lördag 27 oktober 2012

"Religiös beröringsskräck"

Vi ser det lite nu och då, uttrycket: "Religiös beröringsskräck". Det levereras pronto från såväl  harmsna bloggare och avdankade tv-journalister som från Regeringskansliet (!). Det har blivit ett debattens one-size-fits-all-slagord att ta till för alla som är upprörda över oss som inte oreserverat supportar den kristna läran och dess mer eller mindre autentiska traditioner.
Lik förbannat kan vi inte nonchalera begreppet. Det måste tas på allvar eftersom det berättar något om den tid vi lever i.

Den alltid lika skarpa Lena Andersson skrev i tidningen Fokus i mars 2007: "Det är svårt att debattera med religiösa om religion. Det finns en punkt där man fastnar, där banala överenskommelser om naturlagarna (som även religiösa erkänner i sitt dagliga liv) upphör att gälla, där orimligheterna staplas på varandra utan att den religiösa noterar dem som orimligheter en punkt där själva språket ger vika. En punkt, kort sagt, där det blir tro.
Jag föreställer mig denna punkt som kanten på en trampolin. Gränsen är skarp. På trampolinen gäller samma naturlagar, logik och sannolikhet för alla. Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds »ofattbara storhet«. När ateisten påpekar omöjligheten i alltsammans är det denna omöjlighet som berättar att det är Gud och ingen annan vi talar om. Ja, och där stannar alla samtal."

Det är inte många skribenter som så kortfattat och elegant har ringat in problemet: Alla eventuella samtal mellan troende och ateister är egentligen helt omöjliga att föra. Ändå fortsätter vi  ateister att debattera religionens bitvis påtvingade närvaro i samhället. Det måste vi göra eftersom det handlar om den del av religionen som vi inte enkelt kan tacka nej till. Dagisbarnens föräldrar kan vabba när det är dags för gudstjänst med förskolan, men för de lite äldre barnen blir det skolk eller påtvingad närvaro i templet på avslutningen. Och vilket barn vill avstå från gemenskapen med sina kamrater? På samma sätt skulle det vara intressant att se den uttalade ateisten Fredrik Reinfelt avstå från gudstjänsten vid riksmötets öppnande. Visserligen sågs Morgan Johansson på Humanisternas alternativa påhitt, men cred får han först den dag han gör samma val i egenskap av socialdemokratisk statsminister.

När vi dristar oss att påpeka dessa kvarvarande rester av det påtvingade religiösa enhetssamhället får vi veta att vi har ”religiös beröringsskräck”. Jag tillhör inte vare sig den lättkränkta eller känsliga sorten. Det går bra att säga det mesta till mig. (Hoten i brevlådan polisanmäler jag däremot). Tvärtom har jag alltid skrattat gott åt ovannämnda uttryck. "Religiös beröringsskräck". Smaka på orden. Dessvärre är jag ganska kräkmagad, så för mig påminner det här lite väl mycket om när antagonisterna på skolgården skulle manifestera sitt självutnämnda herravälde och trakasserade omgivningen med: ”Den som inte käkar daggmask är en fegis”. Jag har inget större behov av att vara någondera parten till lags. Jag tackar nej. Och jag förväntar mig att bli respekterad för mitt nej. Det kan ni andra tugga i er.



Attefall i Expressen: Låt barnen fira sommaren i kyrkan
Attefall: Sverige är på väg mot religiös beröringsskräck
Socialdepartementet i Almedalen: Har pressen religiös beröringsskräck?
Attefall: Riv upp skollagen hellre än att avstå från välsignelsen
Regeringskansliet/Trossamfunden
Biskop om beröringsskräck och mobbning i Sydsvenskan
SvD
Regeringskansliet
Dagen 
NT
Anders Hesselbom svarar den harmsna bloggaren
Kristna debattörer i Dagen:"Yoga  är religion"
Mer yoga
Ännu mer yoga
Och ännu mer yoga
Attefalls hejarklack inom SEA
SvD Opinion Rudolfsson
SvD

26 kommentarer:

Thérèse sa...

Var i mitt inlägg uttrycker jag en upprördhet över att ni inte "oreserverat supportar den kristna läran och dess mer eller mindre autentiska traditioner"?

Ja, jag kritiserar att min tro förlöjligas av (tyvärr företrädelsevis) Humanister. Jag kritiserar att jag tillskrivs religiösa åsikter jag inte har. Det samma gör du i detta inlägg, när du tar åsikter du upplever vara förknippade med "religiös beröringsskräck" och låter mig klä skott för dessa, trots att jag alls inte uttryckt dem.

Det jag framför allt skriver, men som du effektivt blundar för, är att "jag vill inte frälsa den som inte vill tro, vill inte omvända den som är trygg i den tro hen redan har. Vem är jag att tala om för en annan människa vilken livåskådning som är den bästa för hen? Och vem är jag att säga - min tro är bättre än din?"

Lika väl som du förväntar du bli respekterad för ditt nej, lika väl förväntar jag mig bli respekterad för min tro. Det kan du tugga i dig.

Camilla Grepe sa...

Thérèse: Var i mitt inlägg uttrycker jag en upprördhet över att ni inte "oreserverat supportar den kristna läran och dess mer eller mindre autentiska traditioner"?

Camilla: Det gör du inte någonstans, vad jag kan se. Däremot har du genom att ta upp ämnet ”religiös beröringsskräck” gett dig in i en debatt som kan analyseras i termer av orsak och verkan.

Thérèse: Ja, jag kritiserar att min tro förlöjligas av (tyvärr företrädelsevis) Humanister. Jag kritiserar att jag tillskrivs religiösa åsikter jag inte har. Det samma gör du i detta inlägg, när du tar åsikter du upplever vara förknippade med "religiös beröringsskräck" och låter mig klä skott för dessa, trots att jag alls inte uttryckt dem.

Camilla: Om du förlöjligas för din tro av humanister, så får du ta det med dem. Jag kan inte se att jag har nämnt vare sig din tro eller dina religiösa åsikter. Jag vet ingenting om detta. Jag kan bara se att du diskuterar ”religiös beröringsskräck” vilket också är det ämne jag skriver om.

Thérèse: Det jag framför allt skriver, men som du effektivt blundar för, är att "jag vill inte frälsa den som inte vill tro, vill inte omvända den som är trygg i den tro hen redan har. Vem är jag att tala om för en annan människa vilken livåskådning som är den bästa för hen? Och vem är jag att säga - min tro är bättre än din?"”

Camilla: Jag kan inte se att jag någonstans skriver om dina eventuella frälsningsambitioner. Det är dessutom helt ointressant i sammanhanget. Däremot kan det flitiga användandet av begreppet ”religiös beröringsskräck” få mig att misstänka att du (och några till) inte är helt komfortabla med att vissa av oss värjer sig mot ofrivilligt deltagande i religiösa sammanhang.

Thérèse: Lika väl som du förväntar du bli respekterad för ditt nej, lika väl förväntar jag mig bli respekterad för min tro. Det kan du tugga i dig.”

Camilla: Nu närmar vi oss kärnan i debatten. Om du tittar efter, så ser du att jag i min text ger tre exempel (med länkar) på personer som använder begreppet ”religiös beröringsskräck” i debatten. Där upphör också din ”närvaro” i min text. Jag gör nu antagandet att tre uttalat religiösa personer har någorlunda samsyn kring vad begreppet står för. (Att deras egen tro antagligen skiljer sig åt inbördes lämnar vi därhän. Det har ingen betydelse för den fortsatta debatten).

Jag väljer att ta Stefan Attefall som exempel. Han har spridit sin uppfattning och exemplifierat på ett förtjänstfullt sätt. Som minister har han också gett en viss legitimitet åt frågan. Men när Skolinspektionen (återigen) kritiserar en kommun för en avslutning i kyrkan med välsignelse, kritiserar Attefall Skolinspektionen. Till tidningen Dagen säger han ” Den här typen av överkänslighet måste vi debattera. Det strider mot vad läroplanen säger i andra sammanhang, att vi måste bekanta oss med traditioner.”

Här kommer vi osökt till det jag inledningsvis beskriver: ”Det (alltså ”religiös beröringsskräck”) har blivit ett debattens one-size-fits-all-slagord att ta till för alla som är upprörda över oss som inte oreserverat supportar den kristna läran och dess mer eller mindre autentiska traditioner.”

Ta fasta på det där med ”traditioner”. För när man kallar det ”traditioner” så frånsägs vi möjligheten att åberopa RF 2:2 eftersom den handlar om religionsfrihet i bemärkelsen ”frihet från religion”. Istället kollektivansluts vi till så kallade ”traditioner” som saknar motsvarande lagskydd. Det är riktigt fult. Det är dessutom anmärkningsvärt, inte minst som man i dagarna kan se hur tidningen Dagen ingående idisslar om inte yogaövningarna i Östermalmsskolan trots allt är att betrakta som religion…??

Snacka om att sila mygg och svälja kameler. Det enda vi begär är att slippa delta i era tempeltraditioner. Du, Thérèse, kan vara helt övertygad om att du och dina trosfränder kommer att slippa både våra åsikter, och vår närvaro, den dagen vi slipper kollektivanslutas till samlingar i era tempel – oavsett vad ni kallar dessa event.

Thérèse sa...

Att du gör "antagandet att tre uttalat religiösa personer har någorlunda samsyn kring vad begreppet står för" är ju själva problemet! Det är precis det jag skrev i min förra kommentar, det är precis det här jag skrev om i mitt inledande blogginlägg - du tillskriver mig tankar och åsikter jag inte har, på grund av att jag är troende.

Nej. Jag tycker inte vi ska ha skolavslutningar i kyrkan. Ja, jag tycker att vi ska lära ut religionsVETENSKAP i skolan, bland annat eftersom religion är en del av ett kulturarv och i hög grad har format vårt samhälle (dessutom tror jag förståelse för religion skapar förståelse för människors olika levnadssätt, vilket blir särskilt viktigt för barn i invandrartäta områden). Ja, jag blir vansinnig när jag tänker på att jag, som uppvuxen i ett sekulärt hem i Jönköping, fick höra om skapelseberättelsen som en av flera förklaringar till jordens tillkomst i andra klass.

Personligen tror jag att religionsfriheten är ett olösligt dilemma. Ett samhälle kan inte både vara fritt från och fyllt av religion. Det innebär att vi måste göra det bästa vi kan för att de som vill ha tillgång till religion ska få det, och de som vill slippa ska göra det. Hur vi än gör kommer båda parter att tvingas kompromissa.

Religionsdebatten kommer fortsätta köra i diket om du, och andra kritiker, fortsätter att dra alla troende över en kam. Vi är många, sannolikt majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar, som inte har någon som helst lust eller ambition att pådyvla andra våra religiösa aktiviteter.

Avslutningsvis, av nyfikenhet, vad menar du med att ni vill slippa "kollektivanslutas till samlingar i era tempel?

Camilla Grepe sa...

Tack Thérèse!

Av din kommentar drar jag slutsatsen att enbart Stefan Attefall, Sivert Öholm (och några till icke namngivna) är relevanta deltagare i debatten. Jag lämnar härmed dig utanför. Varför du ägnat en bloggpost åt ”religiös beröringsskräck” (och med den rubriken), utan att ta ställning, lämnar vi därhän för stunden. Misstag gör vi ju alla. Dock delar jag inte din uppfattning att
”religionsfriheten är ett olösligt dilemma. Ett samhälle kan inte både vara fritt från och fyllt av religion.”.

Samhället kan faktiskt vara till brädden fyllt av religion - om de som är icketroende slipper kollektivanslutas till någon religion! Helt ärligt, men jag ger blanka tusan i hur religiös du eller andra faktiskt är. Det angår mig inte. Däremot ser jag inte någon anledning till att någon ska behöva kompromissa i dessa frågor, vilket du skriver. Om skolan ska vara icke-konfessionell, så skippar man skolgudstjänsterna, vare sig de gestaltas som advents-, lucia-, jul-, påsk-, eller avslutningsgudstjänster. Alltså: Man går inte dit om det inte handlar om uttalade studiebesök, med allt vad det då innebär. Men det är en annan fråga.

Som du ser så drar jag inte alla troende över en kam – jag lämnar ju dessutom dig därhän. Att det enligt dig är ”många, sannolikt majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar, som inte har någon som helst lust eller ambition att pådyvla andra våra religiösa aktiviteter” låter mycket bra. Ännu bättre om detta synsätt fick spridning i resten av kyrkan, inklusive diverse frikyrkor. Men det är nog en nåd att stilla bedja om.

Så till sist din fråga: ”vad menar du med att ni vill slippa "kollektivanslutas till samlingar i era tempel? Jo, med detta menar jag exakt det jag skrev i mitt ursprungliga blogginlägg. Nu tar vi det igen, så häng med här:

”Ändå fortsätter vi ateister att debattera religionens bitvis påtvingade närvaro i samhället. Det måste vi göra eftersom det handlar om den del av religionen som vi inte enkelt kan tacka nej till. Dagisbarnens föräldrar kan vabba när det är dags för gudstjänst med förskolan, men för de lite äldre barnen blir det skolk eller påtvingad närvaro i templet på avslutningen. Och vilket barn vill avstå från gemenskapen med sina kamrater? På samma sätt skulle det vara intressant att se den uttalade ateisten Fredrik Reinfelt avstå från gudstjänsten vid riksmötets öppnande. Visserligen sågs Morgan Johansson på Humanisternas alternativa påhitt, men cred får han först den dag han gör samma val i egenskap av socialdemokratisk statsminister.”

Hänger du med?

Thérèse sa...

Om du läser mitt inlägg igen, ser du att jag använder "religiös beröringsskräck" annorlunda. Det är på inget sätt ett vedertaget begrepp med exakt definition.

Jag tänker att den senaste debatten om huruvida man ska tillåta böneutrop eller inte är ett exempel på problemen med religionsfrihet. Tillåter man dem, kan hävdas att friheten från religion inskränks. Förbjuder man dem, kan hävdas att friheten till religion inskränks. Bara det att jag bär ett kors kring halsen och någon annan bär kippa, eller att det finns religiösa byggnader runt om i landet som tydliga symboler för tro, kan hävdas inskränka friheten från religion. Men samtidigt - att förbjuda religiösa symboler, klädnader och byggnader vore att inskränka friheten till religion.

Jag håller helt med dig. Skolan ska vara icke-konfessionell. Det betyder inte att religion inte ska läras ut, men det jag håller helt med dig vad gäller ett konfessionellt firande av jul, påsk och advent, men Lucia kan diskuteras av den enkla anledning att det inte är en religiös anledning (och jo, jag vet att hon var ett helgon, men firandet som det ser ut i Sverige är inte religiöst). Men strunt samma.

Till sist: att skippa religiösa inslag i skola är jag redan med på. Däremot har jag svårare för att skapa förbud för det när det gäller vuxna människor. Jag vet inte riktigt om du förespråkar ett förbud av dylika arrangemang, men jag kan inte se att gudstjänsten vid riksmötets öppnande är fel så länge den faktiskt utgör ett frivilligt moment. Att gå emot strömmen är alltid besvärligt, och jag menar att det inte kan utgöra skäl nog för att förbjuda den typen av arrangemang. För barn är det en annan sak.

Camilla Grepe sa...

Thérèse,

Om begreppet "religiös beröringsskräck" inte är ett vedertaget begrepp med en hyfsat exakt definition, så finns det ingen anledning att fortsätta debatten med dig. Det finns tillräckligt många andra som är mycket tydliga med vad de avser. Varför bloggade du ens under den rubriken? Ofta är det debattörerna som definierar begreppet och detta har tack vare Stefan Attefall lett till att de flesta av oss har en ganska klar bild av vad som avses. Att du vill skilja dig från den mängden får vi acceptera.

Jag vill ändå påminna dig om att du gör en tydlig ansats när du skriver: ” Det som däremot inte känns så okej är upplevelsen av att religionsfrihet i Sverige allt mer handlar om en frihet från religion är en frihet till religion.” Hur stämmer detta med dina avslutande ord i ditt blogginlägg? Jag har inga som helst förväntningar på att bli klappad medhårs om jag twittrar om min livssyn. Gör jag det får jag räkna med beklagande kommentarer om mitt torftiga liv i en naturlig tillvaro och hur mycket roligare jag skulle få det om jag blev frälst.

Ditt resonemang om partipolitiskt och religiöst obunden är mycket avslöjande för ditt säregna sätt att resonera. Du skriver:
”På liknande sätt tycks begreppet "(parti)politiskt och religiöst obunden" som återfinns i många ideella föreningars stadgar ha fått innebörden "vi kan syssla med politisk verksamhet så länge den inte är uttalat partipolitisk, men allt som är religiöst måste vi hålla på avstånd". Politiskt och religiöst obunden innebär ingenting annat än att verksamheten inte är bunden till ett parti eller ett samfund, och därigenom utesluter andra. Dess medlemmar och företrädare kan i högsta grad vara både politiskt och religiöst engagerade.

Jaha? Har någon ens tänkt tanken att partipolitiskt och religiöst engagerade människor inte skulle kunna vara medlemmar i partipolitiskt och religiöst obundna föreningar?? Vitsen med en organisation som är partipolitiskt och religiöst obunden är ju att alla – oavsett sina partipolitiska och religiösa preferenser – ska kunna verka tillsammans.

Hela din retorik verkar gå ut på att du ska kunna kastar ut en brandfackla, för att avsluta med något till intet förpliktigande som ska skydda dig från mothugg. Du verkar i en fin gammal tradition vilket gör dig till en teflondebattör i likhet med många andra religiösa.

Avslutningsvis vill jag uppmärksamma dig på att religionsfriheten, i bemärkelsen ”frihet från religion”, även omfattar vuxna individer. Det är inte alla som känner till detta.
”Friheten att ge uttryck för sin tro innehåller också en negativ aspekt, nämligen den enskildes rätt att inte tvingas avslöja sin religion eller sin religiösa trosuppfattning samt att inte tvingas handla på ett sådant sätt som gör det möjlig för andra att dra slutsatser om vilken trosuppfattning han eller hon har eller inte har. (Källa: Europadomstolen, Alexandridis vs Grekland 20

Thérèse sa...

Det stämmer överens med avslutningen av mitt inlägg på så vis att frihet från religion inte får bli viktigare än frihet till religion. På samma sätt som frihet till religion inte får bli viktigare än frihet från religion.

Orden om förening är i högsta grad relevant. Jag har fått mitt kors bortredigerat från ett gruppfotot som varande styrelseledamot i en ideell förening, med motiveringen att föreningen var religiöst och politiskt obunden.

Självfallet omfattar religionsfriheten även vuxna människor. Möjligen kan det rättsfall du åberopar användas för att motivera ett förbud av gudstjänst i samband med riksmötets öppnande. För att alls kunna ta ställning måste jag läsa rättsfallet, vilket jag dessvärre inte har tid till just nu. Sparar det dock för framtiden, det är ett synnerligen viktigt fall. Så tack för referens!

Camilla Grepe sa...

Det är ett häpnadsväckande cyniskt påstående ”att frihet från religion inte får bli viktigare än frihet till religion.” Vem är du att avgöra det?

Implicit antyder du att det är viktigare att vi ickekristna anpassar oss efter era religiösa behov (till vilka ni kollektivansluter oss - vilket alltså är det som är problemet för oss) än att vi ska slippa ställa upp på era religiösa ”traditioner”. Thérèse, du borde skämmas.

Thérèse sa...

Men - vill du misstolka mig? Religionsfrihet måste vara en balans där det ena inte premieras före det andra. Om frihet från religion prioriteras innebär det att friheten till religion får stå tillbaka. Om friheten till religion prioriteras innebär det att friheten från religion får stå tillbaka. Det måste finnas en jämvikt där ingen av de två hålls som viktigare än den andra.

Jag skriver gång på gång på gång att jag INTE menar att ni ska anpassa er, att jag INTE vill att ni ska ställa upp på några religiösa traditioner. ÄNDÅ tolkar du mina ord så. Och talar dessutom om för mig att jag borde skämmas.

Camilla Grepe sa...

Thérèse, vi tar det igen (vi har natten på oss, även om jag börjar bli trött).

Du skriver:
”Det som däremot inte känns så okej är upplevelsen av att religionsfrihet i Sverige allt mer handlar om en frihet från religion är en frihet till religion.”

Mitt svar till dig:
Du behöver inte ”uppleva” någonting alls. Låt oss icketroende vara ifred så får du vara ifred.

Du skriver:
”Religionsfriheten är förvisso ett olösligt dilemma: ett samhälle kan omöjligen vara fritt från och fyllt av religion på en och samma gång. Men kanske är det nu vi kristna ska betala tillbaka för år av förtryck. Lika rimligt som att kvinnor ska göra ner män efter alla år av mansförtryck. Som att två onda skulle jämna ut varandra.”

Mitt svar till dig:
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att du tycker att det är vi som ska in i era religiösa tempel och välsignas där, snarare än att ni ska in i våra ateistiska tempel och välsignas där.
Eh? Ja, du ser hur konstigt det blev. För nu kom jag till poängen: Vi som ickereligiösa gör en större uppoffring idag, än ni religiösa. Vi har till och med en minister i regeringen som vill riva upp skollagen för att svenska skolbarn ska fostras i ”svenska (religiösa!!) traditioner”.

Varför har du så svårt att se det här?

Thérèse sa...

Fast Camilla, jag får ju inte vara i fred. Hesselbom jag just skickat mig en youtubefilm där han, inte särskilt subtilt, antyder att kristna är olämpliga som läkare och i förlängningen att alla religiösa människor har en bristfällig kunskapssyn som man omöjligt kan veta är begränsad till deras tro.

Och sen till sist, för jag vet inte vilken gång i ordningn: jag tycker inte att ni ska in i våra religiösa tempel!! Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva skriva det. Du vill verkligen, verkligen inte förstå mig. Du vill att jag ska vara en av de kristna du tycker så illa om. Du vill att jag ska vara den navelskådande typen, som försöker frälsa och omvända i varje gathörn, trots att jag gång på gång skriver att så inte är fallet.

Det citat du hämtar från min blogg har jag diskuterat ovan här i ditt kommentarsfält; religionsfrihet är en balansgång där det inte får tippa över åt något håll. Jag har svårt att se ett samhälle som saknar kyrkor men också har dem. Som saknar böneutrop men också har dem. Du vägrar att bemöta den delen av min argumentation, utan skriver gång på gång att du inte kan "tolka" det på annat sätt. Om du slutar tolka och börjar läsa vad jag säger så kanske vi kan mötas? Jag är inte ute efter att vinna nån debatt, jag vill att du ska förstå.

Och till slut: hade du läst mitt inlägg annorlunda om rubriken varit en annan? I så fall, skit i rubriken.

Camilla Grepe sa...

Thérèse,

Sluta tyck synd om dig själv.

Religionsfrihet är en individuell rättighet, inget annat. Det handlar inte om att samhället ska ”sakna kyrkor”. De finnas där, men ingen ska in i dem mot sin vilja. Vilket också betyder att ingen heller ska bjudas in i sammanhang då det är svårt att tacka nej.

”Religiös beröringsskräck” används regelmässigt av personer, i vissa fall ändå upp i regeringskansliet, som är förbannade på att folk kritiserar inbjudningar i ovan nämnda sammanhang. Du använder uttrycket både i rubrik och i löpande text.

Nu ska du få en liten retoriklektion av mig:

Om du inte vill bli missförstådd, så kan du skriva (utrymme för variationer på temat här) att det är skamligt av dina trosfränder att använda sig av ett så arrogant och nedlåtande uttryck som ”religiös beröringsskräck” när de som inte delar tron, inte heller vill gå in i en kyrka.
Du kan prisa din lycka att bo i ett land som låter dig ha din tro, dina trosfränder och tillgång till kyrkobyggnader som inte på något sätt är hotade. Du kan lägga till något om att grunden för fredlig samexistens i ett multireligiöst samhälle bygger på att man sköter sitt och lämnar andra ifred. Lämna gärna dörren på glänt till ert tempel, men sjunk aldrig så djupt att du använder uttrycket ”religiös beröringsskräck” i något enda sammanhang om folk som inte vill dela din tro. Fall inte för frestelsen att kalla religion för ”tradition” i syfte att blanda bort korten och underkänna vårt ”Nej tack!” Jag kan nästan lova dig att du inte kommer att bli missförstådd.

Ditt gräl med Anders Hesselbom lägger jag mig inte i. Det får du sköta själv.

Den tvivlande agnostikern sa...

Förlåt om en korkad idiot lägger sig i. Tillräckligt korkad för att inte lyckas nå fram med sin förra kommentar men wtf.

Min fundering kring hela debatten ovan här är om den överhuvudtaget hade uppstått om Therese använt en annan rubrik? Jag själv hade inget förhållande till "Religiös beröringsskräck", vet fortfarande inte riktigt vad det egentligen avser och blev varse om begreppet först för ett par dagar sedan. Om Therese hade skrivit "Så tycker jag" eller något annat intetsägande, hade det varit bättre?

Jag tycker gravt illa om evangeliserande och missionerande kristna och jag tycker essensen i henne bloggpost andas motsatsen. Någon som håller sin tro privat och inte skulle drömma om att sålt sin bibel i huvudet på någon. Kanske har jag fem men det känns som om debatten snarast handlar om rubriken.

Är "Religiös beröringsskräck" ett etablerat begrepp? Min naiva fråga bygger på att jag vill veta. Jag vill kunna kritisera kristendomen utan att bli misstänkliggjord som en försvarar kristendomen eftersom mitt mål snarast är det motsatta. Däremot tyckte jag ett svagt ögonblick att begreppet kunde användas, dock inte som avses här, men självfallet inte om det redan har en etablerad betydelse.

Thérèse sa...

Camilla:

1) Var någonstans har jag skrivit att jag anser att människor ska in i kyrkan mot sin vilja?

2) Religiös beröringsskräck är inget vedertaget begrepp. Att du kopplar samman det med Attefall eller Öholm är inte mitt problem. Däremot blir det mitt problem att du återigen tycks oförmögen att läsa vad jag skriver.

I somras gavs ett seminarium i Almedalen med frågeställningen "Har svensk media religiös beröringsskräck?" Det som diskuterades var: är svensk media rädda för att skriva om (beröra) religiösa aktiviteter, personer och händelser? Detta med anledning av att det skrivs väldigt lite om kyrkliga evenemang, i jämförelse med idrotts- och kulturevenemang. Religiös beröringsskräck betyder inget annat än vad de två orden i sin sammankopplade betydelse innebär: rädsla för att beröra religion.

3) Jag kontrar med en kort och koncis lektion: läs vad folk skriver; inte vad du tror att de skriver.

Den tvivlande agnostikern: Tack. Jag har redan ställt samma fråga till Camilla, men inte fått något svar.

Camilla Grepe sa...

Du säger att det inte är ditt problem att jag kopplar ”religiös beröringsskräck” till Attefall och två meningar senare hänvisar du till ett seminarium i Almedalen som just Attefall ordnade… Hur vore det om du gjorde lite research innan du skriver?

Jag tror att du även har bristande kunskaper om förhistorien till Almedalsseminariet. Men vi kan börja med seminariets namn. Min uppfattning är att det var märkligt. Att anklaga pressen för ”religiös beröringsskräck” är okunnigt och dumt. Det enda fall jag kan dra mig till minnes som ger uttrycket relevans, var då Nerikes Allehanda publicerade Lars Vilks rondellhund och chefredaktören blev mordhotad av galna islamister. Därefter har många tidningar haft påtaglig beröringsskräck, åtminstone mot rondellhundar.

Eftersom det knappast var rondellhunden som Attefall hade i åtanke inför sitt seminarium i Almedalen, var det olyckligt att han inte hade någon pressekreterare att rådfråga, innan han valde namn på seminariet. Det blev ju helt missvisande. Vanlig nyhetspress rapporterar nyheter. Nyhetspress har höga krav på aktualitet i det man skriver om. Nyheten att Jesus dog för oss är ca tvåtusen år och därmed aningen för gammal för att kvala in som nyhet i nyhetsmedia. Dessutom är man inte ensam om scoopet. Specialpress, som Kyrkans Tidning, Dagen och Världen idag, är däremot nischade mot ämnesområdet och kan bevaka frågan på ett helt annat sätt. Där är det helt i sin ordning att man inför varje nytt nummer toppar löpet med den glada nyheten.

Troligen uppstod tanken på ett Almedalsseminarium i frustrationen över att kristenheten förlorar mark. Som troende ser Attefall som sin uppgift att följa missionsbefallningen. Som minister kunde han i Socialdepartementets namn ordna ett seminarium i Almedalen med detta ämne. En utlösande faktor kan ha varit att Jesusmanifestationerna i Stockholm som de senaste åren nästan helt förbigåtts med tystnad. Detta har debatterats intensivt bland troende, eftersom syftet med manifestationen förfelas om den inte uppmärksammas.

Men man måste förstå nyhetspressens villkor för att förstå varför den inte skriver om den här sortens aktioner. Tidningarna skriver för att sälja. Hade Jesusmanifestationen haft något nytt att komma med, eller spårat ur med stenkastning, hade den blivit en nyhet. På samma sätt är enskilda församlingars inre liv ointressanta, fram till den dagen då man börjar mörda varandra och sms:a med Gud. Då bli man en nyhet.

Men tron är inte frånvarande i nyhetsmedia. Det finns ett stort utrymme på krönikörs- och ledarplats att skriva ur ett religiöst perspektiv. Listan över troende krönikörer kan göras lång. Under de senaste åren har det närmast varit en regel utan undantag, att kulturredaktionerna hållit sig med åtminstone någon troende medarbetare.

Camilla Grepe sa...

Forts.

Du skriver att religiös beröringsskräck inte är ett vedertaget uttryck? Det kan naturligtvis diskuteras.
Biskopen i Lund, Antje Jackélen debatterade religionen och beröringsskräcken i Sydsvenskan i somras och refererade till skolavslutningarna: ”När religionsfrihet infördes i Sverige blev det först och främst en fråga om frihet från religion. Friheten till religion hanteras fortfarande ganska tafatt. Det märks på debatten om skolavslutningar.”

Stefan Attefall debatterade religiös beröringsskräck i Expressen förra sommaren och refererade till skolavslutningarna: ”I Steninge norr om Halmstad är det stopp för skolavslutning i kyrkan, trots att föräldrarna vill vara i kyrkan. Nu tvingas skolbarnen och föräldrarna stå utomhus.”

Jackélen i sin roll som biskop, liksom Attefall i sin roll som minister, tillhör toppskrapet i Svenska kyrkan och Sveriges regering. Om de använder begreppet och exemplifierar med skolavslutningar så tar jag fasta på det. Attefall var den som etablerade uttrycket på allvar, då han använde det på regeringskansliets hemsida.

Skolavslutningarna är för övrigt det i särklass bästa exemplet på stötestenen ”frihet till och frihet från religion”. Du låter som ett eko av Jackélen när du skriver: ” Det som däremot inte känns så okej är upplevelsen av att religionsfrihet i Sverige allt mer handlar om en frihet från religion är en frihet till religion.”

Du har helt rätt i att du inte skriver att ” människor ska in i kyrkan mot sin vilja”. Men notera att jag inte heller påstår det. Däremot skriver du: ” Ibland tror jag att samhället lider av religiös beröringsskräck. Allt som är religiöst är per definition farligt.”

Ta fasta på ordet ”farligt”. När du använder det ordet, i exakt det sammanhang du skriver, blir du ytterligare en i raden av en mycket stor skara debattörer och kommentatorer som använder det mot oss som vill hålla kyrkan på armlängds avstånd. Religionen är inte farlig för mig – jag äcklas av den och den förnedrar mitt intellekt och min integritet. Därav min liknelse med daggmaskarna.

Den i särklass mest uppmärksammade konflikten gäller skolavslutningar och andra skolaktiviteter i kyrkan. Problemet är att omyndiga tas med till kyrkan inom ramen för skolobligatoriet. Det är alltså barn som aldrig skulle gå till kyrkan om inte skolan såg till att de kom dit. Skolan gör jobbet åt kyrkan. Skolan ser till att ungarna hamnar i kyrkbänkarna. Det är dessutom mycket svårt som förälder att hålla sina barn hemma, då kyrkbesöket vid skolavslutningen är ett känslosamt och roligt tillfälle som ingen vill missa. Barn vill göra samma sak som sina kompisar. Det blir en utpressningssituation där skolan tar på sitt ansvar att hjälpa kyrkan i dess marknadsföring som mysig lokal för högtidligt firade.

Kyrkan ser dessutom till att hitta på nya, förment neutrala, skäl att få in de omyndiga i kyrkolokalen med skolans benägna bistånd. Men varken FN-dagen, Lucia eller skolavslutningar är kyrkliga högtider, så varför dyker de upp nu? Några av oss ser hur hårt kyrkan börjar marknadsföra sig och vi tackar nej och vill respekteras för detta. Det är därför du har fel när du skriver ”Religionsfriheten är förvisso ett olösligt dilemma: ett samhälle kan omöjligen vara fritt från och fyllt av religion på en och samma gång.” Jo, det kan det. Om du bara lär dig vad religionsfrihet innebär, så kommer du att förstå.

Thérèse sa...

Vad tror du att du har att vinna på att klappa mig på huvudet? Jag var i Almedalen, jag är helt medveten om att Attefall VAR EN AV MÅNGA deltagare på det seminariet, och vad du än må ha för spekulationer om seminariets uppkomst så var det inte det som var dess syfte. Du tycker det är både okunnigt och dumt, men missar att rubriken inte syftar till det som publiceras utan det som inte publiceras. Återigen; du gör egna tolkningar och egna kopplingar, låter bli att läsa det som verkligen skrivs och dumförklarar folk längs vägen. Mycket effektivt.

Fattar dessutom inte varför du fortsätter tjata om skolavslutningar när jag för länge sen sagt att det är en icke-fråga, att skolan inte ska vara konfessionell. Ta det med den det berör. Du låter som en raspig skiva som hakat upp sig och spelar samma spår igen och igen, helt oförmögen att lyfta blicken ett snäpp och se de frågor som faktiskt diskuteras.

Camilla Grepe sa...

Okej, vilka frågor diskuteras?

Bohusherde sa...

Ger mig in sent i debatten men vill ändå ge några synpunkter efter att ha läst din blogg om religiös beröringsskräck. Håller verkligen med dig om uttryckets begränsningar och luddighet. Inget att föra debatt om. Däremot blir din beskrivning av hur svårt det är att mötas med bilden av trampolinen är en mycket bra. En beskrivning som även fungerar från min synvinkel, där du hoppar och jag är kvar.
Du utgår du från en världsbild som är svår att acceptera. Den neutrala värderingsfria arenan eller åtminstone religionsfria arenan. Religionsfrihet har aldrig varit avsedd för att samhället ska bli fritt från religion utan att man ska kunna tillhöra vilken religion som helst eller helt avstå.
Din tro, och dina anspråk begränsar lika mycket som en vilken annan fundamentalistisk åskådning som helst.
Fruktbart blir det först när vi ska kunna forma ett gemensamt samhälle med en mängd olika religioner och värderingssystem, inklusive din.
Ingen av oss ska behöva kräva den andres utplånande på arenan, däremot krävs ett fruktbart sätt att kunna samexistera.
Hur tänker du att det ska gå till?
Eric Muhl

Benzocaine sa...

Utan att förminska eventuella osakligheter mot Thérèse (oavsett om sådana förekommit eller inte) så tillskriver bibeln oss icke-troende en massa åsiker vi inte har. Se t.ex Ps 14 (eller 53) där vi kallas dårar och tillskrivs en massa negativa egenskaper.

Tar man som kristen avstånd från bibeln, eller delar av bibeln såsom psalmerna 14 och 53, är jag den förste att applådera. Om inte bör man följa Jesus ord och först ta ut bjälken ur sitt eget öga. (Annars tar man ju avstånd från detta istället).

Thérèse sa...

Svar till Benzocaine: Jag är inte bokstavstroende. Med andra ord: jag ser Bibeln som något som måste tolkas ur sin kontext. Den går inte att direktapplicera på det liv vi lever idag. Det finns mängder av bibelställen jag inte kan skriva under på, mängder jag inte förstår eller håller med om, och dessutom många ställen där bibeln säger emot sig själv (inte så underligt med tanke på den tidsrymd under vilken den är nedtecknad, och det antal författare den har). När Bibelns budskap inte är tydligt för mig, litar jag till det övergripande kärleksbudskapet. Att kalla icke troende för dårar eller tillskriva dem en massa negativa egenskaper är stämmer inte överens med kärleksbudskapet.

Så tänker jag, och vet att majoriteten av alla kristna rörelser (SvK undantaget) skulle kasta ut mig om jag framhärdade i min tolkning. Alltså stannar jag i SvK.

Camilla Grepe sa...

Det låter lite som att gå över ån efter vatten i mina öron. Du tror inte du kan finna annan litteratur med ett kärleksbudskap? Jag menar, litteratur som du inte måste revidera, tolka och förkasta stora delar av, för att nå en kärna av ett budskap du kan ställa upp på?

Thérèse sa...

Kan du se någonting positivt alls med religion Camilla? Eller kan du i alla fall förstå att troende kan få något positivt av religion, även om du själv inte får det?

Camilla Grepe sa...

Nej. Helt ärligt kan jag inte se något förmildrande med religion eftersom det per definition förnedrar människans intellekt och depraverar hennes känsloliv.

Patrik N sa...

"Nej. Helt ärligt kan jag inte se något förmildrande med religion eftersom det per definition förnedrar människans intellekt och depraverar hennes känsloliv."

Den här inställningen är dogmatisk och med den kan man inte föra ett samtal.

Camilla Grepe sa...

Patrik N

Det var ett rakt svar på en rak fråga. Som du ser svarade jag inte på Thérèses andra fråga.