Carin Stenström på Världen idag vill att alla andra ska leka mamma-pappa-barn, men bara på det sätt som hon bestämmer.
Tidningen Dagen berättar att hon nu lämnar jobbet som chefredaktör. Jag firar med en debattartikel som tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 08-01-31:
Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.
Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.
Så vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingår en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man hör ihop.
Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?
Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.
Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrån uppfattningen att religiösa idéer ska få påverka det sekulära samhället. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än någonsin att regering och riksdag slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar