Ragnar Persenius kallar mig religionsfobiker

Uppsalabiskopen Ragnar Persenius är en lurig herre. I väntan på ärkebiskopens stundande pensionering har han profilerat sig genom att föreslå nya och kreativa strategier för att produktplacera Svenska kyrkan i den allmänna skolan.

Första gången jag uppmärksammade honom var då han skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om kyrkliga skolavslutningar. Den som inte var uppmärksam kunde förledas att reagera positivt på det han skrev, då den inledande delen avslöjade en oväntad insikt för att komma från kyrkligt håll:

”Nu lever vi sedan länge i ett mångreligiöst, multietniskt och värderingsmässigt pluralistiskt samhälle. Kan vi då ha skolavslutningarna i kyrkan kvar? Nej, inte utan att göra våld på oss själva som kyrka eller på ett okänt antal elever och lärare.”

Det skulle visa sig att detta var en inledande undanmanöver i syfte att förvilla läsaren. Den som orkade läsa vidare fann att Ragnar Persenius inte på något sätt hade givit slaget förlorat. Eller som en luttrad förälder konstaterade: ”Stänger man skoldörren för Svenska kyrkan, så hoppar de in genom fönstret.” En träffande bild som också bekräftas av Ragnar Persenius som fortsatte:

”Det finns andra möjligheter att bidra till fördjupad kunskap om kristendomen och ge erfarenheter av kyrkans liv. Genom medverkan i lektioner på skolans villkor, dialog i skolan om värderingar och människosyn samt inbjudningar till studiebesök bidrar församlingen till att skolan kan fullgöra sin uppgift att ge kunskaper om religion och kulturarv. 

Då kan eleverna med församlingens medverkan få fördjupade kunskaper i skolan. Och genom kompletterande erbjudanden till förskola och skola kan barn och ungdomar ges möjlighet att i församlingen verkligen lära känna kyrkans tro och liv inifrån. Då kan de få personlig erfarenhet av kristen tro i församlingen. Då sker ingen sammanblandning men däremot samverkan utifrån olika roller.

Alltså, byt ut skolavslutningen före jul mot en inbjudan under advent till en andakt i kyrkan! Ersätt skolavslutningen inför sommarlovet med andra erbjudanden under året då eleverna får lära känna det som sker i församlingen vid de stora högtiderna och de avgörande tillfällena i livet. De som vill får komma, medvetna om att vi läser ur Bibeln, ber och välsignar.”

Ragnar Persenius har återkommit i ämnet i en artikel i Kyrkans Tidning. Problemet är att han nu vinglar fram som en drucken mellan argumenten och inte verkar veta vilken fot han ska stå på:

”Ett skäl är att kyrkobyggnaderna, adventssamlingar och skolavslutningar hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi.”

Varför är det bra om vi hittar till kyrkan? För att vi betalar skatt till kulturminnesvården? Hur många fler ställen ska vi besöka som vi betalar skatt till? Med vilken rätt ska vi kallas religionsfobiker som valt att lämna kyrkan och som vill bli respekterade för det? Frågorna hopar sig alltmedan biskopen ångar vidare. Men så börjar han tryffera sin text med retoriska alibin som:

”Ett helt annat alternativ är att inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.”

”Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta”

Hyckleriet firar triumfer. För kyrkans egen verksamhet har aldrig varit stängd för någon. Persenius och kyrkans dilemma är ju att ingen går dit frivilligt. Syftet är att invagga läsaren i ett bedrägligt lugn och att förse texten med brasklappar att hänvisa till, i händelse av kritik. Nåväl, läser man fortsättningen, så ser man att agendan inte har ändrats. Tvärtom:

”Låt oss ta vara på möjligheterna! Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka till en tid då kyrkan kunde bestämma villkoren utan att finna en bra samverkan mellan kyrkan och skolan i en ny tid. Det fungerar redan alldeles utmärkt på många platser. Vi kan hjälpa skolan i dess uppgift.”

"....bestämma villkoren...?" Kommentar överflödig (och min goda uppfostran förbjuder mig att sätta mina spontana associationer på pränt).  Och ska kyrkan verkligen ”hjälpa” skolan i dess uppgift? Det mesta tyder tvärtom på att kyrkan även i fortsättningen bör hållas på behörigt avstånd utanför skolan. Kyrkans självpåtagna roll som samverkanspart avslöjar gång på gång dess agenda.

Låt gärna kyrkan vara föremål för enstaka studiebesök med utrymme för förberedelse och uppföljning med kritiska frågor. Men låt det sedan stanna där. Den som vill uppfostra sina barn i kyrkans traditioner har fina förutsättningar att ta sig dit på egen hand. Skolan måste ta kontrollen över sin egen verksamhet och se till att hålla dörren ordentligt stängd för kyrkans ambitioner. Och för säkerhets skull kolla fönstren på samma gång.