Prästprotest i biskopsdebatten

På bloggen Kyrkpressen den 11 februari, kommenterar prästen Lars B Stenström mina skriverier om biskopsdebatten i DN.
Han skriver så här:
"Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det ghon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan."

Lars B Stenström har helt rätt i att jag ”nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan.” Min avsikt var att enbart kommentera biskoparnas inhopp i debatten, med avstamp i Kd:s respektive de övriga regeringspartiernas agerande i frågan om trossamfunden ska få behålla vigselrätten. Partierna har inte tagit det, i min ögon, naturliga steget och föreslagit att vigselrätten hädanefter ska vara en myndighetsutövning för staten att sköta. Jag har undrat: Varför?

En förklaring till Kristdemokraternas tillbakalutade inställning till vigselrättens bevarande, tror jag att man kan finna i det faktum att de flesta där är frireligiösa till skillnad från en majoritet av de troende i övriga partier. För säga vad man vill om frikyrkorna, men det brukar vara betydligt mer av gudlig och kristlig hängivelse där. Det är sällan man behöver beskylla den gruppen för att vara konvensanskristen på det sätt som inte är helt ovanligt hos kollegorna inom Svenska kyrkan. En avskaffad vigselrätt skulle därmed inte i motsvarande grad påverka efterfrågan på välsignelse, bland de frikyrkliga.

Det samlade biskopskollektivet må ha nada att säga till om på Kyrkomötet, men en plats på Dagens Nyheters debattsida är icke att förringa. DN själv tillmäter uppenbarligen biskoparna en opinionsbildande roll, när detta forum ställs till deras förfogande.

Lars B Stenström fortsätter:
"Av de kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion."
Men tidningen Dagens kartläggning av kyrkomötets synpunkter i frågan presenterades först ett dygn efter mitt blogginlägg och jag hade ingen aning om deras uppfattning. Jag är nämligen lyckligt befriad från djupare kunskap om de ”politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion” men inser naturligtvis att ämnet är intressant.

Kyrkomötet representeras av olika grupper som av historiska skäl fördelats utifrån politisk färg. Jag anar en tung suck, och ett tappert buret lidande, bakom Lars B Stenströms kommentar, så hur ska en förändring komma till stånd? Och vad skulle den innebära i praktiken? Att agera under en partibeteckning är i ju hög grad att ”köpa kitet” av färdiga åsikter, etablerad organisation och långvarig tradition. När en kyrkopolitiker dessutom i många fall är radikal i egenskap av politiker och traditionsvärnande i egenskap av kristen, förstår jag att det ställer till med en del gnissel i kyrkans inre liv och teologi.

Jag erkänner utan omsvep att jag är totalt okunnig om detaljerna i kyrkopolitik. Hur är det till exempel med förekomsten av politiska vildar i Kyrkomötet, finns de? Existerar personvalskampanjer? Tillämpar man en blockpolitik? Jag har aldrig röstat i kyrkovalet, så jag hoppas att det är mig förlåtet att jag saknar kunskap om detta.

Det som bygger på tradition och ohämmad vana får man lätt problem med. Ett bra och pedagogiskt exempel är den oreglerade gudstjänsten vid riksmötets öppnande. Den lär oss hur svårt det är att påverka allt det som rullar på i kraft av mångårig tradition och - ingenting annat. Man måste kunna ta spjärn mot paragrafer och regelverk för att kraftfullt kunna ändra på förhållanden som är otidsenliga. Så vad skulle man ta spjärn mot för att, i den mån det nu går, av-parti-politisera Svenska kyrkan? Vad kommer istället?

Lars B Stenström avslutar:
" Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?"
Jag delar till fullo hans uppfattning att kyrkan ska släppas fri från staten - på samma sätt som jag hävdar att det sekulära samhället ska befrias från kyrkans inblandning. Må detta förverkligas!

Var söker man då förklaringen på förhållningssättet från M+Fp+C? Vid ett ytligt betraktande tror jag att det handlar om att man vill skjuta frågan ifrån sig. Att ta ifrån någon privilegier är aldrig lätt. Rotar man däremot djupare i bevekelsegrunderna, kanske man till och med landar i krasst arbetsmarknadspolitiska skäl: Om man betraktar Svenska kyrkan som den storkoncern den är, med sina 22.000 anställda så inser man att några tusen friställda präster näppeligen är någon våt dröm för arbetsförmedling och A-kassa.

Möjligheten att bli hederligt döpt, konfirmerad, gift och begraven har trots allt en viss dragningskraft på medlemskadern – så varför avskaffa vigselrätten när den betyder så mycket för kyrkans attraktionskraft och förmåga att hålla folk med sysselsättning?

Dagen
Dagen
Dagen