Debatten med Dan Bernspång fortsätter

Dan Bernspång har haft vänligheten att svara på mitt inlägg:

"Hej Camilla och tack för din reaktion.

Först vill jag bara säga att jag tycker att det är trist att man inte kan kommentera på Svenska Kyrkans bloggportal. Jag tror att det handlar om att man inte riktigt har resurser att hantera kommentarerna. Men på min egen blogg kan man kommentera som du har märkt. Jag kommer självklart göra din kommentar publik även där. Nu till kommentaren som jag har till ditt svar."


Hej Dan!

Som präst är du djupt inne i en tanketradition som de flesta av oss varken delar eller har ens rudimentär kunskap om. Som präst vet du också att inte ens din egen kyrka är enig om vad som ska vara dess lära. Där ryms allt mellan bokstavstroende och de som ser Bibeln som symbolik och poesi att tolkas fritt vid varje tid. Gör man det riktigt lätt för sig så ansluter man till KG Hammars ”Gud är en relation” och är nöjd med det. Må dä. Kanske hänvisar man till ”Den gyllene regeln”, men glömmer att berätta att Konfucius hann före med 500 år. I båda fallen gynnsamma beteenden som även evolutionsbiologer har en hel del att berätta om.

Du slirar en del i logiken i din argumentation kring skolan och kyrkan. Dessutom visar du vid flera tillfällen att du inte förstår skillnaden på undervisning OM religion och undervisning I religion. Låt mig visa på några exempel:

”Om man på allvar vill gå in i framtiden och på allvar vill ha ett öppet samhälle, så tror jag att man måste veta vilka traditioner och vilket tankegods som har påverkat generationer före oss.”

Ett ämne för teoretiska studier i religionskunskap, historia och idéhistoria. Naturligtvis mycket intressant att studera med en erfaren och kritisk blick, men nu handlar det om mycket unga människor. Varför ska små barn ta aktiv del i och fira högtider inom dessa traditioner och tankegods? ”Nu gör vi så här för att visa hur man gjorde förr” kan lätt tolkas och övergå till att bli: ”Nu gör vi så här, för det är så man ska göra”. Vi är fortfarande i skolan, och lär oss för livet, eller hur? Ett återkommande firande av advent i kyrkan syftar till att barnen ska lära sig att "det är så det ska gå till."

”Om inte annat för att kunna förstå att andra människor kan komma till andra slutsatser utifrån sina traditioner. Om detta sedan skall ske genom att besöka en kyrka eller inte kan man fundera på.”

Nej, här blir det riktigt fel. Mina konstiga idéer är inte på något sätt till hjälp när jag ska förstå mig på andras konstiga idéer. Dessutom har jag ju lärt mig i skolan att det är så här man ska göra, eller hur? Om det går lika bra på annat sätt, så kanske vi ska lära oss de konstigheterna också, när vi ändå håller på? Och hur hanterar vi människor som kommer till Sverige utan några konstiga idéer, traditioner eller tankegods överhuvudtaget?

”För min egen del, som präst, är det faktiskt inte viktigt alls att skolavslutningar, adventssamlingar mm sker i kyrkan. Jag tror inte att det har någon särskilt positiv effekt för oss som kyrka. ”

Rätt. Kyrkan får uppmärksamhet på sig. Resultatet blir att fler kommer till skott och går ur än går in.

”Men när det gäller förståelsen kring oss som medborgare i Sverige och vår historia så tror jag att det är viktigt.”

Här slirar det till ordentligt. Jag kan inte tolka dig på annat sätt än att det innebär att vi ska ha religiösa traditioner i skolan? Jag förstår att du som präst tycker att vi ska fortsätta med det, det hör liksom till din profession att tycka så. Fine. Men den som håller med dig kan gå till kyrkan på egen hand. Använd inte skolan som ombud att skicka dit mina barn mot min vilja!

”Men jag tror också att det är viktigt att barn får göra studiebesök och se hur det faktiskt går till i olika delar av samhället. Det gäller kyrkan, arbetsplatser, fackföreningar mm.”

Var fick du studiebesök ifrån? Jag har aldrig opponerat mot studiebesök. Skolavslutningar och adventsfirande i kyrkan är INTE studiebesök. Det är ett aktivt deltagande i ett årligen återkommande firande. Kan vi vara överens om det? Eller ska vi utveckla konceptet och låta ungarna göra "studiebesök" i ett demonstrationståg på första maj, för att få uppleva socialdemokratin inifrån i samhällskunskapen?

”Jag tror att det är viktigt att man inte bara läser om olika företeelser i samhället, utan att man som barn också får möjlighet att se hur det fungerar i olika sammanhang, även där man i vanliga fall inte är.”

Du menar alltså i analogi med föregående kommentar att barnen ska se ”hur det fungerar” ett antal gånger om året på plats i kyrkan? Tränar vi en färdighet, eller ska vi utgå ifrån att ungarna är trögfattade och behöver årligen återkommande repetitioner av just det här avsnittet i läroplanen?

”Personligen har jag i och för sig hellre studiebesök från klasser som kommer än en adventssamling. Men jag antar att lärare mm inte har tid.”

Fråga dem.

”Självklart skall skolan vara icke-konfessionell. Men det betyder väl rimligen också att barnen skall få kännedom om religioner? Eller innebär det att man har frihet till att inte veta, men ingen frihet till att veta? Ett studiebesök är då bra, enligt mig, för då kan man se med egna ögon.”

Har du hört talas om ämnet ”Religionskunskap”? Man börjar i småklasserna och har man riktig tur så har man ämnet ända upp i gymnasiet. På vissa linjer, t ex teknisk linje, anses det så viktigt att man har religion men inte historia på schemat. Dessutom gör du ett litet tankeskutt här, för hur var det nu igen? Studiebesök är bra för att se med egna ögon och få kännedom om religion? Men skolavslutningar är inga studiebesök och ska ju inte handla om religion? Hur tänkte du nu?

”Sedan är det ett större problem för oss som kristna med skolavslutningar, än vad det är en möjlighet. Om skolverket så tydligt dikterar vad vi får säga, så kanske det skadar kyrkan mer än gynnar henne? Men det är min teori.”

Rätt igen. Kyrkan får uppmärksamhet på sig. Resultatet blir att fler kommer till skott och går ur än går in.

”Sedan tror jag faktiskt att det för många är en hjälp att möta människor med andra traditioner än de egna, om man känner till sina egna. Men det är självklart så att det inte gäller alla.”

Jag förstår inte riktigt vad du försöker säga här? Jag lägger mig inte i vad folk har för traditioner så länge jag slipper bli en del av dem mot min vilja. Det enda som intresserar mig är att ingen ägnar sig åt traditionsutövning i strid med lagen. Jag åberopar RF 2:2 för att slippa delta i religiös sammankomst i tempel och förväntar mig respekt för mitt ställningstagande. Jag förväntar mig också, med stöd i grundlag och Europakonventionen, att ingen person någonsin ska behöva hamna i en situation där han eller hon tvingas ge sin livsåskådning tillkänna, direkt eller indirekt.

”När det sedan gäller din uppfattning om att jag är imbecill som tror att man behöver en egen bas för att förstå andra, så väljer jag att inte kommentera huruvida jag är imbecill eller inte för att vi inte delar åsikt.”

Problemet med ditt resonemang är att den bas du talar om, per definition är en bas marinerad i en religiös begreppsvärld. Varför skulle den fungera bättre i mötet med andra? Det är imbecillt att vägra inse att en majoritet av infödda svenskar och invandrare har en sekulär livsåskådning. En civiliserad person ska kunna möta vem som helst utan att behöva redogöra för respektive persons eventuella religiösa preferenser. Den harang du upprepar som ett mantra, dök upp i debatten för många år sedan. Jag vet inte varifrån det kommer ursprungligen, men den blir inte mera sann för att det upprepas. Den är bara ett uselt och lättgenomskådat argument för att fösa in allmogen i en religiös kontext som många av oss har valt att lämna.

 

”Jag kan bara säga att en stor del av mitt hjärtas engagemang ligger i en fotbollsklubb. Mina vänner säger att det har gått från intresse till att bli en passion. Jag följer detta lag i med och motgång. Jag känner en tillhörighet med människor över hela världen, som delar denna passion för “mitt” lag. (Som för övrigt är Tottenham från London). Men det gör inte att jag hatar supportrar från andra lag. Tvärtom!

Eftersom jag själv är oerhört inbiten supporter förstår jag att andra kan vara lika inbitna gällande “sitt” lag. Och dessutom känner jag stor respekt för dem, och för dem som inte delar vår passion för fotbollen. Detta gäller de flesta fans som jag träffar, oavsett lag. Vi känner en samhörighet kring fotbollen och kan därför mötas och förstå varandra bättre. Att ta enskilda våldsbenägna individer som exempel tror jag blir lite fel.”

Religionskrig eller fotbollshuliganism kvittar lika för mig, bara jag slipper vara med och betala notan för ordningsmaktens insatser när folk hotar att riva stan och slå ihjäl varandra.

”Men återigen, tack för din kommentar. Spännande med andras åsikter och tankar.”

Det är det, absolut, tack själv!

"Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa församling, Göteborg"

Camilla Grepe, frilansskribent i Täby