Nytt inlägg på Newsmill

En gammal tradig debatt har fått liv igen. Lika punktlig som älgjakten, myggplågan och attentaten mot Gävlebocken. Mitt (nygamla) bidrag kan du även läsa på Newmill under rubriken:


"Skolavslutningar hör inte hemma där kunskap föraktas."

Så var det dags igen. Den blomstertid nu kommer, sommarlovet hägrar och det är en ljuvlig evighet mellan nu och höstens skolstart. Och lika säkert som blomningen av hägg och syren tar debatten om skolavslutningar i kyrkan fart igen. Naturligtvis ska varken konfessionella eller religiösa inslag få förekomma på skolavslutningen. Det är uppseendeväckande att detta inte är självklart för fler.

Det är tydligt att kyrkan här har sina sympatisörer. Låt vara att det i många fall snarare handlar om att med religiösa traditioner markera motstånd mot islam och invandrare, än ett eget religiöst praktiserande. När det kommer till svenskhetens bevarande är blomsterbekransade barn och psalmsång tacksamma objekt för praktiserad nationalism. Eller handlar det bara om att några sura ateister försöker förstöra en gammal mysig och fin tradition?

Nu har skolledare runt om i landet förstått att skolan inte ska ha aktiviteter med obligatorisk närvaro i religiösa lokaler. Genast hörs ett välbekant ramaskri om tradition, kultur och allmän mysighet. "Ställer man inte upp kan man åka hem". Svensken är förvisso ett flockdjur, men denna oreflekterade konformism att påtvinga andra sina traditioner är tröttsam. För visst är skolavslutningen en tradition värd att fira, men varför just i en kyrka? Och ska verkligen den icke-konfessionella skolan vara bärare av traditioner som utövas i kyrkor?

Det enda rimliga svaret på den frågan är: Nej. Naturligtvis ska varken konfessionella eller religiösa inslag få förekomma på skolavslutningen. Det är uppseendeväckande att detta inte är självklart för fler. Av det följer att inte heller religiösa företrädare ska få tala under skolavslutningen. De representerar religionen och har inte på skolavslutningen att göra. Religion och tradition tillhör den privata sfären och föräldrarnas ansvar. Traditioner är inte tvingande och de förändras över tiden. Det står varje människa fritt att skapa nya eller förkasta gamla.

Utbildningsminister Jan Björklund anser att religiösa traditioner är en del av vårt kulturella arv som måste få märkas i ett klassrum. Adventsljusstakar och påskägg, ja, visst. Men det går en viktig gräns vid kyrkporten: Vi är inte på ett tillfälligt studiebesök den här dagen utan firar skolårets slut och det är inte religiöst. Även mysfaktorn i kyrkan tål att diskuteras. Man ska nog vara av den rätta tron för att uppskatta ett firande i en lokal med ett lik hängande på väggen. En symbolisk kannibalism på likets blod och lekamen uppfyller knappast ens ett grundläggande krav på mysighet för oss icke-kristna.

Skolan är kunskapssamhällets viktigaste aktör. Man måste därför inse vad man gör när man förlägger skolavslutningen till kyrkan: Att man då oreflekterat och okommenterat legitimerar sedan länge vederlagda uppfattningar. Det må vara hur charmigt, gulligt och rart som helst, men det hjälps inte: Kyrkan levererar en mytologi. Skolavslutningen ska hållas i en lokal som symboliserar kunskap. En kyrka är raka motsatsen till detta. Den symboliserar snarare ett förakt för kunskap med sin uttalade tro på övernaturliga ting och sitt historiska motstånd mot kunskap och vetenskapens landvinningar. Hade Adam och Eva låtit bli kunskapens frukt hade mänskligheten fortfarande glassat runt i Paradiset.

Ibland ser man förslaget att frågan borde avgöras genom omröstning. Men det är en riktigt dålig idé. För då låter man en majoritet förtrycka en minoritet i en religiös fråga. Och det är lika fel tänkt som idén att kristna traditioner skulle utgöra ett skydd mot inflytande från islam. Som om försvaret gick likt en kulturell Maginot-linje över kyrkbacken vid skolavslutningen? Speciellt Sverigedemokrater omhuldar idén om skolavslutningar i kyrkor och vill att dessa ska bli lagstadgade. De förefaller att på fullt allvar tro att skolavslutningar i kyrkan är en effektiv metod att motverka islam och muslimsk folkmajoritet i landet. Man vägrar att acceptera metodens begränsningar, trots att alla tillgängliga fakta visar att skolavslutningar i kyrkan inte har någon som helst effekt på muslimers fertilitet.

Många svenskar verkar fortfarande vara märkligt okunniga om de ändrade relationerna mellan staten och kyrkan. En av de största konstitutionella förändringarna på många år, verkar i praktiken ha gått det stora flertalet helt förbi. Det är en handfast lektion i samhällskunskap att förklara att någonting faktiskt har förändrats sedan den tid då vi hade en statlig skola och en statlig kyrka. Att förklara att den icke-konfessionella kommunala skolan inte längre har några band med det fristående trossamfundet Svenska kyrkan är en angelägen pedagogisk uppgift.

Skolavslutningen är bara en av flera olika aktiviteter där skolbarnen under läsåret bjuds in till kyrkan. Svenska kyrkans skolkyrkoarbete runt om i landets skolor har till syfte att rekrytera konfirmander och framtida medlemmar. Detta finns klart och tydligt redovisat i kyrkans egna dokument. Den som är intresserad kan med fördel göra en egen sökning på nätet. Begreppen skola och kyrka ger över en miljon träffar på Google. Detta vittnar om en intensiv aktivitet som vi inte alltid är medvetna om, men som avslöjar att barnen är en högintressant målgrupp i kyrkans värvningskampanjer.

Att fånga upp barn i skolan är rationellt för kyrkan och utbudet av aktiviteter är brett. Kyrkan vill att barnen ska känna att det är naturligt att vända sig dit och att de ska känna sig hemmastadda i miljön. Det är ett försök att socialisera eleverna in i religiösa sammanhang vilket föräldrarna ofta hålls oinformerade om. De skolor som bejakar detta och besvarar inviterna understödjer kyrkans kampanj bland barnen. Men man medverkar även aktivt till ett förhållande som på sikt kan komma att bli riktigt allvarligt: Att man vänjer sig vid att skolan har en religiös medaktör under skolåret och att man börjar uppfatta religiösa inslag i skolan som helt naturliga företeelser. Det ser vi redan nu i protesterna mot icke-religiösa skolavslutningar. Skolledarna måste axla det ansvar som andra inte inser hela vidden av: Att vi står inför en situation då olika aktiviteter och religiösa skoltraditioner, bildligt talat bänder upp skolporten även för andra samfund.

Den dagen man väljer att hålla en skolavslutning i kyrkan, för att en lokal majoritet av elever och föräldrar vill det, blir steget inte långt innan ett motsvarande krav kommer om ett avslutningsfirande i en moské. Vi har många skolor där elever från en muslimsk tradition är i majoritet. Inte minst av den anledningen vilar ett tungt ansvar på Svenska kyrkan att hålla fingrarna borta från skolan och lämna den ifred. Med sin aggressiva marknadsföring öppnar man inte bara upp för kristendom, man öppnar upp för religion överhuvudtaget. Är vi verkligen intresserade av den utvecklingen? Nej knappast, och minst av allt i skolans värld.

I det sekulära samhället får man fritt välja sin livsåskådning och, inom lagens råmärken, uppfostra sina barn i de religioner och traditioner man själv vill föra vidare. Att kollektivansluta andras barn till aktiviteter i kyrkor är definitivt att gå för långt. Jag tror att jag och Jan Björklund är överens om att tolerans och respekt mot varandras kulturella identiteter utvecklas bäst när barnen går i samma skolor. Men detta kräver att skolan står fri från religiösa traditioner för att vara ett trovärdigt alternativ. Det som sker idag är att skolan och kyrkan sätter argument i händerna på dem som vill driva religiösa friskolor. Detta leder till alienation och segregation.

Att Sverige idag är ett land utan statskyrka innebär att traditioner inom det allmänna, som tidigare varit knutna till kyrkan, måste förändras. Vissa saker måste vi kunna släppa greppet om så att inte heliga traditioner blir - heliga. Det gäller skolavslutningar i kyrkan, rättegångsgudstjänster och gudstjänster vid riksmötets öppnande. Den enskildes grundlagsstadgade religionsfrihet ska däremot värnas. Den är viktig. Den innebär såväl frihet till religion, som frihet från religion. Detta enkla faktum kan vara värt att påminna om, även i denna ljuva sommartid.

...........................

Blogge kommenterar här och och här och är lika välformulerad som vanligt.