Varför kallas vi militanta ateister? Kjell Ericson tar upp detta intressant ämne på tidningen Dagens debattsida. Han citerar Sten-Gunnar Hedin som skrivit:
"Ateister på krigsstigen har uppbenbart problem med denna trosvisshet. Varför de är så desperat ursinniga på troende människor är inte helt lätt att få klarhet i. Denna militanta attityd gentemot troende ..."
Det händer något när man debatterar med en troende kristen. Jag skriver avsiktligt "troende", för att göra en distinktion till den grupp som skulle kunna benämnas "kulturellt" kristna. De senare som ser kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som uttryck för livsåskådning och som gärna hänvisar till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte det dubbla kärleksbudet. För det vet man vanligtvis inte vad det innebär.
Scenariot ser ut så här: Jag diskuterar med en troende kristen och vi är rörande överens om att vi ska respektera varandras gränser och leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefattar allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på var sin planhalva.
Men nu händer något intressant: När jag trodde att vi var överens så knackar den kristne på min dörr för att berätta en glad nyhet. Jag förklarar på nytt att detta inte är önskat och att han därmed kränker gränsen för min integritet. Jag ber honom behålla sina glada nyheter för sig själv. Det vill inte den kristne göra. Inte alls.
För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende kristne. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir:
”Visst ska vi respektera varandras gränser, men ibland måste jag in över din gräns även om det kränker din integritet. Jag ska nämligen vinna dig för saken. Sorry, men det är order uppifrån”.
Men efter 2000 år har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och jag vet att pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från religion. Tacka fan för att vi ateister i det läget kallas militanta.
Man kan för övrigt föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och bortförklara att han misslyckats i missionsuppdraget. Att få en befallning av självaste Chefen och inte kunna utföra det, måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende.
Min debattartikel på samma tema i Norran 25 augusti
Krönika i HD
Dagen
Läs Dag Larhammars kommentar till Hedin på Dagen
fredag 31 juli 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
21 kommentarer:
Mycket bra skrivet, inlagt bland favoriter så jag kan hänvisa istället för att försöka förklara själv.
Det är onekligen intressant att bli kallad militant av troende kristna som aktivt söker upp människor för att missionera. Jag knackar i alla fall inte dörr hos troende för att tvinga på dem min version av sanningen;)
Tack!
Nej, jag brukar inte heller knacka dörr i frågan.
Hej! Jag förstår irritationen. Är själv kristen, katolik, men känner inte igen mig alls. Tvärtom, händer det ibland att någon "ateist" ska tjafsa och vara känslomässig. Jag uppskattar mina icke-troende vänner minst lika mycket, om inte ännu mer, än mina troende vänner. Uppdelningen kristen/icke-kristen är förenklad och naiv.
http://www.credoakademin.nu/index.php/articles/article/dawkins_trasslar_till_begreppen/
Mvh/Anders
Skit i Anders defekta kommentar. Klockrent skrivet.
Tack Terra
Camilla! Jag har svarat på din kommentar på Ökenkällan. Även jag som är kristen bekännare (tror på Herren Jesus Kristus) delar mycket av din oro inför den utveckling av religionsämnet som sker i dag. Läs mer på http://rolferic.blogspot.com
Säkra gränser var ett bra begrepp. Jag tror att vi känner oss hotade lite till mans, varför det blir så hätsk stämning emellanåt. Personligen har jag alltid sett den sekulära livsstilen som relativt ohotad i svenskt samhälle och att de som skall "vittna" är en mindre kränkning av integriteten än telefonförsäljare.
Min rädsla handlar mer om när man skall skydda mina barn från min tro eller när man anses som tveksam för tillsättning som rektor vid Lunds universitet pga att man är religiös. Eller när religiösa inte har att göra i politiken som att vissa åsikter inte var ok i ett demokratiskt sammanhang. Här blir jag militant, även om jag försöker hålla mig i skinnet.
Menar du att det då är en kvarleva, att man fått kämpa så länge (2000 år som du skriver) och därför behöver vara vaksam eller finns det kränkningar av de säkra gränserna som jag inte ser?
@Excelsis
Jag tar fasta på din sista mening:
"eller finns det kränkningar av de säkra gränserna som jag inte ser?"
Ja, det anser jag att det gör. Läs gärna mina inlägg med etiketten "Skolpastorn i Lindesberg". Det är ett exempel som är bra att börja med.
@Camilla.
Ja det är ju en intressant fråga hur man skall göra med välgörenhet. Det är väl ett motsvarande exempel med besöksverksamhet på äldreboenden, eller arbete bland missbrukare, där den uppsökande verksamheten också blir en inkörsport till tyngre religionsutövning.
Kanske hade det varit mer vettigt om man ställde upp som en vuxen i skolan utan vidare krav.
Gällande prästers och imamers deltagande i krisgrupper och dylikt anser jag att det finns tillräckligt många religiösa i Sverige för att detta skall vara befogat. Kanske särskilt imamer då kunskapen om islamsk kultur ofta är mycket begränsad.
@Excelsis
Välgörenhet? Vad har du fått det ifrån? Det handlar om att vinna själar och få folk att stanna som betalande medlemmar i kyrkorna. Läs kyrkornas egna dokument!
@Camilla:
Är det dumt formulerat? Man gör något som någon annan vill utan att ta betalt för det. Även om man nu har en baktanke eller ett skäl för sina handlingar. Det är som företags good-will-konton. Vad är i så fall välgörenhet?
@Excelsis
Naturligtvis räknar man med att det man gör ska betala sig.
Camilla!
Du skriver att du vill försvara din och dina barns frihet från religion. Du kan försvara den så länge du har inflytande över dina barn. Medan du gör det kan du bara hoppas på att de i vuxen ålder ska följa den påverkan du utsätter dem för.
Jag tycker inte att du ger dem frihet från religion Det är förbud för religion du utsätter er för. Som ateist är du i högsta grad påverkare. Du missionerar också, men jag tycker inte att du är militant eller aggressiv även om en del andra anser det.
Kom ihåg att även du kan misslyckas i ditt uppdrag, men skillnaden mellan dig och en ”arm kristen” är att du inte behöver avlägga rapport som du anser att den kristne måste göra. Precis som en kristen kan även du ha rena eller grumliga motiv för din verksamhet. Jag varken kan eller vill avgöra hur du har det. Det tror jag inte heller att du skulle uppskatta
Nu ska du inte missförstå vad jag menar. Jag tror inte att du är ute för att skada. Tvärtom. Du reagerar på alla avarter. En kristen misslyckas alltid i sitt missionsuppdrag när han på ett inte trovärdigt sätt och med grumliga motiv frambär det kristna budskapet. Kanhända har du mest mött det kristna budskapet från sådana grumliga källor.
Det hade säkert inte funnits några kristna i dag år 2009, om missionsuppdraget hade utförts av sådana ”arma kristna”. Antalet ateister och gudsförnekare har nämligen varit långt mycket större, men deras uppdrag har inte lyckats särskilt bra. Det kristna missionsuppdraget har väl trots allt lyckats förhållandevis bra och människor som tror på Gud är ju faktiskt rätt så många på vår jord.
Trots detta tror jag inte att det är ateisterna som hindrar det kristna budskapet att nå fram. Nej det är faktiskt alla som har grumliga motiv bland de kristna förkunnarna. Kan man ha både rena och grumliga motiv? Svar, ja det kan man, men det är bara med rena motiv och kärleksfulla avsikter man kan vinna framgång.
Det är inte min sak att avgöra vilka förkunnarna är som har grumliga motiv och som får oss att ta avstånd från det mindre trovärdiga budskap de förkunnar. Däremot är det min uppgift att själv bli ett föredöme i renhet och gudsfruktan. Dessutom är det min uppgift att avslöja och ta avstånd från sådana värderingar som är människoförtryckande. Då måste jag också akta mig för att fördöma den som har en annan åsikt och våga skilja på sak och person.
@Rolf Bertil Ericson
Vad får dig att tro att jag "missionerar" ateism till mina barn?
För en nytillkommen läsare ska jag förtydliga. Detta syftar på ett inlägg som jag har skrivit på RBE:s blogg om varför jag debatterar religion överhuvudtaget. Ett citat från mitt inlägg där:
”Allt mitt skrivande om religion har sin grund i en speciell händelse. Min son kom hem från skolan en dag i andra klass och tjoade:
- Mamma, idag har vi fått lära oss att gud skapade världen!”
Fram till den dagen hade jag aldrig sagt någonting överhuvudtaget om någon gud. Gudarnas eventuella existens var en icke-fråga i familjen. Jag önskar att det hade fått fortsätta så. (Men landet hade å andra sidan blivit en debattör fattigare… ). Det var en lärare i skolan som fört frågan på tal och jag ansåg att det fanns anledning att förklara ett och annat. Nu hör det till saken att barnet och hans storebror är både skärpta och debattlystna, så de tog naturligtvis chansen att utmana oss föräldrar. Det blev ett antal roliga middagar som följde med långa diskussioner om religion och livsåskådning.
En fråga som kom upp var den du själv är inne på:
”Men vad skulle du säga om jag började tro på gud?”
Mitt svar blev:
”Vill du tro på gud så är det helt ditt eget beslut och jag kommer inte att hindra dig. Däremot kan jag ge dig argument för att det i alla fall inte var någon gud som skapade världen.
Naturligtvis kom då en motfråga:
”Om någon kunde bevisa att gud finns och hade skapat världen, skulle du tro på gud då?”
Och jag svarade:
”Då skulle jag också tro på någon gud och att den guden hade skapat världen, konstigare är det inte”.
Slutligen kan jag bara konstatera att mina barn ännu inte verkar visa tecken på att bli troende. Guds existens har återgått till att vara en icke-fråga i familjen. Vad gäller senare delen av ditt inlägg om förkunnare med rena eller grumliga motiv, så säger jag bara: Välkommen tillbaka när ni kommit överens om vem som är vad.
Camilla Grepe:
”Vad får dig att tro att jag "missionerar" ateism till mina barn? ”
Rolf svarar:
Jag använde ordet missionera som synonym till påverka. Alla föräldrar påverkar sina barn medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt. Det kan inte vara något fel med det. Alternativet är att vara likgilig. Tar vi ansvar för det som sker i vår värld så tycker jag nog att vi skall fortsätta påverka i den riktning som vi anser vara rätt. Detta är vår stora frihet och den vill jag inte mista.
Ingen kan bevisa att det var Gud som skapade världen, inte heller motsatsen. Jag tillåter mig tro på en Gud som är Skapare utan att förstå. Det är väl inte så förnuftigt kanske, men för mig är tron en gåva, en tillgång. Den smäleken är det kors varje kristen bekännare får bära.
Beträffande förkunnare med rena eller grumliga motiv, så kommer de säkert alltid finnas. Det viktigaste för mig är att själv se till att jag har rena motiv. Du skriver: ”när ni kommit överens om vem som är vad.”
Det låter litet hårt med tanke på att mitt påstående om detta var ganska självrannsakande.
Låt gå, vi byter från "missionera" till "påverka". Det ändrar ingenting av det jag skrivit. Mina barn vet att de får ta ställning själva och jag har sagt var jag anser. För du kan väl i all sin dagar inte mena att jag ska förespråka en religion jag inte själv tror på??
Vad gäller förkunnare med rena eller grumliga motiv, så förstår jag om det uppfattas som "lite hårt". Det var meningen att det skulle uppfattas så. Problemet är nämligen inte mitt.
Det är lätt att "läsa in" fel saker i en debatt som vår. Jag har aldrig påstått att du gör fel när du påverkar dina barn på det sätt du gör. Nej tvärtom.
Beträffande mina motiv så är inte jag så säker som du. Nog önskade jag att jag också var problemfri.
@Rolf Bertil Ericson
Du kan lugnt fortsätta att läsa mina inlägg rakt av i förvissning om att jag menar exakt det jag skriver.
Du får även läsa mina om du vill.
Sätter punkt här och tackar för meningsutbytet.
Hoppas att du inte blir ledsen att jag tar upp tråden på nytt. Ämnet blev återigen aktuellt för mig när jag ännu en gång läste vad Larhammar skrivit i Dagen om varm logik och ödmjuk hållning. Jag skrev ned några tankar på min blogg. Du får väldigt gärna kommentera där. Det är inte på grund av någon order från en högre makt som jag skriver detta. Det är därför att jag så gärna vill nå fram till ditt hjärtas öra.
Skicka en kommentar