Religiöst tvång = kulturell identitet?

Flera samverkande faktorer ledde fram till kristnandet av Sverige: Förutsättningarna fanns. Kyrkan var välorganiserad och kunde driva sin mission effektivt. Landet var moget för en förändring. Alternativet uppfattades som varande till det bättre. Etc. Etc.
Liknande skäl låg bakom 1900-talets religionsfrihet och avskaffandet av statskyrkan.

Tiden var mogen för en sekularisering av staten. Den enskilda människan tillerkändes rätten att själv bestämma över sin eventuella trostillhörighet. Svenska kyrkan förlorade sin juridiska normbildningsrätt. Men man måste också ha i åtanke det viktiga som hände mellan dessa omvälvande och viktiga skeenden i Sveriges historia: Gustav Vasas reformation.

Gustav Vasa var ett organisatoriskt och administrativt snille som slängde ut den självständiga katolska kyrkan vilken existerat som en stat i staten. Istället kom kyrkan att bli en del av statsförvalt- ningen. Statens förlängda arm. Kyrkan fungerade som en egen myndighet med ansvar för skattskrivning, folkbokföring, utbildning och sjukvård. Därutöver skulle kyrkan fostra allmogen till goda kristna, hålla husförhör och hålla koll på folkets vandel. En dåtida sedlighetspolis på sitt sätt. Glöm inte kyrkstocken.

När Björklund skriver i SvD Brännpunkt: "Men jag anser inte att högsta graden av tolerans är att utplåna sin egen kulturhistoria. Den som känner sig trygg i sin egen kulturella identitet blir också tryggare i mötet med andra."

Vi förmodas alltså ta till oss detta ok och tvång från det förflutna och göra det till vår kulturella identitet, för att Björklund ska bli nöjd? Dessutom ska det göra oss "tryggare i mötet med andra"?? Tillåt mig betvivla att detta är rätt sätt att skapa förståelse människor emellan. Kanske är det rätt sätt för Björklund och xenofoba kristdemokrater, men det får stå för dem. Vänligen håll oss andra utanför. Vi som ser våra medmänniskor som just människor i första hand och ger tusan i deras eventuella religiösa preferenser eller kulturella och etniska härkomst.

Riktigt rolig blir Jan Björklund när han skriver:
"Att eleverna i skolan studerar Bibelns viktigaste berättelser menar jag tillhör allmänbildningen; Adam och Eva, Jesu födelse, bergspredikan, korsfästelsen och uppståndelsen till exempel. Det betyder inte att skolan eller samhället tar ställning till om dessa berättelser är sanna eller inte."

Men hallå, Björklund! Driver du med oss? Jag vet inte om du har egna barn i skolan, men jag tycker att det finns en poäng i att skolbarnen ska kunna tro på det som förmedlas på lektionerna, gör inte du det också?
- Nej mitt barn, när fröken talar om matematik och samhälls- kunskap ska du tro på henne, men du behöver inte tro på det hon berättar om i religionskunskapen!
(Är det inte rent av ett besvärande faktum att myten om Adam och Eva lärs ut på lektionstid, när en verklighetsbaserad samtids- skildring som Emil i Lönneberga förpassas till sagostunden?)

I Sverige har kristendomen lämnat få spår i kulturyttringar utanför kyrkomuren. De kristna influenserna lyser med sin frånvaro inom såväl allmoge- och högreståndskulturen. Det här är inte alls konstigt på något sätt, för var låg lockelsen att omhulda den statliga myndigheten, kyrkan, i de kulturella uttrycken? Att detta däremot skedde inom frikyrkorörelsen är en helt annan sak, men varför skulle detta representera hela landet?

Det allmänna rättsmedvetandet idag har sina rötter i demokrati- sering och människorätt snarare än i tio guds bud. En spontan fråga om kristen etik kan lika väl besvaras med "öga för öga, tand för tand" som med den universella ömsesidighetsprincipen.

När nu kristdemokrater och Jan Björklund orerar om att kristen- domen byggt Sverige, skulle det var intressant att höra dem redogöra för exakt vad av detta som ska bibringas svenska skolbarn. Dessvärre misstänker jag att det bara är just kristen fostran och husförhörens syfte som ska omhuldas och förmås att återuppstå hos en nutida allmoge som glömt kyrkans förtryck.

Politiska krafter vill att vi ska ”leva” vår kristna historia som ett enda stort kollektivt rollspel. Men frågan är om det håller när historien i så hög grad utgjorts av ett tvång under en myndighets- utövning? Kvar återstår då fromheten och väckelsen. Men då har man redan passerat gränsen för vad skolan får ägna sig åt.

Patrik Lindenfors blogg poängterar dessutom en viktig fråga:
"Om Jan Björklund vill idka ministerstyre och köra över Skolverkets experter i den här frågan får han faktiskt vara så god att förklara varför kristendomen ska särbehandlas som livsåskådning, inte som historiskt fenomen."

Exakt så. Nu väntar vi på svar.

Andra läsvärda bloggares inlägg i ämnet:
Stulna myter
Frireligiös Björklund en skam för liberalismen

Tillägg
Signaturen "lärarstudent" har lagt till den här insiktsfulla kommentaren i SvD:

"På samma nivå som Björklund beskriver att kristendom behöver undervisas behöver elever känna till också andra religioners viktigaste berättelser och kunna jämföra dem med varandra. För att se vilken funktion berättelsen har och kanske också kunna se att många berättelser verkar universella, kanske har de ett ursprung långt innan kristendomen eller islam adopterat historierna som sina. Men för denna nivå krävs ingen särställning för kristendom."

SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagen