Apropå bokstavstroende...

...men finns det ingen gräns för vad man står ut att späka sig med?

Frälsningsskalp i vardande?

Henrik Berggren har en signerad ledare i DN 26 augusti. Det är den där budskapet står och faller med en halsbrytande piruett i sista meningen. Eller? Det går en ryckning genom kristna bloggar. Här vädras morgonluft. Skytte nämns och Alphakurs rekommenderas. Andra orkar överhuvudtaget inte läsa till slutet och tar frälsningen för given. Nästa mediala frälsningsskalp i vardande?

Uppdrag Granskning gjorde grävscoop i Vännäs...

...och nu kommer det rättsliga efterspelet för prästen som gav begreppet "gravsättning" en ny innebörd.

Ett finger i luften i religionsdebatten

Knappt hade vi hunnit hämta oss efter nyheten om Svenska kyrkans kistkrossningar, förrän det var dags igen. Vinnare i grenen religiösa kalkoner blev Siewert Öholm. I tidningen Världen Idag gick han till storms mot statstelevisionens otillständiga tilltag att låta Gunilla Backman sjunga Abbapärlan ”Tack för alla sånger” i Allsången:

Tack för alla sånger
För ord och toner
Vem behöver religioner
Dom kan vi va utan
Men om musik inte fanns
Inte nånstans
Alla behöver en sång och en dans
Jag säger tack för alla sånger
Ni ger var röst en chans

Fy skäms, SVT, besinna er ansvar! Folk har lämnat kyrkan för mindre.

Därefter har glädjeämnena duggat tätt. Efter en trevande upptakt kring pekande fingrar på blåa lådor, har inom loppet av några få dagar Cordelia Edvardson fått igång en debatt om manlig omskärelse i SvD, Waldorflärarutbildningen åkt ut från Stockholms universitet, krönikören Lisa Magnusson rutit till mot religioner i Aftonbladet och ledarskribenten Henrik Berggren gjort ett intressant konstaterande i DN.

Siewert Öholm tillråds att ladda upp ordentligt med beta-blockerare, det känns som om vi går en spännande höst tillmötes.

Waldorf ut från Stockholms universitet

Dagens glada nyhet från universitetsvärlden kommenteras i en debattartikel i SvD. I nedanstående citat sammanfattar författarna själva på ett förtjänstfullt sätt vad saken handlar om:

”Ur beslutet talar en anda som är farlig för mänsklig frihet. Dess nyckelord är vetenskaplighet och den förutsätter att denna vetenskaplighet på varje område är säkerställd och att man därför också kan utmönstra allt som är ovetenskapligt.”

Ovetenskapligt var ordet, sa Bull. Så länge universiteten ska finansieras med skatter får vi vara tacksamma för alla ansträngningar att hålla ovetenskaplighet och flum utanför dess väggar. Vi har alla friheten att tro på Rudolf Steiners idéer om andar, astralkroppar och reinkarnation, men det hör definitivt inte hemma på ett universitet. Sedan må pedagogiken vara aldrig så förförisk.

Läs mer om antroposofin här

Egypten kriminaliserar kvinnlig könsstympning

Nu nås vi av den glädjande nyheten att Egypten kriminaliserar den grymma sedvänjan med kvinnlig könsstympning. Sedvänjan praktiseras både inom kristna och muslimska grupper i landet. En riktigt ful plump i protokollet är att man i lagen kommer att göra undantag för ”medicinskt motiverade” könsstympningar. Vi får hoppas att behovet av dessa ”medicinskt motiverade” ingrepp kommer att hålla sig på samma betryggande låga nivå som i de länder som inte har för sed och tradition att skära sönder underlivet på sina småflickor.

Cordelia Edvardson är inte sakkunning

Idag skriver Cordelia Edvardson på SvD Brännpunkt:

”Enligt välunderrättade och pålitliga källor, vilka som spädbarn ”berövades” sin förhud, förminskade denna ”stympning” (som många kallar det) på intet sätt den vuxne mannens sexualdrift, lust och njutning..”

Fler än jag torde reagera på detta, med invändningen att ett barn som omskärs på sitt åttonde levnadsdygn naturligtvis inte har förutsättningar att kunna bedöma ingreppets konsekvenser i vuxen ålder. De enda som har förutsättningar att bedöma omskärelsens konsekvenser för den sexuella upplevelsen, är en man som låtit omskära sig i vuxen ålder och därmed alltså haft möjlighet att jämföra. Ingen annan kan med trovärdighet uttala sig i frågan.

Vilken himla tur att man inte är katolik...

En gång i tiden tänkte vi, sambon och jag, att vi skulle föröka oss och bidra till att uppfylla jorden. Men så upptäckte vi att den egna förmågan räckte inte till, så vi stegade in på Sophiahemmets IVF-mottagning, där drottning Sophias egen förgyllda devis i entréhallen förkunnar: ”Allt till Guds ära”. Just, så!

Jag blev med tiden bebådad med två vackra söner, (Oh, vad jag älskar dem!) Låt vara att de är “oäkta barn”, ogifta som vi är, men de tillkom med den allra största kärlek och genom garanterat obefläckad avlelse.

Idag läser jag tidningen Dagen och ser att Papa i Vatikanen fortfarande inte är nöjd. Jag kan bara konstatera att han och jag inte är ett dugg överens om den konstgjorda befruktningens välsignelse. Nå, ja. Vilken himla tur att man inte är katolik!

Benkes den 16:e uppfattning i frågan kan du ta del av här

En djupt omoralisk gud

Många kristna behöver en gud för att deras moral ska vara giltig. Utan att fördjupa mig i deras personliga behov av en gud, vill jag bara fästa uppmärksamheten på ett problem med att göra en gud till garant för moralen: Gudarna har inte för vana att höra av sig till mänskligheten med PM om sina uppfattningar i moralfrågor, utan ett kollektiv av präster har tagit som sin uppgift att tolka vad dessa gudar kan tänkas ha för synpunkter inom vitt skilda moralfrågor.

Till de mera dagsaktuella frågorna hör gudarnas uppfattning om stamcellsforskning och bruket av kondomer. I det senare fallet leder den aktuella gudens uppfattning till att miljoner människor årligen dör av Aids på grund av att de inte tillåts skydda sig mot smitta. Jag anser att den guden är djupt omoralisk, att prästerna som uttolkar gudens åsikter är omoraliska medlöpare och att det borde vara i människornas intresse att själva få skapa sig en uppfattning om moralens giltighet i det aktuella fallet.

Håller den kristne med om detta? Om en gud ska stå som garant för en så viktig fråga som moralen, kan jag inte acceptera ett undanglidande svar om olika religioners företrädares förmåga att tolka rätt eller fel. Mänskligheten har goda förutsättningar att själva och utan religionernas inblandning skapa konsensus i viktiga frågor, det är de religiösa företrädarna som spelar ut oss mot varandra.

En ohelig liknelse

Det är med religion som med sex – frivilligt mellan samtyckande vuxna är det ett trevligt tidsfördriv, men när maktutövning, pengar och barn kommer med i bilden blir det genast rätt så osmakligt…

Religiös tradition hot mot rättssäkerheten

En kvinna blir utsatt för sexuella övergrepp. Det händer alltför ofta. Just det här övergreppet skiljer sig från andra fall, därför att förövaren är en präst. Som en förespråkare för det kristna kärleksevangeliet är han betrodd och höjd över all misstanke. En präst begår inga övergrepp, tanken strider mot hela vår föreställningsvärld. Likväl händer det. En kvinna utsätts för ett övergrepp av en präst i Svenska kyrkan.

Domprosten i Göteborgs stift har begärt att få avgå efter anklagelser om sexuella övergrepp. Händelserna ska ha inträffat när kvinnorna var i tonåren på 70-talet och de drabbade kvinnorna har ännu inte vågat polisanmäla domprosten.Biskopen i Göteborgs stift har i flera år känt till dessa anklagelser, men valt att inte polisanmäla med hänvisning till preskriptionen. Han har även känt till anklagelser om övergrepp som har begåtts på senare tid, utan att anmäla.

Domprosten har inte gjort några medgivanden till anklagelserna mot honom. Eftersom ingen anmälan gjorts, vet vi inte vilka domstolsutslag det skulle ha blivit i de nu aktuella fallen.Vad vi däremot vet är att åklagare, advokater och domare varje år deltar i rättegångsgudstjänst i den kyrka där domprosten är verksam. Domprosten ledde själv den senaste rättegångsgudstjänsten i Göteborgs domkyrka den 7 januari 2008.

Men det finns fler intima relationer mellan kyrkan och domstolsväsendet: Domprosten har varit vice ordförande vid domkapitlet i Göteborgs stift, där det bland ledamöterna finns en chefsrådman vid länsrätten samt ett hovrättsråd. Ordförande och sekreterare i Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar är båda kammarrättsråd i Stockholm, vice ordförande är chefsrådman vid tingrätten i Uppsala.

Om de nu aktuella fallen prövades skulle alltså två personer från samma domkapitel kunna mötas i en rättegång, men då på motsatta sidor av domstolsskranket. I vilket annat sammanhang skulle inte detta uppfattas som jäv?

Hur ska någon kunna få sin sak prövad av en opartisk domarkår under dessa förhållanden? På goda grunder kan vi befara en kollegialitet som påverkar domarna i deras ämbetsutövning. I praktiken skulle denne domprost skyddas av en sorts religiös juridisk immunitet i en rättsprocess.

En kvinna som utsatts för ett sexuellt övergrepp av en präst har rätt att kräva en opartisk och rättssäker domstolsprocess. Nästa gång kan det gälla en muslim, jude eller annan, som har rätt att kräva en oberoende domstol, fri från otillbörlig religiös påverkan.

Den otidsenliga traditionen med rättegångsgudstjänster måste upphöra. Vi måste slippa den årliga tillställning där rättens företrädare bokstavligt talat faller på knä inför kyrkans präster. En sekulär stat kan inte ha ett rättsväsende som underordnas religiösa maktanspråk. Svenska kyrkan är idag ett av flera fristående trossamfund och skild från staten och dess institutioner.

Vem behöver rättegångsgudstjänster? Ingen! I ett modernt sekulärt samhälle, utan statskyrka, är rättegångsgudstjänsterna endast en historisk kvarleva. Befria oss därför från Svenska kyrkans inflytande över rättsprocessen och låt oss ta ännu ett steg mot det sekulära och religiöst neutrala samhälle som fullt ut respekterar allas likhet inför lagen.

Camilla Grepe och Göran Rydland


Artikeln publicerad i Kyrkans Tidning 3 april 2008

.

Rädda religionsfriheten

Behöver vi regeringsformens skydd för religionsfriheten? Inför den pågående Grundlagsutredningen har frågan kommit upp till debatt.

Företrädare för förbundet Humanisterna har vid olika tillfällen hävdat att religionsfriheten inte längre behövs bland de grundläggande fri- och rättigheter som beskrivs i regeringsformen. Argumentet är bland annat att religiösa personer inte ska omfattas av speciella friheter, som andra inte omfattas av. Man menar att det vi traditionellt avser med begreppet religionsfrihet lika väl skulle kunna inrymmas inom regeringsformens övriga friheter.

Behöver vi religionsfrihet när vi har yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet, dessa grundlagsfästa friheter som borde omfatta även religiösa människors behov? Likaså har vi rätt att utöva våra sedvänjor, oavsett om de är kulturella eller religiösa, så länge dessa inte strider mot övrig lagstiftning. Argumenten är onekligen bestickande, men med ett sådant resonemang väljer man att bortse från det faktum, att religionsfriheten även innebär frihet från religion.

Av den anledningen är det direkt olämpligt att ta bort begreppet religionsfrihet ur regeringsformen. Däremot behövs ett förtydligande i lagtexten - att religionsfrihet innebär både frihet från religion och frihet till religion. Grundlagsutredningen bör beakta denna dubbla innebörd.

Regeringsformens nuvarande skrivning om religionsfrihet formulerades vid en tidpunkt, då vi hade lämnat bakom oss en tusenårig epok av ofrihet. Det gällde inte bara valet av religion utan även tillhörigheten som sådan. Religionen hade varit ett tvingande obligatorium som vi inte kunde avsäga oss. Från och med 1952 kan staten inte längre bestämma över våra religiösa val.

Låt vara att vi idag har en ny situation, där religionsfriheten allt oftare används som ett argument, för att de religiösa fritt ska få utöva sina sedvänjor. Allt från halalslakt till omskärelse och hedersförtryck försvaras med hänvisning till religionsfriheten. Men detta ska hanteras för sig. Vad som är tillåtet vid utövandet av sedvänjor ska fortfarande regleras i övrig lagstiftning. Att hänvisa till kontroversiella sedvänjor som ett argument för att ta bort religionsfriheten, är att kasta ut barnet med badvattnet.

Om begreppet religionsfrihet tas bort ur regeringsformen innebär detta, att även den negativa religionsfriheten försvinner. Det vill säga friheten från religion. Detta är ett hån, inte minst mot alla dem som kommer till Sverige på grund av religiöst förtryck i till exempel muslimska länder. Man blundar för det verkligt stora problemet att många människor i Sverige idag lever under dödshot, just för att de har lämnat sin religion. Att lämna islam är förbjudet och Koranen föreskriver dödsstraff för detta.

Vi sviker alla dessa människor om vi, ur vårt eget begränsade perspektiv, argumenterar för att religionsfriheten ska tas bort. De övriga grundlagsfästa friheterna må räcka till för friheten att tillhöra och utöva en religion. Att dessa friheter är av föga värde för den som vill hävda sin frihet från religion eller ett religiöst förtryck, torde däremot vara uppenbart för de flesta.

Att ta bort religionsfriheten ur de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen skulle alltså ge en märklig signal och kunna tolkas som att vi går de religiösa förtryckarnas ärenden. Vi skulle missa ett utmärkt tillfälle att tydligt deklarera, att det i Sverige står var och en fritt att tillhöra eller avstå från en religion och att denna frihet skyddas i våra grundlagar. En tydlig skrivning av denna dubbla innebörd av begreppet religionsfrihet är därför en viktig markering för att visa att Sverige är en frizon och garant mot religiöst förtryck.

Inför ett scenario med en samhällsutveckling där religioner kan komma att spela en betydligt större roll än idag, är det farligt att försitta denna möjlighet att idag formulera en grundlagtext som tydligt manifesterar att religionsfrihet handlar lika mycket om frihet från, som frihet till religion. Grundlagsutredningens lagförslag ska kunna tolkas entydigt för lång tid framöver. Frihet från religion och frihet till religion. Detta är vad frågan om religionsfrihet handlar om.

Camilla Grepe och Göran Rydland

Debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt 11 maj 2008

Dagen 24 sept

Lars H Gustafsson m fl övertygar inte

Nej, Lars H Gustafsson m fl lyckas inte övertyga mig i sin debattartikel i DN. Med en märklig retorik går de till storms mot det planerade barnsjukhuset Martina.

Med högst frivilliga, privata vårdförsäkringar och höga avgifter ska man här kunna få snabb vård av triviala åkommor. Hur det skulle kunna diskriminera någon, att den gruppen försvinner ur den ordinarie barnsjukvårdens väntrum, är en gåta.

Finns det någon som skaffar privata vårdförsäkringar för att det är roligt? Här handlar det i praktiken om en grupp med tillräckligt god ekonomi för att stå ut med tanken att betala för sjukvården två gånger. Privat vård har inget värde i sig. Poängen är att den är snabbt åtkomlig.

Att den offentligfinansierade vården får koncentrera sig på de mer komplicerade fallen kan knappast vara till nackdel för läkarnas kompetensutveckling. Att påstå något annat är inte bara korkat, det är en direkt förolämpning.

Vi som växte upp på sextiotalet minns sossarnas slagord ”Ökad jämlikhet”. Har vi sedan i vuxen ålder genomlidit en evighetsväntan på ett överfyllt barnsjukhus i sällskap av en tvååring med bruten arm, har vi lätt kunnat dra oss till minnes dess travesti ”Jämkad ömklighet”. Vi betackar oss.

Ledare i Sydsvenskan

Hjälp, en kristen symbol i min dator!

Jag går in på DN och SvD och klickar på länken till artikeln om den religiösa symbolen på övergångsställenas blåa lådor.
På skärmen visas i samma ögonblick - samma religiösa symbol!
Helt ovetande - och garanterat utan att bli frälst - har jag i åratal klickat mig runt på nätet med den religiösa symbolen som markör för länkar. Denna aktivitet har skett i en betydligt högre omfattning än knappandet på blåa lådor vid övergångsställen. Lika statistiskt säkerställt som ovetenskapligt, lutar jag mig därför lugnt tillbaka i förvissningen om att jag, utan risk för egen frälsning, även i framtiden ska kunna knappa fram gröna gubbar med dessa lådor.

Human-Etiska Föreningen i Prideparaden

Human-Etiska Föreningen HEF demonstrerade även i årets Prideparad mot islamiststaternas skändliga behandling av homosexuella.

Ny design på svenska flaggan?

Ibland hör man från religiöst håll, att vi som vill att religionen ska vara en privatsak också vill ändra utseendet på den svenska flaggan.
Vill vi det?
Här ges ett utmärkt tillfälle att studera en alternativ design av fantyget och att redogöra för din åsikt.
Korset, solen... eller något annat?

Smygmission i svenska klassrum

Många tycks uppfatta religiös indoktrinering som ett problem enbart förbehållet vissa religiösa friskolor. Det är fel. Faktum är att det dagligen sker ett smygmissionerande i svenska klassrum, med hänvisning till läroplanen.

"Skolans undervisningen ska vara icke-konfessionell". Detta står i läroplanerna för grund- och gymnasieskolan. Men där finns också en skrivning om "kristen tradition och västerländsk humanism" Här börjar problemet, för hur mycket av denna kristna tradition får egentligen förmedlas i klassrummet utan att skolan ska uppfattas som konfessionell?

Bibeln är förvisso en del av den västerländska traditionen, men ska den därmed få ingå i skolans undervisning? För många lärare är bibeln en samling historiska myter och sagor. En del av ett kulturarv i likhet med andra gudasagor. För andra är den en sanning och ett rättesnöre. En lärare är en auktoritet för sina elever. Jag som vill kunna lita på att det som förmedlas i klassrummet är sant, vad säger jag till min son när han kommer hem och glatt berättar:

- Idag har jag lärt mig att Gud skapade världen!
Ska jag då behöva säga:
- Nej lille vän, fröken talar sanning när hon pratar om engelska och matematik, men gud finns lika lite som tomtar och troll i din sagobok, Du behöver inte tro på allt hon säger.

Mitt råd till alla föräldrar är att själva ta reda på vad som står i deras barns läroböcker i religionskunskap. De här böckerna kommer sällan hem för läxläsning. Den som är intresserad kan till exempel gå in på läromedelsförlaget Adastra, www.adastra.se och själv skapa sig en uppfattning om innehållet i deras läromedel i religion; Spår av tro. Här lär man, utan tillstymmelse till kritiskt ifrågasättande, ut att Gud skapade världen och människan. Argumentet att skolan även lär ut om Big Bang och evolutionen, faller platt i beaktande att detta återfinns först i biologibokens sista kapitel i årskurs 9.

Just tidsspannet mellan tidpunkterna, då skolan lär ut de olika förklaringsmodellerna, lämnar fältet fritt för den som ostörd vill indoktrinera barn i religiös mytologi. Inte heller anser man barnen vara mogna för frågor om etik och livsåskådning förrän i årskurserna 5-6. I ordförklaringar och innehållsförteckning existerar överhuvudtaget inte begreppet ateism. Att man skulle kunna leva utan en gudstro nämns inte någonstans under sex hela årskurser. Budskapet är glasklart: Man ska tro på Gud! Läromedlet är en Barnens Bibel mellan skolbokspärmar. Tyvärr är de flesta andra läromedel bara variationer på samma tema. Hela låg- och mellanstadiets religionsundervisning handlar med få undantag om bibliska berättelser och dessa framställs som fakta. Jesus sa och Jesus gjorde. Fast på min tid hette ämnet kristendomskunskap.

Religionskunskapens förtäckta kristendomskunskap har givit skolan ett allvarligt trovärdighetsproblem. Skrivningen om kristen tradition och västerländsk humanism måste därför tas bort från läroplanen och Gud förpassas till söndagsskolan och privatlivet. Relevanta delar av religionsämnet bör inordnas under historia och samhällskunskap. De är viktiga för förståelsen av människans villkor, historiskt, idag och i framtiden. Bibliska texter kan läsas tillsammans med annan litteratur i svenskan och underkastas samma textanalys och kritik. Barn ska från tidig ålder undervisas i etik och filosofi och tränas i att tänka själva. Skolans resurser är starkt begränsade. Då har vi inte råd att undervisa i myter och vidskepelse.

Dagen