Sista striden är här?

Socialdemokratisk kyrkopolitik kan förenklat beskrivas som, att i valet mellan att bekämpa kyrkan utifrån eller ta makten över den inifrån, valde man det senare. Man måste komma ihåg under vilka villkor detta skedde: Svenska folket hade ingen religionsfrihet. Möjligheten att stå utan samfundstillhörighet kom först 1952. Det fanns alltså starka skäl att tämja den kyrka man tillhörde av tvång.

Det är ingen avancerad gissning att den nedtonade profilen senare bidrog till att många stannade kvar som medlemmar av födsel och ohejdad vana. Svenska kyrkan kom också med tiden att associeras mer med kulturarv och som markör för nationell identitet, än med Gud, Jesus, bekännelse och personlig frälsning.

Men så händer det något: Frågan om äktenskap och vigselrätt.
De intill förväxling lika nomineringsgrupperna får här en het potatis att hantera. Nu finns plötsligt en fråga att ta spjärn emot i en sista kraftansträngning att profilera sig. För plötslig vill alla något. För eller emot. Mobiliseringen pågår för fullt. Är det vi nu beskådar begynnelsen på en maktkamp mellan politiska partier och frikyrkofolket? Likt två eremitkräftor bröstar de upp sig till strid om det tomma skalet.

Höjer man blicken från dramat som utspelas där nere i dyn på ankdammens botten, kan man roa sig med att spana efter tecken i skyn. För oavsett hur det hela utvecklas, stiger temperaturen i kyrkan denna höst som i en slutgiltigt uppblossande supernova. Framtiden som vit dvärg förefaller hur som helst oundviklig.

Dagen
SvD
Sydsvenskan
Dagen