torsdag 10 juni 2010

Respektlös Björn Ulvaeus missar poängen

När Fan blir gammal blir han religiös. Eller åtminstone lite lagom kyrksam? Många lär ha tänkt tanken och skakat på huvudet i förundran den dagen Björn Ulvaeus gick ut på Expressens debattsida med följande rader:

Men jag har en känsla av att Humanisterna, som jag är medlem av, intar ståndpunkten att vi i Sverige ska undvika att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag håller inte med om det. Jag tror inte på det där med kränkthet. Den är överskattad. Om budskapet i psalmerna skaver får man väl slå dövörat till eller konstatera att de stackarna som sjunger inte har förstått hur missledda de är. För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten.

För Ulvaeus är det viktigt att kyrkobesöket på skolavslutningen legitimeras. Så vad är väl då enklare än att hänvisa till andra delar av vårt kulturarv? Ulvaeus tar således spjärn mot andra sagor och myter som vi lever med i våra fantasivärldar - men undviker nogsamt att påtala deras harmlöshet:

Tolkien och jag gör en överenskommelse så fort jag vänder första bladet att nu är hans saga min verklighet tills jag lägger ifrån mig boken”.

Eja vore det så enkelt. Själv är jag uppvuxen med både Pippi Långstrump och Kalle Anka och deras fantasivärldar har naturligtvis berikat mitt liv, i likhet med många andra fantasivärldar jag blivit delaktig igenom litteratur, musik, och bildkonst. Men alla har de också det gemensamt, att jag besöker dem frivilligt utan överhetens propåer och pekpinnar.

För här finns ett dilemma som Ulvaeus väljer att bortse ifrån: Den kristna mytologin är en vital och bärande del i en maktstruktur som varit påtvingad. Effekterna av den religionsfrihet vi fick 1952 naggas i kanten när skolan tar på sig ansvaret att fösa folket in i kyrkobyggnaden igen. Att Ulvaeus inte bryr sig ett vitten om myternas sanningshalt får stå för honom. Den tankens frihet har vi alltid haft, även i tider då det uttalade ordet kunde skicka en fritänkare i fängelse.

Frågan vad folk genom historien faktiskt har trott på, kan vi därför på goda grunder lämna därhän. Så länge de kristna myternas företrädare finns representerade i den utövande makten, bör vi ändå hantera frågan med försiktighet. Det är förvisso ett av kyrkans uttalade mål att göra landets skolbarn förtrogna med kyrkan, dess företrädare och tro, i syfte att betrakta den som en normalitet och del av den nationella identiteten. Men att ha kunskap om landets historiska religiösa kulturarv är inte detsamma som att praktisera det nu och i framtiden. Snarare är det en viktig del av begreppet religionsfrihet, att ha rätt att vända kyrkan ryggen och praktisera ett sekulärt liv.

Ingenting hindrar Ulvaeus att själv ta med sig sina barn och barnbarn till kyrkan. Men det är respektlöst av honom att förvänta sig att andra ska vilja göra samma sak. Likaså visar Ulvaeus prov på en märklig retorik kring begreppet ”kränkning”, något som i det här sammanhanget enbart förmodas riktat mot den invandrade muslimen. Jag skulle snarare vilja återföra frågan om kränkning till hans egna ord när han skriver: ”jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten”. Vad är det om inte ett tämligen kränkande omdöme om en religiös kult och dess heliga rum?

Inte heller jag tror på de religiösa myterna. Men jag respekterar att det finns människor som faktiskt tror på dem. Jag respekterar att tron på dem har en självklar hemvist i kyrkobyggnaden, där rösterna som ekar mellan väggarna berättar om det man faktiskt håller för sant. Att då som sekulär sätta sig i kyrkbänken, är lika falskt, kränkande och skenheligt som att öppet bejaka uppfattningen hos den som på fullaste allvar tror på existensen av tomtar och troll. Sen må ”Den blomstertid…” vara hur vacker som helst. Första versen saknar för övrigt referens till vare sig Gud eller Jesus, och kan därför lika väl sjungas på en avslutning i skolan.


Expressen
Dagen om en skolavslutning med bön och välsignelse
Humanistbloggen

3 kommentarer:

Själve Skam sa...

Du skriver: ”Den kristna mytologin är en vital och bärande del i en maktstruktur som varit påtvingad.”

Rätt vore: ”Många kristna mytologier är vitala och bärande delar i påtvingade maktstrukturer.”

Teologen Paul Tillich var åren 1929 - 1933 professor i Frankfurt am Main. Då flydde han till USA, eftersom hans teologi var oförenlig med politiken i Hitlers Tyskland. Professor Elaine Pagels (Princeton) ser likhet mellan gudsbilden hos Tillich och hos den Valentinus, som försökte bli biskop i Rom år 140.

Då Valentinus misslyckades grundade han en egen kyrka. Innan alla sådana Roms konkurrenter med ofta våldsamma metoder utplånades, var han framgångsrik. Han tillät kvinnor bli präster och biskopar i sin kyrka.

Arius i Alexandria (256 – 336) stod för en helt annan gudsuppfattning. Han fördömdes av biskopar och kyrkomöten och uteslöts ur kyrkan, men Kejsar Konstantin hävde besluten, och kallade samman biskoparna, för att tala om vad de skulle tro på. Eftersom det står skrivet, att den som griper till svärd skall förgås med svärd, lät Konstantin i stället strypa folk. Arianismen blev statsreligion.

Arius tycks ha ansett att Gud skapade Jesus av enbart himmelsk materia. Även andra älskade barn fick lite himmelsk materia i sig. Och himlen är blå! Arius idéer om blåblodighet försvann ur svensk lag from 2003-07-01. Jehovas Vittnen har dock en ariansk hållning till att blanda blod.

Du kan alltså inte välja ut en idioti, tala om den kristna mytologin, och dra alla över en kam. Och fråga inte om jag tror på fundamentalistiska tolkningar! Det gör jag inte!

Sofia sa...

Bara för att en vers 'saknar referens till Gud eller Jesus' betyder inte det att den inte är en psalm... ska du göra nästan ett yrke av att kritisera kristendomen måste du ju ha någon grundförståelse av dess uttryck på dess egna villkor, inte bara som nåt du scannar av lite ytligt...

Camilla Grepe sa...

Notera att den gode Kolmodin gjorde psalm av en gammal folkvisa 1694...