Adaktusson gör en pudel

När jag läser Adaktussons kommentar till reaktionerna på hans skriverier veckan innan, kan jag inte låta bli att fundera över det där tvångsmässiga som man så ofta ser hos kristna. Man anar den lätt hotfulla undertonen.“I’ll give you an offer you can’t refuse”.
Ta emot mitt kärleksbudskap eller jag slår ihjäl dig. Typ.

Fast nu för tiden får man ju inte slå ihjäl motspänstiga hedningar längre. Nu måste man prata omkull dem och jaga deras ungar i skolan och det är sååå jobbigt. Det var bättre förr. Det är ingen ordning på någonting, sedan religionsfriheten infördes 1952.

Hur som helst är Adaktusson ganska kul, när han skriver:
”Det är sant att religiositet och andlighet inte bygger på mänsklig vetenskap – lika sant som att ateismen står utan svar på tillvarons största frågor, om världsalltets uppkomst och livets mening. Därav behovet att reflektera.”

Ja, det första kan jag ju hålla med om, men sen blir det knepigare. Menar karln på fullt allvar att han förväntar sig att ateism skulle kunna ge svar på någonting alls? Att vara ateist är att inte tro på gud. Punkt. Analogt att vara nykterist är att inte dricka alkohol. Punkt. In vino veritas, till trots, men svaren på frågorna får jag inte där heller. Skål och pilutta mig.

Återstår då vetenskapen som en hyfsad kandidat för kunskap om världsalltets uppkomst. Och en del annat nyttigt och trevligt.
Det får räcka. Och så då till slut den eviga frågan om livets mening.
Tja? Är svaret 42, eller är det att det kanske inte finns någon mening med livet, eller varför inte – livet själv.

Så kanske är det för att jag är kvinna som jag alltid har intresserat mig mera för mitt eget inre universum, än det förmodat oändliga yttre. För med vetenskapens benägna bistånd lyckades vi till slut att sätta två vackra barn till världen. Tack till alla inblandade, ingen nämnd och ingen glömd.

Det äldsta barnet sa häromdagen; ”Mamma, vet du att det finns astronomer som tror att universum är ändligt? Det gläder mig eftersom jag har så svårt att hålla reda på mina saker”.
Med ett fniss och en klackspark blev frågan ett understatement som handfast flyttade oss tillbaka till verkligheten och ett ostädat tonårsrum. Älskade unge!

Så om det sedan blir tid över att reflektera över de eviga frågorna, så kanske inte Adaktusson och hans gelikar utgör det spontana valet av sällskap. Och där jag tror att vi kan finna orsaken till Adaktusson & Co:s frustration.

Att det finns ett annat sätt att tackla frågorna och med ett annat sällskap än de religiösa. Jag tror att de anar att de satsat på fel häst och det skrämmer dem. Därav det höga tonläget i debatten.