Halal-TV

Jag tror att vi ikväll har fått klart för oss vad halal-TV betyder:
Att inte på något sätt ifrågasätta islam, men gärna ägna oss åt ett naivt studium av det svenska samhället. Sammanfattning: ”Sverige håller på att bli som Egypten”. Och?

Till skillnad mot många andra som nu kritiserar Carl Hamilton väljer jag att inte göra det. Varför? Jo, för att jag förstår att han blev förbannad. Man tar seden dit man kommer, inte minst som varande andra och tredje generationen som fötts i Sverige. När Mona Sahlin drar på sig hijab i moskén på söder för att följa seden, så förväntar vi oss att muslimer hälsar som seden bjuder. Okej?

När reklamen för Telenor bidrar med snabbkurser i hur vi umgås med andra nationaliteter; japaner, amerikaner och ryssar, kliver svenskfödda tjejer in och vägrar ta i hand. ”Ursäkta men min religion förbjuder mig”. Konstigt, men vår ”religion” förbjuder aldrig oss att anpassa oss till landets sed när vi själva ska utomlands. Möjligtvis att gränsen går vid att tvingas tugga i sig fårtestiklar och surstömming. "Min religion" förbjuder åtminstone det senare.

Sammanfattningsvis får programmet så här långt ett lågt betyg av mig. Helt ärligt, men jag hade hoppats på mer. Framför allt hade jag hoppats på en redogörelse för islams ståndpunkt i olika frågor. Att peka på att det bor fler höginkomsttagare i Danderyd än i Botkyrka, och att vissa inte skakar hand med män, räcker liksom inte för att tillfredställa min nyfikenhet.

Syftet med programmet verkar vara ett helt annat än vad jag hoppades på. Visst, vi är erkänt duktiga på nationell självspäkelse, men att enrollera tre fundamentalistiska muslimer för att göra jobbet åt oss är nog att gå lite för långt. Frågan är vem som vinner på det här programmet. Gäspningen riskerar hur som helst att bli bestående, om mångfalden offras på enfaldens altare.

Barometern

SvD

Expressen
Sydsvenskan 081103
Svd 081103
SvD 081103
SvD 081031
SvD 081031
SvD 081031