Skolavslutningen är ingen krishantering

Jag har en debattartikel på Newsmill idag. Tyvärr kan vi inte längre kommentera där. Den som vill är välkommen att göra det här istället.

 
Skolavslutningen är ingen krishantering

Biskop Antje Jackelén har gått ut i en märklig artikel, inte minst om man betänker hennes position inom Svenska kyrkan och att det hon skriver alltså förmodas kunna representera kyrkans officiella hållning och linje i frågan. Att flera av landets ministrar gör kyrkan sällskap, gör inte saken bättre.  Än märkligare är att SvD inte har givit plats för någon replik. Detta betyder att biskop Antje Jackelén i SvD Brännpunkt 2 december, tillsammans med biskop Martin Modéus i DN Debatt 25 november, i den senaste debattomgången om kyrkan och skolan står helt oemotsagda trots uppenbara felaktigheter och ibland rena förolämpningar mot oss som tillhör den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

Att flera av landets ministrar gör dem sällskap, gör inte saken bättre. Att som socialminister Göran Hägglund tala om ”tramsdebatt” sänker bara honom själv. Utbildningsminister Jan Björklund i sin tur hänvisar till ärkebiskop Anders Wejryds kommentar från en morgonsoffa i TV4: ”De har inget intresse av att tvinga på människor en tro” men glider oberörd förbi det faktum att eleverna inom det tvingande skolobligatoriet ändå tvingas till en kyrka, där, enligt en enkät i Kyrkans Tidning våren 2011, var tredje samling innehåller bön eller välsignelse, vilket avslöjar ett lagbrott. Den tredje huvudrollsinnehavaren i regeringens självutnämnda och frikyrkliga påkristningstrojka, civil- och bostadsminister Stefan Attefall, har redan förra sommaren utmärkt sig genom att tala om ”religiösberöringsskräck” och uttalat en vilja att riva upp skollagen i syfte att få in eleverna i kyrkan.

Frågan är nu, skulle skollagen kunna ändras i detta avseende? Nej. Visserligen är en ändring av lagen, till synes, den enda vägen att komma tillrätta med de upprepade lagbrott som nu sker med nämnda ministrars goda minne. Som bekant gäller att ”inget brott utan lag” så ett initiativ om lagändring i frågan, skulle inte vara någon överraskning i detta läge. Men denna lagändring ska prövas mot RF 2:2. och Europakonventionen. Komplikation är att ett ”Nej tack” faktiskt avslöjar något om ens religionstillhörighet, vilket gör att lagändringen står i strid med Europakonventionens artikel 9, och prejudikat i Europadomstolen. Dessutom skulle det vara att sparka in en öppen dörr, då en lagändring skulle kräva en skrivning om frivilligt deltagande. Men, märk väl, inget har någonsin hindrat kyrkan från att genomföra dessa arrangemang i egen regi. Tvärtom skulle kyrkans renommé må bra av att inte förknippas med tvång.

När vi ändå är inne på ministrar och politiker kan vi dra lite siffror och fundera över det där med legitimitet: I det senaste valet till riksdagen 2010 deltog 85% av de röstberättigade. I det senaste valet till Kyrkomötet deltog 12%.  Förra året, 2011, var antalet bäbisar som bars in i kyrkan och - icke tillfrågade - döptes till sitt medlemskap 59.000. Antalet som begravde sig ut ur kyrkan var 73.000. Antalet som gick ur kyrkan på egna ben var 54.000. Detta ger ett sammanlagt negativt netto på - 68.000 personer. Eller om man vill – betydligt fler än det antal som befolkar Visby stift. I mina ögon är det här en opinionsyttring.

Tillbaka till biskoparna och deras, oemotsagda, kommentarer i landet två största morgontidningar. Martin Modéus menar att Skolverket i sin tolkning av skollagens 1 kapitel, §6, om att utbildningen ska vara icke-konfessionell, här tar ”aktiva steg för att befrämja sekularism, vilket i praktiken är en annan religion.” Biskopen fortsätter sin utläggning: ”Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion. Att tolka livet och medvetet utelämna Gud är inte ett mindre religiöst förhållningssätt än att räkna med Gud. Det är ett annat religiöst förhållningssätt.” Förutom att uttalandet är häpnadsväckande, skulle det naturligtvis kunna ge anledning till en kommentar om proselytism, men det får anstå den här gången.

Biskop Antje Jackelén inleder sin artikel: ”Vad blir i längden kostnaden för ett undergrävt förtroende för en av de viktigaste och största aktörerna i det svenska civilsamhället?” Men hon vägra att inse att Svenska kyrkan inte är viktig för den tredjedel av befolkningen som inte är medlemmar. Snarare ser vi kyrkan som en av de mest vilseledande aktörerna. Hon gör också ett försök att leda i bevis att staten skulle stå i konflikt med sig själv i den här frågan. Men att kyrka-statseparationen och skolans kommunalisering har gått henne spårlöst förbi får vi ha överseende med. Inte ens en biskop kan avkrävas faktakoll och säkra källhänvisningar.

Hon hänvisar till lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, där det sägs att Svenska kyrkan ska bedriva en rikstäckande verksamhet: ”Ett av skälen till detta är att den rikstäckande och lokalt förankrade kyrkliga infrastrukturen är ovärderlig för staten, inte minst i kris- och katastroflägen. Här finns det snabb tillgång till personal med kompetens i krishantering, själavård och diakoni. Här finns rum, ord, närvaro, riter och hopp att tillgå som kyrkan är ganska ensam om och som görs tillgängliga för alla, oavsett medlemskap.” Men där glömmer Jackelén att skolavslutningar i kyrkan har mycket lite med krishantering att göra - åtminstone för eleverna. Civilsamhället står ganska väl rustat i det flesta fall och det inte alls säkert att en kristen krishantering för en icke-troende, är vare sig framgångsrik eller ens önskvärd.

Biskopen verkar inte heller känna till att Svenska kyrkans centralstyrelse i en skrivelse till kyrkomötet 1999, förutsåg att en konflikt kunde uppstå mellan en kyrkoordningsregel och den statliga lagstiftningen: ”Såväl den lagstiftning som avser trossamfund i allmänhet och Svenska kyrkan särskilt som den lagstiftning som gäller allmänt i samhället har således betydelse för kyrkoordningen och dess tillämpning. Lagstiftningen anger de ramar inom vilka kyrkoordningen verkar. Från ett konstitutionellt betraktelsesätt är kyrkoordningen givetvis underställd lagstiftningen, och vid en eventuell konflikt mellan en kyrkoordningsregel och en regel i den statliga lagstiftningen får kyrkoordningen vika”. Kyrkordningen 2 kap. 1 § om, att församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, får följaktligen ge företräde för skollagen (2010:800) 1 kap. 6 § om, att utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.

Biskop Antje Jackelén oroar sig med rätta för Svenska kyrkans accelererande kris, men missar att varken Skolverket, skolan eller eleverna har ansvar för att lösa kyrkans problem. När Skolverket sägs störa det goda samarbetet mellan kyrkan och skolan, så handlar det om ett ”samarbete” som syftar till att vara inskolning till en stabil kyrkovana. En etablerad relation ska skapas där eleverna i sinom tid ska uppvaktas på lektionstid med erbjudande om konfirmation. Att det är i den gruppen kyrkan hittar sina framtida betalande medlemmar, är ingen hemlighet inom Svenska kyrkan. Det vet förmodligen även Jackelén, även om hon inte vill låtsas om det. Där skollagen efterlevs, sätts följaktligen käppar i hjulet för kyrkans rekrytering.

”Hur kan detta statligt sanktionerade misstänkliggörande av religion främja ett gott samhälle där tolerans är en självklarhet?” skriver biskopen och antyder ett samband där ett brott mot skollagen omvänt skulle innebära tolerans mot kyrkan. Hon vägrar därmed att inse att en av konsekvenserna av den fullständiga och villkorslösa religionsfrihet som gäller sedan 1952 och RF 2:2, är att den som så önskar, är i sin fulla rätt att slippa samröre med Svenska kyrkan. Så länge vi lever i ett rättssamhälle och inte ett stam- och klansamhälle är det lagen och inte traditioner som reglerar vad som gäller.

Varför nätkommentarerna som propagerar för kyrkliga skolavslutningar och ofta åberopar islamofoba argument, enligt Jackelén, skulle vara ett problem för Skolverket är en gåta. Att svenska kyrkans supportrar ofta ses hysa dessa åsikter, är uteslutande ett problem för kyrkan själv. Ett stort problem. Vi är många som skulle uppskatta ett mer rakryggat bemötande av detta obehagliga fenomen, från kyrkans sida.

Biskopen förstår inte heller att innehållet i en teaterpjäs i allra högsta grad är rektorns ansvar, i bemärkelsen att rektorn har det yttersta ansvaret för vad han eller hon skickar iväg eleverna på under obligatorisk skoltid. Vad eleverna sedan ägnar sig åt privat är ingen ursäkt. Inte heller förstår hon att yoga som avslappningsövning i klassrummet knappast låter sig jämföras med en gudstjänst i kyrkan - vilket biskopen nog borde vara tacksam för. Men! I det avseendet har jag det största respekt för att den, som uppfattar yogaövningen som en religiös aktivitet, ska ha sista ordet om dess lämplighet.

Jag kan däremot inte hålla med biskopen om att det är skolan uppgift att sörja för elevernas andliga utveckling med kyrkan som samarbetspart. Den tiden är längesedan förbi. Detta visar att kyrkan kanske inte är farlig, men Antje Jackelén är det definitivt, om hennes idéer får genomslag.

"Låt oss berätta att himmelriket är nära"klartext från Sandlund på Dagen
Sveriges Kristna Råd: "Skolverket på hal is"
Helle Klein i Dagen: "Helgerån att ta bort den kristna tron"
Socialministern (sic!) vill se en ändring av skollagen
Livets Ord: "Vi kristna behöver ryta i lite mer"
Tvetydiga besked om ny skollag
Kyrkoherdar som har synpunkter
Äntligen en muslimsk ledare som uttalar sig
Broderskapare: "Ingen kommer undan religionen"
Biskopar kritiserar Skolverket