Lagändringen om religiösa inslag riskerar att bli en halvmesyr

Jag debatterar i Dagens Samhälle idag. Den viktigaste konsekvensen av lagändringen är rätten att avstå från kyrkobesök med skolan. Skollagens skrivning om en icke-konfessionell skola räcker som bekant inte för att stoppa kyrkans framfart i skolan, så lagändringen legitimerar i praktiken en pågående tradition men ger eleverna laglig rätt att utebli. Men enligt förarbetena ska detta endast gälla utbildning utanför undervisningen Jag hävdar att det även måste gälla undervisningen. Idag är det tillåtet med bön och välsignelse om det kallas "studiebesök". Detta förhållande är rättsvidrigt och i strid med RF2:2.

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan

För en tid sedan gick prästen Jonas Lindberg ut på Kyrkans Tidning i en ledare och hasplade ur sig en ganska anmärkningsvärd idé i en ledare:

"Evangeliet är ett erbjudande till alla människor och ska därför inte användas för att stärka en grupp mot en annan. Men varje möjlighet att förmedla evangeliet är också något att glädjas över och försöka ta vara på. Det gäller bara att göra det på ett så klokt och inkluderande sätt som möjligt och det tror jag att Svenska kyrkan har goda möjligheter att göra vid skolavslutningar och andra tillfällen."

Han gjorde det som svar på en annan debattartikel. Jag kontaktade Kyrkans Tidning som föreföll att dela mina invändningar mot båda dessa och fick min egen replik publicerad kort därpå:

"I den bästa av världar har en icke-konfessionell skola inte några religiösa inslag alls. Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Lagen föreskriver visserligen att skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella, så med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte heller föreskriva något om frivillighet vid inslag som ändå inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets egna utredare kommenterade detta faktum: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”

Att präster ändå brukar be och välsigna lite som de själva vill, vet vi genom de enkäter som Kyrkans tidning så förtjänstfullt har genomfört. Det finns alltså anledning att se lagändringen om religiösa inslag, som en legitimering av ett mångårigt missförhållande, snarare än som någon reell nyhet i sig

Vad många debattörer missat, är att detta numera ska bli frivilligt för eleverna, och konsekvenserna av det. I förarbetena till lagförslaget hänvisas till religionsfriheten i RF 2:2, där friheten att överhuvudtaget inte behöva gå in i en kyrka formuleras. Samtidigt som religiösa inslag blir lagliga, utsträcks alltså elevernas valfrihet till att även omfatta de tillfällen som Skolverket tidigare accepterat i sina juridiska riktlinjer!

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan. När religiösa inslag inte längre genomförs inom skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de per definition ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Då skollagen inte reglerar elevernas fritid, lider lagförslaget av en viss brist på logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning: Eleverna får möjlighet att rösta med fötterna. Många elever kommer helt legitimt, och utan att behöva skolka, att utebli från kyrkan. Kvar blir de som gärna går i kyrkan på sin fritid, oavsett om det är av religiösa, främlingsfientliga eller traditionella skäl."

Motionen om vissa konfessionella inslag i den icke-konfessionella skolan låter dock vänta på sig. Vi får se om riksdagen hinner rösta igenom den innan man tar sommarlov.

Mitt bidrag till debatten om religionskunskap i Västerbottens-Kuriren

Västerbottens-Kuriren 2014-02-12

Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2) illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.

Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den det?

Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår ”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt och att det i sin tur bör påverka skolan.

Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet. Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta, med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?

För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas allmänbildning om en helig bok?

Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för att kunna förstå andra människors tro”.

Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse, utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.

Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna elever att tänka.

Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.

Timbros antologi vilse i det oregerliga idéhavet

I april höll tankesmedjan Timbro seminarium under rubriken “Religionen i demokratin - ett politiskt dilemmas återkomst”, med anledning av lanseringen av antologin med samma titel och med Eli Göndör som redaktör. Timbro skriver på sin hemsida:

“I Europa är den bestämda uppfattningen att religion och politik inte hör ihop och i ideologiskt sekulära kretsar är uppfattningen att religion är bakåtsträvande och kommer att försvinna i takt med ökad utbildning. Men religion har inte försvunnit. Snarare har den förändrats och är mer än på länge närvarande i människors vardag inte minst genom invandring som utökat det religiösa utbudet i västvärlden. Därmed har också en ny situation uppstått. Å ena sidan försöker västerländska demokratier upprätthålla principen att skilja politik och religion åt. Å andra sidan bygger demokrati på att människor organiserar sig och med stöd av yttrandefriheten framför sitt budskap. I princip är det en outtalad invit även till religiösa grupper att organisera sig politiskt för att värna sina intressen. Ett nytt politiskt dilemma har uppstått.”

Menande kommentarer hördes på seminariet om den lyckosamma timing med Mustafa Omar-affären, vilken förväntades skapa intresse för boken. Men frågan är om inte historien om Omars korta karriär i (S) bättre illustrerar vad ämnet innerst handlar om: att framgångsrika karriärer inom etablerade partier kräver värderingar i överensstämmelse med det aktuella partiets. Detta utesluter inte att det står var och en fritt att organisera sig och bilda nya partier, vilket också poängterades av en av den efterföljande paneldebattens medverkande, DNs ledarskribent Erik Helmersson, som förutspådde att vi till valet 2018 troligen skulle ha minst ett religiöst parti. 

Här skulle ämnet kunna avslutas och boken enkelt avfärdas, för ingenting i en demokrati hindrar religiösa att rösta, göra politiskt karriär eller att starta partier. Men historien har lärt oss att även en demokrati kan övergå till diktatur genom demokratiska val. Häri ligger en av demokratins inbyggda svagheter, eftersom den i förlängningen lägger det yttersta ansvaret på väljarna att genom det demokratiska valet inte skapa oåterkalleliga resultat. Eller med andra ord, inte skapa en irreversibel politisk utveckling mot ett icke-demokratiskt samhälle.

Både antologins samlade texter och seminariet visar hur svårt det är att problematisera kombinationen demokrati och religion på ett relevant sätt. De är i sig två oförenliga storheter, demokratin som styrelseskick och religionen som trossystem. Mycket riktigt blev  det ett högst varierande resultat. 

Jag vill betona att boken har sina poänger. Många texter är intressanta och läsvärda i sig, men de flesta har uppenbara svårigheter att närma sig kärnfrågan om religionen i demokratin. Kanske är det så enkelt som att resultatet av demokratin aldrig blir bättre än sina väljare. Om väljarna är starkt religiösa kommer det alltid att avteckna sig i valresultatet. Vi har inga förbud mot religiösa partier. Så om makten som utgår från folket, innebär att makten ska utgå från Gud, så är det fortfarande en folkvilja att respektera. Omvänt har vi ett gemensamt ansvar för hur samhällsdebatten ser ut. Här ser jag ett större problem, som demonstreras i valet av vissa av antologins författare. Frågan infinner sig osökt: vad är det egentliga syftet med antologin?

Vi har med ’Religionenen i demokratin’ fått bevittna hur Timbo går ner sig i det religiöst influerade postmoderna tanketräsket. Ett  avgörande bidrag kommer från lektorn vid Teologiska högskolan i Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson, som inledde seminariet med sin text “Den “tomma” demokratin och religionen som dess väckelse”(sic!). Redan rubriken väckte viss undran om fortsättningen. Desto större blev min förvåning när hon valde att illustrera med handfasta konflikter som halalslakt, omskärelse och skolavslutningar i kyrkan. Det finns anledning att citerar ur hennes text för att illustrera hur hon resonerar kring just skolavslutningarna:

“Debattörer i Sverige talar inte uttryckligen om religioners försvinnande ur det offentliga. Retoriken handlar mer ofta om rättigheten att vara fri från religion, att den inte ska påtvingas någon och därför måste marginaliseras från det offentliga. Det sker till exempel genom att skenbart framställa en bild av att det finns en definitiv gräns mellan religion och politik och att det är möjligt att göra ett kirurgiskt snitt mellan dessa sfärer. Debatten om skolavslutningar är ett exempel. Här ur en debattartikel från Skolverket: “Eleverna ska inte behöva utsättas för religiös påverkan i skolan” och “det är stor skillnad på att få kunskap om religioner i undervisningen och att tvingas delta i religiös utövning”. I debatten efteråt framfördes argument som att kyrkor, synagogor och moskéer i sig är religiösa uttryck. Konstnärliga uttryck i byggnaderna är vittnesbörd om religion. Även om inte ett ord skulle uttalas så kan rummet “tala” till dem som går in i det. Likaså kan elever själva bära smycken eller kläder med religiösa symboler som utsätter andra för religiös påverkan”.

Det här är avslöjande. Wigorts Yngvesson blandar frejdigt ihop den enskildes rätt till religion, med en ”religionsutövning” som går ut över andra, som inte tillhör religionen. Detta ska ske inom ramen för skolobligatoriets tvång och i ett sammanhang, skolavslutningen, som i sig inte är någon religiös handling. Hon verkar helt enkelt inte förstå innebörden av religionsfrihet i lagens mening. Det är oroväckande att en disputerad akademiker kan göra ett så grundläggande tankefel i ett resonemang och visa så uppenbar brist på insikt. Eller är det bara viljan det kommer an på? Det skulle knappast göra saken bättre, när hon nu blivit en röst hos Timbro. Wigorts Yngvesson citerar även från Humanisternas hemsida:

“Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar”

Detta synsätt bekymrar uppenbarligen Wigorts Yngvesson som fortsätter:

“Ett liknande argument framförde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson när han i en i övrigt konstruktiv artikel förvånansvärt nog landar i slutsatsen att “religionsfriheten är viktig, men när den kommer i konflikt - eller upplevs göra det - med andra mänskliga rättigheter är de senare viktigare”.

Wigorts Yngvessons bidrag till antologin är genomgående en märklig läsupplevelse för en religionsfri läsare.  Den som läst Elisabeth Gerles ’Farlig förenkling’ känner igen sig i retoriken. Hisnande påståenden varvas med märkliga tankekonstruktioner och stundtals oläsbar text. Men kanske krävs en alldeles speciell förmåga för att följa och förstå resonemangen från en lektor vid en teologiskt högskola? 

Att den religion som gör sig gällande i det omhuldade ”post-sekulära tillståndet” inte ens är hennes egen, verkar heller inte bekymra henne. Är det önskan om utlevelse, katarsis och underkastelse som lockar och väcker längtan efter starkare religiösa stimuli? Här har förvisso både katolicismen och islam en del att erbjuda. Sen kan man fundera över hur begreppet ”post-sekulärt” ens kan ha relevans, då det sekulära samhället inte ens uppnåtts? Som illustration avslutar jag med de tendenser som Wigorts Yngvesson tycker sig ana som framtida konsekvenser av demokratins och religionernas “nya” roll i det postsekulära samhället:

“En är att vi framöver kommer att få se flera exempel på nya allianser mellan troende och icke-troende, där enskilda utifrån en politisk agenda kommer att punktmarkera religiösa sedvänjor och sanningsanspråk.

En annan tendens är att etablerade religioner och politiska konstellationer, som är fast i ett modernt paradigm, kommer att hamna i konflikt med de nödvändiga förändringar som ett postsekulärt tillstånd innebär. Här finns det spännande utmaningar från nya statsbildningar i den muslimska världen som efterlyser religiösa demokratier. En tredje tendens finns inom religionen själv där moderata grupper frågar efter det gemensamma mellan religionerna i syfte att skapa fred i världen. Det är inte osannolikt att en världsreligion kommer att utvecklas.”

Jag stannar vid den sista punkten. Vad är det för en “världsreligion” Wigorts Yngvesson föreställer sig? Är det den mångåriga och nära samvaron med den kristna kyrkan som fått henne att så totalt bortse från förekomsten av religiösa dogmer? Att till exempel Svenska kyrkan utan större problem skulle kvala in som harmlös feelgood-konsult i genren peace, love and understanding är ingen nyhet. Att den företräder en hållning som skulle få genomslag på global nivå är mera osannolikt. Återstår katolska kyrkan och islams olika inriktningar. Att dessa skulle förenas, eller någon konkurrera ut de andra, “i syfte att skapa fred i världen” är naivt på gränsen till godtroget. 

Icke desto mindre är idén om en minsta gemensamma nämnare som kan förena människor, ändå en attraktiv tanke. Så varför inte samlas i gemenskaper i syfte att ta ansvar för oss själva, den värld vi delar och lämna dogmerna därhän? Där vi tar vårt förnuft i anspråk till mänsklighetens fromma? Jag förstår om Wigorts Yngvesson känner en lockelse av detta scenario. Hon är naturligtvis välkommen, det finns plats för fler inom den internationella humaniströrelsen.

Antologin har flera intressanta och läsvärda texter, men alla präglas mer eller mindre av samma svaghet; att inte riktigt kunna närma sig och uttala något konkret i den fråga som rubriken lockar oss med, utan mera allmänt diskutera religion och religiositet. En viktig principiell fråga lämnas dock i stort sett därhän, både i antologin och på seminariet. Jag fick på förekommen anledning tillfälle att ställa en fråga till debattpanelen, eftersom även paneldeltagarna tog upp just skolavslutningarna i kyrkan som återkommande religionskonflikt: “Vad har vi som enskilda individer för rätt att tacka nej till religion, vad har vi för rätt att slippa gå in i tempel inom ramen för skolobligatoriet?” Till min stora besvikelse fick jag inget svar. 

Frågan är central och har en direkt koppling till grundlagens skrivning om religionsfrihet i RF 2:2. Religionsfrihet i en demokrati innebär både frihet till religion och frihet från religion. Det är en allvarlig brist i boken att inte religionsfrihetens dubbla betydelse uppmärksammas mer. Ett land kan vara mycket starkt genomsyrat av religiös kultur och tradition, så länge den enskilde har frihet att välja att avstå och inte påtvingas en delaktighet. 

Ebba Busch (KD) från Uppsala, förklarade att religionsfriheten hade flytande gränser och ansåg att önskemålet om friheten från religion skulle ombesörjas av den enskilde vid valet av skola (vilket förutsätter flera kommunala skolor att välja mellan. Samtidigt var det Ebba Buschs bekräftelse på att, för henne handlar frågan om religion. Men en skolavslutning är inte en religiös handling och kan därför inte omfattas av friheten till religion. Däremot sker skolavslutningen i en kyrka inom ramen för ett tvång, vilket gör lagens skrivning om religionsfrihet i betydelsen ”frihet från religion” tillämplig). 

Nyamko Sabuni hänvisade till skolledarna att lösa problemet när det dyker upp och konstaterade att ingen kunde tvinga en att gå dit (vilket ytterst lägger över ansvaret på elever och föräldrar att försvara sin rätt till religionsfrihet i den icke-konfessionella skolan). Sabuni menade att ingen muslim drivit frågan, vilket kanske stämmer, men det motsäger inte heller att åtskilliga muslimska (och andra) barn årligen uteblir i tysthet från sin egen skolavslutning. Påståendet att initiativet att vara i kyrkan alltid kommer från skolorna, kan också enkelt motbevisas med hänvisning till biskop Antje Jackélens uppmärksammade brev till skolorna inför den kommande avslutningen. 

Eli Göndör, redaktör för antologin, sade sig inte ens förstå problemet. ”Det är bara att låta bli att gå dit”. Göndörs uppmaning kan enkelt underkännas med hänvisning till att även skolavslutningen omfattas av obligatorisk närvaro, vilket Göndör borde känna till. Hans uppmaning till skolk som lösning på problemet, övergick lika snabbt i ett konstaterande att elevernas allmänbildning när det gällde religion och bibeltexter var så dålig att skolavslutningar i kyrkan var motiverade bara av det skälet (hur denna förment angelägna lektion i religionskunskap på skolårets sista dag skulle redovisas och betygsättas fick vi dock inte veta). 

Göndörs förslag att helt enkelt utebli från skolavslutningar i kyrkan är intressant, inte minst som Eli Göndör själv, född -58 och barn till en ungersk-judisk invandrare, med stor sannolikhet själv fick uppleva den tidens utanförskap i mötet med skolans selekterande morgonböner och kristendomskunskap. Man kan också fundera över hur det bidrog till hans val att i tonåren flytta till Israel för en flerårig militärtjänstgöring. Inga jämförelser i övrigt, men scenariot känns välbekant.

Skolavslutningarna debatterades av panelen redan innan jag ställde min fråga. Reaktionen hos paneldeltagarna följde det gängse mönster som vi alltför ofta kan se bland debattörer i offentligheten när frågan förs på tal: himlande ögon, generade skratt och trötta kommentarer om den eviga följetongen som hålls vid liv av några ateister. 

Men varför avfärdar man frågan istället för att seriöst analysera den? Jag kan ärligt säga att jag blev förvånad att detta skedde även denna gång. Omständigheterna lovade något mer som tyvärr inte infriades. Skolavslutningarna tas upp som religiöst konfliktämne i boken och med så många sakkunniga personer inblandade, kan det inte beskrivas som annat än ett intellektuellt haveri att man inte kunnat behandla frågan bättre. Det är ytterligt slarvigt att skriva en hel antologi om religionen i demokratin, bjuda in till ett seminarium och inte ens ha grundläggande fakta klara för sig. Vad har man då mera missat? 

Skolavslutningsdebatten kommer att fortleva om man inte på allvar ringar in de orsaker som återkommande håller liv i konflikten, för att till sist förstå att kärnfrågan är att det handlar om ett brott mot den enskildes rätt till frihet från religion. Lagens skrivning kan inte missförstås. Följer man lagen är problemet löst. Debatten har inflammerats av att frågan annekterats av nationalistiska intressen och gjorts till uttryck för ”omistligt svenskt kulturarv”. 

Men kyrknödigt traditionsivrande och missriktad nationalism ska inte försvaras med hänvisning till vissas förmenta religionsfrihet på andras bekostnad. Är man seriöst intresserad av en fungerande demokrati, med utrymme för den enskildes religionsfrihet, är frågan viktig, sin litenhet till trots. Antologins enskilda författare kommer undan med privata agendor, men för Timbro kommer detta dessvärre att kvarstå som ett pinsamt lågvattenmärke. 

Seminariet och antologin avslutas och sammanfattades till sist med Göndörs egen tes:

“Vardagslivsforskningens perspektiv på individuell religionsutövning bidrar med förutsättningar för en ny skiljelinje. Med bevarad uppmärksamhet mot religiösa uttryck som vill begränsa den liberala demokratin eller de värdegrunder den vilar på, bör skiljelinjerna snarare dras mellan dem som är emot och dem som är för den sekulära liberala demokratin och dess värdegrunder. Detta oavsett om dessa krafter är religiösa eller sekulära”.

Men den tanken är inte på något sätt ny. Totalitära ideologier har åtskilligt gemensamt med religioner i sina dogmatiska sanningsanspråk, krav på underkastelse och visioner om tusenårsriken.

Den som på allvar vill orientera sig på den ideologiska kartan och vill fördjupa sig i hur tydligt gränsen går mellan det liberala demokratiska samhället och det totalitära (oavsett färgen på skjortorna), rekommenderas istället Paul Bermans “Terror och Liberalism”. En bok som får Timbros nyutgivna antologi, sina enstaka guldkorn till trots, att framstå som tämligen  onödig.

Publicerad i Bright 1-2013

Frimodiga bekännelser i skolkyrkofrågan

Jag blir alltid lika glad över dessa frimodiga kommentarer som visar att det minsann är religionen, jesusen och gudfadern som ska baxas genom skolans Pärleport på det att di små eleverna äntligen skola få skåda Ljuset. Glöm det där med traditioner. Här talar vi hard core och att ”himmelriket är nära” från några av den svenska kristenhetens medialt framträdande apostlar. Det handlar ytterst om det ljus och den uppenbarelse, som barnens fritänkande föräldrar så hårdnackar missunnar sina telningarna. Fy skäms oss.

Ty när det kommer till uppfostran i Herrans tukt och förmaning är föräldraansvaret satt på undantag. Så fint då att det finns en kader av pliktuppfyllda och självutnämnda missionärer som vet bättre. Bäst i klassen är utan tvekan tidningen Dagens Elisabeth Sandlund. Här talar vi barnatro och Guds vilja. Ren och oförfalskad. När Elisabeth Sandlund går igång på Adventsuppropet är det med stöd i Jakob och Jesu återkomst:

”Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång, presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så ett litet, litet frö. Ibland faller det på hälleberget eller bland tistlarna. Men då och då – hos ett barn, en förälder eller en lärare – kan det slå rot och börja gro.”

Men notera det där om tvånget i första meningen. Är inte kyrklighetens problem att allmogen faktiskt vägrar att infinna sig frivilligt i gudshuset? Bettan levererar dessutom en lika frimodig som avslöjande bekräftelse på att just omvändelsen är syftet med det omtvistade kyrkobesöket. Vilket alltså är precis det skolagens §6 säger att skolan inte ska ägna sig åt. Ajaj, här blev det poängavdrag i dressyrmomentet för Elisabeth Sandlund.

Nästa höjdpunkt i genren ”frimodiga men mindre strategiskt smarta bekännelser” finner man i Kyrkans Tidning där Karlskronaprästen Helene F Sturefelt presenterar en intressant historisk återblick över relationerna mellan skolan och kyrkan.

Artikeln är intressant och läsvärd för den historieintresserade. Betyget skulle utan tvekan bli godkänt - om nu inte prästen valt att ta ett lika kronologiskt som logiskt skutt mellan år 1930 och nutid i sin slutsats och sammanfattning. Det var en fatal miss, enligt min mening. Vän av ordning brukar ju hävda, att den ovillkorliga religionsfriheten år 1952, så väl som kyrka-statseparationen år 2000, i något avseende bör avspeglas inom den allmänna skolan i dess relation till det numera fristående trossamfundet Svenska kyrkan. Det tycker inte Helene T Sturefelt. Hon refererar till den numera berömda ”religiösa beröringsskräcken”, och menar att:

 ”svårigheten att hantera religiösa uttryck blir allt större i takt med att den religiösa analfabetismen breder ut sig i landet. Är det för att vara politiskt korrekt? Mot vem, iså fall?”

Inte nog med att prästen Helene F Sturefelt menar att dagens skolelever ska lära sig att hantera religiösa uttryck – vad nu det betyder. De ska dessutom bli religiöst ”läskunniga” om jag förstår liknelsen rätt. Väl inlindat lyckas F Sturefelt dessutom lirka in muslimerna i debatten. Knepet är välkänt. Svaret är att det, om något, är korrekt att inte bråka med oss tre miljoner som faktisk inte tillhör Svenska kyrkan. Vi har valt att stå utanför. Låt oss göra det oavsett om vi är muslimer, ateister eller något annat. (Läs gärna om den sista meningen. En tredjedel av landets befolkning tillhör inte Svenska kyrkan och ingen har någon som helst rätt att efterforska vilken livssyn vi har)

Men F Sturefelt är inte den som ger sig, utan presenterar ännu en logisk kullerbytta, värd att uppmärksamma:

”När skolan idag vill klippa bandet bakåt med sina kristna rötter, då går skolan emot sig själv och hela sin uppgift, nämligen att ge kunskap. Oavsett vad vi tycker eller tror, så är kristendomens mänskosyn det som byggt upp landet, både vad gäller sjukvård och skolväsende.”

Men då handlar det faktiskt om skolväsendets historia. Om den kunskapen ska förmedla så bör det ske i klassrummet. Kunskapsförmedling om skolans relationer till kyrkan genom historien, ska av lätt insedda skäl inte genomföras som en religiös praktik i en kyrka. Hur något av vikt i det ämnet skulle hinnas med på en adventssamling eller en skolavslutning är en gåta. Att skolan skulle ”gå emot sig själv” är dessutom ganska förolämpande, då skolans kunskapsförmedling inte heller ska vila på kristna dogmer.

Men Helene F Sturefelt har fått upp ångan och fortsätter:

”Därför, och nu kommer min poäng, borde det vara en självklarhet att skolan har sina terminsavslutningar just i kyrkan, som påminnelse för allt vad kyrkan betytt för landets utveckling! Självklart skall prästen be, läsa evangeliet och ge den välsignelse som gett människor andligt djup och vägledning under långa sekler!

De som sitter i kyrkan väljer att lyssna eller inte lyssna, såsom det också har varit i alla tider… Därför, mina vänner, kan skolan släppa sin nervösa religiösa oro, och istället luta sig mot dagens mänskliga rättigheter till religion, i respekt för sin egen historia.”

Sällan har jag sett ett så oförblommerat argument för att den kyrkliga skolavslutningen ska vara en tribut till ett historiskt förhållande. Sällan har jag sett en sådan förnekelse av det faktum att religionsfrihet även betyder frihet från religion.

Frågan är också om prästen vid skolavslutningen kommer att kunna presentera hela denna historiska bakgrund? För prästen Helene T Sturefelt räcker det antagligen att vi alla spelar med i en charad och låtsas att kyrkan fortfarande är skolans huvudman.

Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Texten är publicerad på Newsmill under rubriken:
Respektera oss som valt bort Svensk kyrkan

SvD

En försåtlig kristen manual

Kristendomsämnet hade ursprungligen till uppgift att fostra goda kristna. Det var därför naturligt att detta påbörjades redan i småklasserna. Utvecklingen mot dagens mer religionsvetenskapliga ämne har gått stegvis. Dock är det märkligt att man behållit tidpunkten då ämnet introduceras. Varför ifrågasätts inte oftare att detta fortfarande sker på lågstadiet?

Övriga religioner behandlas inte förrän i mellanstadiet. Innan dess är det fortfarande traderandet av den kristna kulturens sagor, de bibliska historierna, som gäller. Så långt stämmer det att undervisningen ska anpassas till "kristendomens historiska särställning i Sverige".

Vad som inte uppmärksammats är att religionsämnet numera utvecklats till en försåtlig manual för en kristen, "normal", identitet. I dag fylls skolböckerna med beskrivningar av typen: "Så går det till vid en vigsel" och "Så går det till vid en begravning". De borgerliga alternativen nämns naturligtvis inte. Varför? Vänd på frågan så är svaret givet: Varför skulle man utbilda elever i kristna ritualer på den tid då alla ändå var medlemmar i kyrkan?

I stället för debatten som följde på Björklunds utspel, skulle det vara intressant att studera vilka syften som döljer sig bakom den fortsatt tidiga introduktionen i kombination med det skenbart harmlösa innehållet i dagens religionskunskap. Då först kan man se hur ämnet fortfarande utnyttjas i kristendomens tjänst. Inte för att fostra eleverna i hur ska vara - utan för hur det bör vara.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 4/11 som svar på insändare i 29/10


Dagen

Elisabeth Gerles bok vittnar om Svenska kyrkans kris

För några år sedan myntade författaren och religionskritikern Lena Andersson uttrycket "Det oregerliga idéhavet":

"Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds "ofattbara storhet"."

Den här hösten har etikforskaren vid Svenska kyrkans forskningsenhet och adjungerade professorn i etik, Elisabeth Gerle, tagit simborgarmärke i detta oregerliga idéhav.

Gerle gör detta med sin bok "Farlig förenkling - Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna."
Jag hade hoppats på något rejält att bita i, men boken visar sig bestå av en salig mix av referenser och påståenden. Texten saknar flyt och halvtänkta tankar sveps i dimridåer. Slutsatser dras som refererar till - ingenting. Den är slarvigt korrekturläst med stavfel, felaktiga årtal och referenser under fel rubrik.

Och så inte minst denna skrattretande fadäs att tillskriva Humanisternas ordförande en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand"? En professor i etik borde nog vara lite varsammare om sitt rykte än att låta en sådan sak slinka igenom korret. Har Gerle skrivit boken för att stärka sina aktier inför det stundande biskopsvalet i Visby stift? Det skulle åtminstone förklara brådskan. Ämnet däremot öppnar för spekulation om underliggande - kanske omedvetna - motiv.

I sin presentation av boken skriver Gerle: "Våra ord är en spegel av det samhälle vi lever i, de skapar också framtidens samhälle". Detta menar hon är viktigt att analysera. Efter att ha läst boken infinner sig en misstanke att detta använts som förevändning för något annat, men det görs ändå en hyfsad ansats att titta närmare på respektive organisations vokabulär. Hos SD hittar Gerle ord som folk, folkkyrka, kultur, fosterland, fosterlandskärlek och kristen. Ord som ska föra tankarna till ett homogent folk och ett ideal i opposition mot det mångkulturella. Föga överraskande, alltså.

Hos Humanisterna finner hon ord som humanism, pluralism, mångkulturellt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, icke-diskriminering, ateism, icke-teism. Men nu blir det lite spännande: Även dessa skulle alltså vara ord som Gerle menar "bidrar till förenklade fiendebilder som bidrar till att skapa en bild av det svenska och av det normala som utesluter både religiös och kulturell mångfald"?

Hur som helst är det Humanisterna Gerle vill ha med sig in i gemenskapen: "Här finns alltså ett stort gemensamt intresse som gör att kristna och sekulära humanister kan förenas med judiska och muslimska företrädare för mänskliga rättigheter och demokrati. Den stora frågan är om Humanisternas sätt att driva sina argument underlättar för sådana breda allianser att värna mänskliga rättigheter och demokrati eller inte." Alliansen är önskvärd, även om Humanisternas "sätt" ifrågasätts: Goda demokrater, men utan vett att bete sig med den önskvärda artighet och finess som förväntas i religiösa sammanhang?

Gerle lutar sig ofta mot den tyske filosofen Jürgen Habermas: I den postsekulära tiden ska religionen hävda sig i en alltmer sekulär omgivning. De religiösa samfunden ska fortbestå och få samhällets erkännande för sitt bidrag till reproduktionen av önskvärda motiv och attityder. Troende och icke-troende ska gemensamt uppfatta samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess. Kyrkan ska kort sagt återupprättas genom den nytta den gör och därmed garanteras fortleva i framtiden.

Det är här jag börjar undra om det finns andra skäl än vad Gerle själv framfört, för att skriva sin bok? Gerle skriver:

" .../från vitt skilda utgångspunkter kan man finna argument som i sin renodling synliggör sätt att tänka och tala som kan ha icke önskvärda effekter för ett framtida samhälle."

Gör ett tankeexperiment och byt ut några ord: ".../ icke önskvärda effekter för en framtida kyrka."

Är det så enkelt som att Gerle ber för sin sjuka mor? För när biskop Eva Brunnes ord jagar SD ur Storkyrkan, samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund sätter psalmsång på schemat, kommer frågan om medlemskapet i Svenska kyrkan att ställas på sin spets för många.

Svenska kyrkan torde med vånda åse hur just SD gläds över kyrkans roll som nationellt identitetsskapande symbol. Ty med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender. En svårsmält insikt borde dessutom vara det faktum, att den grupp SD adresserar med stor sannolikhet kommer att utgöra de sista entusiasterna. Utöver att många medlemmar de närmaste åren kommer att begrava sig ur kyrkan och allt färre döpas in i den, kommer ett stort antal att gå ur på egna ben.

Här är Humanisterna i hög grad aktiva och åsamkar ekonomisk skada som ifrågasätter om det inte finns bättre användning för tusenlapparna man sparar vid ett utträde? Faran för kyrkan ligger i att det är bland de yngre, välutbildade och icke-troende, som det finns risk för stora medlemsras. Samma grupp har insett att demokrati och mänskliga rättigheter inte heller nödvändigtvis måste sponsras via kyrkoskatten.

Kanske är det svaret på varför Gerle fann det mödan värt att skriva en hel bok för att med långsökta samband koppla ihop Humanisterna med Sverigedemokraterna? Var det bara ett desperat försök att leda bort uppmärksamheten från en kyrka i kris? I så fall har Gerle misslyckats.






Recension i SvD
Publicerad på Newsmill
Elisabeth Gerle i DN 11sept
En som skriver om krisen
Dagen
Dagen
Dagen
Lena Andersson i DN
En förklaring till krisen hittar man här
Svenska kyrkans dödgrävare
SvD
SvD
SvD
SvD
Dagen
Dagen
:

(Kd) handelsresande i värdegrundsfrågor

Idag har jag en debattartikel i Västerbottens-Kuriren:

Kristdemokraterna börjar profilera sig som politikens handels- resande i värdegrundsfrågor. Vi minns hur den dåvarande borg- erliga regeringen, med Beatrice Ask som skolminister, "köpte" Kristdemokraterna till det facila priset av en formulering i Lpo 94.

Då var det nog inte många utanför KD som fullt ut insåg hur den till synes harmlösa formuleringen om kristen etik och tradition, skulle bli dörröppnare för en påkristning av skolan. Som en vålnad från statskyrkotiden, ser vi nu hur den går igen i förarbetena till den nya skollagen.

Så när Kristdemokraterna vill ha en nationell värdegrund inskriven i socialtjänstlagen, finns det all anledning att dra öronen åt sig. För en sak ska man ha klart för sig när det handlar om Kristdemokrater och deras värdegrunder: Det handlar sällan om allmänt hållna ordval, med det sekulära samhällets intressen för ögonen.

Snarare finns det fog att misstänka att en värdegrund signerad KD, på motsvarande sätt som i skolan, skulle öppna dörren för kristna intressen inom vård och omsorg. Det är ett uttalat politiskt mål hos Kristdemokraterna att öppna för kyrkor och samfund som vård- givare. Ett led i detta är den retorik där kristen etik och tradition inte längre sägs handla om religion, utan om kultur, tradition och nationell identitet. Den kristna identiteten upphöjs till norm.

Helt oavsett att den enskilde riskerar att inte längre ha ett reellt religionsneutralt alternativ inom det offentliga utbudet av skola, vård och omsorg, väcker det berättigade frågor om Kristdemokrat- ernas egentliga ambitioner.

Varför denna vurm för kristen identitet i en tid som, utöver konsti- tutionella reformer som religionsfrihet och kyrkastatseparation, även berövat kyrkan dess juridiska normbildningsrätt? Är det för att Kristdemokraterna med sin politik lanserar sig själva som ett förment rumsrent alternativ till Sverigedemokraterna? Men när Sverigedemokraterna talar klartext till sin egen nackdel, öppnar
Kristdemokraterna en bakdörr för segregering av samhället.

Med offentliga verksamheters värdegrunder som alibi, ska vi etiketteras med en etnisk-religiös identitet som inte delas av alla. Men skadan riskerar att bli större än nyttan, för av ett definierat innanförskap, får även utanförskapet sin tydliga relief.

Så när Kristdemokraterna med sina lagstadgade värdegrunds- formuleringar för offentlig verksamhet, tillåts snickra på en egen norm för den nationella identiteten, måste vi andra vara extra uppmärksamma på hur religionsfriheten samtidigt naggas i kanten. Det vi minst av allt behöver, är att vitala delar av det sekulära samhället offras på Kristdemokraternas altare.


Publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 februari 2010

Eva Johnsson (Kd) får svar av mig idag i Smp

Idag publicerar Smålandsposten min kommentar till Eva Johnssons debattartikel om kursplanen för religionskunskap.


Tillägg: Vid närmare påseende visar det sig att Smp har varit överambitiösa i korret. Kanske gjorde de till och med en freudiansk fel-korrigering? "Vi blottar vid midvinter och dansar kring en symboliska fallos som ska befrukta jorden vid midsommar." Jag skrev naturligtvis "blotar" i mitt manus och det är så det ska vara. När Smp går in och ändrar till "blottar" blir resultatet vansinnigt roligt med tanke på sammanhanget. Men som sagt, jag är oskyldig.

Dagen

En icke-konfessionell skola?

Debattartikel publicerad i Västerbottens-kuriren 29 dec. 2009
Henry Andersson svarar mig i VK den 12 jan. 2010
Ytterligare en insändartext finns i kommentarerna.
.

Lars von Trier tar hjälp av Lilith i "Antichrist"

Idag skriver jag om bibliska referenser i Lars von Triers film "Antichrist" på DN Kulturdebatt

Jag tror att von Trier har roat sig med att knåpa ihop en liten litterär gåta åt oss. Det är underhållande att läsa kommentarerna till filmen och se hur många som gått bet på att lösa den. Jag har känt till legenden ganska länge och har irriterat mig på hur den tystats ner i kristendomen: Varför är det inte allmänt känt att Adam hade en hustru före Eva och att hon hette Lilith??

John Collier "Lilith" 1887
(Skribenten iförd orm )

Frågar man en präst om de två skapelseberättelserna i Bibelns första kapitel, får man ofta till svar att det är två olika skildringar av samma händelse. Pyttsan! Just att den ena parten i det som framställs som det ursprungligaste av alla par, faktiskt hade ett "förflutet" är så otroligt roande. Jag gissar att alla inte är lika roade av att jag ger uppmärksamhet åt damen i fråga.

Läs gärna Kerstin Gezelius recension av "Antichrist" i DN:
"På väg mot förhandsvisningen på biografen Skandia på Drottning­gatan trampar man på Strindbergscitat, infällda i gatans sten. ”Det fanns inget helvete på jorden förr än paradiset blev riktigt färdigt, det vill säga att kvinnan kom!”"
Kvinnan? I så fall, vem av dem...?


Andra artiklar i DN om "Antichrist":
von Triers dogmatiska kvinnohat
Mer än bara man och kvinna
Lars von Trier går tillbaka till naturen
Det förlorade Paradiset
Naturens hämnd
Den inre rösten

Andra artiklar om "Antichrist"
Information.dk, Film & Fjerrsyn: Svenske feminister raser over von Trier
På Newsmill om Antichrist
Du hade också kunnat skriva "Antichrist"
Antikrist är alltid en kvinna

En läroplan i kristenhetens tjänst?

Jag debatterade läroplanen i Västerbottens-Kuriren den 11 maj:

En läroplan i kristenhetens tjänst?

Skolans läroplan är föremål för översyn. Men det finns ett problem: I uppdraget ingår inte översyn av den del som beskriver skolans värdegrund och uppdrag. Det är där man finner skrivningen om "den etik som förvaltats genom kristen tradition och västerländsk humanism".

Detta med "kristen tradition" formulerades av en kristen skolminister i en tid då Sverige höll sig med en statskyrka. I dag är samma person justitieminister, men nu i ett land utan statskyrka. Det skulle vara intressant att veta om hon trots detta anser att formuleringen fortfarande är relevant?

I så fall ställer hon sig bakom stiftandet av en förordning som hänvisar till religiös tradition. Ett något märkligt förfarande i ett sekulärt land, kan man tycka. För det är väl inte så att justitieministerns, skolministerns och utbildningsministerns egna trosuppfattningar har fått inflytande i frågan?

Den aktuella skrivningen har blivit en återkommande källa till konflikt i landets skolor. Skolavslutningar i kyrkan är det mest påtagliga exemplet, men det finns fler. Det är en snabb ökning av olika kristna samfunds aktiviteter i skolorna. Det handlar om skolpräster, skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyr. För att nämna några.

Konfirmationsläsning i skolan har inte varit tillåtet, men i vintras vek sig Skolinspektionen och godkände Nivrenaskolan i Sundsvalls upplägg. Efter namnbyte till Livskunskap och med gudstjänsten flyttad till angränsande lokal, kan eleverna nu konfirmationsläsa inom ämnet "elevens val".

I Lindeskolan i Lindesberg har skolpastorn blivit en följetong på Nerikes Allehandas debattsidor efter avslöjanden om flitigt missionerande i korridorerna och aktiv medverkan i skolans elevvårdsteam.

Täby församling berättar på sin hemsida hur man varje år håller gudstjänst för fyratusen småbarn i förskolan.

Politiker och rektorer som tillfrågats, upprepar som ett återkommande mantra: "Vårt samhälle vilar på kristna traditioner." Men från kristna traditioner till skolpastorer är steget långt. Och traditioner är vi fria att anamma eller välja bort. Lagar och förordningar däremot, gäller lika för alla.

Att vi sekulära ska pådyvlas kristna traditioner bara för att våra förfäder föddes in i en tvingande religionstillhörighet håller inte.
I det fallet finns ingen analogi med arvsynden.
Eller för att tala klartext: Hur många generationer ska födas utanför kyrkan innan man slipper bli benämnd kristen?

Kunskapen om vårt kristna kulturarv är och förblir lärarens och skolans ansvar. Vi ska inte behöva praktisera och leva det tillsammans med skolpastorer, skolkyrkor och Bibeläventyrare.
Därför måste skrivningen i läroplanen ändras.

Saab och pojkdrömmen som aldrig dör

Våra drömmar släpper vi inte så lätt. Och pojkdrömmar verkar vara av det tåligare slaget. Nu har kampanjen "Rädda Saab" dragit igång för att bevara klenoden åt eftervärlden. Redan har närmare 14 000 entusiaster, som inte kan tänka sig att ratta någon annan bil, satsat mellan 50 och 500 euro för att kunna köpa loss företaget. En aning naivt, kan man tycka, i skenet av att Saab begärt 8-10 miljarder för att överleva 2009.

Pilotdrömmen är stark. Långt innan begreppet produktplacering ens var myntat hade Saab utnyttjat fenomenet i sin anspelning på flygplanstillverkningen. Vem har inte sett reklamen där bilföraren i en drömlik sekvens för ett ögonblick sitter i cockpit? Varje Saabköpare med pilotdrömmarna i behåll ska kunna spänna fast sig, checka systemen, fälla ner visiret och taxa ut på startbanan? ...nej, jag menar gatan.

Men vad en grupp entusiaster gör får vara deras ensak. Vi andra ska vara tacksamma att inte näringsminister Maud Olofsson pumpar in skattemedel i företag som överlevt sig själva. Stöd till industrier får inte motiveras av nostalgi, industriell nationalism eller aldrig så starka pojkdrömmar.

Industrins problem kan beskrivas enkelt: Det måste gå att ta rimligt betalt för det man tillverkar. Svensk bilindustri kan inte göra det. Konkurrensen är för hård och då blir de heller inte lönsamma. Lösningen är att tillverka sånt som det går att ta betalt för. Konsumentprodukter hör sällan dit.

Miljöteknik, eller cleantech, är ett område som växer. Det är svårt att se någon annan lika självklar arvtagare till bilindustrin. Här finns också efterfrågan på arbetskraft med just den genuina kunskap och innovationsglädje som utmärker svensk industri sedan lång tid tillbaka. Miljömuppen har blivit hightech och är på stark frammarsch. Biggles har gjort sitt, låt honom gå i pension.

Tillägg 12 juni:
Nu har Koenigsegg dykt upp som spekulant på Saab. Eller om det nu är det en snygg fasad för det norska och betydligt mer kapitalstarka Eker Group? Hur som helst, för den som tvingats taxa av banan för gott, kan världens snabbaste sportbil vara ett ändamålsenligt substitut att trösta sig med. Pojkdrömmen lever vidare.

Tillägg 18 augusti:
Koenigseggs förvärv av Saab är i hamn - om staten garanterar de fyra miljarder som saknas. Den här historien är snart värre än Stålverk 80 och Iteracykeln tillsammans. Lek gärna, men gör det inte med skattebetalarnas pengar. Brum, bruuum, brrruuummm...


Publicerad i Västerbottens Kuriren 21 mars 2009
Publicerad i Norran 28 mars 2009

SvD
Kristianstadsbladet
Sydsvenskan
SvDSvDDNSvD
SvDSvD
Newsmill
SvD
SvD

Konfirmationsundervisning i skolan

Den 7 februari hade jag en debattartikel i Sundsvalls Tidning

Märkliga turer kring konfirmationsundervisning i skolan

Får man ha konfirmationsundervisning på skoltid? När eleverna i årskurs åtta på Nivrenaskolan i Njurunda fick möjlighet att välja detta som elevens val, ilsknade man till på Skolverket. Enligt läroplanen ska undervisningen vara fri från religiös påverkan.
Den nystartade Skolinspektionen begärde senare in ett yttrande från skolan och rektor Göran Wallin kommenterade i Dagbladet den 20 december: "Vi har inte någon konfirmationsundervisning i den bemärkelsen".

För enligt Svenska kyrkans krav på konfirmationsundervisning ska det ingå en andakt och någon sådan får man inte ha i skolan. Så tillsammans med församlingen har Nivrenaskolan istället skapat ämnet Livskunskap. Som valbart ämne innehåller det, enligt Wallin, den "yttre kärnan" i konfirmationsundervisningen. Det finns alltså inte längre några konfessionella delar i undervisningen. Den konfessionella delen, då man bekänner sin tro, har i stället flyttats utanför skoltid och till en annan lokal.

Nu har Skolinspektionen, enligt Dagbladet den 3 februari, sagt sig vara nöjd med det nya upplägget och tycker inte att det finns skäl att driva ärendet vidare. Skolinspektionen skriver i sitt beslut att man anser att Nivrenaskolan har vidtagit de åtgärder som krävs för att tillgodose läroplanens krav, samt att andakten sker i "en angränsande lokal".

Det här låter ju bra om det inte vore så att "angränsande" får sägas vara ett tänjbart begrepp, i det här fallet tvärs över gatan. Skolverket har dessutom sedan tidigare tillåtit förekomsten av så kallade "skolkyrkor". Speciella rum där eleverna tillåts att hålla andakt och gudstjänst. Så med Livskunskap sist på schemat för dagen, kan man i princip invänta att det ringer ut, byta rum och fortsätta med den konfessionella delen av konfirmationsundervisningen med andakt och tillbedjan.

Så här enkelt är det att med separata myndighetsbeslut kringgå bestämmelsen om att undervisningen i skolan ska vara fri från religiös påverkan. Blir Nivrenaskolans upplägg prejudicerande kan Svenska kyrkan nu på bred front kliva in med konfirmationsundervisning i den förment icke-konfessionella skolan.

Olof Lönneborg är kyrkoherde i Njurunda församling.
Den 11 september 2008 säger han till Kyrkans Tidning att han "är övertygad om att församlingen kommer att få färre konfirmander om de inte får bedriva konfirmationsundervisning under skoltid." Man får gratulera, det blev ett-noll till Svenska kyrkan den här gången.


Mer av samma sort

Anders Wejryd och kyrkans 25 miljarder

.
”Gud, Allah och Shiva verkar vara överens. Nu vore det märkligt om inte politiska ledare kunde bli det också.”

Detta kunde man läsa inför Interfaith Climate Summit i Uppsala den 28–29 november, klimatmötet som ärkebiskop Anders Wejryd inbjudit till. Ett trettiotal andliga ledare från hela världen, alla med en stark tro på sina respektive gudar, har undertecknat manifestet.

Men tror de över huvud taget på sin egen förmåga att som människor och samfund åstadkomma en förändring till det bättre för miljön och klimatet?

Det är lätt att skriva under ett manifest för att sedan vända sig till allmogen och politikerna med en uppmaning att agera. Men trovärdig blir man först när man är beredd att agera själv och leva som man lär.

Svenska kyrkan sitter på en mycket stor förmögenhet. Låt oss därför göra ett tankeexperiment: med sina 25 miljarder att investera i aktier har kyrkan förutsättningar att skapa ett eget enprocentmål för miljön.

Detta skulle innebära att man flyttade över en procent av sina aktieinnehav till miljötekniksektorn, förslagsvis från bolag som Chevron Texaco, Statoil, BMW och Walt Disney.

Cleantech är idag den vedertagna benämningen på miljöteknikbranschen. Den definieras brett och innefattar olika typer av produkter, tjänster och processer som alla har det gemensamt att de möjliggör en högre effektivitet till lägre kostnad och markant reducerar eller helt eliminerar miljöpåverkan.

En enda procent av kyrkans aktieinnehav skulle betyda en investering på 250 miljoner kronor. Det är nästan lika mycket som den totala investeringen i cleantechbranschen under 2006 eller nästan lika mycket som investerades under första halvåret 2008.

Ett högst betydande tillskott, med andra ord.

Den svenska cleantechbranschen är högaktuell. En majoritet av ventureaktörerna i Svenska riskkapitalistföreningen anger området som det mest intressanta för framtida riskkapitalinvesteringar.

Idag finns olika statliga stödformer för bolag i uppstartskedet. Likaså finns det intresse från privata kapital för uppköp av mogna verksamheter.

Men samtidigt som branschen betraktas som glödhet saknar många lovande bolag riskkapital i expansionsfasen. Här finns alltså möjlighet att göra en kvalificerad insats som riskkapitalist i den finansiella flaskhals som uppstår då ett bolag tar steget från idé till produktion.

Menar Anders Wejryd och Svenska kyrkan allvar med sitt engagemang för miljön och klimatfrågan? I så fall vore det en naturlig åtgärd att se över sina aktieinnehav.

Även den som betalar tusen­tals kronor i medlemsavgift varje år, och som nu med gröna argument ska övertygas om att stanna kvar i gemenskapen, har anledning att bejaka att kyrkans miljö- och klimatengagemang blir något mer än en läpparnas bekännelse.

Upp till bevis, Wejryd. Satsa en procent för ett bättre liv före döden.

Artikeln publicerades 8 dec på SvD Brännpunkt

Sydsvenskans ledarblogg
Dagen
MiljöAktuellt

Skolpastorn i Lindesberg

Den svenska skolan är inte religiös. Eller borde åtminstone inte vara det. Men när jag läser ett dokument från Skolkyrkan i Lindesbergs gymnasieregion får jag anledning att undra vad som håller på att hända:

”Att vara skolpastor innebär: Att på Guds uppdrag i skolmiljö tillsammans med kristna inom skolan, i ord och handling förkunna Guds frälsning och föra människor till tro på Herren Jesus. Att hjälpa elever, lärare och andra på skolan att växa i tro och erbjuda möjligheter att finna och utveckla en relation till Jesus Kristus i vardagen.

/…/Skolpastorn har följande arbetsuppgifter, vilket inte är ordnande efter prioriteringsgrad: Att bistå elever och personal genom samtal, själavård, undervisning, hjälp med andakter och gudstjänster.”

Skollagen är tydlig med att undervisningen ska vara icke- konfessionell. Skolverket har däremot svårt att sätta ner foten i frågan, utan hänvisar till rektor och kommunpolitiker. Problemet är att pastorn, och det budskap som det är pastorns kall att vittna om, legitimeras av skolan när den låter pastorn arbeta där.

Låt vara att det sker på ett mera subtilt sätt när pastorn hjälper till på lektioner och i cafeterian, än om vederbörande fick förkunna sin lära öppet. Men det senare skulle åtminstone ge möjlighet till öppen debatt och kritiska frågor. För vem har kraft att ifrågasätta den som bara går runt i skolan och är god och snäll?

När lärare dessutom förmedlar kontakt mellan en elev och pastorn, har man gått ytterligare ett steg över den gräns som definierar en icke-konfessionell skola. Det är ett problem att vi idag inte vet exakt var den gränsen går. Men vi kan se att samfunden ihärdigt testar den gränsen när de nu i snabb takt etablerar sig i skolorna. Däremot vet vi att det går en skarp gräns mellan tro och vetande och det åligger skolan ett tungt ansvar att hålla sig på rätt sida om den gränsen.

Det borde vara en självklarhet att varken präster eller pastorer ska ha sin arbetsplats i skolan. Men så var det då det där med ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Ett verbalt nålsöga i skollagen kan tyckas, men inte mindre än att Svenska kyrkan tar tillfället i akt och ogenerat baxar sig igenom detsamma, i tvivelaktigt sällskap av frikyrkor som Adventister, Pingst och Livets Ord:

”De kristna kyrkornas särskilda uppgift är att delge den kristna trons innersida så som den tolkas i enskilda människors vittnesbörd och uttrycks i gudstjänstliv och kristna traditioner.”

Man vet att tassandet i korridorer och klassrum inte är okontroversiellt, men trots en försäkran om respekt för andras livsåskådning kan man inte avhålla sig:

” Vi verkar utifrån vår tro på att Gud älskar och har en plats för varje människa och att varje människa är unik och värdefull i Guds ögon. Vår uppgift på skolorna är att vara samtalspartners för elever och personal och att vara ett stöd i skolans verksamhet, inte att värva nya församlingsmedlemmar. Med Jesus som förebild kan vi genom vår närvaro på skolan se, bekräfta och upprätta dem vi möter”.

I Kyrkolivsutskottets betänkande 2005:7 står det att intresset för religionsämnet är lågt och man anser att skolkyrkan kan spela en viktig roll för att förändra detta. Man konstaterar också att i de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander.

Här står det åtminstone i klartext: Det handlar om rekrytering. Hur många vet egentligen om att skolan har blivit måltavla för det här kristna missionerandet? Kanske är det inte ens meningen att vi ska veta. Då är det inte så konstigt att dokument som jag citerat från är märkta:

”Bokmärk sidan, det finns ingen länk hit eller sökväg via någon annan sida. Här samlas interna filer för nedladdning.”

Camilla Grepe

Publicerad 081127 i Nerikes Allehanda
Tack till Göran Rydland som letade fram dokumenten

Kyrkan värvar i förskolan

Idag har jag en debattartikel i Sundsvalls Tidning:

I Sundsvalls Tidning kan man den 20 oktober läsa om kontraktsprost Anna-Maria Larssons förestående visitation i Ljustorp, Hässjö och Tynderö pastorat. Om en aktivitet som ska uppmärksamma FN-dagen säger hon: "Det blir en gudstjänst med inriktning mot barn och vi har bjudit in förskolebarn som ska delta.

En snabb koll med en aktuell förskola visar att det finns åtminstone en i personalen som inte har hört någonting alls om en gudstjänst. Så vad är då det här? Jo, ännu ett exempel på Svenska kyrkans ogenerade ambition att nå våra barn.

När vi själva väljer att i strid ström lämna kyrkan, måste man ut och nyrekrytera för att verksamheten ska gå ihop. Med en uttalad strategi att lära barnen att hitta till kyrkan utnyttjar man på ett fult sätt den legitimitet som skolan ger. Och om inte kyrkan är helig nog, så är FN det definitivt.

Det har skett en förskjutning i det allmänna medvetandet kring "vår" religion. När jag gick i skolan hette ämnet kristendomskunskap och man kunde få befrielse från undervisningen av religiösa skäl. Förändringen kom när ämnet bytte namn till religionskunskap och blev obligatoriskt för alla.

Det fungerar under absolut objektiva och opartiska förhållanden, men dessa är en utopi.Dagens verklighet i förskola likaväl som i låg- och mellanstadiet är en kristendomsundervisning med några sidor islam och buddhism i sista kapitlen, som alibi för en förment allsidig undervisning. Ett enkelt påpekande om att den grundliga undervisningen i de bibliska berättelserna saknar sin motsvarighet i övriga religioner, bemöts regelmässigt med ett: Ja, men det är ju vår tradition, kultur och historia! Så kan alltså en befrielse av religiösa skäl, omvandlas till ett obligatorium, med hänvisning till tradition, kultur och historia. Vi kommer inte undan.

I det här speciella fallet riktar man in sig på förskolebarn. Det är inte obligatoriskt att gå i förskolan, men hur ter sig situationen för den förälder som inte vill ha sitt barn på gudstjänst i Svenska kyrkan? Som inte vill att barnet ska skolas in i den mytologi och tro på övernaturlighet som kyrkan står för. Som vill tacka nej till religion och bli respekterad för det beslutet?
Jag som pluggade stannade hemma med ungen hellre än att ta diskussionen.

Förbannat fegt, men som förälder står man i ett beroendeförhållande till lärarna och är mån om att relationerna ska fungera. Att ta upp diskussionen i föräldragruppen är dömt att misslyckas när frågan i de flesta fall anses bäst avgjord genom majoritetsbeslut. "Harmlöst, trevligt, gulligt och rart, eller tror du att ditt barn blir frälst av ett besök i kyrkan?"

Så vad gör den förälder som inte vill ha sitt barn på gudstjänst i Svenska kyrkan – vabbar?

::::::::::::::::
Lotte Lundgren, ledarskribent på Barometern skriver en korkad ledare i ämnet. Som sagt, vi kommer inte undan...

Ann Heberlein surnar till i Expressen

Ann Heberlein har surnat till i Expressen. Hon skriver:

"I Sverige är vi toleranta. Mångfald. Det är fint det. En öppet homosexuell rektor för ett av Sveriges största universitet hade smakat mumma. Eller varför inte en muslim – gärna kvinna. Hurra, vad vi är bra! Kanske någon med ett litet funktionshinder? Men frikyrklig? Nej, vet ni vad. Det finns gränser för hur tolerant man kan vara."

Vad Ann Heberlein missar i sin jämförelse är att varken homosexualitet, kön, kulturell religionstillhörighet, etnicitet eller handikapp är ett uttryck för någon speciell ideologi.
Valfri person ur kategorierna som Heberlein räknar upp, hade mött minst lika starkt motstånd om deras världsuppfattning varit i konflikt med vetenskapens uppfattning om en naturlig värld. Eller tror hon på allvar att en fundamentalistisk muslim hade fått ett annat bemötande?

Till sist visar hon hoppfulla tecken på att en viktig insikt inte ligger så långt bort i alla fall:

"...och då gick det upp ett ljus för mig. Ni tror alltså att vi försöker frälsa er? Det är det ni är rädda för."

Ja Ann, där gick det upp ett ljus för dig. Kanske är rädsla inte det rätta ordet, jag skulle snarare kalla det irritation. För missionsbefallningen är som ett klipulver i brallan på många av er.

Vi som befinner oss utanför er religion, finner det stundom ganska besvärande med er närgångna uppvaktning. Vi uppskattar inte nissar som knackar på vår dörr för att berätta en glad nyhet om någon snubbe som ska ha dött för våra synder. Modern bibelforskning närmar sig dessutom uppfattningen att er Bibel-Jesus är en efterkonstruktion från tidigt 300-tal.

Vi vill inte heller få hem våra barn från skolan och mötas av:
"Mamma, idag har vi fått lära oss att gud skapade världen!!"

Vi vill inte ha idrottsledare som ska fullfölja sin missionsbefallning bland våra barn i idrottsföreningarna.

Vi vill inte heller ha föreningen Genesis springande på skolor och universitet propagerande för intelligent design i undervisningen.

Är det så svårt att förstå att många av oss protesterar?
När tar ni inom kristenheten tag i det här och begär rättning i ledet bland era egna? Eller är det inte ert ansvar?

Ni som bekänner er till en religion är fria att tillhöra och utöva den så mycket ni vill. Vi har religionsfrihet och den ska vi vara rädd om. Den innebär frihet till - och frihet från! - religion.
När vi andra har synpunkter på er ideologi, skriker ni i högan sky om kristofobi, diskriminering och religionsförföljelse.
Men vi har yttrandefrihet. Och vi har åsiktsfrihet. Och det Ann, det betyder att du och dina trosfränder inte åtnjuter åsiktsimmunitet!


Publicerad på Newsmill

Lars Bern står med båda fötterna stadigt i det blå

Lars Bern har debatterat på Newsmill där han utmålar genteknikens nya sköna värld och oroar sig för katolska kyrkans inställning i frågan. Jag besvarar honom idag.

Lars Bern står med båda fötterna stadigt i det blå

Bern skulle vinna i trovärdighet om han anförde rimliga exempel på genteknikens tillämpningar. Det är sannolikt att gentekniken likaväl som sjukvården endast kommer att efterfrågas av dem som faktiskt behöver den. Att något är tekniskt möjligt är inte detsamma som att det är angeläget eller efterfrågat.

Udda önskemål kommer alltid att finnas, men det finns ingen anledning att forma politiken utifrån särintressenas lyxbehov eller önskemål. Lars Bern bekymrar sig för katolska kyrkans inblandning i forskningspolitiken. Så långt håller jag med honom. Men sedan går våra uppfattningar isär.

Från antagandet att ”Inom ett decennium kommer det att vara kliniskt möjligt att programmera om arvsanlagen hos ett mänskligt embryo” tar han ett raskt skutt till slutsatsen att ”denna teknik snabbt kommer att spridas över världen”. För mig är en spridning över världen inte detsamma som en allmän spridning inom en befolkning. Åtskilliga miljarder människor kommer av ekonomiska skäl att stå utanför den här tekniken lika väl som de står utanför den mest grundläggande hälsovård.

Bern utmålar en bild av en sorts mänsklig ”intelligent design” som alternativ till den genetiska utvecklingen, men anför exempel som snarast för tankarna till en ointelligent design. Från dagens genetiska selektering på grund av sjukdomsanlag eller kön, beskriver han hur det kommer att öppnas möjlighet att skapa allt från en stresstålig storstadsbefolkning till gentransplantation från Tiger Woods och Victoria Silvstedt.

Han redovisar dock inte nämnda personers inställning till denna förmodade gen-donation, men konstaterar att ”tekniken kommer att ställa mänskligheten inför nya och intrikata etiska, moraliska och juridiska dilemman. Den redan infekterade konflikten mellan religion och vetenskap kommer att få ny näring”.

Bern visar ett stort intresse för religionernas inställning i frågan. Men varför detta devota intresse av Arborelius och katolska kyrkans uppfattning om gentransplanterade embryon? Ligger det inte i sakens natur att man är ointresserad av deras uppfattning?

Om gud skapade människan till sin avbild så är det väl inget orimligt steg att människan fortsätter att skapa sig själv i en tid när hon anser att gud är död? Naturligtvis ska vi, om vi behöver det av medicinska skäl, ta hjälp av genterapi när den erbjuds oss. Den som känner att det strider mot den egna moraluppfattningen är fri att avstå.

Bern skriver ”Vi måste skaffa oss en plan för hur vi ska hantera den situation som den moderna vetenskapen håller på att skapa och den pseudovetenskapliga och vidskepliga motattack som katolska kyrkan representerar” Lysande Sickan! Det är klart att vi ska ha en plan. Men vilka är ”vi” i det här sammanhanget?

Berns idé om stressade storstadsmänniskor är fantasifull. Men tänker han sig verkligen att dagens ca 3 miljarder storstadsbor borde vara genmodifierade för att klara storstadsstressen? Om katolska kyrkan går emot den tanken så kan man bli katolik för mindre.

Med hänvisning till den kosmetiska kirurgins snabba expansion drar han slutsatsen att gentransplantationer kommer att vara omöjliga att stoppa. Jag förstår inte sambandet mellan de två företeelserna annat än att båda torde vara reserverade för en köpstark minoritet. Åtminstone så länge det rör sig om, låt oss kalla det ”kosmetiskt betingad genteknik”.

Enligt Bern ska Vatikanens inblandning ”leda till förtryck och onödigt lidande”. Vilket jag alltså håller med om, så länge vi håller oss till genteknik vid behandling av svåra sjukdomar. Vatikanens idéer innebär redan nu ett omfattande förtryck och onödigt lidande, bara genom kyrkans inställning till kondomer och aborter.

Vad gäller efterfrågan på specialdesignade barn med skräddarsydda anlag, så ställer jag mig tveksam till en framtida efterfrågan. I förälskelsens rus är det mina (fantastiska) och min partners (nästan lika fantastiska) anlag som ska föras vidare. Barnet ska bli som vi, eller hur? Tänker man till så kan man konstatera att det lika väl är far- och morföräldragenerationens anlag som vi för vidare, varpå den oreflekterade entusiasmen genast falnar en smula.

För att ta ett exempel: Kommer vetenskapen överhuvudtaget att kunna identifiera golftalang-genen? Arvets och miljöns betydelse kan vi strida om, men en baby med golftalang står sig slätt om den inte samtidigt erbjuds hängivna föräldrar och snöfria golfbanor. Och vad gör man som förälder, om ett konkurrerande anlag gör att ungen trilskas och hellre vill bli rockstjärna? Man kan också konstatera att Silvstedts vackert vätesuperoxiderade hår för övrigt går lika lite i arv som hennes silikoninlägg.

Så länge naturmetoden är så rolig och kostnadseffektiv, får nog en förkrossande majoritet av oss fortsätta att uppfylla världen på egen hand, utan genteknikernas inblandning. Om sedan avelsarbetet sker medelst raggning på golfklubben eller annorstädes, kommer för överskådlig framtid att vara en fråga för de närmast berörda.


Publicerad på Newsmill


Mer av Lars Bern på Newsmill

Äktenskap eller Giftermål?

Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.

Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.

Så vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingår en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man hör ihop.

Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?

Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.

Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrån uppfattningen att religiösa idéer ska få påverka det sekulära samhället. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än någonsin att regering och riksdag slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.

Dagen
SvD
Dagen

Publicerad i Söderhamns-Kuriren 30 jan 2008
Publicerad i Västerbotten-Kuriren 31 jan 2008