Det kan synas långsökt, men det finns faktiskt en högst påtaglig koppling mellan tvångsäktenskap och den pågående debatten om skolavslutningar i kyrkan:
När det framförs krav på att vi ska "bevara vårt kulturarv och våra traditioner" blir det samtidigt svårt att motivera varför vi skulle lägga oss i andras "kulturarv och deras traditioner". Det "uråldriga" ska ju respekteras enligt detta synsätt. Men i samma stund får kulturrelativismen en utmärkt grogrund och vi tillåts att bli mentalt handlingsförlamade inför det faktum att unga människor i Sverige blir offer för tvångsäktenskap.
För var drar vi gränsen mellan den ena traditionen och den andra? Det finns bara en väg ur detta och det är att vi ständigt påminner oss själva om, att i ett fritt land är vi självständiga individer, vars enda handlingsramar bestäms av det juridiska regelverk vi alla har att följa. De som är bindande kallar vi lagar. Traditioner är inte bindande. Vi har faktiskt rätt att skita i dem. Lagen ger oss dessutom rätten att inte behöva tvingas in i vare sig kyrkan eller äktenskap mot vår vilja.
Därför måste vi vänja oss av med idén att "traditioner" kollektivt ska styra våra liv. Vi är fria att anamma eller förkasta traditioner, men vi får aldrig tvinga någon annan att underkasta sig dem. Gör vi det är vi själva inte ett dugg bättre än de som med "traditioner" som argument tillåter sig att bestämma över andras liv genom tvångsäktenskap. Ganska självklart, eller hur?
Dagen
Sydsvenskan
Aftonbladet
.
onsdag 16 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ganska självklart.
När vi ändå är inne på ämnet, är det inte dags att vi slutar anpassa skolåret efter religiösa traditioner överhuvudtaget, och börjar lägga lov och skolveckor utifrån pedagogiskt tänkande istället? Jag tror vi skulle ha mycket att vinna på det.
De flesta kristna traditioner utgår från den tid i fornkyrkan, då kyrkofurstar och apostoliska fäder gjorde politik av läran.
Skicka en kommentar