Skyll dig själv om du läser det här

Tidningen Dagen refererar en rapport från den i Wien baserade organisationen "Observatory on Intolerance and Discrimination against Christians". Organisationen har kartlagt kristnas situation i Europa:

"Slutsatsen är att kristna diskrimineras i många av Europas länder. Framför allt är det yttrandefriheten och religionsfriheten som sitter trångt".

Så är det säkert. Bland annat fick en gatupredikant inte stå och hetsa mot homosexuella i ett gathörn i England, vilket alltså är uttryck för diskriminering av kristna, typ. Inte heller fick en spansk domare bryta mot spansk lag till förmån för gamla testamentets uppfattning i den aktuella frågan. Ännu mera diskriminering av kristna, typ. Och så rullar det på.

Förstår man saken rätt så är alla invändningar mot sann bibeltro diskriminering - inte bara när den står i strid med den sekulära lagen i det aktuella landet. Herregud, media tillåter sig ju dessutom att ha åsikter om de kristna idéerna. Smaka på den här där krokodiltårarna står som fontäner:

"Rapporten riktar också udden mot en många gånger negativ och stereotyp beskrivning i medier av kristna. Kritik framförs mot den form av politisk korrekthet som driver på "den allmänna opinionens diktatur" och gör kristna ståndpunkter och perspektiv mer eller mindre omöjliga i det offentliga samtalet."

Det är inte utan att man förstår varför det var ett sånt himla spektakel kring det där tuggandet på kunskapens frukt i Paradiset. Visserligen dröjde det till för hundra år sedan innan folk i allmänhet var läskunniga i nämnvärd omfattning, men i gengäld hade de flesta bara en Bibel att roa sig med (Hesekiel icke att förglömma), så någon opposition mot idéerna var väl inte att vänta.

Men sen bar det utför i lika snabb takt som kunskapen ökade, bokhyllorna fylldes, husförhören upphörde och religionsfriheten infördes. Loppet var så att säga kört för de kristna idéerna hos en förkrossande majoritet av allmogen. Visserligen blev det aldrig någon massflykt från Svenska kyrkan, men det var nog snarare tack vara socialdemokratisk kyrkopolitik än på grund av något annat. Dessutom hade kyrkan redan inlett sin egen sekulariseringsprocess. Idag är fullt ut bibeltroende präster ungefär lika vanligen förekommande som helgfria söndagar mellan 11:30 och halv tolv.

Under några minnesvärda år i mitten av förra seklet satte Hedenius fart på debatten, men sen blev det några år av välbehövlig andhämtning för statskyrkans förkunnare. Harmlöst, trevligt, gulligt och rart rullade det på under ett antal år innan religionsdebatten ånyo tog fart en bit in på det nya seklet. Man må träta om vad som var hönan och ägget i det som skedde, men det som brukar kallas "religionens återkomst" kom högst påtagligt att sammanfalla i tiden med en uttalad religionskritik.

Det uppfattades inte längre som nödvändigt att upprätthålla den artighet man tidigare blivit uppfostrad i. Under en lång tid hade religiös tro bemötts med samma hänsynsfullhet som uppseendeväckande men ofrivilliga handikapp och fysiska men. Elementär hyfs och artighet krävde att detta skulle ignoreras och betraktas som om det inte fanns. Som barn blev man tillsagd att inte stirra eller fråga. Idag kan man se hur detta synsätt lever kvar i diskrimineringslagen där egenskaper och ställningstaganden frejdigt får samsas om DO:s omsorg och uppmärksamhet. Tillträde till det gemensamma ska bevakas både för den som inte kan och för den som inte vill. Dock med reservation för att det senare enbart gäller för de som inte vill enligt etablerade mönster. Pastafarianer göre sig således icke besvär.

Konsekvensen av att religion i allmänhet - och kristendom i synnerhet - har börjat debatteras har oundvikligen lett till att många tittat närmare på de bärande idéerna i själva ideologin. Man finner då ett tempel med en avrättad människa hängande på en vägg under vilken tillbedjarna en gång i veckan äter och dricker offrets symboliska kött och blod. Övriga detaljer icke att förglömma. När man kommit så här långt i analysen av tron, inser man att det var ett förnuftigt beslut att lämna gemenskapen.

Om man har barn i skolan kommer man ändå att på ett handfast sätt tvingas konfronteras med den lära man valt att lämna. (Och aningslöst förväntat sig att bli respekterad för). Vill man inte ha telningen på gudstjänster med dagiset får man vabba. När man stannar hemma kommer troende och knackar på ens dörr. Bara för att nämna några exempel på hur religionen fortsätter att högst ofrivilligt påverka ens vardag.

Så det kanske inte är så konstigt att "den allmänna opinionens diktatur" börjar göra sin röst hörd. Jobbigt, jobbigt. Men du: Glöm inte att jag varnade dig. Det här är min blogg, och du har själv valt att läsa ända hit. ;-)

Dagen
Dagen
SvD

Läsvärda bloggar:
På slak lina: "Det var något med en bjälke i ögat"
Humanistbloggen: "En kavaj blev för trång"
Helds HBT-Nyheter