Timbros antologi vilse i det oregerliga idéhavet

I april höll tankesmedjan Timbro seminarium under rubriken “Religionen i demokratin - ett politiskt dilemmas återkomst”, med anledning av lanseringen av antologin med samma titel och med Eli Göndör som redaktör. Timbro skriver på sin hemsida:

“I Europa är den bestämda uppfattningen att religion och politik inte hör ihop och i ideologiskt sekulära kretsar är uppfattningen att religion är bakåtsträvande och kommer att försvinna i takt med ökad utbildning. Men religion har inte försvunnit. Snarare har den förändrats och är mer än på länge närvarande i människors vardag inte minst genom invandring som utökat det religiösa utbudet i västvärlden. Därmed har också en ny situation uppstått. Å ena sidan försöker västerländska demokratier upprätthålla principen att skilja politik och religion åt. Å andra sidan bygger demokrati på att människor organiserar sig och med stöd av yttrandefriheten framför sitt budskap. I princip är det en outtalad invit även till religiösa grupper att organisera sig politiskt för att värna sina intressen. Ett nytt politiskt dilemma har uppstått.”

Menande kommentarer hördes på seminariet om den lyckosamma timing med Mustafa Omar-affären, vilken förväntades skapa intresse för boken. Men frågan är om inte historien om Omars korta karriär i (S) bättre illustrerar vad ämnet innerst handlar om: att framgångsrika karriärer inom etablerade partier kräver värderingar i överensstämmelse med det aktuella partiets. Detta utesluter inte att det står var och en fritt att organisera sig och bilda nya partier, vilket också poängterades av en av den efterföljande paneldebattens medverkande, DNs ledarskribent Erik Helmersson, som förutspådde att vi till valet 2018 troligen skulle ha minst ett religiöst parti. 

Här skulle ämnet kunna avslutas och boken enkelt avfärdas, för ingenting i en demokrati hindrar religiösa att rösta, göra politiskt karriär eller att starta partier. Men historien har lärt oss att även en demokrati kan övergå till diktatur genom demokratiska val. Häri ligger en av demokratins inbyggda svagheter, eftersom den i förlängningen lägger det yttersta ansvaret på väljarna att genom det demokratiska valet inte skapa oåterkalleliga resultat. Eller med andra ord, inte skapa en irreversibel politisk utveckling mot ett icke-demokratiskt samhälle.

Både antologins samlade texter och seminariet visar hur svårt det är att problematisera kombinationen demokrati och religion på ett relevant sätt. De är i sig två oförenliga storheter, demokratin som styrelseskick och religionen som trossystem. Mycket riktigt blev  det ett högst varierande resultat. 

Jag vill betona att boken har sina poänger. Många texter är intressanta och läsvärda i sig, men de flesta har uppenbara svårigheter att närma sig kärnfrågan om religionen i demokratin. Kanske är det så enkelt som att resultatet av demokratin aldrig blir bättre än sina väljare. Om väljarna är starkt religiösa kommer det alltid att avteckna sig i valresultatet. Vi har inga förbud mot religiösa partier. Så om makten som utgår från folket, innebär att makten ska utgå från Gud, så är det fortfarande en folkvilja att respektera. Omvänt har vi ett gemensamt ansvar för hur samhällsdebatten ser ut. Här ser jag ett större problem, som demonstreras i valet av vissa av antologins författare. Frågan infinner sig osökt: vad är det egentliga syftet med antologin?

Vi har med ’Religionenen i demokratin’ fått bevittna hur Timbo går ner sig i det religiöst influerade postmoderna tanketräsket. Ett  avgörande bidrag kommer från lektorn vid Teologiska högskolan i Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson, som inledde seminariet med sin text “Den “tomma” demokratin och religionen som dess väckelse”(sic!). Redan rubriken väckte viss undran om fortsättningen. Desto större blev min förvåning när hon valde att illustrera med handfasta konflikter som halalslakt, omskärelse och skolavslutningar i kyrkan. Det finns anledning att citerar ur hennes text för att illustrera hur hon resonerar kring just skolavslutningarna:

“Debattörer i Sverige talar inte uttryckligen om religioners försvinnande ur det offentliga. Retoriken handlar mer ofta om rättigheten att vara fri från religion, att den inte ska påtvingas någon och därför måste marginaliseras från det offentliga. Det sker till exempel genom att skenbart framställa en bild av att det finns en definitiv gräns mellan religion och politik och att det är möjligt att göra ett kirurgiskt snitt mellan dessa sfärer. Debatten om skolavslutningar är ett exempel. Här ur en debattartikel från Skolverket: “Eleverna ska inte behöva utsättas för religiös påverkan i skolan” och “det är stor skillnad på att få kunskap om religioner i undervisningen och att tvingas delta i religiös utövning”. I debatten efteråt framfördes argument som att kyrkor, synagogor och moskéer i sig är religiösa uttryck. Konstnärliga uttryck i byggnaderna är vittnesbörd om religion. Även om inte ett ord skulle uttalas så kan rummet “tala” till dem som går in i det. Likaså kan elever själva bära smycken eller kläder med religiösa symboler som utsätter andra för religiös påverkan”.

Det här är avslöjande. Wigorts Yngvesson blandar frejdigt ihop den enskildes rätt till religion, med en ”religionsutövning” som går ut över andra, som inte tillhör religionen. Detta ska ske inom ramen för skolobligatoriets tvång och i ett sammanhang, skolavslutningen, som i sig inte är någon religiös handling. Hon verkar helt enkelt inte förstå innebörden av religionsfrihet i lagens mening. Det är oroväckande att en disputerad akademiker kan göra ett så grundläggande tankefel i ett resonemang och visa så uppenbar brist på insikt. Eller är det bara viljan det kommer an på? Det skulle knappast göra saken bättre, när hon nu blivit en röst hos Timbro. Wigorts Yngvesson citerar även från Humanisternas hemsida:

“Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar”

Detta synsätt bekymrar uppenbarligen Wigorts Yngvesson som fortsätter:

“Ett liknande argument framförde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson när han i en i övrigt konstruktiv artikel förvånansvärt nog landar i slutsatsen att “religionsfriheten är viktig, men när den kommer i konflikt - eller upplevs göra det - med andra mänskliga rättigheter är de senare viktigare”.

Wigorts Yngvessons bidrag till antologin är genomgående en märklig läsupplevelse för en religionsfri läsare.  Den som läst Elisabeth Gerles ’Farlig förenkling’ känner igen sig i retoriken. Hisnande påståenden varvas med märkliga tankekonstruktioner och stundtals oläsbar text. Men kanske krävs en alldeles speciell förmåga för att följa och förstå resonemangen från en lektor vid en teologiskt högskola? 

Att den religion som gör sig gällande i det omhuldade ”post-sekulära tillståndet” inte ens är hennes egen, verkar heller inte bekymra henne. Är det önskan om utlevelse, katarsis och underkastelse som lockar och väcker längtan efter starkare religiösa stimuli? Här har förvisso både katolicismen och islam en del att erbjuda. Sen kan man fundera över hur begreppet ”post-sekulärt” ens kan ha relevans, då det sekulära samhället inte ens uppnåtts? Som illustration avslutar jag med de tendenser som Wigorts Yngvesson tycker sig ana som framtida konsekvenser av demokratins och religionernas “nya” roll i det postsekulära samhället:

“En är att vi framöver kommer att få se flera exempel på nya allianser mellan troende och icke-troende, där enskilda utifrån en politisk agenda kommer att punktmarkera religiösa sedvänjor och sanningsanspråk.

En annan tendens är att etablerade religioner och politiska konstellationer, som är fast i ett modernt paradigm, kommer att hamna i konflikt med de nödvändiga förändringar som ett postsekulärt tillstånd innebär. Här finns det spännande utmaningar från nya statsbildningar i den muslimska världen som efterlyser religiösa demokratier. En tredje tendens finns inom religionen själv där moderata grupper frågar efter det gemensamma mellan religionerna i syfte att skapa fred i världen. Det är inte osannolikt att en världsreligion kommer att utvecklas.”

Jag stannar vid den sista punkten. Vad är det för en “världsreligion” Wigorts Yngvesson föreställer sig? Är det den mångåriga och nära samvaron med den kristna kyrkan som fått henne att så totalt bortse från förekomsten av religiösa dogmer? Att till exempel Svenska kyrkan utan större problem skulle kvala in som harmlös feelgood-konsult i genren peace, love and understanding är ingen nyhet. Att den företräder en hållning som skulle få genomslag på global nivå är mera osannolikt. Återstår katolska kyrkan och islams olika inriktningar. Att dessa skulle förenas, eller någon konkurrera ut de andra, “i syfte att skapa fred i världen” är naivt på gränsen till godtroget. 

Icke desto mindre är idén om en minsta gemensamma nämnare som kan förena människor, ändå en attraktiv tanke. Så varför inte samlas i gemenskaper i syfte att ta ansvar för oss själva, den värld vi delar och lämna dogmerna därhän? Där vi tar vårt förnuft i anspråk till mänsklighetens fromma? Jag förstår om Wigorts Yngvesson känner en lockelse av detta scenario. Hon är naturligtvis välkommen, det finns plats för fler inom den internationella humaniströrelsen.

Antologin har flera intressanta och läsvärda texter, men alla präglas mer eller mindre av samma svaghet; att inte riktigt kunna närma sig och uttala något konkret i den fråga som rubriken lockar oss med, utan mera allmänt diskutera religion och religiositet. En viktig principiell fråga lämnas dock i stort sett därhän, både i antologin och på seminariet. Jag fick på förekommen anledning tillfälle att ställa en fråga till debattpanelen, eftersom även paneldeltagarna tog upp just skolavslutningarna i kyrkan som återkommande religionskonflikt: “Vad har vi som enskilda individer för rätt att tacka nej till religion, vad har vi för rätt att slippa gå in i tempel inom ramen för skolobligatoriet?” Till min stora besvikelse fick jag inget svar. 

Frågan är central och har en direkt koppling till grundlagens skrivning om religionsfrihet i RF 2:2. Religionsfrihet i en demokrati innebär både frihet till religion och frihet från religion. Det är en allvarlig brist i boken att inte religionsfrihetens dubbla betydelse uppmärksammas mer. Ett land kan vara mycket starkt genomsyrat av religiös kultur och tradition, så länge den enskilde har frihet att välja att avstå och inte påtvingas en delaktighet. 

Ebba Busch (KD) från Uppsala, förklarade att religionsfriheten hade flytande gränser och ansåg att önskemålet om friheten från religion skulle ombesörjas av den enskilde vid valet av skola (vilket förutsätter flera kommunala skolor att välja mellan. Samtidigt var det Ebba Buschs bekräftelse på att, för henne handlar frågan om religion. Men en skolavslutning är inte en religiös handling och kan därför inte omfattas av friheten till religion. Däremot sker skolavslutningen i en kyrka inom ramen för ett tvång, vilket gör lagens skrivning om religionsfrihet i betydelsen ”frihet från religion” tillämplig). 

Nyamko Sabuni hänvisade till skolledarna att lösa problemet när det dyker upp och konstaterade att ingen kunde tvinga en att gå dit (vilket ytterst lägger över ansvaret på elever och föräldrar att försvara sin rätt till religionsfrihet i den icke-konfessionella skolan). Sabuni menade att ingen muslim drivit frågan, vilket kanske stämmer, men det motsäger inte heller att åtskilliga muslimska (och andra) barn årligen uteblir i tysthet från sin egen skolavslutning. Påståendet att initiativet att vara i kyrkan alltid kommer från skolorna, kan också enkelt motbevisas med hänvisning till biskop Antje Jackélens uppmärksammade brev till skolorna inför den kommande avslutningen. 

Eli Göndör, redaktör för antologin, sade sig inte ens förstå problemet. ”Det är bara att låta bli att gå dit”. Göndörs uppmaning kan enkelt underkännas med hänvisning till att även skolavslutningen omfattas av obligatorisk närvaro, vilket Göndör borde känna till. Hans uppmaning till skolk som lösning på problemet, övergick lika snabbt i ett konstaterande att elevernas allmänbildning när det gällde religion och bibeltexter var så dålig att skolavslutningar i kyrkan var motiverade bara av det skälet (hur denna förment angelägna lektion i religionskunskap på skolårets sista dag skulle redovisas och betygsättas fick vi dock inte veta). 

Göndörs förslag att helt enkelt utebli från skolavslutningar i kyrkan är intressant, inte minst som Eli Göndör själv, född -58 och barn till en ungersk-judisk invandrare, med stor sannolikhet själv fick uppleva den tidens utanförskap i mötet med skolans selekterande morgonböner och kristendomskunskap. Man kan också fundera över hur det bidrog till hans val att i tonåren flytta till Israel för en flerårig militärtjänstgöring. Inga jämförelser i övrigt, men scenariot känns välbekant.

Skolavslutningarna debatterades av panelen redan innan jag ställde min fråga. Reaktionen hos paneldeltagarna följde det gängse mönster som vi alltför ofta kan se bland debattörer i offentligheten när frågan förs på tal: himlande ögon, generade skratt och trötta kommentarer om den eviga följetongen som hålls vid liv av några ateister. 

Men varför avfärdar man frågan istället för att seriöst analysera den? Jag kan ärligt säga att jag blev förvånad att detta skedde även denna gång. Omständigheterna lovade något mer som tyvärr inte infriades. Skolavslutningarna tas upp som religiöst konfliktämne i boken och med så många sakkunniga personer inblandade, kan det inte beskrivas som annat än ett intellektuellt haveri att man inte kunnat behandla frågan bättre. Det är ytterligt slarvigt att skriva en hel antologi om religionen i demokratin, bjuda in till ett seminarium och inte ens ha grundläggande fakta klara för sig. Vad har man då mera missat? 

Skolavslutningsdebatten kommer att fortleva om man inte på allvar ringar in de orsaker som återkommande håller liv i konflikten, för att till sist förstå att kärnfrågan är att det handlar om ett brott mot den enskildes rätt till frihet från religion. Lagens skrivning kan inte missförstås. Följer man lagen är problemet löst. Debatten har inflammerats av att frågan annekterats av nationalistiska intressen och gjorts till uttryck för ”omistligt svenskt kulturarv”. 

Men kyrknödigt traditionsivrande och missriktad nationalism ska inte försvaras med hänvisning till vissas förmenta religionsfrihet på andras bekostnad. Är man seriöst intresserad av en fungerande demokrati, med utrymme för den enskildes religionsfrihet, är frågan viktig, sin litenhet till trots. Antologins enskilda författare kommer undan med privata agendor, men för Timbro kommer detta dessvärre att kvarstå som ett pinsamt lågvattenmärke. 

Seminariet och antologin avslutas och sammanfattades till sist med Göndörs egen tes:

“Vardagslivsforskningens perspektiv på individuell religionsutövning bidrar med förutsättningar för en ny skiljelinje. Med bevarad uppmärksamhet mot religiösa uttryck som vill begränsa den liberala demokratin eller de värdegrunder den vilar på, bör skiljelinjerna snarare dras mellan dem som är emot och dem som är för den sekulära liberala demokratin och dess värdegrunder. Detta oavsett om dessa krafter är religiösa eller sekulära”.

Men den tanken är inte på något sätt ny. Totalitära ideologier har åtskilligt gemensamt med religioner i sina dogmatiska sanningsanspråk, krav på underkastelse och visioner om tusenårsriken.

Den som på allvar vill orientera sig på den ideologiska kartan och vill fördjupa sig i hur tydligt gränsen går mellan det liberala demokratiska samhället och det totalitära (oavsett färgen på skjortorna), rekommenderas istället Paul Bermans “Terror och Liberalism”. En bok som får Timbros nyutgivna antologi, sina enstaka guldkorn till trots, att framstå som tämligen  onödig.

Publicerad i Bright 1-2013