"Guldläge för Sverige i Irak"

Hanne Kjöller skriver på DN Ledare idag om de möjligheter som nu öppnar sig för svenska intressen att gå in som investerare i Irak. Hon citerar entreprenören och läkaren Saman Ahmed:

"Sverige förstår inte sitt guldläge. Flera ministrar i den nya regeringen talar svenska – ännu fler har band till Sverige. Sverige har ett gott rykte i denna del av världen men har varit dåligt på att utnyttja det. Det kryllar av investeringsglada ryssar, tyskar, tjeckier och koreaner i Irak som bygger både företag och konsulat. Men svenskar, som irakierna gärna skulle göra affärer med, är inte alls med på båten."

För mig som var väg- och vattenbyggnadsteknolog i början på 80-talet låter det här märkligt. Var det något land som var i fokus för en V-byggare med utlandsambitioner så var det just Irak.
Själv fick jag aldrig möjlighet att resa dit. Jag fick nöja mig med att sitta på Lidingö en sommar och kartera borrkärnor från ett bergrum i landets norra delar. Äldre kollegor delade däremot gärna med sig av skrönor från fältet.

Sett i historiens backspegel framstår det här som det ultimat politiskt inkorrekta sommarjobbet. För vem skulle använda bergrummen – och till vad? Mina fingrar har alltså varit i skämmig närhet av Saddam Husseins syltburkar. Det enda försvaret är att världens blickar den gången var riktade mot utvecklingen i grannlandet Iran. Irak uppfattades som modernt och progressivt.

Det här tog jag senare, av lätt insedda skäl, inte gärna upp i min CV. Det skulle förvåna mig om jag var ensam om det. En hel generation av ingenjörer har erfarenhet av att arbeta i Irak och borde vara en resurs att räkna med när Irak ska byggas upp igen. Vill de det? Eller var det bara så att alltför många fick kalla fötter av det som hände. För alla har väl inte gått i pension redan?