Vi som inte vill fira någonting i kyrkor, allra minst
skolavslutningar, har lagom till jul fått en riktig present av
utbildningsministern. Med retorisk skicklighet erbjuder Björklund något som
vi redan har och tillägger dessutom att detta numera ska vara frivilligt. Kan
det bli bättre?
Skillnaden mellan vad Björklund presenterar som lämpligt
innehåll i en skolavslutning skiljer sig inte i sak från vad Skolverket redan
idag tillåter i sina juridiska riktlinjer. Snarare handlar det om en
gradskillnad i omfånget. Den som följt fallet Haninge vet att inte heller
Skolinspektionen längre har invändningar mot bön och välsignelse: "Eleven kan ju själv välja att ta
emot välsignelsen!" Ingen har heller räknat
antalet psalmer vid dessa tillfällen.
Så vad innebär då Björklunds besked? Ja, egentligen
ingenting som skulle innebära mer av kyrkan i skolan. Allt står och faller med frivilligheten. Problemet med skolans
firande i kyrkor har hela tiden varit att det kan ses som ett grundlagsbrott
att inom ramen för ett tvång ta med någon till kyrkor. Men nu är Björklund
tydlig med att detta i fortsättningen ska vara frivilligt. Precis där är det
något mycket viktigt som tillförs frågan: Frivilligheten att delta, till skillnad från det
tidigare närvarotvånget.
Konsekvensen av detta är att Björklund faktiskt skulle kunnat
förorda både bön och välsignelse vid dessa framtida frivilliga kyrkobesök. Skolinspektionen
har ju redan bejakat och godkänt detta redan inom skolobligatoriet, så
Björklund har marginalerna på sin sida, när det nu ska bli frivilligt.
Det intressanta är istället vad skolorna och rektorerna fortfarande kommer
att vara ålagda att göra inom ramen för skolobligatoriet. Det är inte troligt
att en så viktig del av skolåret, som avslutningarna, kommer att läggas ut på
entreprenad till kyrkor för eleverna att besöka frivilligt. Tvärtom förefaller
det sannolikt att skolorna även i fortsättningen kommer att ansvarar för en egen
avslutning, även om den kompletteras med en frivillig kyrklig avslutning vid
sidan av. Landets skolledare kommer även i fortsättningen att ha det fulla
ansvaret för vad som sker på obligatorisk skoltid och kommer säkert att klara
den uppgiften på bästa sätt.
Björklunds geniala lösning är alltså inte att fösa in kyrkan
till obligatoriska aktiviteter inom ramen för skolans närvarotvång, utan att
släppa ut eleverna till kyrkan utanför skolans närvarotvång. Det geniala ligger
i att elever faktiskt aldrig någonsin har varit förhindrade att frivilligt gå i kyrkan. Inte heller har kyrkan någonsin varit förhindrad att ordna
dessa frivilliga skolavslutningar utanför skolans hägn.
Om man för ett ögonblick ägnar sig åt kyrkans
bevekelsegrunder i den här frågan, så förstår man varför Björklunds enkla och
geniala lösning aldrig tidigare fått något större genomslag: Ingen går ju till
kyrkan frivilligt! Björklund presenterar en lösning som i förstone ser ut att
leda till fler kyrkobesök. Men det är ingen avancerad gissning att utvecklingen
inom några år, och utan alltför stor dramatik, kommer att leda i den rakt
motsatta riktningen.
För alla de som drivit frågan om tvingande kyrkobesök med
skadeglädje och främlingsfientliga förtecken, måste det här komma som en
kalldusch. Traditionernas bevarande blir även i fortsättningen precis den
frivilliga uppgift det ska vara i en rättsstat.
Tack för det, Björklund!
SvD
DN
Dagen
Dagen
Humanistbloggen
SvD