Svenska kyrkan och vigselrätten

Helgen var intensiv och det är först nu som jag har återuppstått från de halvdöda. När jag bläddrar igenom de senaste dagarnas tidningar upptäcker jag att Svenska kyrkans biskopskollektiv ventilerat sina åsikter angående trossamfundens vigselrätt.
Suck, jag är trött på biskopar.

Måtte äktenskapsdebatten och begravningsväsendet få en snabb lösning så att jag i fortsättningen kan ägna dem ett lika förstrött intresse som jag ägnar numismatiker och golfare. Den svenska staten måste klippa de sista banden med kyrkan. Klipp, klipp, snipp, snapp, slut...

Jag konstaterar att mina allianskremlologiska talanger återigen kommit till korta: Kd har ju presenterat ett (av de övriga dissat) alternativ som var så vettigt att jag på ett tidigt stadium borde insett att här låg en hund begraven. Nej, inte en, ta mig tusan om det inte låg en hel kennel begraven den här gången.

Är det verkligen möjligt att de helt kallt kalkylerat med att Svenska kyrkan skulle göra grovgörat och avsäga sig vigselrätten, bara man räckte över silkessnöret åt dem? En kyrka som blivit fråntagen vigselrätten skulle ju oundvikligen ha fått martyrstatus och sympatisörer.

Nu fick vi istället bevittna hur nio biskopar i uppsluppen ton travesterade Hasse & Tage och uppmanade ”släpp bröllopen fria - det är vår!” samtidigt som de gjorde allt för att inte låtsas om att det är frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning som fört frågan till vägs ände. För det civilrättsliga och känsneutrala äktenskapet borde naturligtvis ha förverkligats redan vid kyrka-statseparationen år 2000.

Nu lanserar biskoparna ett förslag på registreringsförfarande, som är så bedrövligt trist att situationen i praktiken kanske upplevs som ett status quo för målgruppen. För ju mer ritual och ceremoniel kring den civilrättsliga registreringen, desto tydligare framstår den kompletterande kyrkliga eller borgerliga ceremonin som ett överflödigt illusionisttrick.

Det dröjde inte heller mer än några dagar förrän biskoparna fick svar från sina fyra kollegor som minsann ansåg att vigselrätten skulle behållas. Däremot var en del argument något grumliga för mig: Bland annat ansåg biskoparna att ” De som inte har råd att ordna stor bröllopsfest kommer att känna sig utestängda från den kyrkliga ceremonin”.

Kanske har jag ännu inte hämtat mig från helgens utsvävningar, men jag förstår faktiskt inte vad de menar? Är det partytvång för kyrklig vigsel? Det var mer än jag kände till i så fall. Vidare så skrev de att ” Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.”

Nu blev det nästan underhållande. Varför skulle en ”mångkulturell stat” inte ta ansvar för vigslar och äktenskap?? Skulle något i det specifikt mångkulturella spela in här, eller handlar det om något annat som jag är för dum för att förstå? Varför skulle staten dra sig undan ansvar för en myndighetsutövning, om det beslutats att den ensam ska utöva den? Likaså undrar jag över det förbluffande påståendet att kyrkan genom att ta ett ansvar skulle värna äktenskapet? Hur då? Underförstått i motsats till den slarviga staten som en vacker dag skulle ge tusan i att fullgöra sina förpliktelser, eller vad?

Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.

En av kyrkvigslarnas obestridliga fördelar är ju att man faktiskt blir gift samtidigt som den erbjuder ”extra allt”. När kyrkbröllopet av allt fler motiveras enbart med lokalens tjusighet, parad med önskemål om ett nedtonat prat om Gud, har kyrkan verkligen anledning att oroa sig. Om det som återstår är välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen, kan insikten om kyrkans egentliga budskap få ett besvärande antal att se sig om efter andra alternativ.
När biskoparnas vitt skilda åsikter nu tvingar ner kyrkan i en ofrivillig spagat på landets debattsidor, får vi ha medlidande.
Vissa saker gör som bekant - ont.

Dagens Nyheter
Dagens Nyheter
Dagens Nyheter

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen