Det hände sig vid den tiden att ärkebiskopen försökte göra Camilla Grepe arbetslös...

Tja, vad ska man tro? Här har man år ut och år in försökt påtala Svenska kyrkans agenda i våra barns skolor  - och fått viss skit för det - och så går självaste ärkebiskopen ut och bekräftar allt man skrivit? Antje Jackeléns remissvar får min att undra om hon agerar kamikazepilot i kyrkans tjänst eller om hon bara är aningslös. Det är sällan man får kyrkans agenda så här fint serverad. Läs och njut.

Svenska kyrkans remissvar

Biskoparnas visitationstal avslöjar kyrkans agenda

Det är alltid intressant att ta del av till exempel biskoparnas visitationstal, eftersom de så frimodigt avslöjar kyrkans behov av att få tillträde till landets skolor.Håll till godo, här är det Uppsalabiskopen Ragnar Persenius som talar klartext om behovet av access till landets skolelever:


Biskop Ragnar Persenius visitationstal i Gävle Maria församling 6 april 2014
..../Undervisning och mission

Det är ett tema som vi nu prioriterar på bred front i vår kyrka. En betydelsefull del av undervisningen har ni på skolan med Bibeläventyret i fjärde och femte årskurserna. Det sker med ett material och en pedagogik som är godkända av Skolverket. Berättelser om händelser ur Gamla och Nya testamentet används. Det händer något med de medarbetare som arbetar med bibeläventyret har jag märkt vid flera visitationer. De är glada och stolta över en uppskattad lektionsmedverkan i skolan. Det här har framtiden för sig!

Vi bär alla med oss berättelser. När våra personliga berättelser får kroka i den stora berättelsen om Guds kärlek och handlade med oss människor sker något på djupet med oss. Berättelserna om Bibelns händelser talar till barnen på ett sätt och till oss vuxna på flera plan. De är viktiga och kan användas i många sammanhang bland yngre och äldre på flera sätt.

När det gäller konfirmationsundervisningen har ni – som på många andra håll – en del att ta tag i, och det gäller för hela Gävle. Att elever väljer olika skolor över hela staden innebär svårigheter när det gäller att bedriva konfirmationsverksamhet. En annan faktor är att konfirmationsseden faktiskt är bruten. Vi måste därför motivera konfirmandverksamheten varje år.

Vi har en stor utmaning när de gamla anknytningspunkterna till kyrka och kristen tro blir allt svagare eller till och med försvinner. Det är nödvändigt att kraftsamla kring konfirmationsverksamheten över församlingsgränserna och erbjuda fler alternativ med stöd i den samlade kompetensen. Och det gör ni. Jag vet också att ni har planer på gemensam konfirmandundervisning för gymnasieelever. Det är bra. Och det behövs även alternativ för äldre./...

Biskop Ragnar Persenius visitationstal i Söderala kyrka den 12 oktober 2014

.../Konfirmandverksamheten

När det gäller konfirmanderna har siffrorna under de senaste åren legat tydligt lägre än genomsnittet i vårt stift, nämligen en bit under 30 % av de kyrkotillhöriga 15-åringarna. I år har ni glädjande nog fått en vändning uppåt.  När den kyrkliga seden viker eller är bruten måste varje årskull motiveras att delta. Det är troligt att information och besök på de två högstadieskolorna, som vi hörde om i onsdags kväll, har bidragit till att fler vill vara med. Naturligtvis spelar det också en avgörande roll vad tidigare konfirmander berättar för sina kompisar.

En möjlighet framöver är att tidigare konfirmander kan bli ledare. Det visar sig också vara bra om man kan samverka över pastoratsgränser för att erbjuda fler alternativ för konfirmandläsning och för att dela kompetens och resurser.

Samtal om tro och liv

Ni har en unik ingång att bygga vidare på genom kontakter i samband med dop och de mötesplatser ni redan har. Mötesplatser där man kan lära känna varandra och dela tro och liv är viktiga hörnstenar för allt församlingsbygge. Utan kunskap, erfarenheter och relationer tappar man banden med kyrkan och tröskeln in i gudstjänstlivet blir alltför hög./....

Biskop Ragnar Persenius visitationstal i Torsåkers kyrka den 21 april 2013:

.../Det som positivt sticker ut i församlingen är också samverkan med Solberga skola, som fungerar bra sedan lång tid tillbaka och fortsätter att utvecklas. Rektorn uttryckte sin glädje över att arbeta tillsammans med församlingen. Han använde uttrycket ”årets högtidshjul”. Det betyder att skolan under året regelbundet besöker kyrkan – till jul, påsk och allhelgonahelgen. Ett annat talande exempel var när en av skolans elever rycktes bort och kamraterna fann det naturligt att gå till kyrkan för att tända ljus. De visste vart de skulle gå!/…

Ärkebiskop Anders Wejryds visitationstal i Bålsta kyrkcentrum den 21 april 2013:

…/När det gäller olika former av församlingsarbete är det imponerande att se hur tydligt ni har styrt om arbetet bland barn. Ni gör sådant som det kommer föräldrar och barn till. Ni når alla skolbarn med viktig undervisning, trots att religionsrädslan på senare tid vuxit i Sverige. Det tolkar jag som att människor sett att ni arbetar med respekt för dem ni möter. Här tvingas ingenting på människor men ni berättar!

Bibeläventyret är en utomordentlig sak som ni nu bygger upp och som hjälper många till att förstå hur man kan läsa bibelns berättelser. Ni har ett betydelsefullt och imponerande barn- och ungdomsarbete, både här och i Skokloster. Ni kämpar med att få konfirmander, för de kommer sannerligen inte automatiskt numera, men verkar vara på väg uppåt och har många unga medarbetare där./…

Kontraktsprost Lars-Åke Palm, visitationstal, Alunda kyrka den 21 april 2013:

.../Scouterna hämtas vid skolan för att få vuxet sällskap till verksamheten i Klockarbacken. Olandsskolan i Alunda är en F9-skola. Här finns alla åldrar under samma tak, från de yngsta nybörjarna till grundskolans veteraner, niorna. Skolan är en kontaktyta för församlingen, bland annat genom en av församlingens musiker som finns med som en resurs i skolans arbete. När vi i torsdags besökte Olandsskolan avsatte båda rektorerna god tid för vårt möte. Samtalet var gott och avslutades med en rundvandring i de väldisponerade, ljusa och rena lokalerna. Lärarlaget beskrivs som ungt, engagerat och ambitiöst. Skolan har gott rykte vilket resulterar i att man inte har några problem att rekrytera vid behov. Mötet avslutas med att rektorerna uttrycker en önskan om att de tidigare mötena skola-kyrka skall återupptas. Jag vill bestämt rekommendera er att följa upp de önskemålet.

Det finns mer som vittnar om att kyrkan verkligen är en del av det samhälle där ni finns. Diakonen medverkar till ett exempel ett par timmar varje vecka i verksamheten vid den kommunala fritidsgården. Genom alla era kontaktytor skapar ni relationer och bygger förtroende. Varje sådant möte har ett värde i sig och för en del av dem ni möter innebär det ett fortsatt engagemang i kyrkans verksamhet och i gudstjänsten./…

Visitationstal i kyrka den 13 oktober 2013, av domprost Annica Anderbrant.

.../Det är glädjande att se ert dynamiska barn- och ungdomsarbete där det finns många vägar in i kyrkans liv. Vi vet att den kyrkliga seden inte längre är självklar och då måste vi fundera på hur vi når människor och ger dem möjlighet att hitta till tro och till församlingens liv. Vi har fått berättat om en livaktig scoutverksamhet, babyrytmik och en rad mötesplatser för ungdomar. Inte minst var det härligt att höra de ungas vittnesbörd när de berättade att de i kyrkan har hittat en plats där de känner att de duger och där de får tala om – och en möjlighet att växa i – sin tro. Här talade vi om balansen mellan att ha verksamhet i församlingens lokaler och att möta barn och unga i deras vardagsmiljö. Det sker också genom förskoleprojektet och i kontakten med skolan som har blivit allt öppnare. Här finns naturligtvis en risk – särskilt med er höga ambitionsnivå – att ni vill göra allting. Jag uppmanar er därför att ge tid och fundera på vilken strategi ni ska använda och att hitta en balans mellan det utåtriktade, uppsökande och att erbjuda mötesplatser i era egna lokaler./…

 

JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter

Tunga remissinstanser som JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter i skolan. Hur kommer det sig? Det enda som är nytt i det aktuella lagförslaget är ju just frivilligheten att delta. Att elever själva ska få bestämma om de överhuvudtaget vill gå i kyrkan och inte tvingas dit genom skolobligatoriet.

Det frivilliga deltagandet är ingen liten nyhet. Det är tvärtom en ganska sensationell, och mycket efterlängtad, nyhet i beaktande av att dagens skolelever saknar det rättsliga skydd mot ofrivilliga religiösa aktiviteter som elever i religiösa friskolor är garanterade.

För så paradoxal är skollagen: Det är bara elever i kommunala skolor som inte omfattas av den rätt till frihet från religion som grundlagen RF 2:2 föreskriver. Så varför vill inte dessa myndigheter att eleverna ska ha den friheten? Frågan måste ställas och svaren pekar i en obehaglig riktning, vad man än väljer som förklaring.

Är det här ett uttryck för att myndigheterna tar strid för kyrkans intressen? Om man utgår ifrån skolans perspektiv, så innebär förslaget, rimligen, att skolan inte längre kan delegera obligatoriska aktiviteter till kyrkan. Det som ingår i skolans uppdrag sker på obligatorisk skoltid och inte vid elevernas eventuella frivilliga närvaro. Att göra skolavslutningar i kyrkan till frivilliga aktiviteter innebär en degradering av deras betydelse. Naturligtvis riskerar sedvänjan att försvinna i takt med att eleverna uteblir. Jag kan tillägga att kyrkan själv är mycket medveten om detta.

En inte fullt så smickrande tolkning skulle vara att myndigheterna gjort den patriotiska förklaringen till sin: ”Man ska ta seden dit man kommer”. Mindre nogräknade debattörer brukar tillägga: ”Annars kan man åka hem”.

Helt oavsett tolkning, är det ett faktum att myndigheterna i sina remissvar inte vill ge eleverna frihet enlig grundlagen RF 2:2. Men förstår de konsekvenserna är för landets elever? Idag är skolk den enda möjlighet som står till buds för att slippa delta i religiösa aktiviteter i skolan.

Jag har själv regelmässigt sjukanmält mina egna barn när det varit dags för kyrkobesök med skolan och jag vet att det är ett allmänt förekommande beteende runt om i landet. Lärare och rektorer vill inte att frågan ställs på sin spets utan ser mellan fingrarna på att vi uteblir vid dessa tillfällen.

JO Lilian Wiklund skriver: ”Förslaget innebär en påtaglig risk för att barn eller elever kommer att helt eller delvis stängas ute från bl.a. skolavslutningar. Enligt min mening är detta helt oacceptabelt. Jag avstyrker förslaget”.

Men kan man tala om en utestängning om det här kyrkobesöket erbjuds på elevernas fritid? Blir inte elever utestängda redan idag?

JO fortsätter: ”Promemorian innehåller inte någon djupare analys av rättsläget. Det framstår därför som oklart i vilken utsträckning de traditioner som förslaget tar sikte på inte kan upprätthållas inom ramen för nu gällande lagstiftning.”

Jo, exakt så är det. De traditionerna som förslaget tar sikte på upprätthålls och eleverna tvingas till kyrkan. Förslaget innebär nämligen ingenting nytt i detta avseende, utan legitimerar bara ett missförhållande som pågått under ett antal år. 

JO avslutar: ”Förslaget öppnar upp för inslag som framstår som renodlat konfessionella, t.ex. ska en präst eller motsvarande få medverka vid en avslutning i kyrkan och i samband med det utföra handlingar som är konfessionella” 

Kommen så här långt i läsningen av JO:s remissvar blir jag faktiskt lite bekymrad över hennes okunskap om rådande förhållanden. Vet JO verkligen inte att det redan idag är fullt tillåtet enligt Skolverkets riktlinjer att ta med eleverna på gudstjänster med bön och välsignelse?? Låt vara att man förlitar sig på anmälande föräldrar för att upprätthålla den icke-konfessionella ordningen vid skolavslutningarna, men de är heller inte de enda tillfällena då skolan besöker kyrkan.

Det är nämligen så enkelt som att kalla ett adventsfirandet för ”studiebesök” så ger Skolinspektionen klartecken med hänvisning till att barnen inte behövde ta till sig vad prästen sa. Visserligen är regelverket lite hårdare vid en skolavslutning, men kyrkans egna undersökningar visar att prästerna ber och välsignar ändå.

Även Skolverket går på JO:s linje och skriver om en: ”proportionalitetsbedömning där man väger intresset av att ha konfessionella inslag mot alla elevers möjligheter att delta vid dessa samlingar”.

Notera att detta är precis vad som sker idag. Om däremot skolan tar ansvar för en egen avslutning, är detta inte konstigare än att eleverna ”utestängs” vid dessa frivilliga kyrkobesök, än vid andra religiösa fritidsaktiviteter. Hur många elever traumatiseras av att inte få gå på kyrkans fritids, i söndagsskolan eller bli konfirmerade?

Inte heller Diskrimineringsombudsmannen, DO, klarar av att tänka utanför boxen, utan befarar att barn kan utestängas från skolan vid dessa tillfällen och vill inte att regeringen går vidare med förslaget. DO ser heller inget behov av frivillighet enligt RF 2:2.

Skolinspektionen menar att det krävs en tydlig lag om skolavslutningar. Men skriver att så som förlaget är utformat nu väcker det ”fler frågor än klargöranden”. Det kan jag hålla med om. I bakgrunden till förslaget lägger man mycket energi på att argumentera för traderande av kulturarv och traditioner som måste vara frivilligt, men missar att analysera skolans faktiska uppdrag inom obligatoriet.

För den som följt de senaste årens debatt om skolkyrkan och skolavslutningar i kyrkan avslöjar myndigheternas remissvar en häpnadsväckande okunskap - och i värsta fall ovilja - att ta till sig hur det ser ut idag runt om landets skolor. Det är som om myndigheterna går på autopilot i sin bedömning av lagförslaget och tolkar det utifrån den bästa av världar. När kartan och terrängen inte stämmer överens, så är det kartan som gäller, i myndigheternas behagliga stugvärme lever man i den bästa av världar.

Jag är ledsen att beröva dem deras naiva oskuld, men verkligheten ser inte ut som de tror. Välkommen ut i den hårda verkligheten. Faktum är att många elever redan idag är utestängda från skolavslutningar och andra aktiviteter i kyrkan. Detta faktum ändras inte av att myndigheterna väljer att blunda.

Skolverkets juridiska riktlinjer är dessutom så finurligt formulerade att de tillåter att prästen ber och välsignar barnen - om besöket benämns "studiebesök". Att dessa "studiebesök" inte får vara årligen återkommande har man dock glömt att nämna i dessa riktlinjer, inte heller går man närmare in på hur kravet att studiebesöket ska för- och efterarbetas ska uppfyllas i praktiken.

Tvärtom visar min egen erfarenhet att den lärare som ser bejakar dessa skolgudstjänster saknar förmåga att förhålla sig kritisk till kyrkan och dess dogmer. En för- och efterarbete snarare bekräftar det konfessionella i aktiviteten om läraren själv är troende. Det borde heller inte vara någon hemlighet att Svenska kyrkan arbetat hårt sedan början av 80-talet i syfte att värva konfirmander och framtida medlemmar i det samarbete med skolan som internt benämns "Skolkyrkan". 

Att eleven själva ska vara objekt och måltavla i studiebesöket, är också mycket märkligt. Det naturliga i en sådan situation vore att eleverna är en betraktande tredje part som studerar samspelet mellan prästen och församlingen på avstånd. Att eleverna däremot själva får agera församling bekräftas av att kyrkan för statistik över dessa gudstjänstbesök. Elever som tvingas till kyrkan genom skolplikten kommer därför i praktiken att utgöra ett statistiskt underlag för kyrkans egen marknadsföring.

Exempel på statistik från Täby församling

Det tragiska i ovan nämnda myndigheters syn på lagförslaget är alltså att de inte inser - eller klarar av att erkänna - att de religiösa aktiviteterna redan är verklighet i en stor del av landet. De tackar dessutom nej till det enda som är nytt: Att religiösa aktiviteter ska vara frivilliga. Det är häpnadsväckande aningslöst agerat.

Hur kan man säga nej till individens egen valfrihet vid kyrkobesök och därmed acceptera att pågående grundlagsbrott?

En annan tråkig konsekvens är att de missar möjligheten att se och analysera frågan utifrån skolans perspektiv. Skolan har ett uppdrag. När möjligheterna att delegera vissa moment av ett skolår försvinner, är den naturliga konsekvensen att skolan själv måste genomföra dem. Om det ingår i skolans uppdrag att hålla skolavslutning för eleverna, så blir den tvingande konsekvensen att skolan ska hålla en egen skolavslutning med de inslag skolan själv önskar ha med.

Den kyrkliga skolavslutningen blir då ett frivilligt tillval som skolan inte har något ansvar för. Den kyrkliga avslutningen blir en fråga mellan kyrkan och eleverna/elevernas vårdnadshavare. I det perspektivet försvinner alla farhågor om utpekande av dem som väljer att inte delta. Det finns trots allt ganska många frivilliga aktiviteter utanför skolan som barn av olika anledningar inte kan, får, eller har råd att delta i.

Men det finns också frivilliga religiösa aktiviteter utanför skolan som allt färre barn tar del av utan att någon bekymrar sig om eventuella grupptryck eller barnperspektiv. Dit hör just söndagsskolor och konfirmationsundervisning. Förvisso lider dessa aktiviteter av minskande efterfrågan, men är det ett rimligt förhållningssätt från myndighetshåll, att den enskilde inte tillerkänns eget ansvar för en eventuell religiös fostran i den egna familjen?

Ta vara på frivilligheten och betona skolans uppdrag. Att konsekvenserna av det inte blir vad initiativtagaren till lagförslaget föreställde sig, bör vi kunna leva med. Icke desto mindre är det precis vad vi kan uppnå om vi beaktar skolans ansvar.

Kommentarer från kyrkligt håll bekräftar min uppfattning. Med ett frivilligt deltagande förlorar kyrkan en unik möjlighet att nå stora grupper som idag befinner sig utanför kyrkan, eller som riskerar att lämna kyrkan. Ytterst handlar detta om ifall den icke-konfessionella skolan ska gå kyrkans ärenden. Av okunskap om dagens faktiska förhållanden, riskerar ovan nämnda myndigheter att göra samma sak. Det är oroväckande att se hur man är beredda att bevara ett missförhållande som växer i omfattning.

En helt överskuggande poäng med lagförslaget är det frivilliga deltagandet. Det vore förfärligt om vi gick miste om denna möjlighet att ge alla elever samma likhet inför lagen, RF 2:2. Den kommunala skolans elever måste få samma frihet som de religiösa friskoleeleverna redan har. Dagens praxis innebär ett religiöst tvång som är ovärdigt en rättsstat.

Själv skulle jag gärna se den här lagtexten:

Skolan med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. Detta innebär att aktiviteter i kyrkor och aktiviteter under ledning av en präst inte ingår i skolobligatoriet och i förekommande fall ska vara frivilliga för eleverna att delta i. Denna regel ska vara religionsneutral.

                     

Mitt remissvar om skolavslutningar i kyrkan

Mitt remissvar till Utbildningsdepartementet:

Yttrande över promemorian Vissa skollagsfrågor – del 2
2. Lokaler och inslag vid skolavslutningar och andra högtider

(Dnr U2014/5176/S)

Jag har under flera år undersökt kyrkans engagemang i skolan, deltagit i debatter om skolavslutningar i kyrkan och avger med anledning av detta följande synpunkter.

Sammanfattning

Jag tillstyrker utredningens förslag. Skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella och i bakgrunden till lagförslaget bekräftas att så ofta icke är fallet. Förslaget löser detta problem genom att göra religiösa aktiviteter frivilliga för eleverna.

När religiösa aktiviteter inte förekommer inom ramen för skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de definitionsmässigt ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Eftersom skollagen inte reglerar elevernas fritid vidhäftas lagförslaget således en viss bristande logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning.

Arten och omfattningen av dessa religiösa inslag är därmed av underordnat intresse, då de enbart blir en fråga mellan kyrkan och eleverna/elevernas målsmän. Skolans ansvar att genomföra sitt uppdrag kvarstår och måste förtydligas, när delar av verksamheten inte längre kan delegeras till religiösa samfund. Frivilliga skolavslutningar i kyrkor ska därför inte kunna befria skolan från ansvaret att hålla egna skolavslutningar som alla elever kan (ska) delta i.

Förslaget ger elever i skolor med offentlig huvudman samma juridiska rättigheter enligt RF 2:2, som elever i religiösa friskolor redan åtnjuter. Alla elever får därmed samma religionsfrihet och likhet inför lagen, oavsett skolform.

10 Författningskommentarer
10.1 Förslaget till lag om ändring i skollagen (2010:800)

1 kap. 6 §

Lösningen på den mångåriga konflikten formuleras i två meningar i lagförslaget: En som bekräftar vad som faktiskt pågår. En som befriar och därmed löser hela problemet. Genialt i sin enkelhet för att bemöta en kyrka som etablerat sig i skolan med skolpräster, psalmsång, bön och välsignelse.

Kyrkans samarbete med skolan tog fart på 1980-talet. Genom att målmedvetet bjuda in till skolavslutningar och advent i kyrkor har kyrkan därefter på kort tid etablerat en ”urgammal tradition” på många orter, trots att skolavslutningar inte är religiösa eller rituella handlingar i sig. Kyrkans syfte var att motverka den snabbt ökande medlemsflykten från trossamfundet. Metoderna för detta finns beskrivet i Arne Palmqvist och Rolf Larssons bok ”Kyrkan & Skolan, Verbum 1986. Boken togs fram för att ligga till grund för prästmötets överläggningar i Västerås 1986.

I nutid har ärkebiskop Antje Jackelén varnat för att eleverna utan dessa religiösa inslag skulle ”falla offer för fundamentalistiska tendenser” och ”fostras till religiösa analfabeter”. Om inte annat, så vittnar detta synsätt om en både missriktad, som överoptimistisk, syn på potential och syfte med en skolavslutning. Ur kyrkans synvinkel har frivillighet vid dessa kyrkobesök aldrig varit efterfrågat.

I takt med en ökande invandring började även främlingsfientliga krafter att intressera sig för skolavslutningarna och deras nationalistiska symbolvärde. Sverigedemokraternas ungdomsförbund satte obligatoriska skolavslutningar i kyrkan på programmet. En strikt tillämpning av regeln om en icke-konfessionell skola sågs som en eftergift för ”politisk korrekthet”, eller i klartext, en eftergift för muslimer.

Den viktiga, (och i sammanhanget pedagogiskt önskvärda) principfrågan om religionsfrihetens status i en rättsstat, hamnade i bakgrunden och istället sågs skolkyrkobesöken som ”omistliga för svenskhetens bevarande”. Rektorer som insisterade på att hålla skolavslutning i den egna skolan, drabbades av hot och trakasserier.

Det var ett uttalat önskemål inför arbetet med den nya skollagen, att skapa en lag för alla skolformer. Att religiösa friskolor skulle få ha religiösa inslag låg i sakens natur. För att lösa detta användes begreppen undervisning och utbildning. Undervisningen är en delmängd av utbildningen och ska vara saklig och vila på vetenskaplig grund. Utbildning är ett vidare begrepp som ger utrymme för religiösa inslag utanför lektionstid. Men inte ens en religiös friskola kan sätta RF 2:2 ur spel, så skollagen föreskriver att dessa religiösa inslag ska vara frivilliga.

Skolor med offentlig huvudman skulle däremot vara icke-konfessionella. Med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte föreskriva något om frivillighet, vid inslag som inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets utredare sa till mig: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”.

Den skollag som betonar allas lika värde, glömde alltså allas likhet inför lagen. Detta är skollagens paradox. Vad lagstiftaren tänkt, visade sig stämma dåligt överens med verkligheten. Under senare tid har det blivit vanligt att religion börjat omdefinieras till tradition för att nödtorftigt skyla över att religionsfriheten negligeras och elever blir rättslösa i skolobligatoriets närvarotvång vid skolornas allt mer frekventa kyrkobesök.

Idag är den elev som inte vill delta i aktiviteter med religiösa inslag hänvisad till att skolka. Det är något som många rektorer och lärare är medvetna om, men väljer att se mellan fingrarna på.
Hela situationen är rättsvidrig och strider mot principen om allas likhet inför lagen. Alla elever ska ha samma rätt att avstå från aktiviteter med religiösa inslag, oavsett vilken skolform de valt.

Lagförslaget är ett genombrott för oss som länge debatterat frågan. Det bekräftar vår bild av verkligheten: Att den icke-konfessionella skolan faktiskt har religiösa inslag sedan lång tid. Därför är det mycket välkommet om elever i skolor med offentlig huvudman, nu får samma lagliga rätt att välja frihet från religion, som elever i religiösa friskolor. Lagförslaget kan alltså sägas både bekräfta och bejaka ett (miss)förhållande, samtidigt som det respekterar elevernas religionsfrihet. Det är ett märkligt lagförslag alltså, men med den obestridliga kvalitén att det beaktar grundlagen RF 2:2.

För att lagändringen inte ska missbrukas (läs: eleven inte ska tvingas ge sin uppfattning tillkänna) måste skolan nu ta sitt ansvar. När kyrkobesöken blir frivilliga för eleven, ska det förtydligas att detta definitionsmässigt är något som sker på elevens fritid. Det finns all anledning att påpeka att denna lagändring inte på något sätt ändrar skolans uppdrag.

I skolans uppdrag ligger att ordna en avslutning som alla kan delta i. Som förälder ska man inte heller behöva acceptera att den del av barnets obligatoriska skoltid förläggs till ett religiöst tempel (oavsett trosåskådning). Både eleven och föräldrarna står dessutom i ett beroendeförhållande till skolans lärare och rektor. I förekommande fall ska alltså den religiösa avslutningen bli ett frivilligt tillval för eleven och eventuella anhöriga, efter inbjudan från församlingen.

En detalj som inte alls nämns i lagförslaget, är den psykosociala arbetsmiljöaspekten för anställda inom skolan. Det är långt ifrån självklart att en anställd på en arbetsplats ställer sig positiv till att gå i kyrkan (moskén/synagogan/etc.) med jobbet. Som lärare har man en underordnad roll i förhållande till sin chef, så även av den anledningen finns det skäl att skolan intar en passiv roll och låter eventuella firanden i kyrkan administreras av församlingen. Kyrkobesök kan inte heller vara något som man ska behöva räkna med ska ingå i tjänsten på en skola. Här har vi alltså något så kuriöst som ett omvänt perspektiv på den ”samvetsfrihet” som är en dagsaktuell debatt inom vården.

Sammantaget löser lagförslaget mycket av det växande problem vi sett under senare år. Eftersom frågan berör tre parter, finns det all anledning att uppmana skolan att framgent inta en passiv roll vid dessa gudstjänster och att överlåta till kyrkan att bjud in eleverna och deras vårdnadshavare.

Om viljan att förvalta en tradition har en genuint folklig förankring, kommer den att fortleva, men att en religiös tradition förvaltas under tvång är inte försvarbart i en rättsstat. Kyrkan och staten har gått skilda vägar, nu är det kyrkan och skolans tur att göra samma sak. Jag tillstyrker lagförslaget eftersom det gör det frivilligt och valfritt för individen att bekänna en religion genom sin närvaro vid gudstjänster och andra högtider. Religionsfrihet för alla elever är en mycket välkommen reform.