman:

– Hur gammal är jorden?
Hägglund kastar sig bakåt i stolen, skakar på huvudet och skrattar:
– Jag har ingen aning, nej jag har ingen aning.

Det skulle vara lätt att låta händelsen falla i glömska, om det inte vore för att den så precist ringar in problemet. En sekulär politiker skulle kunna ge samma svar och kommit undan med skammen för brister i allmänbildningen. För Göran Hägglund är det värre: Han har alldeles för ofta två svar på samma fråga. Hägglund går balansgång på slak lina mellan den bibeltrogna och den vetenskapliga världsbilden. Den övriga Alliansen har all anledning att hålla tummarna för att han når hela vägen fram.

Göran Hägglund vet vad han gör, när han i svepande ordalag gör sina utspel. Framför allt rehabiliterar han självkänslan i de egna leden. Det är där den ”radikala eliten” kommer in i bilden. Den, vars minsta gemensamma nämnare är att den är en röst i samhällsdebatten. Vill man skapa motsättning mellan något diffust ”ni där uppe” och ”vi här nere” fungerar den utmärkt som ställföreträdande slagpåse att avreagera sig på.

Men han trålar också i grumligare vatten. Göran Hägglund slängde ett saftigt köttben till den underdog många av oss bär inom sig. Vi får se hur långt det räcker den här gången. Kanske är det hans smala lycka att några av oss faktiskt behöver få stöd i uppfattningen att ”eliten” är hånfull, att genusteoretiserande är prilligt och att tavlor ska föreställa något – om än inte nödvändigtvis älgar i solnedgång och gråtande barn.


Publicerad i
Norran 27/9
Sundsvalls Tidning 29/9

Liza-Marie Norlin (Kd) tycker om mina skriverier här.