Elisabeth Gerles bok vittnar om Svenska kyrkans kris

För några år sedan myntade författaren och religionskritikern Lena Andersson uttrycket "Det oregerliga idéhavet":

"Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds "ofattbara storhet"."

Den här hösten har etikforskaren vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerade professorn i etik, Elisabeth Gerle, tagit simborgarmärke i detta oregerliga idéhav.

Gerle gör detta med sin bok "Farlig förenkling - Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna."
Jag hade hoppats på något rejält att bita i, men boken visar sig bestå av en salig mix av referenser och påståenden. Texten saknar flyt och halvtänkta tankar sveps i dimridåer. Slutsatser dras som refererar till - ingenting. Den är slarvigt korrekturläst med stavfel, felaktiga årtal och referenser under fel rubrik.

Och så inte minst denna skrattretande fadäs att tillskriva Humanisternas ordförande en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand"? En professor i etik borde nog vara lite varsammare om sitt rykte än att låta en sådan sak slinka igenom korret. Har Gerle skrivit boken för att stärka sina aktier inför det stundande biskopsvalet i Visby stift? Det skulle åtminstone förklara brådskan. Ämnet däremot öppnar för spekulation om underliggande - kanske omedvetna - motiv.

I sin presentation av boken skriver Gerle: "Våra ord är en spegel av det samhälle vi lever i, de skapar också framtidens samhälle". Detta menar hon är viktigt att analysera. Efter att ha läst boken infinner sig en misstanke att detta använts som förevändning för något annat, men det görs ändå en hyfsad ansats att titta närmare på respektive organisations vokabulär. Hos SD hittar Gerle ord som folk, folkkyrka, kultur, fosterland, fosterlandskärlek och kristen. Ord som ska föra tankarna till ett homogent folk och ett ideal i opposition mot det mångkulturella. Föga överraskande, alltså.

Hos Humanisterna finner hon ord som humanism, pluralism, mångkulturellt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, icke-diskriminering, ateism, icke-teism. Men nu blir det lite spännande: Även dessa skulle alltså vara ord som Gerle menar "bidrar till förenklade fiendebilder som bidrar till att skapa en bild av det svenska och av det normala som utesluter både religiös och kulturell mångfald"?

Hur som helst är det Humanisterna Gerle vill ha med sig in i gemenskapen: "Här finns alltså ett stort gemensamt intresse som gör att kristna och sekulära humanister kan förenas med judiska och muslimska företrädare för mänskliga rättigheter och demokrati. Den stora frågan är om Humanisternas sätt att driva sina argument underlättar för sådana breda allianser att värna mänskliga rättigheter och demokrati eller inte." Alliansen är önskvärd, även om Humanisternas "sätt" ifrågasätts: Goda demokrater, men utan vett att bete sig med den önskvärda artighet och finess som förväntas i religiösa sammanhang?

Gerle lutar sig ofta mot den tyske filosofen Jürgen Habermas: I den postsekulära tiden ska religionen hävda sig i en alltmer sekulär omgivning. De religiösa samfunden ska fortbestå och få samhällets erkännande för sitt bidrag till reproduktionen av önskvärda motiv och attityder. Troende och icke-troende ska gemensamt uppfatta samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess. Kyrkan ska kort sagt återupprättas genom den nytta den gör och därmed garanteras fortleva i framtiden.

Det är här jag börjar undra om det finns andra skäl än vad Gerle själv framfört, för att skriva sin bok? Gerle skriver:

" .../från vitt skilda utgångspunkter kan man finna argument som i sin renodling synliggör sätt att tänka och tala som kan ha icke önskvärda effekter för ett framtida samhälle."

Gör ett tankeexperiment och byt ut några ord: ".../ icke önskvärda effekter för en framtida kyrka."

Är det så enkelt som att Gerle ber för sin sjuka mor? För när biskop Eva Brunnes ord jagar SD ur Storkyrkan, samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund sätter psalmsång på schemat, kommer frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan att ställas på sin spets för många.

Svenska kyrkan torde med vånda åse hur just SD gläds över kyrkans roll som nationellt identitetsskapande symbol. Ty med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender. En svårsmält insikt borde dessutom vara det faktum, att den grupp SD adresserar med stor sannolikhet kommer att utgöra de sista entusiasterna. Utöver att många medlemmar de närmaste åren kommer att begrava sig ur kyrkan och allt färre döpas in i den, kommer ett stort antal att gå ur på egna ben.

Här är Humanisterna i hög grad aktiva och åsamkar ekonomisk skada som ifrågasätter om det inte finns bättre användning för tusenlapparna man sparar vid ett utträde? Faran för kyrkan ligger i att det är bland de yngre, välutbildade och icke-troende, som det finns risk för stora medlemsras. Samma grupp har insett att demokrati och mänskliga rättigheter inte heller nödvändigtvis måste sponsras via kyrkoskatten.

Kanske är det svaret på varför Gerle fann det mödan värt att skriva en hel bok för att med långsökta samband koppla ihop Humanisterna med Sverigedemokraterna? Var det bara ett desperat försök att leda bort uppmärksamheten från en kyrka i kris? I så fall har Gerle misslyckats.






Recension i SvD
Publicerad på Newsmill
Elisabeth Gerle i DN 11sept
En som skriver om krisen
Dagen
Dagen
Dagen
Lena Andersson i DN
En förklaring till krisen hittar man här
Svenska kyrkans dödgrävare
SvD
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagen
: