Vad Malin Jonason reagerade på

Nedanstående inlägg publicerades av Gunnar Lundh på Facebook. Malin Jonason valde att svara Gunnar Lundh på SvD Brännpunkt. För oss som deltar aktivt i religionsdebatten är det intressant att följa diskussionen och se vilka argument som åberopades.
Kommentarsfältet står öppet för den som vill bidra i debatten.


Om att vara ärlig och säga vad man verkligen tycker eller att anpassa sig till det debattmässigt acceptabla i samhället …
av Gunnar Lundh kl. den 3 oktober 2010 kl. 22:04

… eller hur tydligt får man uttrycka sig?

Till Malin och andra som störs över klarspråk och som hyllar den ogrundande acceptansen.

Cioran, tjeckisk filosof: ”Om våra medmänniskor kunde göras medvetna om våra åsikter om dem, skulle kärlek, vänskap och tillgivenhet för alltid raderas ur ordböckerna”. Och om vi hade modet att möta tvivlen vi stilla när om oss själva, skulle ingen av oss yttra ett ”jag” utan skam.

Hur mycket kan vi uttrycka utan att vi avlutar sociala vänskaper och nätverk?

Detta är ett gigantiskt vardagsproblem i dialogen människor emellan. Vid ett tillfälle var jag på en offentlig debatt där professor Torbjörn Tännsjö medverkade. Han sa ungefär att ”… jag känner ett förakt för religiösa människor för den religiösa ståndpunkt dom har intagit …” (det är inte möjligt att kontrollera för mig hur ordagrannt detta är utan min återgivning är från ett något sargat minne och skall endast ses som ett otympligt försök att återge Tännsjö, det väckte dock stor uppmärksamhet och fler än jag kan säkert citera det).

Jag reagerade omedelbart på vad han sa - och jag reagerade inte positivt. Tyckte att det var ett rejält, tufft ordval. Men allteftersom jag funderade på det hela, insåg jag att han sa verkligen vad han tyckte. Det tyder i stället på en uppriktighet och ärlighet, som borde bemötas med respekt. Och egentligen tycker jag, om inte likadant, så något åt det hållet. Och inte bara jag. ”Mellan skål och vägg” får man numera ofta höra liknande formuleringar, som Tännsjös.

Numera! För det har nämligen skett en MYCKET tydlig förändring i attityden i samhället gentemot religionerna. Jag började engagera mig de sista åren av 80-talet i Human-Etiska Förbundet (numera ”Humanisterna”), eftersom detta var en ”klubb” för religionskritiska men också för individer som stödde humanismen som livssyn. Det passade mig som handsken, i egenskap av ateist. Då blev den som hävdade ateistiska argument, sedd lite som en udda person, nästan en kuf. ”Varför ägna sig åt kristendomskritik”? ”Lite kristendom har väl aldrig skadat …”-mentaliteten rådde. Detta förhållande var vardagsmat, åtminstone fram till bombningarna av Twin Towers i New York.

Därefter har det hänt något. Sedan ovanstående händelse möter jag ofta, inte bara övertygade ateister, utan också de som tidigare har varit t.o.m. indifferenta (dvs. icke intresserade ens av frågan) som säger: ”Jag var på en begravning/ett dop/ett bröllop och prästen sa … fy tusan vad mycket skit han pratade …” osv. Det har skett en för mig tydlig attitydförändring.

Och det har säkert Humanisterna bidragit till. Men också händelserna i vår omvärld, som med hög säkerhet verkat som en väckarklocka.

Nu till det viktigaste: Det finns inget positivt med religioner, överhuvudtaget!

De är samtliga en bluff, de är depressiva, har aldrig bidragit med något progressivt. De måste alla, speciellt kristendomen, följa med det sekulära samhället och de ligger alltid ett eller flera hundra år efter i utvecklingen. En numera avliden vän och exeget (”bibelkunnig”) men också stark ateist brukade hävda att ”utan kristendomen hade vi varit på månen på 1200-talet”. Ett lustigt men inte desto mindre troligt uttalande som syftar på att markera kristenhetens vetenskapsfientlighet genom århundraden. Det är inte tack vare religionerna vi haft en stark, mänsklig utveckling - det är trots religionerna.

Alltmer börjar många kristna samfund likna allmänmänskliga kulturklubbar. Det är inte så viktigt med gudstroendet längre. Man kan ju - vilket är uppenbart - inte följa urkunderna; det ena påbudet efter det andra övergår till att bli liknelser, som skall ”ses i sitt historiska sammanhang”. Nu får företrädarna kämpa med vad de skall hävda offentligt i debatten; ”Jo, jungfrufödseln tror jag på, men inte att gå på vatten …” osv. Man kan ju inte heller hävda att människor som arbetar på vilodagen skall avrättas. Eller barn, som förtalar sina föräldrar, där gäller likaså avrättning.

Det blir helt absurt. Alltså används ”symbolik”, ”historiskt perspektiv” eller en annan favorit - ”du kan inte rycka ut det ur sitt sammanhang”. Att här börja lista den stora högen av negativa religionsklipp ur urkunderna, avstår jag från - denna "anteckning" är lång nog ändå.

En nödvändighet är att sätta sig in i religionskritikens struktur. Är man inte van att hantera de olika momenten och begreppen, finns inte möjligheten att förstå mitt och mångas resonemang.

Var drar man gränsen? Får man vara nazist, gå omkring i naziuniform, göra hitleriansk hälsning och hata andra folkgrupper? Om man säger att ”jag är liberal-nazi”, dvs. jag tror på att bygga suveräna motorvägar, socialt arbete och ge många jobb, jag tror på nationalstaten … men jag tror inte på …” - skall denna, senare person accepteras? Har han eller hon verkligen förstått och uppfattat vad nazismen står för?

De flesta religiösa följer inte föreskrifterna i sina urkunder (t.ex. Bibeln och Koranen). Totalt ”bokstavstroende” finns inte. Alla kompromissar. Men visst, enskilda grupper närmar sig det totala. De breda massorna av religiösa, lever ett helt annat liv - lyckligtvis! Det är gott om vänliga personer i t.ex. kristna frikyrkor, många försöker göra gott mot andra. Denna situation är jag helt medveten om. Men där är inte problemet. Det är oförmågan att ta konsekvenserna av att religionerna som helhet är strikt negativa.

Slutligen - det är ytterligare en viktig faktor: Man skall aldrig vara tolerant mot intolerans. Där går gränsen. Det är den som FÖRST är intolerant som sätter agendan.

Jag kan inte acceptera att man inte tar en kvinna i hand. Jag kan inte acceptera täckande dukar på huvudet på det ena könet men inte det andra. Inte heller kan jag acceptera att katolska kyrkan har manliga präster men inga kvinnliga (de kommer naturligtvis att ha det förr eller senare, det tar bara några hundra eller tusen år att komma till skott). Jag kan inte acceptera kondomförbud, sexuellt skuldbeläggande, avstående från vetenskapliga framsteg pga av intoleranta religiösa läror, som har sin urkund i patriarkaliska grupper i ett kringvarandrande, primitivt ökenfolk för tusentals år sedan. Bibeln och Koranen innehåller tjockt med uppmaningar att döda oliktänkande, det är inte enstaka misstag i lärorna utan satt i system. Värst är faktiskt Bibeln. Där vimlar av hemskheter som är helt omöjliga att bortse ifrån. Dödsstraffen står som spön i backen. Någon räknade dödsstraffet stening i Bibeln och kom fram till 13 tillfällen, då är det endast marginellt jämfört med det fullständiga antalet.

Skall det totalt toleranta samhället råda, upphör alla lagar och regler att gälla. Därför är alla människor, i något sammanhang, villiga att sätta ner foten. Det är ENDAST en fråga om var man drar gränsen.

Religioner, som bygger på religiösa urkunder där jag och/eller stora delar av mänskligheten, skall avrättas/skickas till helvetet osv., avvisar jag fullständigt. Det finns inget förmildrande. Oförmågan att inse detta, är inget jag beundrar, inte heller kommer jag att dölja detta faktum.

Gunnar Lundh


SvD
SvD