söndag 23 december 2012

Hög tid att förringa (KD)

Andreas Carlson, riksdagsledamot (KD) och Ola Mårtensson, handläggarchef och biträdande verksamhetschef (KD) har gått ut i en debattartikel på SvD Brännpunkt 22 december. Här får vi oss till livs ännu ett ambitiöst försök att definiera världen ur kristdemokratiskt perspektiv. Som vanligt kraschlandar även detta försök i en kletig sörja av desperat historierevisionism och sentimental gottköpsdemagogi:

"Men de kristna högtiderna och traditionerna bär något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram. Nämligen; dessa traditioner är viktiga just för att de är kristna, för att de berättar något om vårt land, vår kultur och vår historia och för att det berättar om kristendomen - religionen och traditionen på vilket vårt land är byggt. Vårt samhälle står på de värderingar som är de mest centrala i Bibeln, det är inget som vare sig går att förringa eller nonchalera. Tio guds bud och omtanken om nästan är i mångt och mycket grunden för vårt rättsmedvetande och grunderna i vår lagstiftning"

Än en gång koketterar några kristdemokrater med en fejkad okunskap. Jo, jag är tämligen övertygad om att de driver med oss, alternativet vore illavarslande. Skulle verkligen en offentligt försörjd och folkvald riksdagsledamot (KD) inte veta att det första budordet har upphävts av grundlagens RF 2:2?? Du får faktiskt ha vilka gudar du vill - eller ingen alls! Du behöver inte heller delta i religiösa traditioner om du inte vill.

Fakta är att en tredjedel av Sveriges befolkningen står utanför Svenska kyrkan. Kyrkoordningen kan jämställas med stadgarna i en ideell förening och har bara har relevans för medlemmarna. Man kan inte först avskaffa statskyrkan, för att några år senare dyka upp som gubben ur lådan i debatten och försöka eliminera konsekvenserna av beslutet. Detta bekymrar inte Carlson & Mårtensson som ogenerat förkunnar:

"Så här i juletid ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga gymnastiksalar."

Men notera att just kristdemokraterna har för vana och oundgänglig tradition att betona familjens frihet i det egna partiprogrammet:

”Vi vill flytta makten från riksdags- och kommunpolitiken till föräldrarna. Staten och kommunerna ska skapa valmöjligheter, inte välja åt familjen.” 

Vore det inte klädsamt om detta även omfattade den enskildes religiösa val och hur familjerna vill fira sina traditioner?

Andreas Carlson (KD)



















Icke, då. Här ser vi tvärtom hur kristdemokraterna väljer att peka med hela handen och helt inkonsekvent går emot sitt eget partiprogram. Ändamålet helgar medlen, resonerar Partiet. När det gäller kristna seder och bruk och traditionernas bevarande så vet varje god kristdemokrat vad som gäller: Kollektivanslutning, i Jesu namn!

Häri ligger problemets kärna: Inom ett så privat och känsligt område som religionen, förbehåller sig dessa debattörer rätten att diktera att andras barn ska lära sig och förvalta de religiösa traditioner som kyrkans medlemmar inte längre ids ta ansvar för själva. Det är faktiskt riktigt fult gjort. För inte skulle väl politikerna välja åt familjen? Va??

Vi har förvisso en skattefinansierad kyrkoantikvarisk ersättning, som bland annat ska täcka kostnaderna för läckande kyrktak. Att kyrkan också lider av ett medlemsläckage är inte lika lätt att åtgärda. Faktum är att det var lagen om religionsfrihet 1952 som så att säga ”drog ur proppen”. Resten är historia. Folket röstar med fötterna och varje år lämnar lika många kyrkogemenskapen som det bor i Visby stift.

Kristdemokraterna verkar sedan en tid tillbaka försöka etablera någon sorts ”traditionsantikvarisk ersättning” inom den allmänna skolan, men missar att frågan redan kringgärdas av ett regelverk. Det är skollagen som säger att skolan ska vara icke-konfessionell. Strikt tillämpat betyder det att skolan inte ska beblanda sig med religion överhuvudtaget, annat än som objekt för studiebesök och kritiska studier på lektionstid.

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Med stor sannolikhet betackar sig även Svenska kyrkan för kristdemokraternas politiska ansatser att bli förknippade med tvång och kollektivanslutning. Medlemsläckaget, eller om man så vill, "medlemsinkontinensen", bör hanteras med diskreta åtgärder.
Om tonen hårdnar, skapas incitament för ännu fler att lämna kyrko- gemenskapen. Att som artikelförfattarna, göra politik av denna fråga har därför ingen framtid utan riskerar att bli kontraproduktivt.
Även det är, på sitt sätt, en konsekvens av religionsfriheten.

Ett utmärkt blogginlägg som säger det som behöver sägas 

SvD 
SvD

1 kommentar:

gesusbloggen sa...

Bra! Och ja, alla dessa "kristna traditioner" hur är det med dom egentligen. Dom är ju bara stulna och omgjorda till kristna Jag har svårt att se det kristna med dagens jul http://wp.me/pZ3jN-2IX