En skollag i kristenhetens tjänst?

Om några veckor presenteras ett förslag till ny läroplan. Regeringens förslag innebär inte några ändringar av innehållet i kapitel 1 "Skolans värdegrund och uppdrag" i nuvarande läroplan (Lpo 94). Det är där man återfinner den omtvistade skrivningen om ”den etik som förvaltats genom kristen tradition och västerländsk humanism”. En intressant formulering, eftersom den är en självmotsägelse; skolan sägs ju samtidigt vara icke-konfessionell.

För oss som följt utvecklingen i denna förmodat icke-konfessionella skolan under senare år, är det anmärkningsvärt att man inte gör en översyn av hur skolans värdegrund formuleras.
För det första finns det inte några som helst definitioner av vad man menar med värdegrund respektive kristen etik.

För det andra är skrivningen en viktig orsak till tolkningsproblem av dagens läroplan. En påtaglig effekt av detta, är den snabba ökningen av olika kristna samfundsaktiviteter som vi kan se runt om i landets skolor.

Sedan Lg 94 har Sverige också genomgått en viktig konstitutionell förändring: Vi har inte längre en statskyrka. Att hänvisa till Sverige som ett kristet land fungerar inte. Begreppet kristen etik lever kvar, som självmotsägelse och språkligt fossil, i läroplanen för den sekulära statens icke-konfessionella skola.

Kristen etik är dessutom ett mycket komplext begrepp eftersom den baseras på en helig text som det råder stor oenighet kring. Redan inför Lg 94 påpekade teologer att det saknas en enhetlig etisk teori inom den kristna traditionen. Andra ansåg tvärtom att kristen etik inte alls är unik, utan i väsentliga delar överensstämmer med andra etiska teorier som är gemensamma för de stora världsreligionerna.

Men varför i så fall benämna den just kristen? Om den kristna etiken innehåller värderingar som ändå kan sägas stå för en gemensam etik i det svenska samhället, faller argumentet för att behöva utpeka den som specifikt kristen.

Benämningen blir bara en nödig provokation i ett mångreligiöst samhälle där en stor andel av befolkning dessutom är sekulär och saknar religionstillhörighet. För att vi sekulära skulle pådyvlas en religionstillhörighet utifrån det faktum att våra förfäder föddes in i en tvingande religionstillhörighet håller inte. Vi har sedan 1952 frihet att inte tillhöra någon kyrka.

I det fallet finns ingen analogi med arvsynden. Eller för att tala klartext: Hur många generationer ska födas utanför Svenska kyrkan innan man slipper bli benämnd "kristen"? Kunskap om den kristna delen av vår historia och vårt kulturarv har vi likväl, utan att behöva praktisera och leva den.

För det är precis där det uppstår ett problem: Nu kan vi bevittna hur de kristna samfunden, med stöd av läroplanens skrivning om kristen etik, på olika sätt tar sig in i skolorna för att självsvåldigt se till att det blir ordning på utövandet av den kristna kulturtraditionen bland landets skolbarn.

Det finns anledning att hålla koll på utvecklingen när präster som Björn Helgesson i skolkyrkodebatten i Nerikes Allehanda skriver:

"Religion är något man i första hand lever precis som mat måste smakas. Därför är det naturligt att skolans elever får möta företrädare för tro i sin skolmiljö. Inte som studieobjekt, men som dialogpartner att relatera till. Skolan som miljö för lärande och växt berikas av en närvarande kyrka."

"Även barnen har rätt till andlig utveckling", NA Debatt 20081221