En läroplan i kristenhetens tjänst?

Jag debatterade läroplanen i Västerbottens-Kuriren den 11 maj:

En läroplan i kristenhetens tjänst?

Skolans läroplan är föremål för översyn. Men det finns ett problem: I uppdraget ingår inte översyn av den del som beskriver skolans värdegrund och uppdrag. Det är där man finner skrivningen om "den etik som förvaltats genom kristen tradition och västerländsk humanism".

Detta med "kristen tradition" formulerades av en kristen skolminister i en tid då Sverige höll sig med en statskyrka. I dag är samma person justitieminister, men nu i ett land utan statskyrka. Det skulle vara intressant att veta om hon trots detta anser att formuleringen fortfarande är relevant?

I så fall ställer hon sig bakom stiftandet av en förordning som hänvisar till religiös tradition. Ett något märkligt förfarande i ett sekulärt land, kan man tycka. För det är väl inte så att justitieministerns, skolministerns och utbildningsministerns egna trosuppfattningar har fått inflytande i frågan?

Den aktuella skrivningen har blivit en återkommande källa till konflikt i landets skolor. Skolavslutningar i kyrkan är det mest påtagliga exemplet, men det finns fler. Det är en snabb ökning av olika kristna samfunds aktiviteter i skolorna. Det handlar om skolpräster, skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyr. För att nämna några.

Konfirmationsläsning i skolan har inte varit tillåtet, men i vintras vek sig Skolinspektionen och godkände Nivrenaskolan i Sundsvalls upplägg. Efter namnbyte till Livskunskap och med gudstjänsten flyttad till angränsande lokal, kan eleverna nu konfirmationsläsa inom ämnet "elevens val".

I Lindeskolan i Lindesberg har skolpastorn blivit en följetong på Nerikes Allehandas debattsidor efter avslöjanden om flitigt missionerande i korridorerna och aktiv medverkan i skolans elevvårdsteam.

Täby församling berättar på sin hemsida hur man varje år håller gudstjänst för fyratusen småbarn i förskolan.

Politiker och rektorer som tillfrågats, upprepar som ett återkommande mantra: "Vårt samhälle vilar på kristna traditioner." Men från kristna traditioner till skolpastorer är steget långt. Och traditioner är vi fria att anamma eller välja bort. Lagar och förordningar däremot, gäller lika för alla.

Att vi sekulära ska pådyvlas kristna traditioner bara för att våra förfäder föddes in i en tvingande religionstillhörighet håller inte.
I det fallet finns ingen analogi med arvsynden.
Eller för att tala klartext: Hur många generationer ska födas utanför kyrkan innan man slipper bli benämnd kristen?

Kunskapen om vårt kristna kulturarv är och förblir lärarens och skolans ansvar. Vi ska inte behöva praktisera och leva det tillsammans med skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyrare.
Därför måste skrivningen i läroplanen ändras.