måndag 25 oktober 2010

Vad Malin Jonason reagerade på

Nedanstående inlägg publicerades av Gunnar Lundh på Facebook. Malin Jonason valde att svara Gunnar Lundh på SvD Brännpunkt. För oss som deltar aktivt i religionsdebatten är det intressant att följa diskussionen och se vilka argument som åberopades.
Kommentarsfältet står öppet för den som vill bidra i debatten.


Om att vara ärlig och säga vad man verkligen tycker eller att anpassa sig till det debattmässigt acceptabla i samhället …
av Gunnar Lundh kl. den 3 oktober 2010 kl. 22:04

… eller hur tydligt får man uttrycka sig?

Till Malin och andra som störs över klarspråk och som hyllar den ogrundande acceptansen.

Cioran, tjeckisk filosof: ”Om våra medmänniskor kunde göras medvetna om våra åsikter om dem, skulle kärlek, vänskap och tillgivenhet för alltid raderas ur ordböckerna”. Och om vi hade modet att möta tvivlen vi stilla när om oss själva, skulle ingen av oss yttra ett ”jag” utan skam.

Hur mycket kan vi uttrycka utan att vi avlutar sociala vänskaper och nätverk?

Detta är ett gigantiskt vardagsproblem i dialogen människor emellan. Vid ett tillfälle var jag på en offentlig debatt där professor Torbjörn Tännsjö medverkade. Han sa ungefär att ”… jag känner ett förakt för religiösa människor för den religiösa ståndpunkt dom har intagit …” (det är inte möjligt att kontrollera för mig hur ordagrannt detta är utan min återgivning är från ett något sargat minne och skall endast ses som ett otympligt försök att återge Tännsjö, det väckte dock stor uppmärksamhet och fler än jag kan säkert citera det).

Jag reagerade omedelbart på vad han sa - och jag reagerade inte positivt. Tyckte att det var ett rejält, tufft ordval. Men allteftersom jag funderade på det hela, insåg jag att han sa verkligen vad han tyckte. Det tyder i stället på en uppriktighet och ärlighet, som borde bemötas med respekt. Och egentligen tycker jag, om inte likadant, så något åt det hållet. Och inte bara jag. ”Mellan skål och vägg” får man numera ofta höra liknande formuleringar, som Tännsjös.

Numera! För det har nämligen skett en MYCKET tydlig förändring i attityden i samhället gentemot religionerna. Jag började engagera mig de sista åren av 80-talet i Human-Etiska Förbundet (numera ”Humanisterna”), eftersom detta var en ”klubb” för religionskritiska men också för individer som stödde humanismen som livssyn. Det passade mig som handsken, i egenskap av ateist. Då blev den som hävdade ateistiska argument, sedd lite som en udda person, nästan en kuf. ”Varför ägna sig åt kristendomskritik”? ”Lite kristendom har väl aldrig skadat …”-mentaliteten rådde. Detta förhållande var vardagsmat, åtminstone fram till bombningarna av Twin Towers i New York.

Därefter har det hänt något. Sedan ovanstående händelse möter jag ofta, inte bara övertygade ateister, utan också de som tidigare har varit t.o.m. indifferenta (dvs. icke intresserade ens av frågan) som säger: ”Jag var på en begravning/ett dop/ett bröllop och prästen sa … fy tusan vad mycket skit han pratade …” osv. Det har skett en för mig tydlig attitydförändring.

Och det har säkert Humanisterna bidragit till. Men också händelserna i vår omvärld, som med hög säkerhet verkat som en väckarklocka.

Nu till det viktigaste: Det finns inget positivt med religioner, överhuvudtaget!

De är samtliga en bluff, de är depressiva, har aldrig bidragit med något progressivt. De måste alla, speciellt kristendomen, följa med det sekulära samhället och de ligger alltid ett eller flera hundra år efter i utvecklingen. En numera avliden vän och exeget (”bibelkunnig”) men också stark ateist brukade hävda att ”utan kristendomen hade vi varit på månen på 1200-talet”. Ett lustigt men inte desto mindre troligt uttalande som syftar på att markera kristenhetens vetenskapsfientlighet genom århundraden. Det är inte tack vare religionerna vi haft en stark, mänsklig utveckling - det är trots religionerna.

Alltmer börjar många kristna samfund likna allmänmänskliga kulturklubbar. Det är inte så viktigt med gudstroendet längre. Man kan ju - vilket är uppenbart - inte följa urkunderna; det ena påbudet efter det andra övergår till att bli liknelser, som skall ”ses i sitt historiska sammanhang”. Nu får företrädarna kämpa med vad de skall hävda offentligt i debatten; ”Jo, jungfrufödseln tror jag på, men inte att gå på vatten …” osv. Man kan ju inte heller hävda att människor som arbetar på vilodagen skall avrättas. Eller barn, som förtalar sina föräldrar, där gäller likaså avrättning.

Det blir helt absurt. Alltså används ”symbolik”, ”historiskt perspektiv” eller en annan favorit - ”du kan inte rycka ut det ur sitt sammanhang”. Att här börja lista den stora högen av negativa religionsklipp ur urkunderna, avstår jag från - denna "anteckning" är lång nog ändå.

En nödvändighet är att sätta sig in i religionskritikens struktur. Är man inte van att hantera de olika momenten och begreppen, finns inte möjligheten att förstå mitt och mångas resonemang.

Var drar man gränsen? Får man vara nazist, gå omkring i naziuniform, göra hitleriansk hälsning och hata andra folkgrupper? Om man säger att ”jag är liberal-nazi”, dvs. jag tror på att bygga suveräna motorvägar, socialt arbete och ge många jobb, jag tror på nationalstaten … men jag tror inte på …” - skall denna, senare person accepteras? Har han eller hon verkligen förstått och uppfattat vad nazismen står för?

De flesta religiösa följer inte föreskrifterna i sina urkunder (t.ex. Bibeln och Koranen). Totalt ”bokstavstroende” finns inte. Alla kompromissar. Men visst, enskilda grupper närmar sig det totala. De breda massorna av religiösa, lever ett helt annat liv - lyckligtvis! Det är gott om vänliga personer i t.ex. kristna frikyrkor, många försöker göra gott mot andra. Denna situation är jag helt medveten om. Men där är inte problemet. Det är oförmågan att ta konsekvenserna av att religionerna som helhet är strikt negativa.

Slutligen - det är ytterligare en viktig faktor: Man skall aldrig vara tolerant mot intolerans. Där går gränsen. Det är den som FÖRST är intolerant som sätter agendan.

Jag kan inte acceptera att man inte tar en kvinna i hand. Jag kan inte acceptera täckande dukar på huvudet på det ena könet men inte det andra. Inte heller kan jag acceptera att katolska kyrkan har manliga präster men inga kvinnliga (de kommer naturligtvis att ha det förr eller senare, det tar bara några hundra eller tusen år att komma till skott). Jag kan inte acceptera kondomförbud, sexuellt skuldbeläggande, avstående från vetenskapliga framsteg pga av intoleranta religiösa läror, som har sin urkund i patriarkaliska grupper i ett kringvarandrande, primitivt ökenfolk för tusentals år sedan. Bibeln och Koranen innehåller tjockt med uppmaningar att döda oliktänkande, det är inte enstaka misstag i lärorna utan satt i system. Värst är faktiskt Bibeln. Där vimlar av hemskheter som är helt omöjliga att bortse ifrån. Dödsstraffen står som spön i backen. Någon räknade dödsstraffet stening i Bibeln och kom fram till 13 tillfällen, då är det endast marginellt jämfört med det fullständiga antalet.

Skall det totalt toleranta samhället råda, upphör alla lagar och regler att gälla. Därför är alla människor, i något sammanhang, villiga att sätta ner foten. Det är ENDAST en fråga om var man drar gränsen.

Religioner, som bygger på religiösa urkunder där jag och/eller stora delar av mänskligheten, skall avrättas/skickas till helvetet osv., avvisar jag fullständigt. Det finns inget förmildrande. Oförmågan att inse detta, är inget jag beundrar, inte heller kommer jag att dölja detta faktum.

Gunnar Lundh


SvD
SvD

9 kommentarer:

Olof Olsson sa...

Ja det var många trådar i Lundhs text. Här kommer mitt lilla bidrag till debatten, som bara berör ett par av dessa. Cioran var väl en rumän, inte tjeck, som tidigt uttryckte stöd för Hitler. Håller inte med om hans, enligt Lundh, första tes. Avslöjandet av mina innersta tankar skulle inte avbryta relationen och tillgivenheten till mina få troende närstående. Hans andra tes tror jag är mer sann. Säkert kan det vara som Lundh skriver att Tännsjö känner förakt för människor pga deras åsikter. Det skulle inte förvåna mig. Har aldrig gillat honom heller, men det kan ju utnyttjas till hans fördel ser jag nu:) Jag har lämnat Svenska kyrkan, utan saknad.

Carolina sa...

Cioran sade även: "We have convictions only if we have studied nothing throroughly." (The trouble with being born).

Din övertygelse, skulle han kanske se som, ja, ren okunskap? Läs hans Tears and Saints.

Anonym sa...

Vem är Gunnar Lundh? Vilken ställning har han i Humanisterna?

Daniel sa...

Tråkigt för Gunnar och Torbjörn med allt förakt de måste gå omkring och känna. En gnutta gillande verkar ändå kunna tränga igenom ibland (http://www.humanisterna.se/index.php?option=com_content&view=article&id=421&Itemid=206) för t.ex. en sådan som Bob Dylan. Föraktet kanske inte är den alltigenom dominerande känslan? Riktigt svårt att vara konsekvent måste det vara. Men, men - med ett sådant livsviktigt uppdrag som det nu är att spotta på människor i "sanningens" namn går ju sådant helt enkelt inte att undvika.

Olof Olsson sa...

Carolina, vilken övertygelse menar du när du säger din övertygelse?

Unknown sa...

Jaha, om jag nu också hatar zionister, eller varför inte dra till med judar och homosexuella, så borde väl pöbeln också uppskatta min uppriktighet, eller... Det verkar com om Camilla Grepe är en smyg-humanist som försöker vittvätta humanisternas klavertramp och argumentet om uppriktighet rimmar illa med tolerans och människovärden.

Om man nu inte har mycket till övers för religiösa övertygelser så innebär det väl inte att det är acceptabelt att hata människan bakom åsikten. Till Grepe vill jag bara säga att jag kommer att hata flator ända tills hon ändrar sin åsikt om vad som är acceptabelt att föra fram i en offentlig debatt. Hoppas att hon känner sig träffad.

Tack och hej leverpastej,
Dieseltruck

Inga L. sa...

Tack Camilla för att du skingrar lite dunkel.
Min första tanke, när jag läste Malins inlägg i SvD, var att detta liknar en personlig vendetta.
Bra att få detta bekräftat.

Per-Erik sa...

"Det finns inget positivt med religioner, överhuvudtaget! De är samtliga en bluff, de är depressiva, har aldrig bidragit med något progressivt."
Lite förenklad och svartvit syn på verkligheten eller? Och: de som på ett personligt plan upplever en tro som positiv och berikande - har de bristande självinsikt? Eller inte kapabla att själva förstå vilken inverkan deras tro har??

Olof Olsson sa...

Malin Jonason: "Texten skrevs efter andra världskriget, efter en mörk period i Europas historia när troende människor – den gången judar – först förlöjligades och sedan förföljdes"

Troende eller otrogen spelade ingen roll, det räckte med att definieras som jude.